Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: miljöpartiet (sida 1 av 6)

Inget pris är för högt att betala när Miljöpartiet ska räddas

Svensk migrationspolitik blev precis ännu ett par nyanser obegripligare. Detta efter måndagens uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet i frågan om amnesti för de så kallat ensamkommande. Detta besynnerliga nyspråk för asylsökande som innefattar allt från konstaterat minderåriga till dem som uppgivit lägre ålder än de faktiskt hade vid sin ansökan, samt alla de som fyllt 18 år under tiden de väntat på besked om uppehållstillstånd.

Den luddiga uppgörelse som presenterades vid en likaledes förvirrad presskonferens på måndagseftermiddagen (där Stefan Löfven strategiskt nog valde att befinna sig på annat håll) visade dock på ett närmast övertydligt sätt att varken S eller MP har en susning om vad de kommit överens om: de bägge parternas uppfattning om detta skiljer sig åt helt. S hävdar att det råder business as usual i migrationspolitiken, medan MP hyllar uppgörelsen som en amnesti. Men inte ens Migrationsverket har koll på vad det nya lagförslaget kommer att innebära,  hur reglerna ska tolkas eller vad det hela kommer att kosta – även om det lär röra sig om ett antal miljarder när uppemot tiotusen ensamkommande vuxna ska beredas liknande omsorg och boende som när de sågs som omyndiga. (Regeringen beslutade redan i somras att skjuta till drygt en halv miljard för att gruppen ska kunna bo i en slags frivilliga familjehem – och därmed slippa att flytta till Migrationsverkets boenden – även efter att de fyllt 18.)

Vad som emellertid är grundbulten i förslaget är att det så kallade gymnasieundantaget förlängs och utökas. För den (tidigare) ensamkommande som fyllt 18, väntat tillräckligt länge och visar tillräckligt stort intresse för att ägna sig åt gymnaisestudier nu eller i framtiden, kan det tillfälliga uppehållstillståndet förlängas och möjligen en dag förvandlas till ett permanent. Härigenom upphävs den befintliga asylprocessen, där Migrationsverket och migrationsdomstolarna fattar beslut och istället läggs beslutsansvar på gymnasielärarens axlar. Läraren kommer alltså att avgöra ifall eleven kämpar tillräckligt bra i skolan – och blir alltså den som står mellan ett liv i Sverige och en enkel resa tillbaka till Afghanistan.

Nu är det dessvärre så att bara 20 procent av de ensamkommande får godkänt i svenska, engelska i matte – och på det så kallade introduktionsprogrammet har bara 7 procent tagit examen efter tre års studier. För det stora flertalet innebär den nya uppgörelsen i praktiken bara en lång, kostsam och utdragen väntan på utvisning. Som dessutom ska utdömas av betygssättande lärare.

Om detta ska kallas för en rättssäker asylprocess där ordning och reda råder och ett nej är ett nej – som Stefan Löfvens mantra låtit de senaste åren – vill jag nog inte veta vad verklig oordning innebär.

Men till syvende och sist handlar det här mindre om omsorg för ett antal tusen unga män som som befunnits sakna asyl- eller flyktingskäl. Istället handlar det om att till varje pris rädda Miljöpartiet från att trilla ur riksdagen vid valet nästa år. Partiet balanserar redan på fyraprocentsspärren, efter ett stort antal skandaler och nederlag. MP har visat sig ha kopplingar till både turknationalister och islamister – och även till Ryssland. Åsa Romsons gloria hamnade ordentligt på sned när hon fultankade sin miljöbomb till båt med svavelosande gröndiesel, och S har tvingat i partiet den ena bajsmackan efter den andra. Ingen kärnkraftsavveckling. Inget stopp av Förbifart Stockholm. Ingen nedläggning av Bromma flygplats. Och en dramatisk omsvängning i migrationspolitiken.

Efter tre år hänger MP på repen och måste helt enkelt kamma hem en seger för att rädda sig kvar vid maktens köttgrytor.

För utan Miljöpartiet lär även Socialdemokraterna vara rökta som regeringsalternativ. Utan de gröna rösterna är möjligheten att bilda regering efter valet 2018 obefintlig för Stefan Löfven (eller den som blir hans efterträdare) utan Centerns och Liberalernas goda vilja.

Därför accepterar S, om än motvilligt, förnedringen som det innebär att dansa efter MP:s pipa i frågam om amnesti för ensamkommande. Trots att det innebär att Stefan Löfven framstår som en historiskt svag ledare som låter ett fyraprocentsparti diktera regeringspolitiken. Att ordning och reda och en reglerad migration ställs åt sidan för högljudd aktivism och politiskt fulspel. Sossarna är så illa tvungna att rädda kvar det stödparti som de använt som dörrmatta under tre års regerande. Oavsett vad det kostar i prestige eller pengar.

Givetvis skulle Löfven och de lite mer samhällsbärande delarna i partiet helst slippa MP helt och hållet, men verkligheten är bister och kräver nu desperata åtgärder. Vi får väl se om det höga spelet ger utdelning,  och om väljarna hinner glömma Löfvens kappvändning innan det är dags att gå att rösta i september nästa år. Jag är inte alldeles övertygad om att detta kommer att ske.

En alternativ analys av ”uppgörelsen” är att det hela handlar om att plantera in en bomb i Alliansen – där framför allt Centern har en öm punkt för de ensamkommandes öde. Frågan om amnesti för dessa vuxna män, kommer alltså potentiellt att kunna förgifta Allianssamarbetet mitt under valkampanjen. Och om C och L röstar för de nya undantagen, ja då är Alliansen sannolikt stendöd som regeringsalternativ. Det är fullt möjligt att Löfven och hans stab här ger prov på machiavelliskt maktspel i den högre skolan, men jag är ändå tveksam. Klavertrampen under skandalen i Transportstyrelsen ger inte direkt vid handen att taktiska och strategiska förmågor på denna höga nivå skulle vara vanligt förekommande i partiledningen.

Sedan kan man förstås fråga sig om det är ett medvetet taktiskt val av Alliansen att gång på gång släppa fram Centern i rollen som good cop i samarbetet. Detta skulle ju kunna förklara det uppebara självskadebeteende som Alliansen ägnat sig åt en tid – allt i förhoppningen att locka till sig tillräckligt många desillusionerade miljöpartister för att ge partiet en enkel biljett ut från riksdagen.

Vad som händer sedan – det kan vi bara spekulera i.

Det tål att upprepa järnkanslern Otto von Bismarcks bevingade ord:

Folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till.

Intressant?

Fler om , , ,

 

Tysklands havererade energipolitik bakom Merkels misslyckande

Angela Merkel, Tysklands förbundskansler. Frågan är hur länge hon kan klamra sig fast vid makten. Foto: Wikimedia commons

Angela Merkel ser ut att vara på fallrepet efter att förhandlingarna om en ny tysk regeringskoaliton gått i stå. De tilltänkta samarbetspartierna, liberala FDP och Die Grüne, kunde inte enas om gemensamt regeringsprogram. En av stötestenarna var migrationsfrågan, men den främsta orsaken till haveriet i regeringsförhandlingarna stavas energipolitik. Man kan se det som att Energiewende, Tysklands berömda (eller okända) energiomställning nu har kommit till vägs ände.

Det som fick förhandlingarna att slutligen bryta samman var framför allt de grönas hårdnackade krav på att lägga ner den tyska kolkraften före 2030. Något som är ungefär lika realistiskt som att kräva en storskalig satsning på enhörningsavel. Tysklands energibas består till stor del av gamla koleldade kraftverk – 43 procent av energin kommer därifrån – medan kärnkraften står för cirka 15 procent. Och den senare ska ju stängas, enligt ett beslut som regeringen Merkel fattade i hysterin efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011.

Men det går inte att bortse från realiteter. Och att Europas ekonomiska draglok på ett bräde skulle lägga ner dryga 60 procent av sin baskraft, är inte bara osannolikt – det vore dessutom slutet för Tyskland som industrination. Alternativet, att importera el för att täcka bortfallet, är inget alternativ – varken överskott eller ledningsinfrastruktur i denna skala existerar inte. Och att ersätta kolet med naturgas (vilket de gröna självklart också är emot) vore att göra sig beroende av Ryssland för att behålla ljusen på.

Men det är faktiskt värre än så.

För även om Tyskland har europeiskt rekord i förnybar energi – upp till 30 procent av landets energibehov kan idag mötas av sol och vind – förutsätter detta ideala väderförhållanden. När det inte blåser och solen gömmer sig – till exempel under vinterhalvåret – måste bortfallet kompenseras. I Tysklands fall utgörs denna reglerkraft nästan uteslutande av kol (med undantag för en del biomassa och vattenkraft). Resultatet har blivit att Tysklands utsläpp nu är tillbaka på samma nivåer som 2009, dessutom förväntas de öka i år eftersom BNP växer.

Tyskland utsläpp av CO2-ekvivalenter 2009–2016, i tusentals ton. (grafen från tyska miljödepartementet, via Notrickszone.com)

Wall Street Journal kallar det tyska energiexperimentet för ett grandiost misslyckande av närmast kommunistiska dimensioner. Astronomiska summor har satsats i utbyte för nästan ingenting:

By one estimate, businesses and households paid an extra €125 billion in increased electricity bills between 2000 and 2015 to subsidize renewables, on top of billions more in other handouts.

125 miljarder Euro är tio gånger mer i svenska kronor – 1250 miljarder. Men det kommer inte att stanna där: enligt siffror redovisade i WSJ kommer prislappen att bli runt 1500 miljarder fram till 2050, framför allt handlar det om skattesubventioner till förnybar el.  Alla dessa biljoner ger teoretiskt sett upphov till en CO2-besparing som kan rädda jorden från några tusendelar av en grad i utebliven uppvärmning. I praktiken går minskningen sannolikt inte ens att mäta.

Att notera i sammanhanget är att tyskarna betalar ungefär tre gånger så mycket för sin el som amerikanerna. Ändå har USA, genom en satsning på naturgas, sänkt sina utsläpp med mer än 30 procent och är därmed bäst i världen. Detta alltså samtidigt som Kina utmålas som miljöföredömet, eftersom de slipper ta hänsyn till irriterande hinder som demokrati.

Bakom alla storslagna utfästelser och Parisavtal, har kolkraften har blivit energiewendes smutsiga lilla hemlighet. Kolkraften är det enda energislag som är billigt nog att ge vinst på en marknad där en sovjetinspirerad centralstyrning slagit sönder normala prisbildningsmekanismer. Sol- och vindenergi producerar oftast ett överskott när det inte behövs. Det leder till att elen måste säljas till underpris eller med förlust – vilket pressar priset även för andra energislag. Och under perioder med  stor efterfrågan har den förnybara energin förtur, trots att den är dyrast.

Övriga energislag klarar alltså inte konkurrera på denna riggade marknad, vilket effektivt stoppar investeringar i ny, renare kraftprodukton – exempelvis med naturgas. Det går helt enkelt inte att räkna hem pengarna för elbolagsjättarna.

Brunkol utvinns ur ett dagbrott i Garzweiler, ägt av tyska RWE. By © Raimond Spekking / CC BY-SA 4.0 (via Wikimedia Commons), CC BY-SA 4.0

Situationen är alltså den att Tyskland förlitar sig på ett par dussin gamla och nedgångna kolkraftverk som drivs vidare med regeringens goda minne, kombinerat med ännu fler skattesubventioner för att elbolagen ska hindras från att stänga dem. Merkel & Co vet mycket väl att utan kolet går det varken att fortsätta satsningarna på förnybart eller att lägga ner kärnkraften.

Die  Grünes krav på en stängning av kolkraften är därför en utopi. Det som kan ske är istället att partiet åker ur förbundsdagen (igen) vid ett kommande nyval. Samtidigt kan missnöjespartiet AFD, som med 12,6 procent av rösterna kom in i den tyska förbundsdagen vid valet i september, öka sitt stöd ytterligare med tanke på den stora folkliga ilskan mot höga energipriser. Enligt en undersökning refererad i The Economist säger 61 procent av tyskarna blankt nej till att betala en enda cent tillför sin el, och då AFD har som en av punkterna i sitt program att skrota energiewende och avsluta miljardrullningen till med subventioner till sol och vind, kan partiet mycket väl knapra i sig ännu mer av Merkels väljarbas. Redan idag klarar 300.000-tals tyskar inte längre att betala sina elräkningar.

Nyval är det få som vill se i det tyska politiska etablissemanget, men alternativen blir allt färre för varje timme som går och ingen verkar längre vilja samarbeta med Angela Merkel. Kanske inte så konstigt med tanke på det öde som de partier mött som tidigare gått i koalition med CDU.

Vad Merkels misslyckade också berättar för oss, är att utopier trivs bäst utanför parlamenten. Det är Tysklands fiasko på miljö- och energipolitikens område ett avskräckande exempel på, precis som MP-styrda Stockholms oförmåga att ens få trafiken att fungera efter ett par centimeter nysnö i november.

Intressant?

Fler om , , , ,

Vi kanske inte kan stoppa terrorn, men vi borde sluta att finansiera den

Lastbilen som användes vid attacken bogseras bort, natten mot den 8 april. By Frankie Fouganthin – Own work, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons

Det har gått en dryg vecka sedan terrordådet i Stockholm, där en 39-åring med uzbekiskt ursprung mördade fyra och skadade ytterligare 15 då han körde en kapad lastbil i full fart nedför Drottninggatan. Det är fortfarande svårt att smälta att det verkligen hände bara ett stenkast från jobbet där vi satt och fredagsfikade när de första inläggen om dådet började dyka upp. Och det tar fortfarande emot att bege sig till Åhléns city där den kapade bryggeribilen slutade sin dödliga framfart.

Framför allt har jag svårt att tänka på Ebba, 11, som enligt den satans mördarens perverterade ideologi var en fiende – en otrogen som förtjänade att dö. Själv pappa till en flicka i samma ålder är det svårt att ta in denna bottenlösa ondska – en ondska som dessvärre har och har haft många apologeter i landet. Och efter en vecka av sorg och kärleksmanifestationer, kanske det börjar bli dags att släppa fram den rättmätiga vreden som många av oss förmodligen bär på.

En vrede mot mördaren, Rakhmat Akilov, men också en vrede mot alla som under många år motarbetat, förhalat och relativiserat terrorn – och stämplat dem som ändå varnat för vad som kunde hända som islamofober och fascister. Det räcker att gå tillbaka ett par år i tiden och den så kallade Reva-debatten, där såväl  nuvarande justitieministern Morgan Johansson som ett stort antal liberaler tog avstånd från polisens arbete med att spåra upp och avvisa människor som befann sig i landet illegalt. Nu, efter terrordådet som utfördes av en så kallat papperslös, ropar samma politiker på hårdare tag.

Själv blir jag mest arg på dels alla hurtfriska kärleksbudskap som vi förväntas möta terrorn med, dels de politiker och tyckare som som snabbt slog fast att terrordådet på Drottninggatan var väntat – det var bara en tidsfråga innan det skulle inträffa.

Jag kommer aldrig att kunna möta slaktare som Rakhmat Akilov med kärlek – och jag vägrar acceptera att terrorn är någon slags naturlag. Att vi numera måste inrätta våra våra liv efter en ständig beredskap för terrorattacker. Jag vägrar acceptera att att en 11-årig tjej ska leva i oro för att bli överkörd av en lastbil på väg hem från skolan. Jag vägrar att se det som normalt att ständigt kasta blickar över axeln när man går på stan. Att alltid behöva lokalisera närmaste nödutgång när man kommer in i en byggnad – och redan på förhand göra upp en mental flyktplan i händelse av att det dräller in terrorister på kontoret och börjar skjuta. Att hålla huvudet kallt, och lågt, och veta att det bästa tillfället att fly är när skytten byter magasin i sin AK-47 – en operation som tar uppåt tio sekunder – vilket förhoppningsvis ger tid att nå fram till närmaste utgång.

Detta är något som jag, och sannolikt många andra, i liknande ”utsatta” yrken numera får lära oss i de obligatoriska säkerhetsutbildningarna. Hur sjukt är inte detta, om man tänker efter?

Att döma av den politiska diskussionen veckan efter terrordådet, verkar det lyckligtvis ha infunnit sig en slags eftertankens kranka blekhet, framför allt hos Socialdemokraterna. En insikt att om att även om vi måste hjälpa människor som flyr från krig, kan vi inte bara förutsätta att alla är ”goda” eller instinktivt omfamnar den svenska värdegrunden när de korsar gränsen. Och – tyvärr – att ett antal faktiskt hatar oss och allt som vi står för. Precis som barnmördaren Rakhmat Akilov.

Förhoppningen är förstås att denna omsvängning hos S inte bara är tomt prat, utan att de statsbärande delarna av partiet insett att det inte längre fungerar att låta mer eller mindre extrema falanger – både i det egna partiet och hos MP och V – sätta agendan.

Det var ju inte så länge sedan Gustav Fridolin, som nu alltså vill kasta ut papperslösa och förse dem med fotboja, gick till storms mot jakten på ”papperslösa” och rappade för fri asyl. Han har också varit aktiv i Charta 2008, en grupp som försvarade terrorister och motarbetade Säpos kartläggning av extremistiska grupper i Sverige. Det var för övrigt i Charta 2008:s systerorganisation i Storbritannien, Cage UK, som den ökände ”Jihadi John” hade sin ideologiska hemvist. Det vill säga den ökände IS-bödeln som skar huvudet av den amerikanske journalisten James Foley.

Det är inte heller så länge sedan Miljöpartiets Mehmet Kaplan relativiserade problemet med svenska terrorresenärer som anslöt sig till IS med att de inte var värre än de svenska Finlandsfrivilliga på 40-talet. Detta var samme Kaplan som tidigare bjuditi in kända antisemiter som Yvonne Ridley till riksdagen och som verkade tillbringa mer tid i Turkiet tillsammans med sina vänner i Erdogans AKP än han ägnade åt jobbet som bostadsminister. Kaplan är fortfarande kvar i Miljöpartiet – och riksdagen – och vad jag förstår har han fortfarande Fridolins oreserverade stöd.

Som Sophie Löwenmarks kartläggning på Timbros Smedjan visar, har dessutom organisationer med mycket nära band till extrema ideologier – som Sveriges förenade muslimer, SFM  – kunnat håva in miljoner från skattebetalarna, år efter år. Pengar som gått till att sprida hat och motverka integration och demokrati bland unga muslimer.

 

Till allt detta kan vi lägga den inflytelserika falang inom socialdemokratin som går under namnet Tro och solidaritet. En sammanslutning av kristna socialdemokrater, som trots de senaste årens etniska rensning av och attacker mot den kristna minoriteten i exempelvis Syrien och Irak, inte lyfter ett finger för dessa trosfränder. Istället väljer Tro och solidaritet att liera sig med terrorstämplade organisationer som Hamas och turkiska IHH – den senare en organisation som står den maktfullkomlige president Erdogan och hans AKP mycket nära. IHH arrangerar årligen ”Ship to Gaza” där framträdande socialdemokrater allt som ofta mönstrar på. Som den så ofta citerade ”s-märkte statsvetaren” Ulf Bjereld, som numera är ordförande i Tro och solidaritet. (Bakom såväl IHH som Hamas hittar man Muslimska brödraskapet, ur vilket även Recep Tayyip Erdogans parti AKP är sprunget.)

Men det mest graverande – och det som ingen ännu nämnt i debatten efter lastbilsattacken på Drottninggatan – är hur svenska skattebetalare bokstavligen tvingas finansiera terrorism. I november 2014, alltså ungefär samtidigt med det svenska erkännandet av Palestina, valde en palestinier att trampa gasen i botten vid en spårvagnshållplats i Jerusalem. Resulatet: två israeler som stod och väntade mejades ner och dödades, innan terroristen själv hanns upp och sköts ihjäl. Detta blev startskottet för vad som skulle komma att kallas för bilintifadan, och sedan dess har det inträffat hundratals liknande dåd – många med dödlig utgång – framför allt i de stora städerna Jerusalem och Tel Aviv. Denna typ av ”fattigmans-jihad” – att använda bilen som terrorvapen –  föddes alltså här, hösten 2014.

Varför är detta då så viktigt? Jo, för att Sverige under en lång rad år varit en av de mest givmilda bidragsgivarna till Palestinska myndigheten och dess ledare Mahmoud Abbas. I samband med erkännandet av Palestina, som var ett av den nuvarande regeringens första beslut, ökades också biståndet till myndigheten till 1,5 miljarder under en femårsperiod.

Pengar som finansierar delar av myndighetens verksamhet – men även pensioner till dömda terrorister. Sedan många år betalar den så kallade martyrfonden nämligen ut ersättning till palestinska terrorister som dödats eller sitter fängslade i Israel för mord och terrorbrott. Ersättningarna är mycket frikostiga och de överstiger ofta vida vad ett vanligt jobb drar in (nyligen beslutade regeringen om att höja martyrersättningen och knyta nivån till konsumentprisindex).

I ett samhälle där upp till 80 procent saknar jobb, blir denna martyrpension givetvis ett incitament för terror – och pengarna kommer alltså från internationella bidragsgivare som Sverige.

Enligt siffror från UN Watch uppgår denna typ av terrorpensioner till sju procent av den palestinska myndighetens budget. Omräknat i svenskt bidrag innebär detta att vi betalar motsvarande drygt 10 miljoner till dömda mördare – vissa av dem sådana som begått samma typ av bilterror som i Stockholm.

Om socialdemokraterna menar allvar med sin nya, tuffa linje mot terrorn, måste dessa bidrag givetvis upphöra per omgående eller åtminstone villkoras hårt. Precis som USA, Storbritannien, Norge och Tyskland redan gjort.

Vi måste sluta att strö pengar över de individer och organisationer som faktiskt hatar mycket av det som vi står för. Annars får vi för eller senare skörda det vi sått. Som på Drottninggatan den 7 april 2017.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Man bör vara försiktig med vem man stämplar som faktaresistent

Faktaresistens och är faktaförnekelse är begrepp som blivit omåttligt populära på senare tid, i spåren på debatten om fejkade nyheter och Donald Trumps chockseger i det amerikanska presidentvalet. Epiteten används därför flitigt av allt från politiker till ministrar och mediechefer som en stor och tung påk att drämma i huvudet på meningsmotståndare som tycker fel. Det handlar alltså inte primärt om fakta, vilket man ju skulle kunna tro, utan snarare om att upplevelsen och tolkningen av de fakta som åberopas anses vara fel.

Det kanske bästa exemplet på hur man inte bör använda de bägge F-orden kom i helgen, när SD återigen hamnade i blåsväder. Denna gång efter att ha kritiserat SMHI för att ha en alarmistisk agenda och att det statliga företagets klimatforskningsbidrag därför borde skäras ner med 700 miljoner, enligt partiets miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen.

Inte oväntat utbröt stor förstämning, framför allt i Miljöpartiet, där miljöminister Karolina Skog reagerade just med att kalla SD;s talesman för faktaresistent. Vilket kanske inte är ett alldeles bra debattknep i just detta fall. För vad SD-talesmannen baserade sina uttalanden på var Kungliga vetenskapsakademins klimatutlåtande från 2015. Ett uttalande som KVA i sin tur bygger på på FN:s klimatpanels, IPCC, senaste rapport (AR5). Det konstateras att koldioxid- och temperaturökningen de senaste 50 åren delvis beror på mänsklig påverkan, men att det i dagsläget inte är möjligt att säga exakt i vilken omfattning.

KVA bedömer även att temperaturhöjningen vid slutet av seklet kommer att hamna på 1-4 grader C jämfört med förindustriell tid, och att havsnivåerna förväntas stiga med 40–60 centimeter fram till år 2100. Emellertid finns det idag ingen möjlighet att veta med någon säkerhet i vilken ända av dessa skalor som det är mest troligt att vi landar.

Ovanstående är, oavsett vad miljöpolitikerna anser, de enda fakta vi har att gå på idag. Resten är bedömningar, prognoser eller kvalificerade gissningar. Vi vet helt enkelt inte säkert ifall det kommer ifall våra barnbarn kommer att ha det 1 eller 4 grader varmare – bara att temperaturen kommer att stiga, att vi bidrar till uppvärmningen – och att det är angeläget att hejda utsläppsökningen.

Så när vice statsministern och MP-språkröret Isabella Lövin anklagar Kinnunen för att ägna sig åt horribel faktaförnekelse, så är det egentligen KVA hon ger sig på. Så här sade ministern till Aftonbladet:

– Det är oerhört oroväckande att man nu börjar prata om att det finns osäkerheter och ifrågasätter forskare. Och det visar varför det skulle vara så farligt om SD skulle styra över Sveriges myndigheter.

Möjligen är det detta som fått KVA att idag gå ut med ett pressmeddelande för att förtydliga var vetenskapen står i frågan. Akademin hänvisar till sitt senast publicerade uttalande (pdf), där det aktuella forskningsläget redovisas, tillsammans med alla de osäkerheter som finns. Ett uttalande som avslutas med följande slutsats:

Tyvärr har vi ännu inte tillräcklig kunskap för att med någon större tillförlitlighet beräkna vad som kommer att hända med klimatet i framtiden. Man kan inte utesluta att det finns andra hittills förbisedda naturliga eller antropogena effekter på klimatsystemet, som antingen ökar eller minskar inflytandet av de stigande koncentrationerna av växthusgaser.

När det gäller SMHI och de klimatprognoser som vädertjänsten tar fram för att vägleda kommuner i det lokala klimatarbetet, är det värt att komma ihåg att denna typ av prognoser betraktas som  osäkra även av IPCC:s experter. Osäkerheten är alltför stor för att de globala cirkulationsmodellerna ska kunna appliceras på regioner. Och då ska man komma ihåg att de minsta regionerna som IPCC sysselsätter sig med är kontinenter och världsdelar – alltså mångdubbelt större än SMHI:s lokala klimatscenarier som är nere på landskapsnivå.

Det är förvisso att gå för långt att anklaga SMHI för att ägna sig åt propaganda – men lokala klimatprognoser är och förblir tveksamt använda pengar. Om dessa dessutom används som beslutsunderlag för att styra framtida kommunala stadsbyggnadsplaner, ja då är man ute på riktigt osäker mark.

Lennart Bengtsson, Sveriges mest välmeriterade klimatforskare och en av ledamöterna i Kungliga vetenskapsakademin, skrev för inte så länge sedan just om klimatmodellernas osäkerhet på Uppsalainitiativets blogg:

SMHIs down-scaling av klimatsimuleringar om 100 år är imponerande och visar i detalj och med utmärkt grafik hur klimatet kommer att bli både i Östergötland och Västerbotten. Detta är ovärderligt för kommunernas klimatexperter och planerare som arbetar febrilt för att undvika framtida översvämningar och skogsbränder. Allmänheten är i goda händer i det goda samhället.
Tyvärr är det ända inte så bra som det ser ut. Väder och klimat kan inte förutsägas som en följd av kaosteorin och hur det framtida klimatet kommer att bli får vi först veta när vi är där. Inte ens om vi vet exakt hur mycket växthusgaser det kommer att finnas hjälper ändå detta inte.

Vi kan alltså konstatera att även professor Bengtsson är faktaförnekare i MP-ministrarnas värld.

Man må ha olika uppfattning om hur akut klimathotet är, vilka beslut vi behöver ta för att vända utvecklingen och i vilken utsträckning en svensk flygskatt kan inspirera omvärlden att följa efter. Men det är ganska magstarkt att drämma till med nedsättande nedsättande epitet som faktaresistens när det faktiskt är just fakta som diskuteras. Sådana dumheter riskerar bara att slå tillbaka, och öppnar dörren för att Sverigedemokraterna plockar åt sig intitiativet i ytterligare en fråga.

Som om de nu behövde fler.

Intressant?

Fler om , , ,

På molnfri höjd med Fredrik Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt i september 2014, strax innan han lämnade det sjunkande skeppet.

Fredrik Reinfeldt i september 2014, strax innan han lämnade det sjunkande skeppet. Foto: Frankie Fouganthin/Wikimedia Commons

Ex-moderatledaren Fredrik Reinfeldt sitter i Skavlan och myser om sitt nya framgångsrika liv, som bland annat innefattar en ny karriär som reporter – på just SVT. Ett jobb som enligt egen utsago var ”lättare än han förväntat sig”  och där han söker upp sina gamla polare i maktens innersta cirklar för att… ja vadå? Första intervjuobjektet, tidigare Labourledaren Tony Blair, kastade tillsammans med Bush den yngre in stora delar av Mellanöstern i totalt kaos. Kommer han att få tuffa frågor om  Chilcot-rapporten – eller kraven på att han ska ställas inför rätta för krigsbrott? Skulle nog inte tro det.

Det ser också ut som en tanke, att samma dag som Reinfeldt myser i tv går en av hans tidigare närmaste män –statssekreteraren Mikael Sandström – ut och gör offentlig avbön för de beslut han och moderaterna drev igenom under sina år vid makten, framför allt inom migrationspolitiken. Sandström skriver att den överenskommelse som partiet gjorde med MP efter valet 2010 var ett misstag – en uppgörelse som starkt bidragit till de svåra problem vi har i dag på nära nog samtliga samhällsområden. Problem som att det finns ett statsfinansiellt hål på 50 miljarder för att klara välfärdsåtagandena på dagens nivå, enligt Riksrevisionens rapport från slutet av november. Polis, socialtjänst och försvar är i kris, och bostäder blir allt mer något reserverat för den med stenrika föräldrar eller en generation i hyreskön.

Men det som Sandström ångrar mest är det sätt på vilket hans parti aktivt deltog i mobbningen, stigmatiseringen och brunkletandet av alla som ifrågasatte vettigheten MP-uppgörelsen och de öppna gränsernas politik. Och med tiden står det alltmer klart att hela den migrationspolitiska överenskommelsen inte byggde på någon genomtänkt strategi hos M – utan var Reinfeldts högst personliga vendetta mot de M-väljare som haft fräckheten att rösta på Jimmie Åkesson i valet istället.

Och när svenskarna trots hans vädjanden inte ”öppnade sina hjärtan” i valet 2014, surnade moderatledaren till rejält. Han försvann ut genom sidodörren redan på valvakan för att aldrig mer återvända. Kvar lämnade han efter sig ett parti i total förvirring, som först på senare tid närmast frenetiskt försöka hitta tillbaka till sina rötter. Vilka de nu är.

Om de lyckas med att få sina gamla väljares förtroende tillbaka, är en öppen fråga. Hittills har det inte gått så där jättebra, att döma av färska väljarundersökningar, där partiet istället går tillbaka i opinionen.

Vad som dock är slående är hur lite av allt det som hänt – och det kaos som han lämnade efter sig – som verkar ha påverkat Reinfeldt själv. Han seglar lugnt vidare högt uppe på molnfri höjd, varifrån han förmedlar sina klokskaper om Sverige idag. Ett land med oändliga fält och skogar där det får plats många, många fler (ska flyktingar som fått asyl alltså tälta i skogen?) och där de som oroade sig för den stora migrationsströmmen förra hösten avfärdades med raljerande om att julgranen minsann inte brann ner.  (För övrigt framfördes det talet under Postkodlotteriets årliga tillställning – det stenrika spelbolaget har sedan tidigare även engagerat toppolitiker som Margot Wallström, Bill Clinton – och  Tony Blair.)

Och på samma spår fortsatte det i Skavlan. Reinfeldt log och drog anekdoter om hur liten hans bil var, jämfört med hur stor Obama hade. Samt en rolig historia om när det regnade in i hans lilla Fiat 500. På frågan om kritiken mot hans migrationspolitiska linje, svarade Reinfeldt att ”bara man ställer upp med lite mat och värme”, kommer det att bli en vinstaffär med tiden.

Samtidigt, i värmländska FIlipstad, berättar integrationskoordinatorn Jim Frölander för Aftonbladets Peter Kadhammar hur det egentligen ser ut på marken, bland Reinfeldts fält och skogar:

– Vet du hur många av våra nyanlända som behövde socialhjälp när de var klara med etableringsfasen, det vill säga när de teoretiskt skulle vara redo att gå ut på arbetsmarknaden? 98 procent. Men det är inget unikt för Filipstad. Så är det i hela Sverige.

För 10 år sedan låg kommunens budget för socialhjälp på fem miljoner. Förra året var den 25 miljoner och på väg mot 30. Men man lyckades bromsa utgifterna – genom att få in de nyanlända i jobb:

– Vi har fått ner antalet socialbidragstagare till 90 procent, säger Frölander.

Integrationen kan förvisso bli en vinstaffär, även i Filipstad, på sikt. Men det kommer sannolikt att ta generationer och kräva ett helt annat samhälle än det vi känner idag. Ett samhälle där vi återinfört ett slags låglöneproletariat – något vi kämpade i decennier för att avskaffa –och där klyftorna mellan fattig och rik  kommer att öka dramatiskt. Och där den som har ekonomiska möjligheter – som Fredrik Reinfeldt – gör allt för att bosätta sig långt borta från den miljonhövdade skara som inom kort förväntas bo i de alltmer trångbodda och brottsbelastade utanförskapsområdena, dit varken p-vakter eller ambulanser längre vågar sig in.

Samtidigt finns det något djupt fascinerande i Reinfeldts närmast obändiga positivism och förmåga att nå dit han vill.  Det vilar något närmast Forrest Gump-aktigt i hela hans uppenbarelse. Alltså inte att han skulle sakna intelligens, utan att han verkar ha en minst lika osannolik förmåga att hålla sig framme och vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Han lyckas göra om ett av Sveriges största partier till sin egen privata hejaklack, sedan går han vidare och blir författare, framgångscoach och lyckas få in en fot på SVT som flygande världsreporter – allt detta med en till synes olidlig lätthet.

Från sitt ombonade kontor i gamla stans gränder, fortsätter Reinfeldt alltså att leva i den bästa av världar, när han inte gör ett avbrott för att svischa iväg högt ovan molnen mot något exklusivt möte med världseliten.

Sedan är förstås alla Reinfeldts karriärer uppbackade av en ekonomisk säkerhet i form av väl tilltagen statsrådspension som skattebetalarna garanterar.

Den kommer säkert väl till pass ifall det skulle uppstå tryckfall där uppe bland molnen.

Intressant?

Fler om , , ,

Den lysenkoistiska snöröjningen

slussen_snorojning

Prioriterad snöröjning i Stockholm, 15 november 2016. Cykelbanan är plogad och halkbekämpad. Gångbanan till vänster har fortfarande inte skottats och påminner mest om en puckelpist – en vecka efter snökanonen.

Det har nu gått en vecka sedan den gigantiska snökanonen slog till mot Stockholm och totalt kaos efter sig. Bilar och transporter lamslogs, kollektivtrafiken ställdes in och människor blev strandade miltals hemifrån. Tusentals hade inget annat val än att pulsa fram genom snömassorna i timtal för att komma hem. Min egen promenad från centrala Stockholm till Nacka tog lite drygt två och en halv timme, fast då stannade jag till och handlade i en nästan tom och öde matbutik i Sickla på vägen.

Det här var förstås inget större problem för mig personligen att lösa, jag är ganska vältränad och var förutseende nog att handla broddar tidigare på dagen (några timmar senare var de slut ). Men jag tänker på alla de tusentals människor som inte hade samma möjlighet – eller tur – som jag. Äldre som inte orkade gå en mil, småbarnsmammor med barnvagnar, funktionshindrade och sjuka. Och förstås alla de som tvingades sitta fast i upptill ett halvt dygn i sina allt kallare bilar på de igenproppade infartslederna.

Allt detta var resultatet av den historiskt usla snöröjningen – som uppseendeväckande nog fortfarande en vecka senare inte kommit igång på allvar. Många har ömsom varit varit ursinniga, ömsom hånat den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus för haveriet. Politkernas  berömda jämställda snöröjning – eller om den inte till och med var  feministisk – mötte här verkligheten med full kraft, och det var ingen vacker syn.

Av denna snöröjning, feministisk eller inte, har det emellertid ännu en vecka efter snökanonen inte synts mycket av. Centrala gågator, som Drottninggatan, liknar fortfarande mest en puckelpist, och det dröjde till igår eftermiddag innan det över huvud taget började halkbekämpas eller ströddes sand på de glashala trottoarerna.

Tanken bakom den jämställda snöröjningen var ju annars att prioritera vinterväghållningen för de grupper som behöver det bäst. Kvinnor, barn och äldre sägs ju gå eller åka kollektivt oftare än män, därför ska plogningen för dessa grupper prioriteras, enligt den nya snömaktordningen eller vad man kan kalla den.

Varför det inte fungerade har jag ingen aning om, men det är ju knappast en nyhet att det snöar på Stockholms breddgrader vid den här tiden på året. Och just när det gäller snöröjning finns det därför en relativt lång erfarenhet att falla tillbaka på.

Så om  Stockholms politiker hade lutat sig mot empiri istället för identitetspolitik när man började detaljstyra i hur stan ska skottas, hade det klart framgått att det finns en anledning till att de stora trafiklederna historiskt sett har plogats först. Om detta inte görs, fastnar kollektivtrafiken – så som skedde nu – och tiotusentals resenärer tvingas istället ut på översnöade och glatta gångvägar för att försöka ta sig till sin destination. Vilket inte förvånade innebär en massiv ökning av antalet benbrott, med de kostnader för akutsjukvård och sjukskrivning som blir följden. Den jämställda snöröjningen fick här alltså totalt motsatt effekt: de prioriterade grupperna drabbades värst.

En liten grupp som däremot verkar ha prioriterats är – cyklisterna. Det var förvisso inte många som vågade sig ut på två hjul under snöfallet och dagarna därefter, med undantag för en liten hård kärna av fullutrustade livsstilscyklister (som jag efter gjorda observationer under det att jag halkade mot jobbet bedömer bestod av dryga 90 procent män). Redan dagen efter snöfallet var plogningen av de centrala cykelstråken i full gång, på bekostnad av gångbanorna som lämnades oplogade med sina snömassor. Eller fick lite extra påfyllning från cykelbane-plogningen.

Uppenbarligen har alltså snöröjningen fungerat planenligt i just detta avseende – vilket innebär att politikerna här har ansett att de övervägande manliga cyklisterna varit viktigare än kvinnor, barn och äldre som fått kämpa vidare i decimeterdjupt snömodd och is på trottoarerna.

Tanken med denna prioritering är sannolikt att få fler att ta cykeln, som i Miljöpartiets värld är det magiska verktyg som kan råda bot på allt från trafikproblem till att rädda världen och skapa massor av nya jobb. Budskapet är tydligt: vill du kunna ta dig fram i Stockholm på vintern – börja cykla!

Allt detta får mig osökt att tänka på Trofim Lysenko, en sovjetisk genetiker som på 30-talet utvecklade en pseudovetenskaplig genetisk hypotes,  lysenkoismen, Denna gick i kortet ut på att förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Man skulle därför kunna lära arter – och människor – att leva i en karg miljö. Vilket skulle innebära att man kunde ge en individ vissa egenskaper under livet, därefter skulle dessa egenskaper automatiskt föras vidare till avkomman. Vem som helst förstod ju att detta var total galenskap, men hypotesen passade utmärkt in i Stalins och bolsjevikernas dröm om den nya sovjetmänniskan, homo sovjeticus.

Lysenkoismen gjorde att all forskning kring genteknik förbjöds, och ledde några år senare till en total katastrof inom jordbruket, med massvält och död som följd, när Lysenko fick för sig att försöka uppfostra även spannmål till att klara sig utan vatten och gödning. Ändå skulle det dröja långt in på 60-talet innan denna pseudovetenskap slutligen övergavs.

Jag vågar dock påstå att Miljöpartiets nya klimatsmarta människa, homo cyklismus, sannolikt kommer att låta vänta på sig ett bra tag. Vi motsträviga drar istället på oss broddarna och pulsar vidare. Eller hoppas på regn.

Whoops, nu inser jag precis att jag drog en parallell till 30-talet. Ber om ursäkt för detta, men jag kunde inte låta bli.

(Och jag gjorde i alla fall inga jämförelser med Hitler…)

Intressant?

Fler om , , ,

Regeringsförslag: Skatta bort svenska jobb och ge de superrika miljoner i bidrag

Det känns som om jag skrivit det här otaliga gånger förut, men jag antar att det tål att upprepas:

Svensk energi- och miljöpolitik är bisarr.

Möjligen har det att göra med att både det blå och det röda laget har varsitt utopiskt grönt parti som ständigt måste hållas på rimligt gott humör – men det samlade resultatet av alla utspel som lanseras på dessa bägge politikområden slutar oftast i planekonomiska haverier med följande kännetecken:

  1. Åtgärderna blir i bästa fall symboliska, och löser inga problem över huvud taget. I sämsta fall är de kontraproduktiva (som det tidigare miljöpartistiska kravet på att stänga all kärnkraft – vilket skulle fått högre utsläpp som följd ifall inte övriga partier genom energiöverenskommelsen kastat de gröna utopierna över bord).
  2. De har nära nog alltid en omvänd Robin Hood-effekt  – pengar tas från dem som har minst och gödslas över dem som redan har.

Ett exempel på det senare är den så kallade Teslaskatten som jag skrev om i våras. Det förslaget gick ut på att låg- och medelinkomsttagare skulle straffbeskattas, för att istället kunna ge miljonärer  60.000  i särskild miljöbilspremie när de köper exklusiva elbilar. (billigaste Teslan går loss på runt 800.000 kr i inköp).

Och en annan skatt av likartad konstruktion hittar vi i årets höstbudget. Där föreslås höjd elskatt för privatkonsumenter – samtidigt som samma skatt sänks för superrika amerikanska storföretag som Facebook och Google. Dessa företag anses nämligen mycket viktiga att locka till Sverige, eftersom deras datacenter enligt folk i datacenterbranschen tros skapa massvis av nya jobb i Norrland.

Hur många anställda det egentligen krävs för att se till att strömmen är på och luftkonditioneringen fungerar i dessa gigantiska plåtlådor nära polcirkeln råder det dock delade meningar om. Ekonomibloggen Cornucopia beräknar att Facebooks serverhall i Luleå, som byggdes 2013 med 100 miljoner i statliga subventioner, har skapat 35 arbetstillfällen. En etablering som i så fall kostat skattebetalarna 2,8 miljoner per jobb.

Enligt Boston Consulting Group har dock Facebooks Luleåsatsning gett upphov till mångdubbelt fler jobb – hela 900 stycken – men detta är en siffra man förmodligen ska med ett avsevärt antal skopor salt eftersom rapporten verkar beställd av grupper med egna intressen i frågan. Som exempelvis den kraftigt skatte- och bidragsberoende vindkraftsbranschen som ser leverans av ”förnybar” el till just datacenter som en lovande ny marknad. Tidigare i år skrev jag om de smarta vindkraftentreprenörerna Eolus, som gick iland med konststycket att lägga vantarna på hundratals miljoner i elcertifikat (vilket är och förblir en skatt, oavsett namn) för el som ska levereras till Googles serverpark – i Finland. Där får vi i alla fall exakt noll jobb för pengarna.

Av rapporten framgår också att nära hälften av jobben i den nya datacenterbranschen är just av tillfällig art – framför allt vid bygget av hallarna men även av anläggning av förnybar energiproduktion (vindkraftparker) som ska leverera el till de nya energislukarna.

Och nu, med förslaget om sänkt elskatt, kan Mark Zuckerberg och hans mångmiljardimperium glädja sig åt ytterligare 100 miljoner årligen i bidrag från svenska skattebetalare. Samtidigt som en villaägare får punga ut med ytterligare 1000 kr om året.

Oavsett beloppen kan man fråga sig – är det verkligen framtiden för Sverige som IT-nation att förvandlas till en slags råvarukoloni för multinationella företag? I det här fallet är råvaran el – en vara som vi vanliga konsumenter förmanas att spara på och inte använda mer än absolut nödvändigt.

Samtidigt ska samma bristvara subventioneras för bolag som gör mångmiljardvinster och värderas till mer än många länders BNP. Det skapas förvisso arbetstillfällen när serverladorna ska byggas, men när plåten väl är på plats går det mesta att sköta från USA, Indien, Irland eller var nu Facebook, Google och de andra elhungriga datacenterköparna finner det mest ekonomiskt fördelaktigt att placera sin servicepersonal.

Denna typ av mer eller mindre jobblös tillväxt är för övrigt populär i regeringskretsar just nu. För även en annan del av höstbudgeten, den omdebatterade nya kemikalieskatten, är konstruerad på så vis att det blir mindre lönsamt att ha anställda i Sverige, och billigare att sälja prylar via internet från  utlandet.

Kemikalieskatten, som ursprungligen visar sig vara en uppfinning från Centern (inte helt oväntat) är till sin konstruktion en ren straffskatt på försäljning av elektronik och vitvaror – men bara från svenska butiker. En Xbox One, en Playstation 4 eller ett kylskåp kommer att kosta 400 kr mer att köpa på Elgiganten, Media Markt eller någon av alla de mindre elhandlare som kämpar hårt med lönsamheten. Däremot undantas internethandeln, vilket innebär att konsumenterna handlar samma vara betydligt billigare på tyska, danska eller brittiska e-handelssajter.

Samtidigt blir alltså transporterna fler och längre, när allt ska skeppas hundratals mil med båt, flyg och lastbil istället för från ett centrallager i Eskilstuna. En ny miljölag som alltså slår hårt inte bara mot arbetstillfällen i Sverige – utan även är kass för miljön.

Enligt en debattartikel Eskilstunakuriren hotas hundratals jobb direkt och indirekt av den nya skatten när handeln flyttas över till nätet. Just i Eskilstuna har vitvarutillverkarna Miele och Bosch/Siemens sina nordiska centrallager, och flera hundra personer arbetar där med försäljning, lagring, paketering och leveranser.

Om den nya skatten, som beräknas dra in 2,4 miljarder från elektronik- och vitvarubranschen, klubbas igenom överväger dessa bolag att flytta hela sin lagerverksamhet från Sverige – ett hårt slag mot Eskilstunas arbetsmarknad. Dessutom beräknar branschen att en fjärdedel av de intäkter som kemikalieskatten beräknas dra in, kommer från kommuner och landsting – alltså, sjukhus, skolor och andra verksamheter som regelbundet behöver byta ut vitvaror och maskiner.

Totalt drar staten alltså in 700 miljoner från vård, skola och omsorg för en lokal och högst symbolisk kemikalieskatt som inte kommer att få någon som helst verkan.

Kemikalieskatten är istället ett sällsynt exempel på en lag som inte bara är symbolisk och verkningslös utan sannolikt ger upphov till ökad miljöbelastning. Den hotar dessutom svenska jobb, samtidigt som den ger minskat konsumtionsutrymme både för privatpersoner och i välfärden. En triple whammy helt enkelt.

Allt detta för att driva igenom en ideologisk markering om att tillverkarna måste sluta använda giftiga flamskyddsmedel i sina produkter. Något som de givetvis inte att göra med mindre än att USA, EU eller någon större internationell sammanslutning gemensamt beslutar sig för ett sådant förbud – eller att det finns bra alternativ (för ingen vill ju att prylarna ska riskera att börja brinna om de blir överhettade). Ingen tillverkare av vitvaror eller tv-spel kommer nämligen att förändra sina produktionsprocesser enbart för den svenska marknaden. Något som regeringen självfallet är medvetna om.

Förhoppningen kan givetvis vara att andra länder ska imponeras av hur vi i Sverige går före och därmed tar efter vår lagstiftning. Detta resonemang brukar ofta framhållas som skäl för andra lika symboliska och verkningslösa miljölagar som riktar in sig på den i det stora hela försumbara svenska marknaden.

Vi kan ju lugnt konstatera att denna strategi inte direkt haft avsedd effekt vad gäller andra områden där vi valt att gå före –snarare som avskräckande exempel.

I veckan kommer emellertid samtliga dessa förslag att klubbas i riksdagen. Det finns sannolikt ett stort motstånd i alla fall mot kemikalieskatten – men eftersom vi numera har en väldresserad opposition som anser att dess viktigaste mandat från folket är att inte riskera hamna på Sverigedemokraternas sida i en omröstning, kommer förslaget att gå igenom.

Analysen att väljarna kommer att belöna denna hållning om två år, nästa gång det vankas valkampanj, tycks mig högst tveksam.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Dead man walking

640px-Gustav_Fridolin_1_(18742580903)

By Per Pettersson from Stockholm, Sweden – Gustav Fridolin 1, CC BY 2.0, Wikimedia Commons

Det har varit ett plågsamt skådespel att se Miljöpartiets manliga språkrör, Gustav Fridolin, närmast krampaktigt klänga sig fast vid makten. Efter att ha slängt partikollegan Åsa Romson under bussen – språkröret som i ärlighetens namn uträttat oändligt mycket mer under sin tid i regeringen än den ständigt babblande skolministern – har han försökt agera statsmannamässigt, vädjat om ”starkt mandat” och rest runt på charmoffensiv i landet.

Men det hjälper inte. Alla – inklusive MP:s egna väljare – vet att det är Fridolin som kört in foten så långt i den egna munnen att det blir omöjligt att ens spela jn fler peppvideor på Youtube till Sveriges lärare. Alla vet att det är Fridolin som hårdast drivit det identitetspolitiska haveriet och öppnat för unkna patriarkala kulturer och islamism – i partiet som kallat sig feministiskt. Alla vet att det Fridolin själv har haft och sannolikt fortfarande har nära kontakter med Mehmet Kaplan och denne närstående organisationer, sådana som påfallande ofta misslyckas med att undvika att uttrycka sig antisemitiskt, homohatande och kvinnoförtryckande.

Kanske inte alla, men en betydande del, av Miljöpartiets kris är direkt hänförlig till Gustav Fridolin och hans totala brist på självkritik när det gällt inriktningen av partiets politik.  (Jag har förvisso ett flertal gånger hävdat att medeltiden alltid varit målet för MP när det gäller energiproduktion och näringsliv – men jag insåg aldrig att det också gällde jämställdhets- och demokratifrågor.)

Men själv verkar Fridolin inte insett att han är damaged goods. En dead man walking. Språkröret är rökt, internet hånar hans hans självupptagenhet och stödet i det egna partiet handlar mest om att det inte finns något egentligt alternativ. Ett antal röster inom MP har öppet protesterat mot att han sitter kvar.

Det ska bli mycket intressant att följa MP-kongressen – även om journalisterna har förbjudits att rapportera i bild och video därifrån – och ifall språkröret med historiens största ego lyckas med bedriften att klamra sig kvar ända fram till valet 2018. Eller om han avsätts i en palatskupp redan i helgen.

mp_riksdagssparren

Nyhetsgrafik: TV4.

Efter det ser det nämligen mörkt ut för miljöpartisterna. Från ett 15-procentsparti i EU-valet 2014 till ett basket case som hänger på repen kring 4-procentsspärren – på bara två år.

Ett svårslaget svenskt rekord i politiskt haveri.

Intressant?

Fler om , ,

Det feministiska partiet kastar sin kvinnliga partiledare under bussen

asaromsnson_2015

Hejdå, regeringen? Åsa Romson vid Miljöpartiets kongress förra året. Idag är allt fler av partiets företrädare eniga om att allt blir bättre om hon får sparken. Foto: Miljöpartiet

Det har snart gått två veckor sedan bomben i regeringspartiet MP briserade. Bostadsministern Mehmet Kaplan hade fastnat på bild tillsammans med turkiska nationalister och fascister, som bara dagar tidigare stått på Sergels torg och skanderat ”död åt de armeniska hundarna”. Sedan påmindes vi om att ministern umgåtts med islamister och bjudit in kända antisemiter till Riksdagen – och dessutom själv jämfört Israels behandling av palestinier i Gaza med nazisternas judeutrotning under Andra världskriget.

Till sist avslöjade SVT och hans egna partikamrater att Kaplan verkade ha jobbat minst lika intensivt för den turkiska regimen och det islamistiska partiet AKP (en del av Muslimska brödraskapet)  som för den svenska regeringen.

Kaplan-gate var ett faktum, och efter ett par dagar tvingades bostadsministern att avgå – dock utan att han för ett ögonblick erkände att han gjort något fel. Istället inledde framför allt Gustaf Fridolin en rasande motattack mot medier och meningsmotståndare som skapat en felaktig bild av den gode antirasisten Kaplan. Andra miljöpartister drog fram islamofobikortet, och menade på fullt allvar att Kaplanaffären var ett bevis på rasism och att det inte fanns någon plats för troende muslimer i svensk politik. Detta trots att såväl Nalin Pekul och ministern Aida Hadzialic är prov på just detta (dessa avfärdas emellertid som husb*****r av ”forskare” – om än i lite mer inlindade ordalag).

Spola nu framåt ett par veckor, ett ytterligare antal miljöpartistiska haverier senare och en presskonferens med Romson och Fridolin. Plötsligt är Kaplan helt ute ur bilden – och istället riktas plötsligt all kritik mot – Åsa Romson. Det är hennes ständiga grodor och otur när hon pratar, hennes felsägningar och urusla förtroendesiffror som är Miljöpartiets problem – och därför är den enda lösningen på partiets kris att hon får sparken. I det feministiska Miljöpartiet verkar alla – kvinnor som män – vara eniga om i alla fall en sak: Allt är Åsas fel,

Nu har MP förvisso inte många segrar att skryta om under det knappa 1,5 år som de suttit i regeringsställning, men miljöministernas track record vad gäller politiska framgångar är i alla fall betydligt bättre än Fridolins, som hållit på att lalla om skolan utan resultat ända sedan han tillträdde (och startat en Youtubekanal där han gjort bort sig inför Sveriges församlade lärarkår). Romson hyllades för sin delaktighet i att förhandla fram ett nytt klimatavtal i Paris i slutet av förra året – och hon har ju mer eller mindre på egen hand lyckats att avskaffa delar av eller hela den svenska kärnkraften, vilket ju är en hjärtefråga för MP.

200px-Gustav_Fridolin,_språkrör_(MP)

Fridolin, en maktspelare. Foto: Frankie Fouganthin (CC BY-SA 3.0)

Ändå vill flera tunga företrädare alltså att hon ska få sparken. Det är svårt att inte tro att Gustav Fridolin har ett finger med i spelet, att döma av det sätt han maktpolitiskt har manövrerat sig in i ett läge där han sitter säkert i sadeln – genom att offra sin språkrörskollega till vargarna. Genom att ge henne en vältajmad knuff när bussen passerar förbi. Bildligt talat, förstås.

Detta är extra allvarligt då det framför allt är Fridolin som borde stå till svars för Kaplan-affären och det identitetspolitiska haveriet inom partiet. Fridolin var den som gav Kaplan sitt helhjärtade, närmast villkorslösa stöd och han satt med i samma ifrågasatta organisationer – som exempelvis Charta 2008 – som den förre bostadsministern.

Ändå är det nu Fridolin som går segrande ur maktstriden, medan det kvinnliga språkröret så snabbt som möjligt förpassas under hjulen på närmaste kollektivtransportmedel. (Återigen, bildligt talat.)

Inte för att jag någonsin varit ett stort fan av Åsa Romson (läs gärna vad jag skrivit tidigare om MP) men det egna partiets behandling av henne just nu luktar riktigt riktigt illa. Ett parti som kallar sig – feministiskt dessutom.

(För övrigt var Ledarsidorna.se som så ofta först med att förutspå utvecklingen om kuppen mot Romson.)

Intressant?

Fler om , , , ,

Miljöpartiets ljusskygga bröder

Erdogan_gesturing_Rabia

Turkiets president gör Brödraskapets Rabia-tecken.

Det var mycket som kändes fel redan när bostadsministern Mehmet Kaplan meddelade sin avgång i början av veckan. Den första reaktionen från Miljöpartiets ledning var nämligen något som närmast liknade raseri. MP-ledningen ställde sig  demonstrativt bakom sin ex-minister, som absolut inte hade gjort något fel – istället var det medierna fel, som  skapat en ”bild” av Kaplan som gjort det omöjligt för honom att fortsätta sitt arbete.

Att det över huvud taget skulle existera ett problem med en minister som gång på gång råkar hamna i samma sällskap som fascister, islamister och kända judehatare – och till på köpet relativiserar IS-terrorister och jämför Israels politik med Nazitysklands – verkar inte var något som helst problem för vare sig Fridolin, Romson eller flera ledande MP-företrädare (för att inte tala om ungdomspolitikerna…).

Miljöpartiets försök att skapa en slags dolkstötslegend, där den hygglige antirasisten Mehmet Kaplan fallit offer för en sammansvärjning av medierna i armkrok med den judiska världskonspirationen (en analys som MP:s grundare Per Gahrton obekymrat torgförde i  i TV4) föll dock platt till marken och bara dagar senare fick Romson och Fridolin kräla i stoftet.

Ändå är det svårt att inte se de våldsamma reaktionerna som ett tecken på att något inte stod rätt till i partiet. Att det fanns uppgifter om Mehmet Kaplan som absolut inte fick komma ut. Uppgifter av en så graverande art, att partiets PR-ansvarige till och med försökte få SVT att avstå från att ställa frågor om Kaplan – i utbyte mot att de slängde en mindre viktig politiker, Yasri Khan, under bussen.

Det som skulle döljas är med stor sannolikhet Kaplans – och Miljöpartiets – nära kontakter med det Muslimska brödraskapet, och framför allt med organisationens turkiska parti – det styrande AKP (Frihet och rättvisa) som bildades av den despotiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Enligt såväl SVT som författaren Kurdo Baksi (MP-medlem) har Kaplan sedan han tillträdde som minister ägnat mer tid åt möten med företrädare för den turkiska regeringen än den svenska. Istället för att lösa den svenska bostadskrisen, har ministern åkt i skytteltrafik till Turkiet där han träffat högt uppsatta personer nära landets politiska ledning.

Det som för bara något år sedan avfärdades som konspirationsteorier – att Stefan Löfven tagit in en islamist i regeringen – verkar idag med andra ord vara ett vedertaget faktum, när forskare vid försvarshögskolan nu varnar för att MP, och därmed regeringen, kan vara infiltrerad av Muslimska brödraskapet. Om det förhåller sig på detta sätt, blir då följdfrågan –hur har detta påverkat svensk politik? Och en minister som jobbar informellt för att gynna en främmande makt – innebär inte det att vederbörande är att jämföra med spioner som  Stig Bergling och  Bertil Ströberg?

Varningar om MP:s nära relationer till islamisterna i Muslimska brödraskapet är långt ifrån nya, redan förra sommaren spreds exempelvis bilderna på Grön ungdoms språkrör i Malmö när han gjorde Brödraskapets Rabiatecken i tv. Samma tecken har använts av Kaplan själv vid en demonstration i Stockholm för några år sedan, liksom av Mohammed Temsamani, lokalpolitiker (MP) i Solna och ordförande för Förenade islamska föreningar i Sverige (FIFS) – en organisation bildad av Kaplan.

Temsamani gjorde dessutom praktik för Muslimska brödraskapet 2012 – något han skrev om själv på sin sida på Stockholms universitet. Sidan som beskriver besöket har raderats, men på internet finns det förstås alltid spår kvar.

temsamani

Brödraskapets inflytande inskränker sig emellertid inte till Miljöpartiet, även Moderaterna och  Centern har haft politiker med mer eller mindre uttalad islamistisk agenda på riksdagsplats. Och socialdemokraterna har länge haft en del av partiet – Tro och solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) – som haft mycket nära kontakter med organisationer som står Muslimska brödraskapet nära. (En av dessa, den turkiska hjälporganisationen IHH som är en del av Brödraskapet och har nära kontakter med Hamas, organiserar den årliga Ship to Gaza-seglatsen där bland annat Tro och Solidaritets ordförande Ulf Bjereld rest med.)

Och alla minns väl Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige (IFIS) vars historia är nära nog identisk med Kaplans. För nästan precis tre år sedan var det han som fick sparken ur socialdemokraternas partistyrelse (eller rättare sagt, han hann aldrig sätta sig i den). Anledningen var den samma som med Kaplan: uppenbara svårigheter att ta klar ställning mot extremism och en osviklig förmåga att gång på gång hamna i antisemitiskt sällskap.

Muslimska brödraskapet har rötter i det sena 20-talet, och organisationen har idag representation i ett stort antal länder – alltifrån palestinska Hamas på Gazaremsan till Erdoğans turkiska maktparti AKP.. På närmare håll  hittar vi FOIE, Brödraskapets europeiska sammanslutning som är moderorganisation till Islamiska förbundet i Sverige. Socialdemokraternas Nalin Pekgul och forskare som Aje Carlbom går så långt som att slå fast att IFIS bara är en svensk front för Brödraskapet. Carlbom skrev så här  i Dagens samhälle 2014, efter att Kaplan utnämts bostadsminister:

Bland muslimer är det sedan länge känt att moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm har dominerats av islamister i Det muslimska brödraskapets europeiska nätverk. Det var något av det första jag fick förklarat för mig när jag i början av 1990-talet intervjuade brödraskapets europeiska representant. Då var det Mahmoud Aldebe och Sveriges Muslimska Råd (SMR) som dominerade politiskt i moskén. Kaplan har, som bekant, haft officiella uppdrag för SMR och Sveriges Unga Muslimer (SUM) som är knuten till brödraskapets ungdomsorganisation FEMYSO med säte i Bryssel.

Muslimska brödraskapet är terrorstämplat och/eller förbjudet att verka i stora delar av arabvärlden (Förenade arabemiraten har dessutom terrorstämplat svenska IFIS, eftersom det ses som en del av MB).

Rörelsen står för en fundamentalistisk tolking av islam. Målet är att återupprätta ett nytt Kalifat i arabvärlden, i vilket sharialagstiftning ska råda. Huvudstaden i kalifatet ska vara Jerusalem, och judarna i det som idag heter Israel ska fördrivas eller förintas . Det är alltså i stora drag samma vision som IS har, även om MB historiskt har föredragit på att arbeta politiskt mot att slåss med vapen i hand.  (Ett undantag är Hamas och dess väpnade gren, som ägnat 10 år åt förvandla Gazaremsan till en tungt beväpnad raketbas). Brödraskapets politiska gren i Egypten vann det första fria valet i landet efter den Arabiska våren – men den nyvalde presidenten, Mohammed Mursi, störtades av militären sedan han försökt förändra landets konstitution i fundamentalistisk riktning. Sedan dess är MB förbjudet även i Egypten och ledarna sitter i fängelse.

Brödraskapets högste andlige ledare, Yusuf al-Qaradawi, är känd för sina hatpredikningar i tv. Han beundrar Hitler och stödjer självmordsattacker mot israeler. Och hans högsta önskan – som han uttrycker det i videoklippet här nedan – är att en dag få rulla in med sin rullstol i Jerusalem och skjuta judar.

Hur som helst. Genom sin avgång hoppades Kaplan och språkrören att granskningen skulle vara över. Det vore synd om så skedde, för precis som i fallet Omar Mustafa är det viktigt att borra djupare i de omfattande kontakterna mellan den svenska islamismen och de politiska partierna – och då inte bara MP.

Frågorna är nämligen många. Var Kaplan verkligen Miljöpartist – eller såg han bara partiet som ett lämpligt fortskaffningsmedel in i maktens centrum? Hur kommer det sig att Kaplan, som under hela sin politiska karriär hållit en mycket låg profil, kunde bli den mest personkryssade miljöpartisten i Stockholm?

Fanns det ett organiserat ”valsamarbete” i de förorter där MP hamnade långt över riksgenomsnittet i antalet röster? (Vi minns fortfarande Socialdemokraternas ”valskolor” i Örebrostadsdelen Vivalla, där S fick upp 70 procent av rösterna och valet fick göras om efter uppenbart fusk.) Ett sådant exempel är den fatwa  som utfärdades av Gävle-imamen Abo Raad – känd för sina öppna sympatier för IS – inför valet 2014 – där han uppmande församlingsmedlemmarna att rösta på i första hand MP, och därefter V.  Exakt hur  många extra röster kampanjer som denna gav är förstås omöjligt att säga – men det är ett faktum att Miljöpartiet fick höga valresultat i flera förorter. Möjligen såpass många att det med dagens motvind i väljarstödet skulle kunna hota partiets riksdagsplats i  nästa val om Kaplans väljare surnade till och gick till andra partier.

Men framför allt är det viktigt att granska hur mycket av svensk politik som faktiskt har påverkats i praktiken. Sakine Madon skiver idag om ett exempel från Botkyrka, där en lokal MP-politiker drivit igenom särskilda kvinnotider i simhallen – något som gäller flickor så unga som nio år. Att flickor och pojkar inte kan bada ihop är knappast miljöpartistisk politik – utan snarare islamistisk. Och Johan Westerholm på Ledarsidorna.se har ett flertal gånger skrivit om hur MP gång på gång lagt hinder i vägen för hårdare terrorlagstiftning. Att kartlägga hur mycket Kaplans kontakter i Ankara varit inblandade i detta motstånd är en viktig uppgift för medierna – men kanske främst för Säpo.

Vi förtjänar att få veta vilka tjänster och gentjänster som förhandlats fram i slutna rum.

För det vi ser är sannolikt bara toppen av ett isberg.

Intressant?

Fler om , ,

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: