Ismassor utanför Örsköldsvik i vintras.

Det råder uppror bland Sveriges klimatforskare efter Sjöfartsverkets beslut att låta Sveriges största isbrytare stanna hemma den kommande vintern, och assistera fastfrusna handels- och passagerarfartyg i Östersjön istället för att serva en handfull ekoturister och/eller klimatforskare vid den amerikanska McMurdo-basen i Antarktis.

Efter två smällkalla vintrar, där det så sent som i mars satt fast mer än 50 fartyg i Stockholms ytterskärgård, där passagerarfärjor varit när att krossas av ismassorna, där ryska staten fick kalla hem sina atomdrivna isbrytare från Arktis för att komma tillrätta med det katastrofala isläget i Finska viken, som var igenfrusen fram till slutet av april, ja då kan man kanske tycka att det var ett ganska vettigt beslut att låta Oden göra lite samhällsekonomisk nytta, för första gången på årtionden.

Klimat-tomtarna skriker förstås i högan sky och kallar beslutet för ”vansinnigt”. Hillary Clinton (!) har vädjat till Carl Bildt om att ompröva beslutet – dock utan resultat – och till och med Nya Zeelands regering har uppvaktat regeringen i ärendet.

Man kan ju på allvar undra hur illa det står till i USA, när Clinton inte kan skicka en av landets egna isbrytare – det finns enligt uppgift 22 stycken – för att säkerställa transporterna till och från den amerikanska forskningsbasen.

Möjligen behövs de också på hemmaplan. USA har ju också upplevt två rekordkalla vintrar, och så sent som vid midsommar drabbes Kalifornien av snöoväder.

Isläget på Antarktis. Inga dramatiska förändringar de senaste 30 åren.

Det är fullt möjligt att vi eventuellt behöver veta mer om vad som kanske händer när isen möjligen smälter i Antarktis, men att döma av det rådande isläget – 30 år utan någon förändring att tala om över huvud taget – finns det en viss chans att pingvinerna överlever en säsong eller tvp utan svensk isbrytarassistans. Även om någon enstaka stackare simmar fel ibland.

Det kanske till och med kan vara nyttigt för de stackars djuren att få bli lämnade ifred ett tag från klåfingriga vetenskapsmän.

Intressant?

Andra bloggare om isbrytare, oden, sjöfartsverket, carl bildt, miljö

Related posts:

1. Största hotet mot Antarktis: forskare och klimatturister
2. Fartygen fryser fast – då är isbrytaren i Antarktis
3. Forskarnas grymma pingvinmobbning

Passa på att besöka New York innan det ser ut så här.

Som om världen inte hade nog med problem redan med galopperande skuldkris, arbetslöshet och vulkanutrbrott. Nu påstår ett antal tungviktare inom solforskningen att risken finns för att Jorden raskt är på väg in i en ny liten istid.

Tre olika forskargrupper har kommit fram till samma oroande slutsats: solen håller på att slumra till. Normalt sett följer solen 11-åriga cykler med olika stor solfläcksaktivitet (solläckarna är egentligen magnetstormar, som påverkar Jordens atmosfär och sannolikt klimat). Nuvarande solcyckel (nr 24) kom igång flera år för sent, och trots att cykeln nu börjar närma sig maximum, har antalet solfläckar varit betydligt färre än förväntat. Och det riktig oroande är att forskarna vid NSO (National Solar Observatory) fruktar att nästa solcykel, nr 25, kanske inte kommer igång över huvud taget.

Antalet solfläckar sedan mitten av 90-talet. Påminner lite om börsen just nu.

En sol utan fläckar, vad är det för märkvärdigt med det då? Tja, ingen vet helt säkert eftersom det inte inträffat i modern tid, men det finns mycket som talar för att en slumrande sol kan ge upphov till ett svalare klimat här på Jorden. Senast som solen uppvisade en period nästan helt utan solfläckar var under det som går under benämningen Maunder Minimum, åren 1645 till 1715. Denna period kännetecknades av brutala vintrar och var inledningen på det som kallas Lilla istiden. Under dessa år frös stora floder, som Themsen, varje vinter och en viss svensk kung marscherade med en hel här över isen på Stora och Lilla Bält för att spöa upp dansken. I flera höglänta områden låg snön kvar året runt, och missväxt och hungersnöd var vanligt förekommande i Europa.

Det finns förstås positiva effekter med avsaknad av solfläckar. Vi slipper leva i skräck för att solstormar ska slå ut elnätet, och astronauter behöver inte oroa sig för att dö av den starka strålning som utvecklas vid en solfläckseruption (så kallade Coronal Mass Ejections). Det gör det förmodligen billigare och säkrare att genomföra bemannade rymdresor till exempel till Mars. Och Spanien och övriga Medelhavsländer kommer sannolikt att blomstra när frusna Nordeuropeer flyttar söderut.

På minussidan kan vi dock räkna med att stora områden som idag används för odling, kommer att bli obrukbara och galopperande matpriser kommer att leda till upplopp i stora delar av världen. Det kommer att bli rätt svårt för politikerna att övertyga oss om nyttan med att koldioxidbanta, eller att vi måste fortsätta betala 100-tals miljarder i miljöskatter och utsläppsrätter. Och glöm det där med att ersätta kärnkraften med vindsnurror.

Fast än så länge är det sommar. Njut så länge det varar!

Intressant?
Andra bloggare om sommar, miljö, solen, istid, rymden

Related posts:

1. Väderjournalistik 2.0 – ryssen kommer!
2. Idiotisk ändring av dubbdäckslagen

Hotas av klimatförändringar – och katter, råttor och möss...

På Antarkis är det som bekant svinkallt året om – förutom en kort kvalmig period under sommaren (dvs december-januari) då invånarna på den gigantiska kontinenten kan glädja sig åt temperaturer på bara runt 10 minusgrader.

Denna gigantiska frusna kontinent är ständigt aktuellt för forskare som tar sig till Antarktis för att hetsa upp sig över de eventuella effekterna för det lokala djurlivet — mest pingviner – om utifall att isen skulle smälta. Hittills tyder inget på att någon snabb avsmältning är nära förestående – men däremot visar det sig att ett nytt tidigare okänt hot mot den lokala faunan dykt upp – närmare bestämt de 4.000 forskarna som huserar där.

De leveranser av förnödenheter som dessa vetenskapsmän livnär sig på, har nämligen sällskap av stora mängder fripassagerare. Allt ifrån fröer, mögelsvampar, sniglar, kackerlackor, spindlar, till råttor och andra skadedjur.

Dr Kevin Hughes, forskare vid British Antarctic Survey, hittade vid en undersökning 12 olika insekter och 56 sorters svampar i livsmedlen som skickats till forskarna.

Och däggdjur så som råttor, möss och till och med katter ställer redan till med enorma problem på vissa avlägsna Antarktis-öar, där de går hårt åt fågellivet. Ännu har de inte fått fotfäste på själva fastlandet där kylan sätter stopp – men forskarna fruktar att de hittar metoder att överleva kylan, till exempel genom att flytta in i forskningsbaserna…

Men det är bara början. På senare år har klimatjournalistiken gjort att såväl Arktis som Antarktis sett en dramatisk ökning av antalet turister. Kalvande isberg och larmartiklar i pressen har blivit rena vinstlotten för Grönland – och turistströmmarna till Antarktis har ökat med 400 procent på 15 år.

Människor som reser till Jordens mest avlägsna hörn för att få uppleva hotade arter på nära håll. Och kanske utrotar dem genom sin blotta närvaro.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Intressant?

Andra bloggar om djur, natur, miljö, pingviner, antarktis

Related posts:

1. Carl BIldts svek mot pingvinerna
2. Forskarnas grymma pingvinmobbning
3. Fartygen fryser fast – då är isbrytaren i Antarktis

För några år sedan publicerades larmrapporter från forskare som studerat pingviner i Antarktis och upptäckt en ökad dödlighet och kraftigt försämrad fortplantningsförmåga hos arten i fråga. Forskarna drog slutsatsen att den globala uppvärmningen låg bakom det alarmerande resultatet.

Lycklig pingvin som lyckats fortplanta sig.

Nu visar en ny studie att det inte alls var klimatförändringarna som låg bakom pingvindöden, utan forskarna själva. Vid en granskning visade det istället att boven i dramat var den ringmärkning som tidigare forskningsexpeditioner gjort av pingvinerna. De metallband som spändes fast på vingarna gjorde att de stackars pingivnerna fick svårt att röra sig, något som i sin tur innebar att de märkta pingvinerna blev långsammare och därför fick svårade att fånga fisk än sina ”omärkta” kompisar. Många dog därför av undernäring.

Vad gäller den fallande fertiliteteten var även här märkningen orsak till den 39-procentiga minskningen i fortplantningsförmågan. När det var dags att para sig, hann de ringmärkta och långsamma pingvinhannarna helt enkelt för sent för att få sig ett ligg – alla honor var redan upptagna…

Så för att bevisa att klimatförändringarna hotar pingvinernas överlevnad, utrotar forskarna själva stora delar av populationen.

Whoops.

Vilket understryker, ännu en gång, att vilken grupp av idioter som helst kan kalla sig forskare och få sitt skräp publicerat i världens största vetenskapstidskrifter. I alla fall så länge det handlar om postmodern flumvetenskap som klimatet.

Intressant?

Andra bloggar om miljö, klimat, vetenskap, pingviner

Related posts:

1. Största hotet mot Antarktis: forskare och klimatturister
2. Carl BIldts svek mot pingvinerna

I Japan funkar snösvängen som den ska.

Den 1 januari, och det snöar igen. Börjar drabbas av den där klimatångesten som jag känner varje vinter, när mörkret och snömassorna tornar upp sig.

Men jag inser att våra problem är blygsamma jämfört med hur det är i delar av Japan om vintrarna. Där ligger snön 20 meter tjock, och vägarna upp till de japanska alperna slingrar sig fram i djupa schakt mellan snövallarna. Hur det över huvud taget fungerar att ploga fram vägarna under sådana snömassor framgår av videon nedan.

Imponerande. Och jag ska nog sluta klaga på att det ligger ett par decimeter snö på balkongen som jag kommer att tvingas skotta bort i morgon…

Intressant?

Vädret i veckan: SvD, DN, Aftonbladet

Andra bloggar om vinter, snö, gott nytt år

Related posts:

1. Tro det eller ej, men det är varmare än nånsin
2. Fartygen fryser fast – då är isbrytaren i Antarktis

Förr i tiden, när en meteorolog var en meteorolog och John Pohlman var lika folkkär som Peter Settman, brukade man lite skämtsamt skylla dåligt väder på TV-meteorologerna.

Idag är det inget skämt längre. För SMHI är, om inte ansvarigt för de senaste årens smällkalla vintrar, djupt involverat i besluten att avveckla vår beredskap för att klara av snö och kyla.

I Aftonbladet idag skriver Elisabet Höglund – en av få svenska journalister som fortfarande bibehåller en sund skepsis till så kallade experter – att det haveri vi just nu ser i vår infrastruktur går att spåra till de scenarier för Sveriges framtida klimat som målades upp i Sveriges fjärde nationalrapport om klimatförändringar, som Regeringen skickade över till FN:s klimatpanel (IPCC) 2005. I denna kan man läsa om följderna av att medeltemperaturen i Sverige – framför allt i de norra delarna – kommer att öka med mellan 2,5 och 4,5 grader. Slutsatsen:

”Den förväntade uppvärmningen för också med sig vissa positiva effekter genom att fördelningen mellan regn och snö kommer att ändras under den kalla årstiden. Detta minskar behovet av snöröjning, sandning och saltning av vägbanorna vilket i sin tur ger bättre miljö och luftkvalitet.”

I ljuset av dessa slutsatser – som är regeringens egna – är det inte alls konstigt att världsfrånvända lokalpolitiker förbjuder dubbdäck – det kommer ju inte att snöa mer! Lika självklart är det att SJ tar chansen att sparapengar på snöröjningen, till exempel genom att skicka sina gamla snöplogningslok till museum. Dessa var ju, liksom snö och kyla, något som tillhörde det förgångna. Nu plockas de fram igen, eftersom verkligheten inte riktigt visade sig stämma med kartan.

Och Sjöfartsverket, som för fjärde vintern i rad skickar Sveriges bästa isbrytare Oden på en forskningsexpedition till Antarktis, kan luta sig tillbaka och glädja sig åt en förstärkning av kassan med 20 miljoner. Att det frös fast färjor i packisen utanför Stockholm så sent som i februari var ju bara en engångsföreteelse – enligt regeringens analys av klimatet kommer ju ”Isförhållandena runt Sveriges kuster [...] bli lindrigare vilket får betydelse för sjöfarten. Det framtida behovet av isbrytarkapacitet kommer att minska.”.

Ett antal myndigheter har bidragit till rapporten, som Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Jordbruksverket och SCB m fl.

Men SMHI har en nyckelroll, eftersom det är detta verk – representerat av sin klimatforskningsenhet Rossby Centre – som ansvarar för de fria fantasier som i klimatrapporten upphöjs till ”prognoser”. Dessa bygger förstås på datormodeller, med ursprung hos bl a brittiska Met Office, som på senare år fått ta emot massiv kritik för sina havererade långtidsprognoser – senast i oktober när man spådde en varm och regnig decembermånad. (Enligt kritikerna beror Met Offices ständiga felbedömningar på att verkets prognosdatorer körs med samma globala klimatmodeller som de som används för IPCC, och som alltid ger samma svar: mer värme.)

Det vänligaste man kan säga säkert om dessa klimatmodeller är att de är bristfälliga: inga av dem har förutspått de senaste 12 årens avkylning av Jorden, trots de stadigt stigande koldioxidnivåerna. Modifieringar görs dock löpande när den allmänna opinionen påkallar det. Nyligen körde t ex en av klimatkultens överstepräster, Stefan Rahmstorf i Potsdam, en simulering efter fjolårets vargavinter som visade att kylan i Europa mycket väl kunde bero på global uppvärmning (!) Det är bara ett exempel på den typ av junk science som okritiska medier gång på gång går på, utan att någonsin reflektera över hur galet det är.

Men efter tre års brutalkalla vintrar i Storbritannien börjar folk bli heligt förbannade och fråga sig om den nationella väderlekstjänsten går att lita på över huvud taget, eller om Met Office kidnappats av klimataktivister med uttalade politiska syften.

I Sverige åtnjuter meteorologerna fortfarande ett stort förtroende, men politiseringen av vädret har givetvis påverkat även SMHI. Det räcker att titta på SMHI:s hemsida för att se hur djupt klimatortodoxin sitter. I en artikel om julvädret konstateras det exempelvis tvärsäkert att Malmö kommer att vara helt snöfritt på jularna om hundra år.

Och just SMHI:s klimatforskningsenhet, helfinansierad med våra skattepengar, är djupt involverad i arbetet med FN:s klimatrapporter och de årligen återkommande klimatförhandlngarna i FN:s regi. För att forskningsmiljonerna ska fortsätta flöda in, krävs det alltså att klimathotet lever och har hälsan.

Det sorgiliga i sammanhanget, är, som jag skrev i kommentarerna till ett tidigare blogginlägg, att det inte existerar någon Plan B för att klara klimatet. Under de gångna tio åren har 10-tals miljarder satsats på ”klimatinvesteringar” för att förereda oss för varmare och blötare väder. Men ingen myndighet har ens tänkt tanken på att planera för ett klimat med mer snö och strängare kyla.

I en normal värld hade sådana felbedömningar lett till att ett antal huvuden kommit i rullning, men nu handlar det om klimatpolitik, och den granskas över huvud taget inte. Förutom av ett fåtal klarsynta människor som Elisabet Höglund.

Intressant?

Mer kaos: DN, SvD, Expressen

Andra bloggar om politik, samhälle, snö, vinter, klimat

No related posts.

Heathrow, december 2010, efter en decimeter snö.

Den brutala och rekordtidiga vintern, som lamslagit Europa med metervis av snö, sträng kyla och ett totalt haveri för infrastrukturen i flera länder, sätter fingret på en öm punkt: har politikerna låtit sig luras av de så kallade klimatexperterna, och därmed i sin blinda tro på kommande medelhavsväder i Nordeuropa medvetet rustat ner vår vinterberedskap? Det är mycket som talar för det. Vi såg tecken på det redan förra vintern, och i år är det ännu tydligare att vårt samhälle inte längre klarar en vinter när det faller mer än några centimeter snö.

Snöröjningsbudgetar har minskats och snöskottningspersonalen halverats. De bussar och tåg som köpts in har visat sig fungera uselt under vinterförhållanden – biogasbussarna i Stockholm startar inte när det blir neråt 20 grader kallt, och den låga markfrigången gör att de kör fast när det faller en decimenter snö. Och vindkraften, den som skulle rädda oss från de opålitliga kärnkraftsreaktorerna, levererar på sin höjd någon promille av energibehovet (många är dessutom avstängda eftersom de inte kan köras när det är kallt). Det är alltså samma vindkraft som – enligt miljöpartiet – skulle ge landet så mycket överskottsenergi att vi skulle bli en exportör av grön el.

I den verkliga världen, utanför surdegsbagerierna på Södermalm, importerar Sverige just nu el som motsvarar tre kärnkraftsreaktorer.

Samtidigt är detta helt enligt planen. För ett par år sedan lovade ju forskarna att det inte skulle bli några fler vintrar, att snö och kyla skulle ersättas med regn och mildväder under vintermånaderna. Att alla sådana prognoser var baserade på hemmasnickrade datormodeller, som med tiden visat sig lika pålitliga som de börsanalyser som utlovade evig tillväxt för amerikanska bostadslåneobligationer, var det dock ingen som informerade om.

Det är ganska talande att en av de mest lästa artiklarna på brittiska The Independents webbsajt den här veckan är en tio år gammal artikel, med rubriken ”Snowfalls are now just a thing of the past”. Det är en fantastisk studie i usel kampanjjournalistik, som man ett decennium senare bara kan ruska på huvudet åt. Men den sorgliga sanningen är ju bara att det är så här vi vant oss vid att miljöjournalistik ser ut; aktivister och pseudoforskare har givits fritt spelrum av journalister som antingen inte haft vett att ifrågasätta, eller själv fungerat som aktivister.

Och galenskaperna pågår fortfarande för fullt. De senaste veckorna har det klimatindustriella komplexet i ett slags chocktillstånd varit tvunget att snabbt hitta på förklaringar till den rådande extremkylan. Som naturligtvis beror på att det är så varmt. I Expressen förklarar idag ett antal ”klimatexperter” (varav ingen är forskare och samtliga är beroende av klimathotet för sina jobb) att problemet dels är att vanligt folk blandar ihop väder och klimat, dels att det behövs fler dramatiska väderhändelser för att allmänheten ska börja tro på klimathotet igen. Förutom den uppenbara motsägelsen i artikeln, blir det nog svårt med tilltron när till och med Australien får en vit jul, mitt i sommaren.

Alla normalbegåvade människor som läser artiklar som de här inser förstås att det är rent och skärt dravel, och bara kompletta idioter kan förvänta sig att vi ska gå på dem. För medan vi sitter fast i utkylda tåg, milslånga bilköer eller campar på flygplatser som börjar likna flyktingläger, växer ilskan mot de politiker som likt en skock lättledda får låtit sig ledas till att avskaffa vår vinterberedskap. Politiker som kommer hem från klimatmötet i Cancún i triumf över att vi ska pumpa in pengar i en fond på 1.000 miljarder kr årligen för att bekämpa klimatförändringar utomlands, när det samtidigt fattas flera miljarder till spår- och vägunderhåll här hemma. Som skickar iväg våra bästa isbrytare till Antarktis samtidigt som passagerarfärjor fryser fast i Östersjön. Och som vill satsa 300 miljarder av våra pengar på värdelös vindkraft, som ändå inte fungerar vintertid.

Och i takt med att temperaturen faller, blir det klimatindustriella komplexet allt mer desperat.  Alla som ifrågasätter om det påstådda klimathotet möjligen har överdrivits något, stämplas direkt som förnekare och foliehattar. Vi vet dock vem de verkliga haveristerna i sammanhanget är.

Man ska inte förväxla väder med klimat, säger experterna.

Det är klimatkommunikatörer som Jessica Cederberg Wodmar, med en tidigare karriär på Naturvårdsverket, vars stora skrämselkampanj Något konstigt håller på att hända med vädret från 2002 finansierades med nära 100 miljoner av våra skattepengar. (Dessutom är hon författare till Klimatkoden, tillsammans med Pär Holmgren.)

Det är surdegsliberaler miljöpartister som Johannes Forssberg och Per Bolund, som inte ser några som helst problem med att ena dagen ta ställning mot massövervakning via FRA och Ipred, och nästa tycka det är en bra idé att införa personliga utsläppsrätter som skulle kräva en övervakningsmaskin av en storlek som inte ens DDR var i närheten av.

Och det är miljöaktivister som Johan Rockström, som bakom ett brus av pseudovetenskapligt mumbojumbo om planetära gränser tillåtits styra stora delar av regeringens miljöpolitik i sin roll som rådgivare till miljödepartementet. Samtidigt som han drar in hundratals skattemiljoner till sina institut SEI och Stockholm Resilience Center, bägge beroende av att rädslan för klimathotet fortsätter ligga högt på politikernas agenda. Rockströms roll ifrågasattes i en utvärdering från Statskontoret (Stockholm Environment Institute – nytta och värde för regeringen) förra året:

”Frågan har lyfts om SEI är objektiva forskare eller klimataktivister. Som exempel ges Johan Rockströms samarbete med Tällberg Foundation som ”framför stark kritik av överenskommen klimatpolitik”. Enligt den intervjuade kan ”SEI:s trovärdighet som forskare äventyras om institutet kopplas ihop med kampanjorganisationer med en egen agenda”.

Det klimatindustriella komplexet – varav ovanstående namn bara utgör en liten del – har varit instrumentellt i att skapa det infrastrukturella kaos vi upplever idag.

De borde skämmas. Men istället lever de gott på våra skattepengar.

Mycket tyder på att vi nu går in i en längre period av kallare klimat, efter att ha haft turen att uppleva milda vintrar under ett par decennier. Hur Sverige kommer att stå sig i den internationella konkurrensen i framtiden, beror i hög grad på hur vår industri och infrastruktur kan hantera långa kalla och snörika vintrar, kortare växtsäsonger och ett betydligt högre energibehov.

En bra start vore om regeringen sparkade ut klimathaveristerna, och tog in experter som faktiskt har en aning vad de talar om. Då kanske tågen kunde börja gå igen.

Intressant?

Andra bloggar om vinter, snö, klimat, tåg, samhälle, kyla, väder

No related posts.

Om det kan vara till någon tröst för hårt prövade SJ-resenärer, så är det inte bara Sveriges infrastruktur som får storstryk i det arktiska vädret. Tyskarna, kända för kvalitet och punktlichkeit, sitter också fastfrusna i tåg och bilköer. Långtradare ligger i drivor längs Autobahn, skolor stängs och Luftwaffe Lufthansa står kvar på marken.

Det är som bekant inte första gången tyskarna har problem med kylan, som naturligtvis kommer från öster (liksom övervägande delen av allt obehagligt de senaste 100 åren).

Vi talar förstås om rysskylan, pressens nya favoritbegrepp i vår klimatförändrade värld där vädret beskrivs i allt mer dramatiska termer. Det som för bara några var en vanlig snöstorm, beskrivs nu som ”chockväder”. -10 grader i Stockholm blir ”skräckkyla”, och om en å i Sydsverige svämmar över får vi veta att vi har ”extremväder”.

Och varje gång det är riktigt kallt och det blåser från Östersjön – ja då är det rysskylan vi drabbats av. På sommaren, när vi svettas under veckor av hetta – skyller vi också på Putin & Co – då är det ryssvärmen vi lider av.

Möjligen beror det på vår gamla nedärvda skräck för att allt ont kommer från den stora grannen i öster, men visst skulle det behövas lite alternativa geografiska förstärkningsord för att sexa till de trista väderprognoserna. Här är några nya förslag:

• Pakistanregn– när det vräker ner i ett par dagar.
• Polackstorm – friska sydvindar som får festprissarna på Finlandsfärjan att kasta sig mot närmsta toalett.
• Tyskhöst – gråkallt duggregn i november. Och en odé till Stig Dagerman.
• Finnfrost – snöglopp från öster (även kallat ”snökanonen”).

I skrivande stund ser jag att det just nu är mer snö på väg, denna gång från söder mot nordost. Hunnerna ger igen – tyskkylan kommer!

Intressant?

SvD, DN, Expressen, Aftonbladet

Andra bloggare om snö, klimat, vinter, väder, tågkaos

Related posts:

1. Njut av värmen – snart kommer istiden

Lämplig klädsel för klimatförnekare.

Trots 25-gradig värme i Cancún, där 15.000 ”klimatförhandlare” samlas för att bekämpa dåligt väder – med hjälp av ett par tusen miljarder som vi ska betala – vill det sig inte riktigt med den folkliga förankringen. Den internationella klimatindustrin faller snabbt samman, och engagemanget för att ransonera energi och betala mer för elektriciteten blir inte precis högre när Europa hålls i järngrepp av en arktisk vinter redan i november.

Till råga på allt har press och TV börjat släppa in klimatförnekare i debatten. Alltså forskare som är fräcka nog att påstå att vi inte vet särskilt mycket om Jordens klimat, att det förmodligen inte är så smart att pumpa ut miljontals ton koldioxid i atmosfären – men att de datormodeller som FN:s klimatpanel använder sig av för att se in i framtiden knappast kan användas som grund för att lägga ner stora delar av världens energiproduktion.

Sådant förnekande kan givetvis inte accepteras. Världens hälsa står på spel, och då kan vi inte acceptera att någon kommer och ifrågasätter den heliga religionen och dess apostlar. Den som ifrågasätter klimathotet, måste straffas hårt – att ställa förnekarna inför krigsförbrytartribunalen i Haag för brott mot mänskligheten vore det enda rätta, menar en amerikansk forskare. Vilket förstås applåderas av den gröna extremvänstern (som ju alltid får något vått i blicken när det talas om hårda tag och ransonering).

Svenska Dagbladet vill inte gå riktigt lika hårt fram med förnekarna, utan förespråkar vård mot det destruktiva beteende som medborgarna i allt högre utsträckning uppvisar. I artikeln Därför blundar du för klimathotet analyseras vår oförmåga att inse att det är mycket värre än någon någonsin insett.

Och på KTH har det nyligen upptäckts förnekarlitteratur. Självklart måste det ställas till med bokbål, och ansvariga författare rehabiliteras, alternativt skickas till Haag.

Möjligen kan samhället inrätta ett behandlingscenter i anslutning till nya miljöstadsdelen Norra Djurgårdsstaden, där det kommer att finnas optimala möjligheter till terapi och beteendeförändring. Och vi som får livstid för brott mot mänskligheten kanske kan få sitta av våra straff där?

Det kan dock behövas ganska många platser, om man ska gå efter vad SvD:s läsare tycker i frågan.

Intressant?

Fler bloggar om klimat, miljö, cancun, snö, vinter, kyla

Related posts:

1. Varför sälja knark när man kan handla med utsläppsrätter?
2. Äntligen lite balans i energilobbyn
3. Gissa vem som får betala Ikeas gröna elsatsning?

Den inringade biten av grafen längst till höger är ”hockeyklubban”, dvs vår nuvarande värmeperiod – som skylls på våra koldioxidutsläpp. På något sätt känns den inte alls särskilt alarmerande. (Graf lånad från Klimathotet.info)

I mitten av december förra året slog ishavskylan till – och det skulle dröja ända fram till april innan frosten släppte greppet om oss. Nu, i slutet av november, har vi redan varit igenom ett par snöoväder, och i veckan väntar temperaturer neråt 10 minusgrader långt ner i Sydsverige. Skyfflar och snöslungor är slut sedan månader och elpriserna spurtar mot nya toppnivåer.

Det låter som rena Fimbulvintern, och vem vet, kanske är det inledningen till en längre period av betydligt kallare klimat, liknande det vi hade i Nordeuropa på 40-talet, då extrem kyla stoppade Hitlers framryckning på Östfronten, eller på tidigt 70-tal då flera år med smällkalla vintrar fick forskarna att varna för en ny istid. (Värt att notera: samma forskare som ett par år senare varnade för att Jorden blev allt varmare.)

Vintrarna var ganska milda mellan 1970 och 2000. Men nu ser det ut att vara slut på det.

Och så här håller det på. Vi människor lever så tragiskt korta liv, att vi aldrig har möjlighet att ens kunna börja förstå de stora perspektiven. Det har vuxit upp både en och två generationer som aldrig fått känna på hur kall en riktig vinter i ett land nära polcirkeln kan vara. Samma generationer som på fullt allvar trott på idén att vi kunnat förändra Jordens klimat genom vår närmast försumbara påverkan på halten av ett spårämne i atmosfären. Makthavare som trott på experter som sagt att vintrarna i Sverige skulle bli milda och snöfria och därför sparat in på väg och spårunderhåll – eller köpt in bussar som inte klarar att köra i snö.

För dessa generationer, som haft turen att växa upp under de röda staplarnas tid, blir ett par smällkalla vintrar förhoppningsvis ett nyttigt uppvaknande. Och en insikt om att vi egentligen bara är som myror på en stock i en mäktig flod. Hur vi än försöker kommer vi aldrig att få den att ändra kurs. Lika liten möjlighet har vi att påverka det stora kaosartade system som kallas Jordens klimat. Tids nog hamnar vi i en ny istid, vilket diagrammet högst upp med all önskvärd tydlighet visar. Den lilla värmeperiod vi är inne i just nu, är betydligt svalare än tidigare epoker, som den minoiska eran, och trenden i oscillationen är att det blir allt kallare. Det kommer förstås en sommar även 2011, men en ny istid blir det vad det lider. Om ett par tusen år, ett par hundra – ingen vet.

I det korta perspektivet innebär detta kalla uppvaknande förhoppningsvis att samhället inser att vi måste rusta oss för att klara även kalla vintrar. Vi behöver bli självförsörjande på både drivmedel och energi, se till att viktiga kommunikationer som järnvägen fungerar – och sist men inte minst att kunna producera livsnödvändig utrustning som snöslungor, vinterkläder och skyfflar inom landet.

Läs gärna Cornucopias utmärkta överlevnadsguide för 1000-årsvintern eller Hela Havet Stormar som reder ut fenomenet NAO. Och var framför allt skeptisk när ”experter” nu självsäkert hävdar att det blir kallare för att Jorden blir varmare. 5.000 års data från Grönlandsisen talar sitt tydliga språk.

Om vi nu verkligen går mot en längre köldperiod, blir det kanske vår räddning att vi trots allt pumpat ut en massa koldioxid i atmosfären under lite drygt 100 års tid. För en av de få verkliga observerade effekterna av högre koldioxidhalt är att träd och växter gynnas påtagligt. Skogarna växer snabbare, skördarna blir större och grönsaker och spannmålsväxter mera köldtåliga, vilket motverkar missväxt och svält.

Sånt läser man sällan i tidningen, minsann…

Intressant?

Vinterkaoset i pressen: SvD, DN 1 2 3 4, Aftonbladet 1, 2, Sydsvenskan

Andra bloggar om snö, vinter, klimat, väder, fimbulvinter

No related posts.