Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: lobbyister (sida 1 av 2)

Kungen och WWF kräver att vi ska satsa våra pensionspengar i skräpaktier

kung_carl_xvi_gustaf

Kung Carl XVI Gustaf, Sveriges statschef. Hans apanage påverkas inte av utvecklingen på börsen. Foto: Wikimedia Commons

Världens största och mäktigaste miljölobbyist, Världsnaturfonden, bildad av europeiska kungligheter, finansierad av oljejätten Shell och sydafrikanska tobaksmiljardärer, är en global jätte som omsätter flera miljarder och vars amerikanske ordförande tjänar mer än USA:s president.

I Sverige företräds WWF av bland andra Sveriges konung, Karl XVI Gustaf, vår statschef och tillika hedersordförande i Världsnaturfondens förtroenderåd. I denna position ställer han sig därmed bakom de långtgående krav som WWF ställer på hur förvaltningen av de svenska pensonsplaceringarna måste förändras i framtiden.

I rapporten Du äger. Placeringar för en levande planet?, som debatteras på ett seminarium i Almedalen i morgon den 3 juli, har WWF gått igenom vilka fonder som placerar sina pengar i den traditionella energisektorn – dvs kol, olja och gas. Fossila bränslen, som står för mer än 80 procent av världens energibehov, måste enligt WWF motarbetas finansiellt, genom de placeringar som enskilda stater förfogar över – däribland våra framtida pensioner – styrs bort från dessa sektorer och istället satsas på grön tillväxt. Därför kräver WWF att AP-fonderna, som förvaltar 4.000 miljarder, ”avinvesterar” från dessa bolag, som anses sätta käpps i hjulen för det globala klimatarbetet.

renixx_vs_stoxx

Utvecklingen för fossilaktier respektive gröna placeringar under en 12-årsperiod. Det är den gröna kurvan vi alltså ska satsa våra pensioner på.

Nu finns det ju som alltid ett smärre problem i sammanhanget – nämligen att gröna investeringar på börsen så här långt varit långt mindre lönsamma än placeringar i den traditionella energisektorn. Eller rättare sagt – samtliga satsningar på grön energi har varit rena förlustaffärer, något jag berört i tidigare inlägg:

Renixx är världens första och äldsta globala index över företag verksamma inom den förnybara energisektorn, och startades 2002. Den som då investerade 1000 kr i förnybar energi, har idag bara 280 kr kvar – en nedgång med 72 procent. Samma pengar investerade i  den traditionella olje- och gassektorn har mer än fördubblats och är idag värda 2400 kr.

Den danske miljöekonomen Björn Lomborg har varnat för detta upprepade gånger, och har dessutom i dagarna släppt en ny film via Bill Gates Foundation, där han går till attack mot dem som vill förvägra fattiga människor i tredje världen tillgång till billig och tillförlitlig energi –alltså  precis det vi tar för givet. Människor som i brist på el dör i tusental för att de tvingas elda inomhus med ved och dynga.

Det enda realistiska sättet att lyfta levnadsstandarden hos denna den fattigaste delen av befolkningen är att låta dem få tillgång till billig fossil energi – något som motarbetas aktivt av den uppburna eliten i bland annat WWF. Och ett effektivt sätt att stoppa utvecklingen är, enligt WWF, att vi sätter våra framtida pensioner på spel i organisationens privata korståg mot oljan.

Det finns ett uppenbart moraliskt dilemma här som någon faktiskt borde diskutera med Hans Majestät, kung Carl XIV Gustaf. Det är dock inget vi nånsin kommer att få uppleva i public service.

Intressant?

Fler om , , ,

Miljörörelsen har vuxit till ett demokratiproblem

Gp-esso

Greenpeace som vi är vana att se dem. Foto; Wikipedia

Det har blåst ordentligt kring miljöorganisationen Greenpeace den senaste veckan. Först avslöjades det att en av organisationens anställda spelat bort  3,8 miljoner Euro genom valutaspekulation. Sedan uppdagades det att en av Greenpeaces högsta chefer flitigt använt privatflyg för att ta sig de 35 milen mellan hemmet i Luxemburg och högkvarteret i Amsterdam, Vilket naturligtvis rimmar ganska illa med organisationens krav på att kraftigt begränsa flygtrafik för den stora allmänheten. (Vilket återigen sätter fingret på den gamla socialistiska paradoxen;  alla är jämlika, men vissa är lite mer jämlika än andra.)

Det här kan man ju småle åt – en miljöjätte på höga moraliska hästar misslyckats kapitalt med att hålla rent framför egen dörr. Men bakom dessa nyheter döljer sig något viktigt. En gryende, om än senkommen, insikt om att stora globala miljöorganisationer, som Greenpeace och WWF, för länge sedan slutat vara gräsrotsrörelser. Istället har de med åren utvecklats till gigantiska, professionella lobbyister, som genom mångårigt arbete effektivt integrerat sig in i den politiska maktens innersta rum – där de har möjlighet att bakom kulisserna påverka stora delar av den politik som till exempel EU för.

Som brittiska NGO Monitor mycket riktigt konstaterar, är Greenpeace – med kontor i 40 länder och en omsättning på nära 700 miljoner årligen – knappast en liten underdog som slåss mot etablissemanget. De har istället blivit etablissemanget. Trots detta har Greenpeace ingen accountability, dvs ansvar, för de beslut som organisationen är med och driver fram. Beslut som i EU:s fall innebär ett benhårt motstånd mot genmodifierade grödor, men även förhalande om frågan om skiffergasutvinning – som på sikt kan göra flera Europeiska länder oberoende av Putins gas – och de flesta andra typer av investeringar i fossila bränslen. Beslut som oundvikligen innebär ekonomiska konsekvenser för medborgarna. Och oavsett om man tycker det är rätt eller fel, är det stora problemet att väljarna aldrig ens får ta ställning till dessa frågor – de görs upp i slutna rum, ofta utan insyn över huvud taget.

Detta är något som vi inte så ofta funderar över i Sverige. Förmodligen eftersom miljörörelsen – oavsett om det är Naturskyddsföreningen, WWF eller Greenpeace – allmänt åtnjuter en slags upphöjd expertstatus i medierna, och därför aldrig granskas på samma sätt som andra globala och välfinansierade makthavare.

Däremot har Greenpeace stött på plötsligt och hårt motstånd i Indien, där den nya regeringen under ledning av premiärminister Narendra Modi förbjudit miljöorganisationen från att ta emot kampanjbidrag från utländska givare. Detta eftersom Greenpeaces verksamhet i landet – genom sitt motstånd mot exempelvis nya kraftverk – hotar den ekonomiska utvecklingen, enligt Modi.

En läckt report från den indiska säkerhetstjänsten förklarar bakgrunden. Så här börjar den:

A significant number of Indian NGOs (funded by some donors based in US, UK, Germany and Netherlands) have been noticed to be using people-centric issues to create an environment, which lends itself to stalling development projects. These include agitations against nuclear power plants, uranium mines, Coal-Fired Power Plants (CFPPs), Genetically Modified Organisms (GMO), mega industrial projects (POSCO and Vedanta), hydel projects (at Narmada Sagar; and in Arunachal Pradesh) and extractive industries (oil, limestone) in the North East. The negative impact on GDP growth is assessed to be 2-3 % p.a.

Man kan naturligtvis tycka vad man vill om det demokratiska i att en stat går in och stryper finansieringen av en ideell organisation, men i grunden sätter den fingret på en viktig fråga: Vilka finansierar egentligen motståndet mot kol- och kärnkraftverk i Indien? Om detta vet vi inget, eftersom Greenpeace inte är en myndighet och därför inte behöver vara transparent med finansieringen. När det gäller exempelvis miljörörelsernas envisa – och i mångt och mycket obegripliga – kamp mot skiffergasutvinning, har det länge funnits misstankar om att Ryssland och Vladimir Putin slussar pengar till just anti-frackingrörelsen. Något som även Natochefen Anders Fogh Rasmussen hävdade häromdagen.

Men framför allt sätter den indiska underrättelserapporten för första gången en siffra på den ekonomiska effekten av Greenpeaces kampanjer: 2-3 procents lägre tillväxt årligen.

Denna siffra är inte riktigt överförbar till europeiska förhållanden, där vi har att göra med mogna ekonomier och låga tillväxttal. Men att miljörörelsen haft, och har, en stor inverkan på europeisk ekonomi är utom diskussion. Och till skillnad från i Indien, har miljörörelsen här vuxit samman till den grad med den politiska makten att det knappt går att separera dem  längre.

Den bästa bilden av hur stora och inflytelserika dessa så kallade NGOer har blivit, står Richard North på EU Referendum för. Han har vaskat fram siffror från EU och lagt samman hur mycket de 10 största miljölobbyisterna – även kallade Green 10 – fått i bidrag av EU mellan åren 2007 och 2012. Totalt har skattebetalarna finansierat dessa dolda makthavare med miljardbelopp, pengar som framför allt gått till lobbyarbete för hårdare miljölagstiftning inom EU. De får alltså betalt av EU för att bedriva lobbying mot EU. Vilket framför allt är ett sätt för makthavarna i Bryssel att få besluten som framstå som folkligt förankrade (denna metod med konstgjorda opinioner brukar kallas för astroturfing eller sock puppets, strumpdockor). Richard North:

There is, however, an even more sinister element. As we see the march of globalisation progress, the Green 10 (all of them funded by the EU, except Greenpeace – the WWF between 2007-2012 having grabbed a massive €53,813,343 for its services to itself and the EU empire), are supporting their paymaster, ”promoting EU environmental leadership in the global political arena”, helping it act at a global level. 

Intressant i detta sammanhang är att just Greenpeace alltid nobbat denna typ av statliga bidrag. Däremot har man inga problem att arbeta tillsammans med sådana som gör det, till exempel WWF och Jordens vänner.

Att följa Indiens exempel är, som North skriver, sannolikt ett lönlöst företag. Till skillnad från Indien, som är en självständig nation, lyder Sverige och alla andra EU-länder under de lagar och förordningar som hamras fram av ovalda byråkrater i Bryssel – under påverkan av likaledes oansvariga miljölobbyister. 

Resultatet ser vi runt omkring oss. Vi har en skola där stora delar av naturvetenskapen ersatts av miljöaktivism,  framtagen av WWF. Vi har en havererad energimarknad, där 100-tals miljarder slösas på ineffektiv och helt onödig vind- och solenergi. Vi har ett jordbruk som hotas av nedläggning  – de ensidigt hårda miljölagarna slår ut svenska bönder och bidrar till att Sverige idag har en sämre självförsörjningsgrad än någonsin i modern tid. Jobbdödande energiskatter driver världens mest miljövänliga industrier till andra sidan Jorden, där de drivs med smutsigt billigt kol istället för ren svensk vattenkraft.

Det finns förvisso flera skäl till att massarbetslösheten bitit sig fast i Europa, inte minst den långa och vansinniga kampen för att försvara den gemensamma valutan. Men det är sannolikt att de hemliga beslutsfattarna i Greenpeace, WWF, Friends of the Earth, Naturskyddsföreningen och andra stora icke-valda makthavare har ett stort ansvar för att miljoner går utan jobb på kontinten.

För många år sedan fanns en myndighet, Styrelsen för Psykologiskt försvar. Denna myndighets verksamhet gick ut på att avslöja och förhindra desinformation som kunde skada Sveriges nationella intressen. Jag är övertygad om om att SPF hade kommit till en liknande slutsats som den indiska underrättelsetjänsten om den funnits kvar.

Men det var som sagt länge sedan. Idag har vi istället hela partier som bygger sina program på desinformation på en nivå som inte ens Vladimir Putin hade kunnat tänka ut.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Riskerna med att bli megafon åt larmindustrin

Jag har varit inne på det flera gånger: Problemet med hur förment ideella organisationer som WWF och Naturskyddsföreningen upphöjs till vetenskaplig expertis. I denna roll låter medierna företrädare från dessa organisationer uttala sig som oberoende rådgivare i miljö-, energi- och klimatfrågor utan att se att de driver sina egna agendor – precis som alla påtryckargrupper. Framför allt Naturskyddsföreningen, en gammal folkrörelse som tidigare månade om den svenska naturen och rovfåglarna, har idag utvecklats till en slags larmindustri där skyddet av våra flora och fauna fått stå tillbaka för en närmast okritisk propaganda för att avskaffa kärnkraften och satsa ännu mer på förnybar energi.

Ett aktuellt exempel på hur fel det går när man tillmäter detta larmindustriella komplex en expertroll, är hur SvD okritiskt blev megafon för SNF:s ständigt återkommande larm om kemikalier i vår mat. Tidningen redovisade Naturskyddsföreningens rapport om att så mycket som 87 procent av frukten vi äter innehåller gifter från besprutning. Vad som inte framgick är att dessa kemikalier återfinns i så små mängder att de inte ens kommer i närheten av de gränsvärden som svenska och europeiska livsmedelsmyndigheter kräver. För att komma upp i halter som ens kan börja närma sig ett riskabelt intag av gifter skulle man behöva äta 400 kg vindruvor – varje dag.

Megafonjournalistiken förstärktes genom den chatt som SvD hade dagen efter avslöjandet, där redaktionen istället för att ta in en expert från exempelvis livsmedelsverket lät oroliga läsare ställa sina frågor till Johanna Sandahl, vice ordförande i Naturskyddsföreningen. Alltså avsändaren för larmrapporten om de giftiga druvorna.

Trots att larmet alltså som vanligt var gravt överdrivet, kommer det kvarstående budskapet som stannar kvar i människors medvetande bli att det är farligt att äta vanlig frukt. Den ursprungliga artikeln var den som delades och uppmärksammades mest – inte SvD:s uppföljande pudel dagen efter: Livsmedelsverket: Säkert att äta frukt, där hela larmet drogs tillbaka.

Det här är naturligtvis bingo för Naturskyddsföreningen, som medvetet driver kampanj för att vi ska gå över till ekologiskt jordbruk, utan någon besprutning alls. Något som inte bara skulle innebära att skördarna minskar dramatiskt, utan också att vi riskeras att drabbas av verkligt skadliga gifter i maten. För det finns ju en anledning till att frukten besprutas – nämligen att få bort de riktigt farliga grejerna som följer med frukten, som till exempel giftiga mögelsporer.

Det är naturligtvis vällovligt att program som Medierna i P1 granskar journalistiken Tyvärr missar granskarna  att rikta sökarljuset mot själva källan: Naturskyddsföreningen. För vad vi har här är inte en gräsrotsdriven ideell förening, finansierad av bidrag från naturälskare runt om i Sverige. SNF har istället utvecklats till ett offentligfinansierat kampanjorgan för svensk och europeisk jordbruks-, energi- och klimatpolitik, som till största delen betalas med bidrag från det offentliga. Främst kommer pengarna från SIDA, men bidrag strömmar även in från myndigheter som Kemikalieinspektionen och Energimyndigheten, något som bloggen Vargfakta uppmärksammade för en tid sedan. 2007 stod medlemsavgifterna för 83 procent av SNF:s omsättning, 2012 (den senaste årsredovisningen) utgjorde de 37 procent – resten kom från skatter och bidrag. Under de fem åren 2007-2012 bidrog skattebetalarna med 343 miljoner till Naturskyddsföreningens verksamhet.

343-miljoner-i-statliga-bidrag-till-naturskyddsföreningen

Andelen av statliga bidrag jämfört med medlemsavgifter till Naturskyddsföreningen 2007-2012. (Diagram från Vargfakta.)

Organisationer som är beroende av statliga pengar i denna utsträckning kan knappast anses som fristående och oberoende, utan riskerar att få rollen som strumpdockor, ”sock puppets”. Det vill säga politiskt eller ideologiskt styrda organisationer som används av de styrande för att skapa en förment folklig förankring för en viss typ av politik – som exempelvis storskalig utbyggnad av vindkraft, även i känsliga naturmiljöer som Gotland, där vindkraften slaktar rovfåglar i massor. (Detta är dock något som SNF hittills undvikit att larma om.)

De 85 miljoner som vi skattebetalare årligen finansierar Naturskyddsföreningen med , räcker dessutom till att att avlöna inte bara en utan två heltidsanställda talespersoner. Ordföranden Mikael Karlsson plockar ut 655.000 i årslön medan Svante Axelsson får 770.000. Det är förstås fjärran från några VD-löner, men för en ideell organisation sticker de ändå ut. (Som jämförelse tjänar en riksdagsman c:a 720.000 i årslön, eller strax under 60.000 i månaden.)

Naturskyddsföreningen borde granskas hårdare – istället för att sättas på piedestal. Det gäller även en lång rad  andra organisationer, som uppfattas som goda och därför inte ifrågasätts. För som det heter: vägen mot helvetet är kantad med goda föresatser.

Intressant?

Fler bloggar om , , , ,

Låga elpriser hotar vindlobbyn, så vi måste förbjuda vattenkraft

strommadamm

Strömma kraftstation i Dagsås öster om Varberg. En av de första vattenkraftverken i Sverige, anläggningen stod kvar redan 1914. Här produceras fortfarande ren el, kapaciteten är 140 MWh. Frågan är dock hur länge – den hundra år gamla fördämningen är också populär bland sportfiskare…

Bekvämt under radarn smögs ett delbetänkande från en ny utredning, beställd av Miljödepartementet, ut i dagarna. Den skjuter in sig på det gigantiska problemet med att majoriteten av Sveriges vattenkraftverk, som genererar ungefär hälften av vår el, inte har tillståndsprövats enligt miljöbalken. Det beror på att de flesta vattenkraftverk byggdes i en tid då det inte fanns någon miljöbalk, ingen Lena Ek och inga horder med bidragsdiande byråkrater med storslagna ambitioner att göra världen lite mer ”hållbar”.

Detta gigantiska problem kan likställas med det faktum att den nuvarande Slussen, byggd i mitten på 30-talet, inte är godkänd enligt dagens miljölagstiftning och stadsplan, i likhet med stora delar av bebyggelsen Stockholms innerstad som aldrig fått bygglov med nuvarande regler. Ingen förväntar sig dock att Per Ankersjö och Centern i Stockholm på allvar skulle förbjuda Vasastan i en sentida miljöprövning, men det är precis detta som Sveriges vattenkraftverk nu står inför.

Bloggen Miljöfara har skrivit bra om vad som står på spel – till exempel att Länsstyrelserna ska får möjlighet att förbjuda redan befintlig vattenkraft, och dessutom tidsbegränsa tillstånden, ooch att Sportfiskarna får ett avgörande inflytande på Sveriges framtida energiproduktion. Om ett par vandringsleder för lax anses hotade i Norrland, kan det alltså innebära stoppad kraftproduktion och kraftigt höjda priser för elkonsumeter och industri.

Jag vill absolut inte framstå som en konspirationsteoretiker, men nånstans kan jag inte bli fri från en gnagande oro för att hela utredningsdirektivet kommer av att vattenkraften helt enkelt är för billig. De så kallade förnybara energikällorna, främst vindkraft, kräver ett elpris som är 8-10 gånger högre än vad våra halvsekelgamla vattenkraftanläggningar kan producera samma el för – utan några subventioner alls. Denna osunda priskonkurrens har gjort att vindkraftslobbyn gjort sitt bästa för att utmåla vattenkraft som miljöförstörande, något som naturligtvis är rent svammel.

Men det ser alltså ut som om Lena Ek, som brukligt djupt okunnig om allt det som hennes departement borde syssla med, har fått vindkraftslobbyns öra. Så för att rädda den olönsamma, ineffektiva elproduktion som kräver hundratals miljarder i skattesubventioner, ska vi i största möjliga mån försvåra och fördyra billig, miljövänlig och koldioxidfri el.

Det bisarra i sammanhanget är att det finns ungefär 7 GWh outnyttjad elproduktion i befintliga småskaliga vattenkraftverk (ungefär samma kapacitet som dagens vindkraft), anläggningar som redan är byggda, där fördämningar finns och el kan produceras – men stoppas av miljöskäl. Istället smäller vi upp gigantiska vindkraftsparker i känsliga fjällmiljöer – vindsnurror som slaktar kungsörnar i massor och som aldrig kommer att bli lönsamma och kräver årliga mångmiljonsubventioner av hårt prövade skattebetalare.

Utredaren ser dock främst det positiva i att satsa på sportfiske, istället för elproduktion (lånat från Miljöfara):

”Andra positiva samhällsekonomiska konsekvenser av nya fiskvandringsvägar är möjligheter till ökat friluftsliv och ökad fisketurism. Fritidsfiske utövas av cirka en miljon svenskar varje år och fritidsbaserad verksamhet är en näringsgren som växer” (Sid 355).

Välkommen till Absurdistan. Och kom ihåg: Centerpartiet bär ansvaret.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, SvD

Anna-Karin Hatts stora feta miljardnota

Tidningarna uppmärksammar att den ökända Eljuntan, alltså megabolagen Eon, Fortum och Vattenfall, tycker de får för dåligt betalt. Hela 33 miljarder vill de driva in via höjda nätavgifter, något som drabbar alla som använder el. Juntan har nu gått till domstol för att upphäva Energimarknadsinspektionens beslut att begränsa vinstuttaget.

Givetvis är eljuntan långt ifrån några altruister, men vi ska samtidigt vara medvetna om att det är en annan statlig myndighet – Energimyndigheten – som till stor del bäddat för de höga nätkostnaderna. Energimyndighetens främsta uppgift är sedan sitt bildande att maximera utbyggnaden av förnybar el – vindkraft – i Sverige.  Vilket gör myndigheten till en slags offentligfinansierad lobbyorganisation med egen generaldirektör.

Hur som helst, utbyggnaden så här långt har redan krävt mycket kostsamma investeringar i elnätet, som aldrig konstruerats för en närmast kaotisk situation där effekten i nätet  fluktuerar med flera GWh från en tid till annan. Alltså just det som händer när elproduktion från intermittent, opålitlig vindkraft plötsligt upphör och nätbolaget snabbt måste växla över till reglerkraft.

Och den anpassningen stannar inte vid några 33 miljarder. För att klara målet på en utbyggnad till 30 GWh, som Energimyndigheten och vindkraftsbranschen har – kommer det att krävas betydligt större investeringar än så. I en ny rapport från KVA:s energiutskott uppskattas kostnaden för denna utbyggnad, inklusive anslutning av nätet till kontinenten, att bli i runda tal 97 miljarder kr. Kungliga vetenskapsakademien har även tidigare slagit fast att den storskaliga satsningen på vindkraft är både dyr och meningslös.

Och det är förstås elkunderna som plockar upp notan för utbyggnaden.

Samtidigt råder det långt ifrån någon brist på el, tvärtom har vi ett gigantiskt överskott. Och eftersom Sverige producerar betydligt mer vad vi gör av med, tvingas vi sälja elen med förlust till utlandet. I fjol exporterades rekordmycket, 20 Gwh, en affär som gick med miljardförlust. Denna subventionerar  elkunderna, via den tvångsskatt som kallas elcertifikat. (Den vill förresten de offentligbetalda lobbyisterna på Energimyndigheten höja, så det blir ännu mer vindkraft, större förluster och ännu dyrare elpris. Kodordet här är att höja ambitionen i elcertifikatssystemet.)

Vi betalar alltså miljarder för el som vi inte behöver – vår nuvarande export täcker t ex mer än halva Danmarks elbehov. För att producera detta elöverskott, som måste dumpas på den europeiska marknaden till förlustpris, subventionerar vi först produktionen av denna el, och tvingas sedan täcka förlusten.

Sveriges energiminister heter Anna-Karin Hatt. Hon tycker att ovanstående är ett exempel på en utmärkt svensk exportsatsning, och menar dessutom på fullt allvar att det är vindkraften som vi har att tacka för låga elpriser och en konkurenskraftig industri:

”Det blir en bra exportindustri som kommer att säkra ett lågt elpris…  När det inte finns vatten i magasinen och kärnkraften står stilla behöver basindustrin i Sverige ett tredje ben att stå på. Tack vare det bra vindläget i Sverige kan vi nu få ett säkert tredje ben att stå på.”

Vi kan bara hoppas att alla fritt tänkande människor drar sina egna slutsatser av dessa uttalanden vid valet 2014, och befriar riksdagen från det lilla extremistparti (för närvarande knappt fyra procent) som är huvudansvarigt för denna galna miljardrullning och som hållit Sveriges energipolitik gisslan ända sedan 70-talet.

Ett solkart fall för Slöseriombudsmannen är det i alla händelser.

Intressant?

SvD 1, 2, DN

Andra bloggar om , , , , ,

När myndigheter blir miljöaktivister

Den kanske allra viktigaste frågan som aldrig ställdes i förra veckans #köttskattgate, alltså Jordbruksverkets utskällda rapport Hållbar köttkonsumtion, som eventuellt/kanske/möjligen (dementierna har haglat) föreslog en straffskatt på kött, är denna: Hur kan vi lita på våra myndigheter, när de allt mer börjar uppträda som miljöaktivister?

I Sverige har myndigheter och statliga verk av tradition en stor grad av självständighet, och folkvalda makthavare är enligt lag förbjudna att utöva så kallat politkerstyre.  Men vad händer när det omvända sker – alltså när myndigheten börjar driva sin egen agenda, som en slags stat i staten, utan möjlighet för politiker att ingripa?

Jordbruksverkets rapport är ett utmärkt exempel på publikation där såväl innehåll som slutsats har mera gemensamt med larmrapporter från Greenpeace än traditionella svenska utredningar. Ett närmast obefintligt problem (köttproduktion ger upphov till växthusgaser) angrips för att lösa ett hypotetiskt problem (Jorden riskerar bli varmare), och de valda lösningarna utmynnar i allt från förbud mot att hålla idisslare – dvs kor – till koldioxidskatter på kött. Någon analys av vilka resultat dessa förslag skulle ge upphov till finns inte, varför hela rapporten framstår som ännu en i raden av larmrapporter.

Vi kan ju titta lite närmare på hur författarna till rapporten motiverar förslaget på köttskatt:

”Det framförs nu från olika håll att köttkomsumtionen bör minska. Bland annat har Vänsterpartiet och Miljöpartiet motionerat om en minskning av köttkonsumtionen.”

Underlaget är alltså detta: två extrempartier i Riksdagen, som tillsammans samlar lite drygt 10 procent av väljarkåren, anser att vi borde sluta äta kött. Något evidensbaserat underlag till nödvändigheten av att införa en koldoixdskatt på köttkonsumtion, finns inte. Men författarna, under ledning av Helena Lööv, går ännu längre i sina visioner av ett köttfritt samhälle:

”Ett annat alternativ är att förbjuda produktion med stor klimatpåverkan. För att ta ett extremt exempel skulle, rent hypotetiskt, hållandet av idisslare kunna förbjudas”

Observera att vi här har en utredning från Jordbruksverket, som på fullt allvar diskuterar möjligheten att förbjuda betande kor. Jag förmodar att verkets generaldirektör antingen inte läst rapporten före publicering, eller helt missat att se att hans myndighet intagits av militanta veganer.

Men det här är långtifrån nytt. Flera andra myndigheter har i princip tagits över av gröna påtryckargrupper. Energimyndigheten har förvandlas till ett slags kamporgan för vindkraftslobbyn, och Naturvårdsverket har under decennier tävlat med WWF och Greenpeace om vem som kan skrämmas mest med framtida klimatkatastrofer.

Så då kommer vi till den springande punkten: hur ska vi som medborgare säkerställa att våra myndigheter gör sitt jobb? Svaret är att vi tyvärr inte kan det, eftersom dessa är självständiga gentemot de folkvalda. Det har resulterat i att den verkliga makten samlats hos myndigheterna, som med förslag och utspel i stor utsträckning styr politikerna istället för tvärt om. Och till skillnad från de senare, behöver myndighetschefer och -anställda inte stå till svars i allmänna val.

Det finns förvisso möjligheter till demokratisk insyn eftersom myndigheter och statliga verk styrs av offentlighetsprincipen. Problemet här är att ungefär samma slags aktivister som agerar på Jordbruksverket även har haft stora framgångar i våra medier, framför allt inom public servicebolag som SvT och Sveriges Radio. I en intervju nyligen berömde sig till exempel ordföranden för Sveriges miljöjournalister, Anders Nord, för att klimatförnekare hålls kort i Sverige. Det vill säga att endast Nords och hans kollegers uppfattning i klimatfrågan tillåts i rapporteringen. (Huruvida Anders Nord eller de övriga i hans klubb är journalister eller aktivister kan förvisso också diskuteras.)

De tenderar i alla fall oftast att berätta exakt samma historia som sina idéfränder, som huserar bland annat på Jordbruksverket.

Intressant?

Sveriges Radio, SvD 1, 2,  DN 1, 2, 3

Andra bloggar om , , ,

Men Pär Holmgren sa ju…


Sedan Fimbulvintern slog till för ett par veckor sedan, har jag funderat en del på exakt när det var som samhällets beredskap för att hantera snö havererade. Ett haveri som på senare år manifesterat sig i ständiga tågförseningar, stillastående kollektivtrafik och en allmän oförmåga att få något att fungera över huvud taget om det faller ett par decimeter snö. Som den 5 december, när i princip hela Stockholm bröt samman och miljontals invånare lämnades i sticket utan möjligheter att komma vare sig till eller från jobbet – eller till dagis som passade på att stänga samtidigt som föräldrarna var strandsatta miltals bort.

Jovisst, det var mycket snö som föll, men historiskt sett har Sverige drabbats av vinter  åtskilliga gånger, och ett par decimeter snö borde inte komma som en total överraskning om man bor i trakterna av Polcirkeln.

Ändå, trots att meteorologerna varnade flera dagar i förväg, haverade samhället totalt. Mer än en vecka senare råder fortfarande kaos på många ställen, med oplogade trottoarer, isiga gator och brist på både folk, maskiner och lastbilar.

Dessutom finns det ingenstans att lägga all snö; nuförtiden är det inte bara att tippa den i närmsta sjö, eftersom sånt kräver tillstånd av miljöförvaltningen. Detta för att nysnö betraktas som farligt avfall när den väl landat på marken. (Idioti, förstås, men det är sådant mupperi som gör att det skapas ständigt nya arbetstillfällen inom byråkratin.)

Det är lite banalt att lalla om att det minsann var bättre förr, men vi som faktiskt var med minns att såväl Vägverket, SJ och de lokala gatukontoren var avsevärt mycket snabbare på att ploga, sanda och rensa bort snö för 20-25 år sedan.

Sedan hände något. Ett antal år med milda vintrar i kombination med den nyväckta hysterin för det som kallades klimathotet, invaggade politiker, samhällsplanerare och medier i tron att det inte skulle komma fler vintrar. Klimatförändringarna var redan i full gång, kändismeteorologer slog fast att både snö och Vasalopp skulle vara ett minne blott redan inom några år. I mitten av 2000-talet skulle Stockholm ha ett centraleuropeiskt klimat. Vindruvor och oliver skulle odlas.

Att sådana prognoser inte hade högre vetenskapligt värde än en spådom på Kiviks marknad – baserade som de var på begränsade datormodeller – brydde sig ingen om. Forskarna var ju eniga, frågan var nu om det skulle bli 2, 4 eller 7 grader varmare. Och hur många meter havsytan skulle stiga!

Jag vet inte exakt hur mycket detta påverkade den kraftiga försämringen av till exempel järnvägsunderhållet som skedde i början av 2000-talet, men det är svårt att bortse från att beslutsfattare passade på att spara in på kostnader för snöröjning (det skulle ju ändå inte bli några fler vintrar). Sveriges största isbrytare behövdes förstås inte heller längre i den framtida isfria Östersjön – därför hyrdes den ut till forskare i Antarktis.

Bostadsområden, som det där jag bor just nu, byggdes utan några utrymmen för att transportera undan snömassor. Och när snön trots allt kom måste den förvaras på trottoarer, trädgårdar och parkeringsplatser.

Det är något konstigt med vädret

Det är något konstigt med vädret!

Istället för att investera i snöskyfflar, plogbilar och underhåll, satsades allt mer av samhällets resurser på att forska kring och larma om det nya klimatet som var på väg. Höjdpunkten på denna svenska masspsykos inträffade runt 2003, då statliga Naturvårdsverket drog igång tidernas kanske mest bisarra annonskampanj: ”Det är något konstigt med vädret”. 30 miljoner spenderade myndigheten på att informera svenskarna om att barnen aldrig mer skulle få uppleva snö och att julklappspulkan aldrig skulle komma till användning. Den nya julsången ”Räven simmar över sjön” introducerades. (Idag finns få spår av kampanjen kvar, förutom en publikation på persiska…)

Kändismeteorologen Pär Holmgren eldade på med att konstatera att gröna jular var ett första tecken på klimatförändringarna – framtidens vintrar skulle bli blöta och snöfria. ”Vita jular är något vi bara kommer att minnas och drömma om”, förklarade Holmgren.

I november 2010, samtidigt som Sverige huttrade under en rekordtidig snöstorm, ändrade sig plötsligt Holmgren – nu slog han fast att snökaos skulle bli det nya normala, för det var precis så här klimatförändringarna såg ut…

Det skulle vara lätt att skratta åt galenskaperna, om det inte vore så tragiskt. För det är Holmgren och anda ”experter” som medverkat till hur det ser ut idag. Stadsplanerare, makthavare och tjänstemän använder fortfarande Holmgrens och Rockströms domedagsprofetior som karta, och att anpassa dem till verkligheten går ohyggligt trögt.

Undan för undan har samhället rustat ner förmågan att hantera det som vi förr kallade för vinter, eftersom vi istället valde att lyssna på sagor från offentligfinansierade domedagsprofeter, miljölobbyister och diverse tokstollar, istället för att använda sunt förnuft. Resultatet ser vi nu.

Som en illustration spenderade Länsstyrelsen förra året en halv miljon på att ta fram en Miljö- och sårbarhetsanalys för Stockholms län. I analysen, som baserades på det  ganska extrema antagandet att det blir 4-6 grader varmare fram till 2100, slogs det fast: ”Varmt, blött och extremt väder är vad vi har att vänta oss – med ökad risk för översvämningar, värmeböljor och sjukdomar.” 

Jag ställde då frågan till projektledaren Lovisa Lagerblad, om det möjligen hade utretts alternativa scenarier, med tanke på att vi redan haft två smällkalla och snörika vintrar. Svaret var att nej, det inte fanns någon Plan B.

Nu är vi mitt inne i ytterligare en Fimbulvinter, den tredje på fyra år, men analysen är fortfarande att vi måste planera för värmeböljor 50 år in i framtiden. Samtidigt står tågen stilla och snökanonerna vandrar in på rad från Östersjön.

Att kalla det galenskap är att uttrycka sig milt.

Intressant?

DN 1, 2, Aftonbladet 1, 2, 3, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

Domedagslarmen döljer den verkliga agendan

Världsbanken är ett av alla de otaliga FN-organ vars idé är att hitta på innovativa lösningar för att skinna medlemsländerna på bidrag. Ett av de mer lukrativa uppfinningarna i denna gren – som Världsbanken hakade på redan i mitten av 2000-talet – hade Al Gore som en av sina upphovsmän och handlar om handel med utsläppsrätter, eller så kallade carbon credits. Systemet omsatte under de goda åren, då klimathysterin var på topp, flera hundra miljarder årligen, men efter 2009 har marknaden mer eller mindre imploderat. Anledningen är förstås den krisande världsekonomin, men även utbredd korruption och rena bedrägerier har fått systemet på fall.

Tanken med utsläppsrätter och carbon credits är att både stater som storföretag ska kunna tjäna pengar på att minska sina co2-utsläpp, t ex genom att  inte avverka t ex regnskog i tropikerna (så kallade kolsänkor). Om de låter bli tilldelas de ”krediter” för den växtlighet som de lämnar kvar. Krediterna kan sedan säljas på de olika börserna som handlar med utsläppsrätter, som europeiska ETS.

Eftersom det inte klart reglerats vilken typ av skog som kvalificerar sig för tilldelning av kolkrediter, har vi fått den fullt förutsägbara bieffekten att gigantiska skogsföretag först hugger ner regnskog (som t ex skett på Borneo) och tjänar pengar på det avverkade timret – för att sedan plantera energiskog istället och tjäna pengar på utsläppsrätterna som de tilldelats av FN. I processen har i ett antal orangutanger och andra djur fått sätta livet till, och FN har alltså betalat för det.

Och förra sommaren avslöjade brittiska Oxfam hur Världsbanken och FN finansierade ett projekt i Uganda där 20.000 fattiga bönder drevs iväg från sina hem. Staten hade helt enkelt tagit över och sålt deras mark till ett multinationellt bolag som skulle odla energiskog för att tjäna pengar på systemet med carbon credits.

Systemet med utsläppsrätter och carbon credits är grundstenen i det så kallade Kyotoprotokollet, det internationella klimatavtalet, som löper ut vid årsskiftet. Som metod för att få ner de globala koldioxidutsläppen har systemet varit ett totalt fiasko, men det har garanterat att FN-organ som Världsbanken och olika finansinstitut formligen badat i stålar. Pengar som pumpats in bland annat i megalomaniska solenergiprojekt i Sahara, där världsbanken lånat ut två miljarder.

Förra sommaren varnade Världsbanken emellrtid för att marknaden var på väg att kollapsa. Orsaken var en allt större oro på marknaden för att de undertecknande länderna skulle hoppa av sina åtaganden enligt Kyotoavtalet. Ryssland, Japan och Kanada har alla hoppat av, USA har aldrig varit med och de stora utsläppsnationerna i Asien kommer aldrig att skriva under.

De enda västländerna som fortfarande håller fast vid Kyotoavtalet är Australien och EU (som i likhet med Sverige aldrig missar chansen att pytsa in några miljarder extra till korrupta byråkratier till ingen som helst nytta.)

Nu gäller det alltså att rädda vad som räddas kan, om pengarna ska fortsätta att strömma in. Då gäller det med alla upptänkliga medel att få politikerna att skriva under en fortsättning av Kyoto vid det kommande klimattoppmötet i Doha i början av december.

Det är i ljuset av detta som man ska se det senaste utspelet om ett klimat som kommer att gå överstyr totalt om vi inte handlar nu. Det är därför Världsbanken lierat sig med världens ledande domedagsprofeter inom klimathotsindustrin: professor Hans Joachim Schellnhuber från Potsdams klimatforskningsinstitut (PIK), som allra helst vill avskaffa demokratin och ge makten till en upplyst elit. Och så årets svensk, Johan Rockström, som gjort sig en mindre förmögenhet på att resa världen runt och flumma om ”planetära gränser”  för skattebetalarnas pengar. Bland annat har han fått 200 miljoner från biståndsmyndigheten SIDA.

Själva larmrapporten innehåller inga som helst nyheter – för den som tar sig tid att läsa rapporten handlar det inte om någon ny forskning utan bara om vad som kan hända ifall någon av de mest extrema klimatmodellerna skulle bli verklighet. När det gäller forskningsläget är det ungefär som tidigare – FN:s klimatpanel räknade så sent som i våras på ett huvudscenario där uppvärmningen skulle landa på 1,7-2.0 grader fram till 2100, en prognos som i ljuset av att temperaturen legat stilla i mer än 16 år mycket väl kan visa sig för hög.

Men Schellnhuber och Rockström är alltså övertygade om att uppvärmingstakten blir mer än fyra gånger högre än vad IPCC prognostiserar redan vid mitten av seklet. Deras jobb är ju trots allt beroende av att hålla den mysiga domedagskänslan vid liv.

Och som Världsbankens nye ordförande Jim Yong Kim så träffande uttrycker det i en kommentar: It is is my hope that this report shocks us into action.

Om jag hade jobbat som journalist skulle jag nog börjat med att granska budskapet, analysera avsändaren och fråga mig: varför och just nu. Istället för att ställa upp i domedagskören och vifta med armarna.

Förresten visar det sig att klimatförändringar skrämmer fisken i Norge.

We’re doomed!

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Totalhaveri i tankesmedjan

Ett fenomen i dagens tyckonomi är den ständigt växande skara människor som arbetar för så kallade tankesmedjor. Det frammanar bilden av stora tänkare, som med jämna mellanrum nedkommer med kloka ord till den obegåvade allmänheten. I praktiken är det förstås samma gamla vanliga lobbyister som döljer sig i smedjorna. Lobbyister vars uppgift är att tjäna pengar åt sina kunder (inte sällan bidrags- och skattediande företag och organisationer).

Just en sådan ”tankesmedja” är Fores, och idag är dess tankesmeder oroliga för att EU förlorar miljardbelopp på recessionen. Det handlar om den europeiska utsläppshandeln, som håller på att haverera på grund av alltför låg efterfrågan på utsläppsrätter. Marknaden skapades i en tid då konjunkturen pekade uppåt och industrierna ökade sin produktion – och därmed utsläppen. Sedan ett par år pekar samma kurvor rakt ner i källaren, massarbetslösheten breder ut sig och den europeiska industrin är i sin djupaste kris sedan Andra världskriget. Många tillverkningsindustrier har flyttat till Kina eller Indien, eftersom de där slipper EU:s hårda och dyra miljölagar. I Europa lämnas hela generationer utanför arbetsmarknaden i takt med att industrierna flyr.

Så klart att det då blir massor med utsläppsrätter över: det finns alldeles för få kvar som släpper ut. Ur miljöskäl låter kanske detta positivt – även Sverige minskade sina CO2-utsläpp förra året – men för EU:s planekonomer är det närmast en katastrof. Raset för utsläppshandeln hotar hela systemet, och de hundratals miljarder i intäkter som EU planerat få in på utsläppsbörsen riskerar att utebli.

Därför finns det nu förslag att gå in och justera prissättningen på utsläppsbörsen, genom att undandra en del av de befintliga utsläppsrätterna från försäljning. I praktiken en toppstyrd manipulation av en påstått fri marknad. (Men vem förvånas egentligen när EU är inblandat?)

Det finns förstås vettiga röster i hela denna soppa – som de moderater som protesterar mot EU-topparnas fifflande, och därmed målas ut som ett hot mot miljön av ”tankesmederna”. För man ska givetvis vara medveten att den ökade kostnaden som skulle bli resultatet av en marknadsmanipulation som den ”tankesmederna” på Fores propagerar för slår direkt mot svenska tillverkningsföretag, även kallad ”elintensiv industri”. Sådana som redan idag går knackigt och varslar folk i tusental.

Vi kan ta det igen: Den europeiska utsläppshandeln har kostat skattebetalarna mer än 2.0000 miljarder sedan starten 2005, mer än Eurokrisen. Systemet har inte inneburit några utsläppsminskningar över huvud taget – tvärtom har det ökat föroreningarna eftersom systemet framgångsrikt gynnat stora företag att lägga ner tillverkning i Europa och flytta fabrikerna till Kina, där energin till största del framställs i orenade kolkraftverk. De överblivna utsläppsrätterna från den nedlagda fabriken har de ju kunnat sälja med fet vinst. Och det är detta som EU och ”tankesmederna” vill göra ännu lönsammare.

Att kontrollera kartan mot verkligheten, är dock alltför komplicerat för floskelmaskinerna i Fores. Själv tror jag de skulle må bra av att jobba en vecka i en riktig smedja. Eller varför inte en gruva? En riktigt djup en.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN 1, 2, 3, Aftonbladet

Vem ber dig släcka ljuset, del 4: Hur WWF styr politiken

Donna Laframboises bok om IPCC:s verksamhet är ett utmärkt exempel på förstklassiskt journalistiskt grävjobb. Kostar bara en 50-lapp som e-bok.

Att WWF är världens mäktigaste naturvårdsorganisation, är knappast någon nyhet. Det är dock få som är medvetna om hur mycket organisationen påverkar internationell – och därmed också svensk – miljöpolitik. Jag har tidigare skrivit om hur den gröna lobbyn – där WWF spelar i en egen liga – får miljardbelopp av EU varje år för att bedriva påtryckarverksamhet – gentemot samma EU-politiker som finansierat deras lobbying. Att EU t ex satsat stort på handel med utsläppsrätter – något unionen är ensam om sedan alla andra länder hoppat av –är en idé som förespråkats sedan länge av WWF. Trots att de 2000 miljarder som experimentet kostat hittills inte inneburit någon sänkning av de europeiska utsläppen över huvud taget – de har istället ökat – och att en 30-procentig minskning av unionens CO2-utsläpp hade kunnat uppnås för en bråkdel av dessa pengar, om de istället gått till modernisering och ombyggnad av gamla kolkraftverk – exempelvis för naturgasdrift.

Men det absolut största inflytandet på miljöpolitiken utövar WWF genom sitt täta samarbete med FN:s klimatpanel, IPCC. Det är IPCC:s rapporter, senas som ligger till grund för den energi- och klimatpolitik som EU och Sverige driver. En politik som har en direkt inverkan på hur mycket vi betalar för vår el, vilken energiförsörjning vi väljer, hur höga drivmedelsskatterna är – och inte minst, hur lönsamt det är att driva industrier i vårt land. Miljöpolitiken kan alltså sägas ha ett klart samband med arbetsmarknadspolitiken och vårt välstånd. Om vi väljer att lägga 100-tals miljarder på att bygga ut vindkraften, är det alltså viktigt att det finns en solid vetenskaplig grund att stå på.

Tyvärr är det inte riktigt så. IPCC har gång på gång blivit påkommet med att använda sig av rena partsinlagor från miljöorganisationer istället för vetenskapligt publicerade studier, såsom dess regler påbjuder. För ett år sedan hamnade till exempel klimatpanelen i blåsväder när den publicerade en studie som visade att förnybar energi skulle kunna täcka 80 procent av EU:s energiförsörjning redan 2020. Detta visade sig sedan bygga på en ren partsinlaga från Greenpeace, och IPCC tvingades backa från slutsatserna i rapporten. Något år tidigare hamnade klimatpanelen i blåsväder efter att ha slagit fast att glaciärerna i Himalaya skulle vara borta redan 2035 – även det ett pinsamt misstag, som byggde på material från WWF istället för vetenskapliga studier.

Dessa exempel är inte bara enstaka missar, utan ett återkommande tema i klimatpanelens arbete. Faktum är att i den senaste rapporten, Assessment Report 4 (AR4) som släpptes 2007, vid en granskning visade sig bygga till mer än 30 procent på källmaterial som inte genomgått vetenskaplig granskning (så kallad peer review). Och som den kanadensiska journalisten Donna Laframboise visat i sin bok The Delinquent Teenager Who Was Mistaken For The World’s Top Climate Expert genom en noggrann genomgång av IPCC:s arbete med AR4, har WWF varit inblandat i samtliga av rapportens kapitel. Av de 32 experter som hade ansvar för att skriva slutrapporten – och den förkortade sammanfattning som presenteras för våra politiker – hade 9 ett dessutom dokumenterat samröre med Världsnaturfonden och två med Greenpeace.

Så när vi släcker ljuset ikväll, ska vi vara medvetna om att WWF:s idoga lobbyarbete påverkar våra liv, våra jobb och vår ekonomi varje dag, året runt. Inte bara en timme varje år i slutet av mars.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Läs gärna mina tidigare WWF-spaningar:
Vem är det som ber dig släcka ljuset?
Vem ber dig släcka ljuset, del 2: ljusskygga finansiärer
Vem ber dig släcka ljuset, del 3: Coca-Cola som miljösamvete

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: