Ett av Proton Banks igenbommade kontor i Aten.

Richard North uppmärksammar en ekonominyhet som av någon anledning inte dykt upp i nyhetsflödet ännu, men som borde göra EU – och framför allt de medlemsländer som är tänkta att ”rädda” valutaunuonen – kallsvettiga inför beslutet att pumpa in ännu fler räddningsmiljarder i det grekiska konkursboet. Turerna i räddningen nyligen av den bankrutta grekiska Proton Bank visar nämligen att det de grekiska finanserna inte bara är uselt skötta – utan att organiserad brottslighet verkar vara stå med hela handen nere i burken med EU:s räddningspengar. Dessutom med benägen hjälp inifrån Greklands centralbank.

Proton Bank, en investmentbank som startades 2001 och sedan 2009 kontrollerats av finansmannen Lavrentis Lavrentiadis – som till vardags håller till i Lichtenstein – blev nyligen föremål för en omfattande utredning om misstänkt pengatvätt och förskingring. Uppemot 6,5 miljarder hade försvunnit spårlöst ut ur banken – till diverse investment- och offshorebolag som Proton av någon anledning inte brytt sig om att kolla närmare.

Men trots de allvarliga brottsmisstankarna fattade Greklands centralbank beslut så sent som i oktober om att rädda Proton Bank till en kostnad av 900 miljoner Euro (8,5 miljarder kr). Pengarna kom i sin tur från den nyinrättade Europeiska stabiliseringsfonden, EFSF, det vill säga EU:s skattebetalare.

Samtidigt som detaljer kring skandalen började läcka ut briserade en bilbomb i Atenförorten Halandri, som totalförstörde fyra bilar. Bomben var uppenbarligen inte utplacerad på måfå – på samma adress bor nämligen den högre tjänsteman på Greklands centralbank vars utredning blottlagt den omfattande kriminella verksamheten i Proton Bank.

According to the police, the bomb was intended as a warning to those who attempt to shed light on these kinds of machinations.

Fler detaljer om händelsen finns att läsa på denna sajt och på Zero Hedge. Även Frankfurter Allgemeine har skrivit om händelsen (på tyska).

Omfattningen av korruptionen i det grekiska banksystemet kan alltså vara större än vad någon hittills vågat tro. Och när möjligheten att rapportera eller lagföra brottslingarna begränsas av hot om dödligt våld, är det osannolikt att det grekiska ekonomiska systemet kan ”räddas” över huvud taget, i alla fall inte under överskådlig tid.

Skappheten och korruptionen i den grekiska statsförvaltningen är allvarlig nog i sig, vilket beskrivits mycket bra av t ex Aftonbladets Peder Kadhammar. Men när det nu visar sig att de hårt prövade europeiska skattebetalarnas pengar försvinner rakt ner i den organiserade brottslighetens fickor – via bulvanbanker i Sydeuropa – lär stödet för EU:s finansiella räddningspaket snabbt närma sig nollpunkten.

Vi betalar – tjuvarna blir rika. That’s Europe for you!

Och under tiden jobbar Tyskland mer och mer febrilt med sitt Worst-Worst-Case-Szenario.

Intressant?

Euro-krisen i SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expressen

Andra bloggare om politik, ekonomi, eu, korruption, kleptokrati

Related posts:

1. Har demokratin en chans i Grekland?
2. En statskupp i slow-motion
3. Militärkuppen rycker närmare

Varje år i september tvingas man som förälder till plågsamma möten med företag som Kungsfoto, Svenskt Skolfoto, Photomic och ett antal andra bolag som ingen vettig människa hade gjort affärer med – om det inte varit för att de släppts in på skolan där ens barn går för den årliga skolfotgraferingen. Företagens affärsidé är att tjäna pengar på föräldrars dåliga samvete – och på vårt dåliga minne.

Jag har precis skickat tillbaka årets ”erbjudande” från ett av de ledande bolagen i denna ljusskygga bransch, Kungsfoto. Till skillnad från förr i tiden, då fotopaketen levererades hem i brevlådan och man hade möjligheten att bli 500 spänn fattigare direkt, har Kungsfoto numera gått över till att använda Internet för beställning av bildpaketet.

Så numera loggar man in på Internet med personlig kod, delar med sig av alla sina kontaktuppgifter (för att göra det billigare för Kungsfoto att spamma) och beställer hem ett personligt bildpaket.

Eller rättare sagt – man kan välja mellan att få hem det kompletta bildpaketet (som innehåller fler foton på barnet än vad man någonsin kommer att behöva ens om ens familj tillhör en religiös sekt som förbjuder preventivmedel och uppmuntrar till månggifte). Eller kan man lägga till ett par ytterligare bilder.

Att bara välja de bilder man verkligen vill ha; en porträttkarta och en gruppbild, går inte – vilket bekräftas av ett samtal med bolagets ”kundtjänst” som förklarar att de inte arbetar så. Alltså så skickas hela rasket hem till mig med snigelpost – och jag ska sedan skicka tillbaka det jag inte vill behålla.

Förutom att ovanstående är exempel på monumentalt usel e-handel, är planen givetvis att när fotona väl landat i brevlådan, kommer det att vara för sent och komplicerat att klippa och klistra returetiketter, räkna om totalsumman som ska betalas in – till vilken kommer expeditionsavgift om man inte tar det rabbaterade ”erbjudandet”. Eller också glömmer man bort alltihop i nån av de pappershögar som alla barnfamiljer har någonstans i hemmet.

Om man trots allt paketerar allt korrekt och skickar iväg returen, och denna råkar ”komma bort” i posthanteringen blir man ändå skyldig att betala helt. Och pröjsar man en dag för sent gäller inga rabatter – då smälls det snabbt på höga förseningsavgifter, och ärendet lämnas till inkasso. Och då kan bilderna snabbt bli mer än dubbelt så dyra.

Ovanstående gäller alltså för Kungsfoto (numera ägt av Fujicolor), men liknande metoder möter man också hos de andra skolfotonasarna som Photomic, Svenskt Skolfoto, Fototajm och allt vad de heter.

Egentligen är detta ju en bransch som genom digitaliseringen av fotografin, borde kunna leverera sina tjänster billigare och enklare än någonsin. Istället kör man upp föräldrar på tusentals kronor varje höst (och vår om man har barn på dagis), pengar som i många familjer behövts till andra saker – som mat och kläder.

Men istället för att konkurrera med lägre priser och bättre tjänster (varför kan jag inte få köpa loss bilderna digitalt?) gör bolagen allt för att lägga så många hinder som möjligt i vägen för den som vill komma billigt undan. Bildpaketet skickas oftast med b-post och kommer ofta hem bara dagar innan senaste returdatum. I Photomics fall (förra hösten) fick jag hem bilderna dagen sista ångerdatum.

Jag har inget emot om mitt barn plåtas, jag får hem inloggningsuppgifter till en webbsida där jag kan gå in och beställa exakt de bilder jag vill ha, och betala direkt via Internetbank eller kreditkort. Enklare, miljövänligare – men det skulle antagligen innebära döden för en stor del av skojarbranschen.

Att de här katalogskojarnafotofirmorna tillåts fortsätta, har jag svårt att förstå. Möjligen beror de på att de gör fleråriga ”avtal” med skolor, som i gengäld får något i utbyte – oklart vad. I Finland uppdagades det nyligen att fotofirmor mutade skolor med 10.000-tals kronor för att säkra avtal, men i Sverige sägs det inte gå till på detta sätt.

Yeah right.

(Tillägg: Glädjande nog verkar det finnas några kommuner som arbetar för att stoppa skolfotomaffian.)

Intressant?

Andra bloggares åsikter om foto, mutor, korruption, ekonomi, barn, skola, skolfoto

No related posts.

Wanja – tillsammans med några av de medlemmar som gjort hennes bostadskarriär möjlig.

Sveriges Radio och ABC-nytt rapporterar att LO-förbundet Kommunal inte lämnat en enda lägenhet till Bostadsförmedlingen på åtta år. Förbundet har tre fastigheter i centrala Stockholm, men lägenheterna i dessa kommer givetvis inte vanliga stockholmare till del, utan delas istället ut till höjdarna inom facket. I det här fallet  förtroendevalda och anställda inom förbundet.

Visserligen har Kommunal ingen skyldighet att lämna lägenheter till Bostadsförmedlingen, lika lite som privata fastighetsägare. Men det finns en frivillig överenskommelse sedan 90-talet om att hälften av alla lediga lägenheter ska lämnas till förmedlingen.

Det låter onekligen ihåligt när Arbetarrörelsens företrädare håller eldfängda tal om solidaritet, protesterar mot utförsäljningar av allmännyttan och införande av marknadshyror – samtidigt som de är fullt upptagna med att kånka in flyttkartonger i sina sprillans nya vindsvåningar, renoverade med medlemmarnas pengar. I Wanjas fall var det faktiskt också Kommunal som stod för fiolerna, alltså det förbund som bärs upp av 100.000-tals lågavlönade kvinnor i vård- och omsorgsyrken.

Men återigen, ingen kan vara förvånad. Detta är korporativismens och socialismens sanna ansikte: jämlikhet och solidaritet i all ära, men först när ledargarnityret försett sig. Så har det varit i alla socialistiska samhällssystem – från Sovjet till DDR.

I Sverige låter vi dem hållas av någon konstig anledning – när det som verkligen skulle behövas är en revolution. Sveriges arbetare och tjänstemän behöver kompetenta och professionella yrkesförbund mer än någonsin – istället får de hålla till godo med en samling lönnfeta Hasse Ericson-pampar som lever gott på deras medlemsavgifter.

Med utsikt över Stockholms takåsar.

Andra som bloggar om politik, bostadspolitik, samhälle, socialdemokraterna, lo, lägenheter, stockholm

Intressant?

Uppdatering 14 oktober: Även Lärarförbundet praktiserar facklig samhållning i sitt bostadsbestånd.

No related posts.

Johan Rockströms SEI får hundratals miljoner från Sida

Sidas generaldirektör Anders Nordström får sparken för den svenska biståndsmyndigheten, efter att ha misslyckats med att att städa upp organisationens ekonomi. Frågan är ju, precis som Peter Kadhammar skriver i Aftonbladet, om det över huvud taget går att få ordning i en så enorm och komplicerad struktur som Sida – med en total budget på 16 miljarder – vars verksamhet dessutom sker i länder där det i praktiken krävs mutor, pengar under bordet och riklig smörjning av makthavare och byråkrater för att få något att hända alls.  Biståndsinsatserna spretar också rejält. Från 49 miljoner för att lära kineserna demokrati till 3.000 kr i marknadsutvecklingsstöd till Mongoliet (vad nu det betyder). Eller 4,6 miljoner för att bygga upp en motsvarighet till Statistiska Centralbyrån på Kap Verde.

I Tanzania har pengarna också rullat ordentligt – 2008 fick landet ett budgetstöd på 428 miljoner, trots att revisionen varnat för att beslutsunderlaget var bristfälligt.

Men pengaregnet har inte bara fallit över korrupta regimer i Tredje världen, även i Sverige lever Sida på stor fot. För två år sedan avslöjade DN att Sida var den myndighet som lade ner mest pengar på intern representation – 8100 per anställd, jämfört med 1700 kronor för en ”normal” organisation. Mer än fem miljoner spenderades på öl, vin, presenter, fikabröd och informationsmöten.

En som har Sida att tacka för mycket är årets svensk, klimatforskaren och  -aktivisten professor Johan Rockström, chef för SEI, Stockholm Environment Institute. Det är Sidas förtjänst att han kan plocka ut en hyfsad lön på runt miljonen och bo i villa i Vaxholm (han lever dock klimatsmart och båtpendlar in till jobbet i Stockholm varje dag).

Sida är nämligen enskilt största bidragsgivare för Stockholm Environment Institute, en organisation med ett hundratal anställda som forskar kring hållbar utveckling, miljö och klimat. Bidragen från Sida, som uppgick till 200 miljoner kr mellan 2006 och 2008, har bland annat använts för att starta kontor i en rad olika länder – från Tallinn till Bangkok och New York. Och i Dar Es Salaam hittar vi tidigare Sida-chefen Anders Arvidson på SEI:s lönelista. Sidas bidrag fram till 2010 har utgjort dryga 70 procent av stiftelsens finansiering, vilket borde innebära att notan för skattebetalarna så här långt är uppe i 300 miljoner.

Johan Rockström nöjer sig dock inte med att basa för SEI:s arbete. Han är också chef för forskningsstiftelsen Stockholm Resilience Centre, som delar adress med SEI och som även den finansieras med offentliga medel. Och han sitter dessutom i styrelsen för Tällberg Foundation, tillsammans med andra namnkunniga klimathotsdebattörer som Anders Wijkman (vice ordförande i Romklubben) och Bo Ekman.

Men oavsett i vilken roll Rockström uppträder – som klimatexpert i TV4 eller som sakkunnig för regeringen – är hans budskap alltid detsamma. Han ritar upp en cirkel som symboliserar olika ”planetära gränser”, som vi håller på att passera (eller redan har brutit),  att allt är värre än vad vi någonsin trott och att Jorden går under om vi inte förändrar vår livsstil här och nu. Vilket förresten är samma gamla budskap som Romklubben upprepat sedan 70-talet. Och samma kvasivetenskapliga teorier ligger till grund för de årliga träffarna i Tällberg där makthavare från hela världen samlas för att lösa ”ekonomi-energi-miljö-ekvationen i en globaliserad interdependent värld”, tillsammans med indianer och ursprungsfolk som är på plats för att lämna över budskap från Moder jord till världsledarna.

Rockström och SEI har också en särställning i regeringens miljö- och klimatpolitik, och institutet anlitades bl a för att ta fram underlaget för Sveriges delegation till klimatmötet i Köpenhamn i december. I Statskontorets rapport Stockholm Environment Institute – nytta och värde för regeringen, publicerad i februari i år, finns det kritiska röster mot SEI:s sammanblandning av dessa olika roller.

Frågan har lyfts om SEI är objektiva forskare eller klimataktivister. Som exempel ges Johan Rockströms samarbete med Tällberg Foundation som ”framför stark kritik av överenskommen klimatpolitik”. Enligt den intervjuade kan ”SEI:s trovärdighet som forskare äventyras om institutet kopplas ihop med kampanjorganisationer med en egen agenda”.

Dessutom varnar Statskontoret i rapporten för att organisationsstrukturen gör det svårt att kontrollera om man får valuta för pengarna.

SEI:s organisation är komplex, geografiskt utspridd och består av flera enheter med olika juridisk form. Detta försvårar den interna styrbarheten. Otydliga interna ansvarsförhållanden samt bristande intern styrning och kontroll försämrar regeringens möjligheter att ha insyn i SEI:s verksamhet och finansiella situation.

Innan han rekryterades som chef för SEI sysslade Rockström med vattenfrågor i Zimbabwe, enligt intervjun i Fokus. Vågar man gissa på att förre arbetsgivaren hette… Sida?

I pressen: DN [1 | 2 | 3], SvD [1 | 2 | 3 | 4 ], Expressen, Gunilla Carlsson på Newsmill

Andra bloggare om politik, regeringen, bistånd, sida, Gunilla Carlsson

Intressant?

Related posts:

1. Climategate, 13 miljoner Googleträffar senare
2. Twitter och Friendfeed – årets snabbväxare
3. Årets Earth Hour redan en succé i Japan

Ban Ki-Moon, FN:s ordförande.

FN har tillsatt en oberoende kommission för att granska hur FN:s klimatpanel, IPCC, sköter sitt arbete. Det meddelar FN-chefen Ban Ki-Moon, som samtidigt passar på att meddela att ”klimathotet är verkligt” och att han inte sett några ”trovärdiga bevis som kan ifrågasätta slutsatserna i IPCC:s senaste rapport”.

Ban Ki-Moon talar alltså om en organisation där ordföranden, Rajendra Pachauri, håvat in mångmiljardbelopp till sitt eget företag, TERI, via handel med utsläppsrätter. En organistation vars slutsatser byggs mer på larmrapporter från miljöaktivister än etablerad forskning – en sammanställning av Andreas Bjurström vid Göteborgs Universitet visar t ex att bara 36 procent av underlaget för IPCC:s arbetsgrupp 3 (WG 3) utgörs av forskningsrapporter. Resten är så kallad ”grå litteratur”; artiklar ur bergsklättringsmagasin, kampanjer från WWF eller lösryckta citat ur tidningsartiklar. En organisation, där ledande forskare fifflat med temperaturdata, hindrat insyn och aktivt jobbat för att stoppa forskare med avvikande åsikter från att publicera sina rön.

Men enligt Ban rör det sig alltså bara om ett antal mindre problem, vilket inte på något avgörande sätt påverkar den samstämmiga bilden av tusentals forskare som är överens. Därför har FN beslutat att granskiningskommissionen inte ska granska eventuella fel som redan begåtts, utan istället analysera IPCC:s processer, kvalitetskontroll av data och hur klimatpanelen kommunicerar med allmänheten och media.

Så, FN beslutar alltså att granska sitt eget organ, men ger den oberoende granskningskommissionen förhållningsorder att inte rota i den smutsiga byken, och inte heller granska den uppenbart sönderkorrumperade ordföranden Raj Pachauri.

Ska vi sätta en slant på att de inte hittar något anmärkningsvärt?

Mer om miljö, klimat, fn

Intressant?

Related posts:

1. FN:s klimatchef – i energilobbyns tjänst
2. FN är ett stort skämt, året runt