…till det blir 2014 och Centerpartiet äntligen förpassas ur riksdagen, och därmed sätta punkt för en 40 år lång period av energipolitiskt vansinne. Då, kanske, vi äntligen slipper obegåvat dravel från okunniga politiker som på fullaste allvar tror att floskler om ”klimatarbete” får väljarna att strömma till. Att läsa kommentarerna till artikeln – vilket de bägge skribenterna garanterat inte gjort – är annars en god indikation på vart vinden blåser (!). En annan indikator är de ständigt fallande opinionssiffrorna för partiet (någon Lööf-effekt har vi inte sett till). Svenskarna är innerligt trötta på miljardrullningen till verkningslösa symbolprojekt. Det parti som blir först med att propagera för en tillväxtorienterad energipolitik, med en satsning på moderniserad kärnkraft och lägre elpriser, skulle sopa banan i valet 2014.

Det kommer dock Centern aldrig att förstå, partiet vars hela moderna politiska historia handlat om att vara emot allt – utom ökade bidrag. Inte bara mot kärnkraft utan även viktiga infrastruktursatsningar som Öresundsbron.

Men under dagar som denna, när vindkraftverken står stilla, tågen ställs in på grund av kyla och snökanonerna dundrar in på rad och ställer till kaos, är debattartiklar som den här antagligen det mest effektiva sättet att begå politisk harakiri.

Ja, visst blir man lite upplivad.

Intressant?

Andra bloggar om politik, kyla, snökanon, centern

Related posts:

1. Har vi verkligen råd med Maud?
2. Se vad som händer om vi inte räddar klimatet!
3. Varför sälja knark när man kan handla med utsläppsrätter?

I somras utbröt ett kollaktivt ramaskri inom klimatindustrin, efter regeringens beslut att låta Sveriges största – tillika en av världens starkaste – isbrytare Oden stanna hemma och bryta is i Bottenviken i år, efter att under fem år befunnit sig i Antarktis, där fartyget säkerställt leveranser till och från den amerikanska forskningsbasen McMurdo.

Men efter två rekordkalla och bistra vintrar, med högar av färjor och handelsfartyg fastfrusna i Östersjöns is, beslöt Sjöfartsverket att Oden, tillsammans med Sveriges fyra andra isbrytare skulle hålla sig hemma i år. Ilska och fördömanden från det internationella forskarsamhället bet inte på sjöfartsverket, inte heller vädjanden från USA:s utrikesminister Hillary Clinton, som skrev ett personligt brev till Carl Bildt i hopp om att den svenske utrikesministern skulle kunna få sjöfartsmyndigheterna på bättre tankar. Beslutet stod fast: Oden skulle stanna i svenska vatten.

Det faktiska resultatet blev dock ett helt annat, för knappt hade den diplomatiska krisen med USA ebbat ut förrän Sjöfartsverket hyrde ut Oden igen – till Finland, där hon nu ser till att hålla transportlederna öppna till de stora hamnarna i norr. Vilket visat sig vara ett utmärkt beslut, för medan isen knappt lagt sig på den svenska sidan av Bottenviken, har de envisa sydvästvindarna denna vinter packat ismassorna mot den finska kusten istället.

Att jag kommer att tänka på Odenbråket just nu är rapporterna om den extrema vinter som Alaska just nu upplever med stormar, kyla och metervis med snö utöver det normala. Kommunikationer har lamslagits, och orkanvindar under hösten har stoppat leveranser av bränsle och förnödenheter till avlägsna delar av delstaten, till exempel till hamnstaden Nome vid Alaskas kust vid Barents hav.

Isbrytaren Healy försöker assistera ryska tankern Renda i Barents hav.

För ett par dagar sedan körde den ryska tankern Renda, på väg till Nome med bunkerolja, fast i isen i Barents hav, där fartyget de senaste dagarna assisterats av amerikanska kustbevakningens isbrytare Healy. ”Räddningsuppdraget” var dock nära att misslyckats, då fartyget är byggt endast för lättare isbrytning och Renda var nära att fastna i packisen – under gårdagen rörde sig tankern bara 20 meter…

Att notera är att istjockleken i området ”bara” är lite drygt en meter, vilket är rena bagatellen för en isbrytare av Odens klass. Men incidenten visar på det verkliga problemet; nämligen att USA i princip helt saknar isbrytarflotta. Världens rikaste land, med en delstat som är större än Sverige precis vid Norra ishavet, har idag endast en fungerande, lätt isbrytare i drift, Healy. De övriga två, Polar Sea och Polar Star, ligger sedan åratal på varv i Seattle, med stora reparationsbehov. Experter gör bedömningen att U.S Coast Guard skulle behöva upp till sex större isbrytare.

Vad incidenten i Barents hav visar, är USA:s skriande brist på isbrytarkapacitet. Möjligen beror det på åratal med rapporter om smältande havsisar och varmare klimat, eller bara på missriktad spariver, men idag klarar USA alltså bara med nöd och näppe att hålla sina egna nordliga handelsleder öppna.

Det är i ljuset av detta man ska se Hillary Clintons vädjan till Carl Bildt i somras. USA har helt enkelt inga egna isbrytare som klarar att operera under arktiska förhållanden.

Men kanske är det inte för sent att tjäna en hacka? Amerikanerna hade nog betalat top dollar just nu för att få låna Oden i några veckor.

Intressant?

Andra bloggar om usa, vinter, is, isbrytare, arktis

Related posts:

1. Sjöfartsverket: en bra affär att hyra ut Oden
2. I Miljöpartiets Sverige hade vi varit ihjälfrusna nu
3. Fartygen fryser fast – då är isbrytaren i Antarktis

Kineserna ser inga som helst säkerhetsproblem med en ökad satsning på kärnkraft. Kanske för att de – till skillnad från Angela Merkel och samtliga Europas miljöpartister – tagit reda på fakta. Som nedanstående diagram, som jag skrivit om tidigare och bygger på siffror från bl a FN:s atomenergiorgan IAEA.

Som klart och tydligt bevisar att kolkraft – som Kina har massvis av och Tyskland ska skaffa sig ännu mer – är den farligaste energikällan av alla, medan kärnkraften är den säkraste.

Om kineserna lyckas i sin föresats är väl för tidigt att sia om, men lite oro kan vara befogad. Vi vet ju hur det gått förut när tyska forskare varit inblandade i experiment med kärnenergi.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3

Andra bloggare om kärnkraft, miljö, energi, tyskland

Related posts:

1. Vi betalar dubbelt för Tysklands kärnkraftshaveri
2. Din nya chef kommer från Kina
3. Har vi verkligen råd med Maud?

Det är inte bara Vattenfall som förlorar miljarder när Tyskland skrotar sin kärnkraft. Svenska elkonsumenter får också betala dyrt.

Förbundskansler Angela Merkel fick som bekant panik efter kärnkraftsolyckan i Fukushima, och nu har den tyska regeringen beslutat att stänga landets kärnreaktorer senast 2022. Ett beslut som är lika ogenomtänkt som populistiskt. För bara något år sedan kom samma regering fram till att det skulle nysatsas på de tyska kärnkraftverken, men hotet att väljarna skulle fly till De gröna (det tyska miljöpartiet) efter olyckan i Japan fick Merkel att utföra ett typiskt kappvändartrick.

Nu ska alltså Tyskland klara sig utan en fjärdedel av sin energiproduktion, och även om det säkert finns vissa möjligheter att spara och energieffiktivisera, där som här, kommer det att behövas ersättningskraft i enorma mängder. Tyskland är trots allt Europas största industrination, och även om De gröna har ett osunt stort inflytande på politiken (precis som i Sverige) är det osannolikt att Merkel & Co skulle komma undan om nationens konkurrenskraft sattes på spel.

Så den saknade kraften måste ersättas – och det kommer vi att få vara med att betala. Dels kommer den förnybara energin (vind och sol) sannolikt att byggas ut kraftigt, vilket i sin tur kommer att kräva mer reglerkraft. Denna kommer dels att genereras i gaseldade kraftverk – med rysk gas – och i nya stora kolkraftverk. Ingen höjdare för miljön alltså.

Men eftersom det anses skadligt för miljön att elda med fossilbränslen och kol, innebär denna nysatsning också nya miljardpålagor för elkunderna i form av höjda kostnader för utsläppsrätter. Och eftersom elpriset som bekant sätts efter den dyrast producerade kilowattimmen (kolkraft) kommer svenska elkunder att få betala dyrt för Tysklands idiotiska beslut. Experter räknar med en fördubbling av de svenska elpriserna, även om den stora höjningen dröjer ett par år.

Galenskapen slutar dock inte där. Tysklands nya satsningar på solenergi och vindkraft slår pradoxalt nog också mot oss i form av högre elpriser. Tyskarna ser nämligen den svenska vattenkraften som utmärkt reglerkraft. Och EU har bestämt att den europeiska elmarknaden ska vara helt integrerad, vilket innebär att svenska kraftverksägare inte tillåts spara vatten under lågsäsong, som förr i tiden. Numera töms alltså det mesta av våra kraftverksdammar redan under sommarhalvåret, vilket garanterar brist på vattenkraft när vintern kommer – och ständiga elprisrekord.

När man i framtiden ser tillbaka på 2011 kommer det att stå klart att det verkliga kärnkraftshaveriet inte inträffade i Fukushima – utan i Berlin.

Intressant?

Andra bloggar om kärnkraft, politik, energi, tyskland

Related posts:

1. Kina till Merkel: vi köper era tekniker!
2. Det är inte Tysklands fel att Europa krisar
3. Gärna kärnkraft – bara den är någon annans

Det finns generösa EU-bidrag att få för att låta bil att producera energi. Ägarna till Teeside Powerstation, International Power, kan räkna hem en miljard på att stänga kraftverket.

Vid sidan av EU:s jordbrukspolitik, som tar större delen av Europagemenskapens budget i anspråk (i syfte att undvika att franska och belgiska bönder ockuperar motorvägarna till Paris och Bryssel) finns det en relativt nypåkommet byråkratiskt monster som är på god väg att kosta oss ännu ett par tusen miljarder utan att vi heller får något för pengarna. Förutom ytterligare byråkrati vill säga.

Jag talar om ETS (Emissions Trading Scheme), den europeiska handeln med utsläppsrätter. Alltså den mekanism som ska få Europas tunga industrier, kraftproducenter och inom kort även flygtrafiken att minska unionens CO2-utsläpp med  40 procent. Hittills har det gått som med de flesta EU-projekt – inte så lysande.

För att få de riktigt stora utsläppsbovarna med på tåget inför starten av ETS 2005, gav EU  bort generöst med utsläppsrätter – särskilt till energibolag och tunga tillverkningsindustrier. Tanken var att företagen skulle kunna sälja de överblivna utsläppsrätterna med god förtjänst på den europeiska ”utsläppsbörsen” i takt med att investeringar gjordes i ny energibesparande teknik eller grön energiproduktion.

Men handel med luft har sina sidor. Eftersom koldioxid inte är en vara som kan ursprungskontrolleras, har fiffel med utsläppsrätter blivit en ny favorit hos den organiserade brottsligheten. Bluffandet med utsläppsrätter har hittills kostat Europeiska skattebetalare 10-tals miljarder, och efter en stor stöld tidigare tidigare i år stängdes utsläppsbörsen helt för handel.

Men det är inte bara maffian som insett hur lukrativt det kan vara att sälja luft. I Storbritannien har energibolaget International Power nyligen dragit ner produktionen vid Teesside Power Station från 1875 MWh till ynka 45 MWh, vilket är detsamma som att lägga i princip hela anläggningen i malpåse. 100 anställda får sparken, bortfallet i effekt kompenseras genom import av fransk kärnkraftsel – men International Power kan ändå casha in en miljard genom att sälja de utsläppsrätter som företaget tilldelats (och som fortsätter att trilla in fram till 2012).

Liknande upplägg har gjorts av fler brittiska energibolag.

Ändå är detta relativt blygsamma summor om man jämför med vad indiska industrikoncernen Tata Steel drog hem genom att stänga brittiska stålverket Corus Redcar 2009 – för att sedan bygga upp samma produktionskapacitet i Indien.

Richard North på EU Referendum har räknat på vad denna manöver kostade skattebetalarna. Samtidigt som 5.000 arbetare fick sparken, kunde Tata dra hem runt 7,5 miljarder i försäljning av utsläppsrätter från stålverket. Dessutom kan företaget tillgodoräkna sig ytterligare pengar från Kyotoavtalets CDM-system (Clean Development Mechanism) genom att det nya stålverket ersätter en äldre indisk anläggning med högre utsläpp.

I slutändan innebär det ingen minskning av utsläppen över jhuvud taget – de kommer att vara ungefär på samma nivå som det nedlagda brittiska stålverket. Men tack vare handeln med utsläppsrätter är det alltså helt i sin ordning att flytta dem till en annan del av världen, och tjäna mångmiljardbelopp på affären.

Samtidigt som EU alltså finansierar denna miljardrullning, kostar nedläggningen den sargade brittiska ekonomin upp emot 5 miljarder årligen. Till detta kommer kostnaden för arbetslöshet och uteblivna skatteintäkter.

Man kan förstås skratta gott åt lättlurade brittiska byråkrater, som blundar för denna gigantiska förmögenhetsöverföring från hårt prövade energikonsumenter till internationella storbolag. Skrattet fastnar dock i halsen när man inser att vi även svenska elkonsumenter betalar tusentals kronor varje år för utsläppsrätter, trots att nästan all vår energi produceras helt utan utsläpp i vatten- och kärnkraftverk.

Men det värsta av allt är att hela denna miljardrulling sker helt i onödan. Under den tid som ETS (European Emissions Trading System) varit igång, har de europeiska utsläppen inte minskat utan tvärtom ökat. Under 2010 steg Unionens samlade utsläpp med 3,5 procent – och då räknas ändå inte vår ”export” av smutsig produktion till Sydostasien och Kina in.

Jag har skrivit det förut, men det förtjänar att upprepas. Det finns egentligen ingen som helst anledning att hålla på på med knarkhandel, traficking, bankrån eller spritsmuggling. Dessa verksamheter inbringar ändå bara småslantar jämfört med vad lite fiffel på den europeiska utsläppsbörsen kan inbringa.

Dessutom är blåsningen nästan helt riskfri eftersom utsläppshandeln är sanktionerad av våra egna politiker. I kampen för klimatet är som bekant inga kostnader för höga.

Detta är något att fundera på så här 25 år efter Tjernobylkatastrofen och en dryg månad efter Fukushima. För oavsett vilken typ av energiproduktion vi väljer att satsa på framöver, kommer vi att alla att bli fattigare som ett resultat av EU:s luftaffärer. Nya såväl som gamla.

Intressant?

Energidebatt i pressen: SvD, Aftonbladet, DN

Related posts:

1. Lite tvångsvård får man ta när världen hotas
2. I symbios med klimatindustrin
3. Med fans som de här – hur kan Saab misslyckas?

Medan vreden mot arabvärldens diktatorer växer till stormstyrka, börjar det koka även här hemma i Sverige. Det är förstås elbolagsbossarna och de bisarrt höga vinsterna som är orsak till det folkliga missnöjet här i vår del av världen. Och även om vi kanske inte kommer att få se villaägare på randen till konkurs storma Vattenfalls huvudkontor, finns det nog ingen fråga som höjda el och bränslepriser som kan ta fram revolutionären i oss vanligtvis stillsamma svenskar.

Och om eller när revolutionen kommer så har el-juntan sannerligen förtjänat den. För i jämförelse med de förmögenheter som VD:arna för Fortum, Vattenfall och E.On konfiskerat från befolkningen, står sig Mubaraks och Ben Alis undangömda skatter slätt i jämförelse. Och dessutom har de våra folkvaldas välsignelse att pungslå oss på miljard efter miljard.

Det kanske bästa exemplet på denna mångmiljardrullning från allt mer utblottade svenska elkonsumenter till stenrika elbolag kallas för utsläppsrätter. Handeln med utsläppsrätter var ursprungligen en del av det så kallade Kyoto-avtalet, och var tänkt att minska koldixutsläppen från tung industri och ”smutsig” fossil energiproduktion. Det målet har givetvis inte uppnåtts  — däremot har systemet konsekvent missbrukats, utnyttjats och misskötts och förstås lett till kraftigt höjda energikostnader.

Och i Sverige, där vi producerar nästan 100 procent av vår el helt utan koldioxidutsläpp – i vatten- och kärnkraftverk – betalar elkunderna precis lika mycket för dessa utsläppsrätter som elkunder på kontinenten som får all sin el från kolkraft. Detta beror på den så kallade marginalprissättningen, vilket innebär att Sveriges elpris baseras på på den sista producerade kilowatten, som alltid kommer från kol- eller fossilkraft. Därför drar alltså elbolagen in i runda slängar 30 miljarder per år från konsumenter och företag enbart på dessa utsläppsrätter, som EU bestämt att vi alla måste betala för.

Men till skillnad från elproducenterna på kontinenten, som också tvingas köpa in utsläppsrätter, slipper de svenska eljättarna – som producerar sin el koldioxidfritt – ifrån denna utgift. Resultatet, sedan utsläppshandeln drog igång 2005, är att mer än 150 miljarder omfördelats från de svenska konsumenterna till elbolagens kassakistor. Eller i runda slängar 40.000 kr per hushåll.

Traditionell maffiaverksamhet, som beskyddarverksamhet, knarkhandel, vapensmuggling och prostitution, omsätter felräkningspengar i jämförelse med energijättarna och Europas satsningar på ”grön el”.

Inte helt oväntat har den italienska maffian satsat stort på vindkraft – och den europeiska handeln för utsläppsrätter ligger fortfarande nere en månad efter att den organiserade brottsligheten bluffade till sig utsläppsrätter för 280 miljoner.

Jag utgår från att Vattenfalls vd alltid har en helikopter tankad och klar på taket till huvudkontoret. När revolutionen kommer lär den behövas…

Intressant?

Andra bloggare om elbolag, vattenfall, ekonomi, eu, fortum, eon, elpris

Related posts:

1. Gissa vem som får betala Ikeas gröna elsatsning?
2. Konsten att kasta miljarder i sjön
3. Varför sälja knark när man kan handla med utsläppsrätter?

Centerledarens lösning på elchocken: mera vindkraft.

I gårdagens SVT-granskning Kärnkraftshaveriet, lades ansvaret för den gångna vinterns elprischock på kärnkraftsindustrin, som genom mångårigt slarv med underhållet bäddat för vinterns bortfall i energi från kärnkraftverken – och därmed rekordhöga elpriser. De fyra reaktorer som hölls avstängda kostade företag och konsumenter sju miljarder extra, var slutsatsen. Samtidigt ökade Vattenfall sin vinst med nära en miljard, beroende på de kraftigt höjda elpriserna – av vilket man kan dra slutsatsen att det är en ganska bra affär att hålla nere produktionen när efterfrågan är som störst. Enron gjorde det där med viss framgång i Kalifornien för tio år sedan, innan myndigheterna kom på dem. (Här i Sverige är riggade priser på energimarknaden dock helt legitimt och har till och med fått ett namn –Nordpool.)

Men att skylla på ”kärnkraftsdirektörerna” är en pinsam förenkling av verkligheten. Sanningen är att Vattenfall, Fortum och Eon – som idag samäger Sveriges tio reaktorer – reagerade fullkomligt rationellt på avvecklingsbeslutet 1980, och det totala förbud för all forskning och utveckling av kärnkraftsteknik som infördes av staten några år senare. Vilket företag är galet nog att investera mångmiljardbelopp i en verksamhet som ändå är dödsdömd? Och vem utbildar sig till kärnkraftstekniker för att sitta och administrera en museal verksamhet i Sverige – när det storsatsas på ny kärnenergi i stora delar av världen?

30 år efteråt betalar vi dyrt för det politiska haveriet i folkomröstningen 1980, och de som betalar mest är den nya energiunderklassen i våra villaförorter. De som har oturen att bo i gamla trä- eller stenhus, med tvåglasfönster och direktverkande el eller oljepanna. Barnfamiljer som huttrar i fuktiga iskalla hus. Som inte längre har råd att hålla en dräglig temperatur inomhus och vars elräkningar ofta är dubbelt så höga som räntorna på bostadslånen.

Men återigen, det är inte kärnkraftsdirektörernas fel. Det var inte de som beslutade att stänga Barsebäcksreaktorerna, som stod för 10 procent av landets elproduktion, utan centerledaren Olof Johansson i allians med vänstern och socialdemokraterna. 1976 hade hans företrädare Thorbjörn Fälldin tvingat fram en folkomröstning om kärnkraften för att ställa upp i ett borgerligt regeringssamarbete. Som ändå havererade efter två år.

Det verkliga kärnkraftsfiaskot är alltså politiskt, och centern har haft en nyckelroll i utvecklingen avvecklingen av Sverige som ett land med stabila och låga elpriser till en nation där stora delar av befolkningen hamnar i elfattigdom varje vinter. Där miljöministern slår sig för bröstet varje gång en stor industri flyttar till Kina – vi sänker ju våra koldioxidutsläpp!

Under snart 30 års tid har centern – som ett eko av tokvänstern och miljöpartiet – försökt intala oss att ett industriland som Sverige, med en geografisk placering vid Polcirkeln, klarar sig finfint utan kärnkraft – lite utbyggd vindkraft, lågenergilampor och andra energieffektiviseringar kan enkelt ersätta 40 procent av vårt energibehov, menar de.

Dagens centerledare Maud Olofsson, har visserligen gått med på en modernisering av de antika gamla kärnkraftverken, men det är en omsvängning under galgen. Näringsministerns egen lösning på problemet med höga elpriser och krånglande kärnkraft är nämligen lika bisarr som verklighetsfrånvänd: en gigantisk vindkraftsutbyggnad. Tusentals nya vindsnurror, till en kostnad av 300 miljarder, ska placeras ut runt om i landet för att rädda oss från den ”opålitliga” kärnkraften. Om vi har tur kanske de levererar någon procent eller två av vårt samlade elbehov om ett par år. Förutom på vintern, när det är för kallt att köra dem. Eller när det inte blåser. Eller när det blåser för mycket.

Subventionen som krävs för att förverkliga Maud Olofssons dröm om förnybar el – 300 miljarder – är i runda slängar 42 gånger mer än de sju miljarder i extra kostnader som vi drabbades av under förra vinterns elprischock. Den som fick industrier att lägga ner produktionen och villaägare att balansera på randen till personlig konkurs när elräkningen kom.

För det stora problemet på elmarknaden är ju inte i första hand att priset på el handlas på en riggad elbörs. Själva marknadspriset har ändå följt konsumentprisindex ganska väl sedan avregleringen. Den riktigt dramatiska prisökningen har istället staten stått för – genom att hela tiden lägga på nya skatter på energin. Idag utgör själva elpriset bara 40 procent av det som kommer på fakturan, resten är överföringsavgifter, energiskatter, koldioxidskatter, elcertifikat, ännu fler skatter, utsläppsrätter och moms. Diagrammet här intill visar med all önskvärt tydlighet att det inte är kärnkraftsdirektörerna som borde stå vid skampålen. (Vid årsskiftet passade föresten regeringen på att höja koldioxidskatten ännu en gång.)

Den kanske viktigaste frågan ställdes aldrig i SVT:s granskning: Har vi verkligen råd med Maud Olofsson?

Intressant?

SvD, E24, DN

Andra bloggare om maud olofsson, elpriser, kärnkraft, centerpartiet, regeringen

Related posts:

1. Och Marie Antoinette-priset går till… Maud Olofsson
2. Danskarna har rätt – vi har ingen valhemlighet
3. Framtidens smarta elnät: räkna med mörker

Ett säkerhetsavstånd på minst 300 meter från vindkraftverken rekommenderas.

Det är knappast någon hemlighet att vindkraften inte är att räkna med vintertid, vilket också råkar vara den årstid då vi behöver energin som mest. I bästa fall levererar Sveriges vindsnurror någon procent av landets totala elbehov, som istället måste täckas upp av vatttenkraftverk och den så förhatliga kärnkraften. Och allt som oftast är effekten från vindkraften vintertid lika med noll.

Men vänta – det blir faktiskt ännu värre. I Skottland, där vintern liksom här varit brutalkall, måste vindkraftverken dessutom värmas upp för att inte rotorer och annan mekanik ska frysa fast. Så slutresultatet blir att vindsnurrorna förbrukar mer energi än de producerar. Som tur är kan skottarna importera el från franska kärnkraftverk, så att de slipper att frysa ihjäl.

I sin strävan efter att vara först och bäst i den gröna energiomställningen har nämligen Skottland beslutat att storsatsa på vindkraft – 12.500 ytterligare verk ska byggas, samtidigt som gamla kol- och fossilkraftverk stängs. Och någon mer skotsk kärnkraft kommer det inte att bli, enligt ledaren för den skotska regeringschefen Alex Salmond.

Man kan naturligtvis skratta åt eländet, om det inte vore för att samma verklighetsfrånvända uppfattningar styr den svenska energipolitiken. Centerordföranden Maud Olofsson och hennes miljöminister Andreas Carlgren vill ju som bekant satsa 300 skattemiljarder på ny vindkraft – för att täcka upp för den opålitliga kärnkraften.

Dessutom är planen att en stor del av vindsnurrorna ska placeras i Norrland, där det är som kallast. Detta trots att vindkraftsindustrin inte har någon lösning på problemet med nedisning av propellrarna, förutom att värma upp dem med el. Nedisningen kan dessutom innebära livsfara för människor och djur i närheten, när stora isflak slungas iväg som projektiler från vingarna.

Intressant?

DN, IDG, NT, Smålandsposten, BLT, DN, SvD, Skånskan, SVT, E24, GP

Andra bloggare om energi, miljö, vindkraft, vinter, politik

No related posts.

Jordens utveckling och dagens epokfrågor är kopplade till en globaliserad värld där politiska och ekonomiska maktstrukturer ändras, resurskonflikter ökar och klimatförändring ändrar människans livsvillkor lokalt och globalt.

Det är naturligtvis inte konstigt att den svenska larmindustrin – där en stor del av den akademiska världen ingår jämte starka miljölobbyister och privata initiativ – är livrädda för att barn ska få lära sig fakta – och att tänka själva – istället för att tvingas indoktrineras med den enda rätta läran – klimatreligionen och dess efterföljare hållbar utveckling.

Oventenskapligt miljöflum som detta gör att Sverige och Västvärlden som bäst håller på att avveckla sig själv. Medan Asiens snabbväxande ekonomier pumpar ut ingenjörer och satsar mångmiljardbelopp på att bygga upp högteknologiska industrier – då lägger svenska universitet skattepengarna på forskning om Klimat och genus – ”Vilken betydelse har ett intersektionellt genusperspektiv i klimatfrågorna?”

Jag är tacksam för att det finns politiker som Björklund. Även om han är fel ute i många frågor, måste man beundra honom för att han orkar kämpa emot flumindustrin.

Intressant?

Uppdatering 12/11:

• Jan Björklund replikerar bra i SvD.
• Jag tycker synd om de elever som tvingas ha miljöpartisten Mats Pertoft som lärare…
• Surdegsliberalerna på Expressen flummar värre än nånsin.

Andra bloggare om jan björklund, skola, geografi, flum

Related posts:

1. Det är inte bara USA som är på dekis
2. Vem är det som svarar när SCB ringer?
3. Tro det eller ej, men det är varmare än nånsin

En ny reklamfilm från aktivisterna i organisationen 10:10 sätter fokus på klimatfrågan med ett hittills oprövat grepp: döda alla som vägrar att vara med och koldioxidbanta. I filmen, regisserad av Richard Curtis (Fyra bröllop och en begravning), spelar kända skådisar som Gillian Anderson (Arkiv X) och budskapet är att vi alla måste jobba för att sänka våra utsläpp med 10 procent i år. Och de som inte entusiastiskt ställer upp på detta mål, sprängs i bitar på ett mycket grafiskt vis. Skolbarn, arbetskamrater, fotbollsspelare – alla som uttrycker någon form av skepsis förvandlas till blodiga slamsor, efter att läraren, chefen eller fotbollstränaren tagit fram en detonator och tryckt på en stor röd knapp. Blam!

Onekligen ett snabbt sätt att minska utsläppen – döda var tionde människa, vuxen som barn, och vi är i mål.

Klimatförnekande ungjävel får sitt.

Uppenbarligen hade organisationen (som är väfinansierad att döma av filmbudgeten) inte räknat med att publiken skulle reagera negativt på budskapet. Vad är väl två sprängda skolbarn mot alla de 100.000-tals människor som påstås dö av klimatförändringar varje år? Och hur kan någon komma på tanken att jämföra med SS, förintelsen, Pol Pot – eller självmordsbombare – bara för att de har samma problemlösning: nämligen att det är befogat att utrota en minoritet för att göra livet bättre för det stora flertalet.

Eller i det här fallet – för att rädda isbjörnarna måste vi spränga våra barn.

Filmen drogs hur som helst tillbaka efter massiv kritik, men den har redan fått tusentals fötter och är nu en av de mest virala filmerna Youtube. Det är utmärkt – för klippet visar på ett illustrativt sätt hur den radikala miljörörelsen faktiskt tänker – även om inte alla förespråkar lika slutgiltiga lösningar på problemet med skeptiker och refuseniks som i filmen. Men budskapet, som delas av både miljöpartister, TV-meteorologer, vänsterdebattörer och tällbergare är dock detsamma: demokrati fungerar inte längre, vi är för många och vi håller på att förstöra Jorden – och därför krävs det drastiska lösningar.

• Per Bolund, MP:s nya borgarråd i Stockholm, är en varm förespråkare för personliga utsläppskvoter – det vill säga att varje medborgare får ett ransoneringskort där staten håller reda på hur mycket koldioxid individen ger upphov till. Det övervakningssamhälle som skulle bli följden av en sådan idé skulle få DDR att framstå som liberalt, och frågan är vad som händer när ens ransom är slut?
• Anders Wijkman, kristdemokrat och viceordförande i i Tällberg Foundation är tillika vice ordförande i Romklubben – en global tankesmedja som historiskt propagerat för en närmast extrem befolkningsbegränsning. I tankesmedjans mest kända publikation, Tillväxtens gränser, anges Jordens optimala befolkningsmängd till en halv miljard.
• Kändismeteorologer vill avskaffa demokratin – för att klimatet kräver det.
• ABF anordnar seminarier där två psykologer bjuds in för att analysera vad det är för fel på klimatskeptiker. Man får anta att nästa steg blir tvångsmedicinering?

En som insett vad miljörörelsen håller på att utvecklas till är Usama Bin Laden, som i sina senaste uttalanden alltmer kommit ut som eko-jihadist. Det är säkert ett smart drag för att göra al-Qaidas kamp rumsren. Han kan säkert få EU-bidrag också vad det lider – så länge organisationen begränsar sig till att ta livet av klimatförnekare.

Intressant?

Andra bloggare om terror, klimat, miljö, mp, humor, al-qaida, barn

No related posts.