Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: klimatpolitik

Vem ber dig släcka ljuset, del 4: Hur WWF styr politiken

Donna Laframboises bok om IPCC:s verksamhet är ett utmärkt exempel på förstklassiskt journalistiskt grävjobb. Kostar bara en 50-lapp som e-bok.

Att WWF är världens mäktigaste naturvårdsorganisation, är knappast någon nyhet. Det är dock få som är medvetna om hur mycket organisationen påverkar internationell – och därmed också svensk – miljöpolitik. Jag har tidigare skrivit om hur den gröna lobbyn – där WWF spelar i en egen liga – får miljardbelopp av EU varje år för att bedriva påtryckarverksamhet – gentemot samma EU-politiker som finansierat deras lobbying. Att EU t ex satsat stort på handel med utsläppsrätter – något unionen är ensam om sedan alla andra länder hoppat av –är en idé som förespråkats sedan länge av WWF. Trots att de 2000 miljarder som experimentet kostat hittills inte inneburit någon sänkning av de europeiska utsläppen över huvud taget – de har istället ökat – och att en 30-procentig minskning av unionens CO2-utsläpp hade kunnat uppnås för en bråkdel av dessa pengar, om de istället gått till modernisering och ombyggnad av gamla kolkraftverk – exempelvis för naturgasdrift.

Men det absolut största inflytandet på miljöpolitiken utövar WWF genom sitt täta samarbete med FN:s klimatpanel, IPCC. Det är IPCC:s rapporter, senas som ligger till grund för den energi- och klimatpolitik som EU och Sverige driver. En politik som har en direkt inverkan på hur mycket vi betalar för vår el, vilken energiförsörjning vi väljer, hur höga drivmedelsskatterna är – och inte minst, hur lönsamt det är att driva industrier i vårt land. Miljöpolitiken kan alltså sägas ha ett klart samband med arbetsmarknadspolitiken och vårt välstånd. Om vi väljer att lägga 100-tals miljarder på att bygga ut vindkraften, är det alltså viktigt att det finns en solid vetenskaplig grund att stå på.

Tyvärr är det inte riktigt så. IPCC har gång på gång blivit påkommet med att använda sig av rena partsinlagor från miljöorganisationer istället för vetenskapligt publicerade studier, såsom dess regler påbjuder. För ett år sedan hamnade till exempel klimatpanelen i blåsväder när den publicerade en studie som visade att förnybar energi skulle kunna täcka 80 procent av EU:s energiförsörjning redan 2020. Detta visade sig sedan bygga på en ren partsinlaga från Greenpeace, och IPCC tvingades backa från slutsatserna i rapporten. Något år tidigare hamnade klimatpanelen i blåsväder efter att ha slagit fast att glaciärerna i Himalaya skulle vara borta redan 2035 – även det ett pinsamt misstag, som byggde på material från WWF istället för vetenskapliga studier.

Dessa exempel är inte bara enstaka missar, utan ett återkommande tema i klimatpanelens arbete. Faktum är att i den senaste rapporten, Assessment Report 4 (AR4) som släpptes 2007, vid en granskning visade sig bygga till mer än 30 procent på källmaterial som inte genomgått vetenskaplig granskning (så kallad peer review). Och som den kanadensiska journalisten Donna Laframboise visat i sin bok The Delinquent Teenager Who Was Mistaken For The World’s Top Climate Expert genom en noggrann genomgång av IPCC:s arbete med AR4, har WWF varit inblandat i samtliga av rapportens kapitel. Av de 32 experter som hade ansvar för att skriva slutrapporten – och den förkortade sammanfattning som presenteras för våra politiker – hade 9 ett dessutom dokumenterat samröre med Världsnaturfonden och två med Greenpeace.

Så när vi släcker ljuset ikväll, ska vi vara medvetna om att WWF:s idoga lobbyarbete påverkar våra liv, våra jobb och vår ekonomi varje dag, året runt. Inte bara en timme varje år i slutet av mars.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Läs gärna mina tidigare WWF-spaningar:
Vem är det som ber dig släcka ljuset?
Vem ber dig släcka ljuset, del 2: ljusskygga finansiärer
Vem ber dig släcka ljuset, del 3: Coca-Cola som miljösamvete

Obamas och Gores prestigeprojekt går i graven

It's dead. Chicago Climate Exchange flatlining.

Efter republikanernas och Tepartyts storslam i mellanårsvalen ser det inte bara mörkt ut för president Obamas lagförslag om att införa nya hårdare miljölagar i landet. Det är  totalt kolsvart. Framför allt Obamas prestigefyllda lagförslag om utsläppshandel, som var tänkt att sätta ett pris på koldioxid, är nu definitivt dött och begravet, eftersom en stor republikansk majoritet i representanthuset motsätter sig lagförslaget – liksom de flesta andra federala satsningar på alternativa energikällor.

Oavsett vad Obama säger, har USA nu slutgiltigt skrotat alla planer på att delta i ett globalt klimatavtal – och sällar sig därmed till de stora tillväxtländerna Kina, Indien och Brasilien som också högtidligt struntar i alla planer på utsläppsminskningar.

I ett USA som är tungt drabbat av finanskris, galloperande budgetunderskott och skyhög arbetslöshet är det idag få politiker som vågar göra det dyrare för medborgarna att värma upp sina hus – eller riskera ens blygsamma prisökningar på energi som kan få de kvarvarande industrierna att flytta utomlands. Flera delstater, som t ex Virginia har till och med börjat nobba grön energi från t ex vindkraft, eftersom den är dyrare än el framställt från olja, kol eller naturgas. Entreprenörer som satsat mångmiljonbelopp för att starta vindkraftsparker går nu en minst sagt dyster framtid till mötes.

Men det kanske tydligaste tecknet på att Obamas miljölagstiftning definitivt kastats under bussen är nedsläckningen igår av Chicago Climate Exchange (CCX). Denna råvarubörs, som var tänkt att fungera som handelsplats för de utsläppsrätter som skulle skapas med Obamas ”Cap & Trade”-lagstifning, bildades för exakt tio år sedan i november 2000 med 1,1 miljoner USD i bidrag från bl a den vänsterinriktade Joyce-stiftelsen – där Barack Obama satt i styrelsen och var ivrig påhejare. CCX spåddes en lysande framtid; handeln med utsläppsrätter värderades från allt mellan 500 miljarder till 10 biljoner dollar årligen, och hade därför inga problem att dra till sig pengastinna investerare som Goldman Sachs (som aldrig missar en bra bubbla) och Al Gores Generation Investment Management.

Vid stängingen igår, som skedde under största möjliga tystnad, låg priset för ett ton koldioxid på mindre än 5 cent. Vilket väl är en bra illustration på hur mycket USA är berett att satsa på energiomställning och globala klimatavtal senhösten 2010.

Jag misstänker att klimatmötet i Cancún i slutet av månaden blir det sista i sitt slag.

Andra bloggar om , , ,

Intressant?

Rapport från Köpenhamn – eller Pyongyang?

Senaste veckan har som väntat varit fylld av domedagsprofetior, och värre kommer det sannolikt att bli allt eftersom FN:s klimatkonferens rullar vidare i veckan som kommer. Och idag väntas 60.000 fler till Köpenhamn, i en manifestation för klimatet. Exakt vad de vill uppnå är oklart, men bombsäkert är att kravallvänstern i vanlig ordning kommer att göra sitt bästa för att försöka ta sönder en massa saker och slåss med ordningsmakten.

Annars kan man givetvis undra vad det finns för anledning att demonstrera. Oavsett om man tror på människans förmåga att påverka klimatet eller inte, finns det ju ingen fråga där konsensus bland politiker, påtryckarorganisationer, media, näringsliv och lobbyister är så grundmurad som när det gäller behovet av att spendera tusentals miljarder för att stoppa dåligt väder.

En av de mer skarpsinniga iakttagelserna från Köpenhamn kommer från Bruce Bawer, amerikansk författare som bott i Norge de senaste åren. På 90-talet skrev han om det kristna USAs förtryck av homosexuella och flyttade på grund av problemen till Europa. Bawer menar att klimatfrågan löper risk kidnappas av diverse radikala rörelser som har känt sig hemlösa sedan socialismen havererade som ideologi på 80-talet. (Att Miljöpartiet når över 12 procent i väljarundersökningar är en tydlig indikaton på detta.) I filmklippet ovan fascineras Bawer av intrycket han får när han går omkring i den danska huvudstaden. Samma politiska budskap var man än vänder sig – precis som i Nordkorea.

Man får faktiskt lite vibbar av Första majdemonstrationerna i det forna Sovjet, där det enda styrande partiet organiserade manifestatoner för arbetarnas rättigheter. Vill man se en sådan show idag får man ta sig till Nordkorea.

Eller Köpenhamn.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Climate Gate och bloggjournalistiken

Den 20 november 2009 var dagen då klimatbubblan kanske inte sprack, men väl fick pyspunka. Bakgrunden, för den som befunnit sig under en sten de senaste dagarna och helt missat Climate Gate, är som följer.

Natten mot fredag lade en hacker ut nära 200 MB bestående av rapporter, temperaturdata och mailkorrespondens från brittiska Met Office Hadley Centre på Internet. Speciellt mailkonversationerna mellan forskningscentrets chef Phil Jones och hans kolleger har väckt uppmärksamhet eftersom de verkar visa på att forskarna medvetet manipulerat mätdata för att påvisa kraftiga temperaturhöjningar under 1900-talets senare del. Dessa temperaturdiagram har sedan används av FN:s klimatpanel IPCC som bevis för att det finns ett samband mellan ökade antropogena (mänskliga) koldioxidutsläpp och snabba temperaturstegringar.

Huruvida detta är den ”smoking gun” som klimathotsskeptikerna väntat på är för tidigt att säga. Bevisen för att Jones & Co skulle ha manipulerat data är relativt svaga, så som helt korrekt påtalas av bloggen Real Climate, och det kan lika gärna röra sig om ett språkbruk som taget ur sitt sammanhang ser mycket värre ut än vad det är.

Vad som däremot är betydligt allvarligare är den bild som framträder av hur en liten klick forskare – för det är faktiskt bara en handfull – genom hot, intriger och manipulationer under mer än 10 års tid strypt en fri debatt i den akademiska världen kring klimatforskningen. Jones och hans kolleger sitter med i ”review boards” för de vetenskapliga tidskrifterna Nature och Science, och har utnyttjat sitt inflytande för att stoppa forskningsresultat som inte ansluter sig till den godkända hypotesen – att mänskliga CO2-utsläpp ligger bakom klimatförändringarna. (Som ju också den är i högsta grad ifrågasatt. Statistikern Steve McIntyre, som jag skrivit om tidigare, har redan avslöjat ”hockeyklubban” som ett falsarium och de hackade mejlen är endast ett bevis för att han hade rätt.)

En äkta holckeyklubba
Äkta hockeyklubba.

Det riktigt intressanta i det här avslöjandet är däremot att det återigen är bloggosfären som visat sin styrka, medan gammelmederna återigen stått vid sidolinjen och tittat på. På bara några timmar utkristalliserade sig en slags grävorganisation i bloggosfären, där den ledande klimatbloggen Watts up With That blev huvudkanal för själva nyhetsflödet och fick se besökstrafiken gå genom taket. En programmeringskunnig bloggare, Anelegantchaos, byggde snabbt ett användarvänligt gränssnitt för att enkelt kunna följa trådarna och söka i den gigantiska mejldialogen. En tredje, Bishop Hill, satte sig in i materialet och letade upp de 33 mest komprometterande exemplen. Steve McIntyre på Climate Audit grävde fram och förklarade temperaturkurvan från 1999 som Phil Jones avser med ”Mike’s Nature Trick”. Flera experter bidrar med kommentarer, som klimatforskaren Roy Spencer. Och allt detta skedde på bara ett par timmar. När de första tidningarna började skriva om skandalen, var Climategate redan ett etablerat begrepp i bloggosfären med tiotusentals träffar på Google.

(Onlinemedier som The Register var dock relativt snabba på att plocka upp nyheten, och nyhetsbloggare på Wall Street Journal och The Telegraph började skriva om Climategate redan i fredags.)

I svenska medier har det hittills varit öronbedövande tyst. Årtiondets största vetenskapliga skandal begåvades inte med ett ord i någon av nyhetskanalerna i helgen. (I Agenda fortsatte SvT däremot sin tröttsamma gamla följetong med att sparka på Vattenfall.) Det handlar förstås inte om någon konspiration, utan helt enkelt på prestige och rädsla för att tappa ansiktet efter att under årtionden byggt upp något som närmast kan liknas vid en religion kring klimatfrågorna. Det är därför vi läser rubriker som Nej nej nej, tro dem inte i DN, där vetenskapsreportern Karin Bojs når ett journalistiskt lågvattenmärke försök när hon försöker bunta ihop befogad kritik mot klimatforskningen med foliehattar som Sanningsrörelsen eller månlandarförnekare. Det lysande undantaget igår var Aftonbladet, som toppade förstasidan stort med nyheten under söndagen och behandlade ämnet som vilket som helst.

Frågan är vad dessa avslöjande får för konsekvenser. Sannolikt inga på kort sikt. Men jag är ganska säker på att vi precis upplevt peak klimathot, och att vi kanske äntligen kan börja få se en mer sansad debatt om vår framtida energiförsörjning, istället för att diskutera meningslösa åtgärder för att bekämpa ett i allt väsentligen ofarligt spårämne i atmosfären. För den obekväma sanningen är att vi sannolikt inte ens har fram till 2050 på oss att ställa om från fossilbränslen…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant?

Världens mest godtrogna land

Ta en titta på videoklippet ovan. Det är Greenpeace, en tidigare viktig och seriös miljöorganisation som kämpade mot valslakt, mot dumpning av adioaktivt avfall eller atombombssprängningar på öar i Mikronesien. Idag har Greenpeace bara en i raden av megafoner för klimatlobbyn, som för varje ”aktion” distanserar sig mer och mer från verkligheten. Just den här uppvisningen handlade om att protestera mot statliga Vattenfall som äger ett antal kolkraftverk i Tyskland – något som inte är politiskt korrekt i dagens klimathysteriska samhälle. Så för att sätta press på regeringen att styra upp vd:n Lars G Josefsson dumpades 18 ton brunkol framför ingången till Rosenbad.

Själva aktionen förvånar föga. Däremot bevakningen av och reaktionen från Rosenbad – det svenska totalförsvarets viktigaste byggnad. På videon kan vi se att det står en ensam vakt och stilla ser på när en samling halvt maskerade rödklädda figurer öser ut tonvis av ett okänt ämne utanför ingången till Sveriges regeringshögkvarter. I de flesta andra länder hade lastbilen stoppats på behörigt avstånd, aktivisterna gripits och ställts inför rätta. (I USA hade de förmodligen legat på bårhus, eller i bästa fall på väg till Guantanamo…) Men i Sverige har vi inte lärt oss ett enda jävla dugg, trots mordet på en statsminister och en utrikesminister – bägge helt utan skydd. Här lägger vi ansvaret för bevakningen av Rosenbad på en ensam obeväpnad Securitasvakt.

Vad hade hänt om det var trotyl som de lastat av från flaket?

Intressant?

Klimatsmart räkneövning

Olka böjningar av  ordet ”klimat” har på senare år ersatt ”miljö” som allomfattande buzzword i politiken. Och om man skulle tro på våra folkvaldas närmast totala enighet kring det som kallas ”klimatpolitik”, så kan våra makthavare inte bara stoppa dagens naturkatastrofer utan har även makt att styra Jordens framtida klimat.  Och det bästa är ju att lösningarna är så enkla. Byt glödlampor, sluta äta nötkött, drick inte Ramlösa – och banta – ty feta släpper ut mer koldioxid än smala. Ett sparat ton CO2 här och där, och saken är biff (ursäkta ordvitsen).

Men funkar det? Om vi tankar etanol, cyklar till jobbet och lägger ner alla koleldade kraftverk – räddar vi då världen från framtida naturkatastrofer, havsnivåhöjningar och diverse andra problem som sägs förorsakas av stigande temperaturer? Alltså, hur mycket uppvärming kan vi undvika genom att vi skär ner utsläppen i den omfattning som politikerna vill?

Innan jag fortsätter på det här ganska långa inlägget, passar jag på att lägga in en stor fet disclaimer, eftersom det knappast går att diskutera klimatforskning utan att ha på sig asbestdräkt. Så, för att slippa förnekardebatten: JA, koldioxid är en växthusgas, som påverkar den globala medeltemperaturen. Detta är ställt utom tvivel, liksom det faktum att halten av CO2 har ökat stadigt sedan mitten av  1800-talet: från 280 miljondelar i förindustriell tid till ungefär 390 miljondelar i dag. Det låter kanske mycket, men vi talar alltså om miljondelar här. Och av den totala mängden koldioxid i atmosfären utgör de mänskliga (antropogena) utsläppen någon procent.

I sin roll som ”skadlig växthusgas” har koldioxen därför en relativt blygsam påverkan. Enskilt störst effekt har vattenånga, som står för mer än 95 procent av det vi kallar växthusgaser i atmosfären. (Ingen politiker har förresten ännu fått för sig att beskatta vattenånga, men det kommer säkert.)

Hur som helst. För några veckor sedan hittade jag en  intressant uträkning hos World Climate Report som visar just vad minskade koldioxidutsläpp innebär i praktiken för klotets medeltemperatur  – som ökat med 0,8 C från mitten av 1800-talet till idag. Beräkningsmetoden är den samma som FN:s klimatpanel IPCC använder sig av i sina modeller. Här talar vi alltså endast om  observerade effekter och lämnar därhän de datormodelleringar med olika typer av scenarier som eventuellt inträffar vid teoretiska förstärkningseffekter. Alltså samma modeller som återkommande används i diverse larmrapporter i tidningar och tv(*) samt i en känd film med Al Gore.

Beräkningarna visar, lite förenklat, att det krävs 125 miljondelar koldioxid för varje grads uppvärmning, vilket i sin tur motsvarar 1 750 miljarder ton CO2 i atmosfären.

Så om Fredrik Reinfeldt under Sveriges EU-ordförandeskap skulle få kollegerna på kontinenten att skärpa till sig och faktiskt genomdriva kraftfulla utsläppsminskningar, blir effekten… ingen alls. EU:s samlade CO2-utsläpp uppgår till 5 miljarder ton Co2 årligen, och även om medlemsländerna går med på en 80-procentig minsking till 2020, vilket är högst osannolikt, skulle det bara motsvara en hejdad temperaturökning med 0,00228 grader.

Läs det där en gång till: Två tusendels grader celcius.

Och om USA hoppar på Kyoto-tåget då? Tja, då slipper vi ytterligare fem miljoner ton CO2-utsläpp, och kommer upp i lite mer än det dubbla – fem tusendels grader Celsius i dämpad växthuseffekt. Fast det innebär att i princip alla amerikaner måste sluta köra bil, alternativt att 6 av 10 i USA blir utan uppvärming hemma. Någon som tror att Obama skulle våga sig på nåt sådant?

(För Sverige, som står för några procent av EU:s totala utsläpp, blir det för många nollor för att få plats i miniräknarens fönster.)

I alla andra frågor pressas politker på klara besked på vad deras beslut innebär, men på just detta område råder en närmast total avsaknad av kritisk granskning från pressen. Den som efterlyser en seriös diskussion i frågan är hänvisad till bloggosfären, där klimatfrågan debatteras allt mera livligt – samtidigt som medierna fortsätter att gå Larmindustrins ärenden. Men det ligger väl i själva publicistikens natur – en domedagsnyhet vinner alltid över en artikel som berättar att inget har hänt.

Synd, eftersom det inte precis saknas material att gräva i. Se bara på det svenska etanolfiaskot – i den heliga CO2-bantningens namn subventionerar vi en verksamhet som bokstavligen tar maten ur munnen på världens fattiga.  För att vi ska kunna fortsätta köra bil med gott ”klimatkompenserat” samvete.

(*Hypoteserna om förstärkningseffekten i klimatsystemet går ut på att ökad koldioxid i atmosfären ger högre avdustning av  vattenånga, som i sin tur innebär ännu mer koldioxid i atmosfären i en spiral tills vi når en ”tipping point” och hela Jorden brinner upp som i en katastrofrulle från Hollywood. Några sådana effekter har dock aldrig kunnat observeras utanför datorernas statistikprogram.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Pingat på Intressant.

© 2014 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: