Taggad: moderaterna

Den som är utan skuld

Svenska kyrkan, anförd av sin tänkartank Seglora smedja, går till storms mot regeringens utnämning av Elisabeth Svantesson som ny arbetsmarknadsminister. Anledningen är att Svantesson en gång i tiden varit medlem i Livets ord – ett kristet förbund – och varit motståndare till fri abort (ett moralisk inställning som hon gissningsvis delar med många medlemmar i Svenska kyrkan). Dessutom har hon avstått från att rösta i riksdagen i frågan om samkönade äktenskap – inte heller det en fråga där det råder konsensus inom kyrkan.

Men en moderat politiker som inte tar fullständigt avstånd från denna typ av privata religiösa och moraliska övertygelser, diskvalificerar sig alltså för i princip varje form av politiskt uppdrag, enligt Dagens Seglora.

Om man sympatiserar med denna ståndpunkt, kan det vara värt att påminna om att samma kristna tankesmedja för inte så länge red ut till försvar för Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, efter den påstådda hatkampanj han utsatts för i medierna. För den som inte minns blev Mustafa inkuppad i socialdemokraternas högsta ledning i Stockholm, men tvingades bort bara dagar senare när det uppmärksammades att han bjudit in en rad kända antisemiter och förintelseförnekare – bland annat till förbundets ”familjedagar” i våras, där ledande socialdemokrater som Veronica Palm fick lyssna till judehatare som Yvonne Ridley.

Detta är förstås inget att förvånas över. Islamiska förbundet är frontorganisation för Muslimska brödraskapet – en antisemitisk, kvinnohatande och homofobisk sekt som länge varit förbjuden i stora delar av Mellanöstern. Brödraskapets andlige ledare, shejk Yusuf Al-Qaradawi, har brännmärkt homosexualitet och drömmer om att en gång få åka till Jerusalem och döda judar, ”även om det måste ske i rullstol”.

Men även kristna Socialdemokrater för tro och solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen, har varit flitiga med att gulla med samma mörkermän. 2005 bjöd Broderskapsrörelen in den ökände doktor Azzam al-Tamimi, som stödjer terrorstämplade Hamas och skapade rubriker genom att hylla självmordsbombarna i Londons tunnelbana. Något år senare bjöds antisemiten och förintelseförnekaren Gilad Atzmon in som talare av socialdemokratiska ABF och Broderskapsrörelsen.

Samma broderskapsrörelse slopade kampen för HBT-rättigheter i sitt manifest för den muslimska sektionen, för att inte riskera skrämma bort muslimska väljare.

Nu är jag inte själv kristen och det var snart 20 år sedan jag gick ur kyrkan. Det var nog ett bra beslut med tanke på utvecklingen.

Men visst var det Jesus som sa något i stil med Låt den som är utan synd kasta första stenen?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN, SvD, Dagen, Aftonbladet,

Den nya slakten på Klara

gallerian_retrofitted
Gallerian i ny tappning: samma plåtfasad, fast nu med ett par extra hus ovanpå. Har arkitekterna blivit fullständigt galna?

Tre tunga folkpartister går till storms mot att Stockholm City byggs sönder, genom kortsiktiga beslut och avsaknad av helhetsgrepp. Det ligger en hel del i den kritiken. För trots alla stora ord, alla visioner om förtätning, bostäder och promenadstad, är det enda som hänt i City på senare år att vi fått nya byggnader staplade ovanpå befintliga kontorshus – och då nästan uteslutande kommersiella lokaler. Möjligtvis hänger det samman med ROT-avdraget (det är helt enkelt skattemässigt mer gynnat att bygga om än att bygga nytt) som gör att vi istället för att reparera skadorna från Klararivningarna och skapa en blandstad med mänsklig skala, tillåter en ohämmad retrofitting av betongbunkrarna från 60-talet. Ovanpå dessa kan de nya hyresgästerna glädja sig åt toppmoderna lokaler högt ovan mark. Trenden med att stapla futuristiska lådor ovanpå befintliga kontorskomplex är inte unik för Sverige, och för närmast tankarna till framtidsdystopier som Blade Runner, en berättelse där de rika och framgångsrika lever sina liv på molnfri höjd, långa ovan misären, upploppen och fattigdomen på marknivå.

Dystopiskt är precis vad det nya förslaget för ombyggnad av Gallerian (eller kvarteret Trollhättan) är. Det förslag som av någon obegriplig anledning lyckats slingra sig hela vägen genom beslutsprocessen – se bild ovan – innebär att Gallerian mot Hamngatan byggs på med tre våningar kontor. Malmskillnadsgatan får ett nytt höghus som fortfarande är hermetiskt tillslutet i gatunivå. Och Swedbanks gigantiska mur av plåt mot Brunkebergstorg får inte bara stå kvar orörd eftersom den är av ”stort arkitektoniskt värde”. Den gigantiska huskroppen byggs dessutom på med nya lådor som staplas ovanpå i två-tre ytterligare våningar.

swedbank_brunkebergstorg
Swedbanks plåtmur mot Brunkebergstorg. Denna fasad är så arkitektoniskt viktig att den måste skyddas, sägs det.

Inget fel med höga hus, men det är ju på marknivå som problemen finns. Att inte ta chansen att försöka läka åtminstone några av såren efter Klararivningarna är inget mindre än ett svek mot generationer av stockholmare. Ombyggnadsförslaget med påbyggnaderna permanentar och förstärker istället den monolitiska skalan, och något myllrande folkliv runt detta en gång så livfulla torg lär det knappast bli – bara ännu fler kontor.

Hur har arkitekter och stadsplanerare egentligen tänkt, om de nu gjort det över huvud taget?

SSMDIG000756S
Brunkebergstorg i början av 1950-talet. Telefontornet fanns fortfarande kvar, och fasaderna till höger, som bland annat utgjorde av ett 1700-talshus, hade fortfarande inte ersatts av Swedbanks ”arkitektoniskt viktiga fasad”.

Just Brunkebergstorg var en av de platser som drabbades värst av Hjalmar Mehr och hans rivningsvansinne. Före 60-talet var detta Stockholms bultande hjärta, en triangulär piazza som var trafikknutpunkt för nedre Norrmalm. Idag är allt folkliv försvunnet, och Telegrafhuset, bankkontoren i jugendstil, liksom 1700-talspalatsen för länge sedan rivna och ersatta med gigantiska lådor i plåt. Förutom Swedbanks gigantiska mur möts vi av samma  fasadmaterial på andra sidan torget, där Stadsteaterns bunkerliknande byggnad av plåt effektivt dödar all lust att vistas på platsen. Bidragande orsak till att snabbt lämna torget är P-huset Wahrenbergs blekta röda plåtfasad, liksom flertalet övriga hus i Gallerian-komplexet.

Det som är så tragiskt är att det just nu finns ett unikt tillfälle att rätta till några av felen som gjordes för 40 år sedan – en chans som kanske inte kommer tillbaka på 50 år. Både Swedbank och Nordea, liksom flera myndigheter, är på väg att lämna sina stora lokaler i city, vilket öppnar för en unik möjlighet att omgestalta platsen och åtgärda en del av det som Norrmalmsregleringen ställde till med. Att försöka blåsa liv i detta öde, döda torg borde vara proritet nummer ett för politikerna i stadsbyggnadsnämnden.

Istället får vi ytterligare förfulning, förflackning och avfolkning av City, ett ogenomtänkt förslag som inte löser ett enda problem och bara gör city fulare och mer ogästvänligt.

För exakt 18 år sedan premiärvisades filmen Staden i mitt hjärta. Anders Wahlgrens dokumentär om Klararivningarna. Filmen slog ner som en bomb, och en ny generation fick plötsligt upp ögonen för vidden av de förbrytelser som 60-talets Stockholmspolitiker gjort sig skyldiga till när de lade den mest levande och i många delar vackraste delen av huvudstaden i ruiner. Debatten som uppstod efter filmen fick snabbt till resultat att de gigantiska parkeringshusen Wahrenberg och Elefanten revs eller byggdes på med bostäder. Även vid Oxtorget uppfördes ett par lyckade infill-hus i klassisk Stockholms-stil. Sedan tog det stopp.

retrofitting_klara
Högt ovan de gamla Klarakvarteren, på en kontorsbyggnad från 60-talet, svävar – ja vad är det för något?

Idag sitter en ny generation vid makten i Stockholms stadshus, en som antingen inte känner till Klaras historia, eller struntar i den. Istället verkar dessa politikers högsta dröm vara ett Stockholm som kan mäta sig med amerikanska innerstäder. På något annat sätt kan man inte tolka de ombyggnader som skett i Klara och City under senare år. Några rivningar har i princip inte skett, däremot byggs det på som aldrig förr. Fastighetsverkets kontor vid Jakobsgatan (ovan) är bara det senaste och värsta exemplet på detta: ett rivningsmoget 60-talshus i betong får stå kvar orört – istället smäller man på en påbyggnad i Månbas Alfa-stil på taket.

Det är nog hög tid att visa Wahlgrens filmer på nytt för Stockholms sossar och moderater.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Vad har Centern att förlora på att rösta nej?


Datalagringsdirektivet, det som kommer att tvinga Internet- och teleoperatörer att spara all vår kommunikation, alltså alla telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, MMS, e-postmeddelanden, Internetuppkopplingar och mobilpositioner, ska röstas igenom i riksdagen i morgon, och kommer att börja gälla så snart som i maj.

Brådskan i beslutsfattandet beror på att myndigheterna omgående måste få kontroll över de delar av de få delar av våra liv som de fortfarande inte kontrollerar fullt ut. Och för den eventualitet att vi alla kanske begår något olagligt i framtiden, måste ju polisen, Säpo och/eller diverse upphovsrättsorganisationer enkelt och smärtfritt kunna hämta fram bevisen.

Eller också måste lagen införas för att EU tvingar oss till det. Vilket i ärlighetens namn känns något underligt, eftersom EU just nu håller på med en översyn av direktivet. Alltså finns det frågetecken även från EU-håll till lagen.

Mest förbryllande är dock småpartiernas hållning i frågan. Särskilt Centern, vars ungdomsförbund är starkt emot datalagringen, och flera riksdagsledamöter (nu har ju partiet i och för sig inte så många) sagt att de röstar ja under någon slags protest, precis som i FRA-beslutet för ett par år sedan när Maud Olofsson tvingade en gråtande Fredrik Federley rösta igenom FRA-lagen.

Idag borde Mauds partipiskan vara borta, och inte bara Federley borde kunna rösta mot Datalagringsdirektivet utan varenda centerriksdagsman. Att införandet av lagen skulle vara en viktig fråga för Centern har jag mycket svårt att förstå – Stureplansfalangen torde vara emot lagen, och bönderna i Jönköpings län har nog annat att oroa sig för.

Den eventuella Allianspiskan kan Centern också högaktingsfullt strunta i. Fredrik Reinfeldt har för länge sedan kastat Centern under bussen, och gör nu allt för att gulla med Miljöpartiet för att få en majoritet i nästa val.

Att våga säga nej till Datalagringen är förmodligen det enda som kan rädda ansiktet på Centern – och möjligtvis en plats i Riksdagen efter 2014. Så vad i hela friden väntar de på?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Teknokraternas tid

Socialdemokraternas svar på Borg: Magdalena Andersson, teknokrat. Magdalena Andersson, vald till ny ekonomisk politisk talesperson för Socaildemokraterna den 23/2. Foto: Magnus Selander

Socialdemokraterna under nye ledaren Stefan Löfvén gör en närmast raketartad återhämtning i opinionsmätningarna – inte mindre än 5,6 procent har partiet gått upp den senaste månaden. Förlorare är moderaterna – men i betydligt högre grad V och MP, om man ser till procentuellt tapp. Och denna återhämtning har skett helt utan politiska utspel eller karismatiska brandtal till massorna.

Istället tonar bilden fram av en småtrist men pålitlig folkhushållare, en vars främsta politiska drivkraft tycks vara att bevara lugnet. Inga hastiga rörelser, inget som kan hota stabiliteten i statsfinanserna. Likheterna med Fredrik Reinfeldt är slående.

Trygghetsbehovet förstärks av Löfvéns rekrytering till de nya topposterna i partiet. Framför allt är det Magdalena Andersson, partiets nye ekonomisk-politiska talesperson, som sticker ut. Stefan Löfvén väljer en mycket kompetent tjänsteman för att förvalta och utveckla partiets ekonomiska politik; det närmaste en kvinnlig kopia av finansminister Anders Borg som man kan komma.

Och det verkar som sagt gå hem i väljaropinionen. En finansministerkandidat som prioriterar ordning och reda, gillar ROT och jobbskatteavdrag, inte har några egentliga åsikter om skatter – förutom att de ska in till staten – och dessutom uppskattar Anders Borg blir en effektivt garant mot att bidragsvänstern i partiet ska få för stort inflytande – det vi ser nu är sannolikt att många gamla sossar som kan räknas till ”medelklassen” nu börjar återvända från exilen hos Det nya arbetarpartiet, Moderaterna.

Vi ser alltså två mer eller mindre teknokratiska kolosser slåss om samma väljare, med nästan exakt samma politik. Så få idéer som möjligt, inga utspel som kan hota det välskötta folkhushållet. Och tro det eller ej – det verkar funka.

Precis som i många av Europas länder, som Italien och Portugal, där ”expertregeringar” tagit över driften för att återställa lugn och ordning, har såväl Stefan Löfvén som Fredrik Reinfeldt dragit slutsatsen att vägen till framgång handlar om att verka men inte synas. Så lite politik som möjligt, helt enkelt. Inga flammande klasskampsparoller, inga nya skatter som kan skrämma bort medelklass – bara löftet att fortsätta administrera ett välskött folkhem, där folk slipper bry sig om vad som händer under huven.

Vi lever i teknokraternas tid.

Intressant?

DN 1, 2, 3 ,4, 5, SvD 1, 2, 3, Aftonbladet, GP

Andra bloggare om , ,

Slussen: tre nyanser av fail

Foster & Bergs ursprungliga vinnande förslag till Nya Slussen, januari 2010. Långt ifrån perfekt, men ändå ett försök till att återskapa ett välbehövligt stadsrum.

Det finns en hel del att säga om det liggande förslaget till ombyggnad av Slussen som majoriteten i Stadshuset gör allt för att baxa igenom, trots det allt hårdare motståndet mot planerna. De vanligaste invändningarna – vissa mer befogade än andra – har vi kunnat läsa om i ett flertal debattartiklar, till exempel här, här, här och här.

Men det centrala i den så kallade kulturelitens kritik, som ombyggnadsförespråkarna gör allt för att slå i från sig, är att det förslag som ska klubbas igenom om några veckor inte bidrar med någon egentlig förbättring av någonting över huvud taget. Trafiksituationen blir inte bättre, vare sig för bilar eller cyklister. Gångtrafikanter förväntas bestiga berg (om det är exakt 90 trappsteg låter jag vara osagt), och hur bussterminalen eller en eventuell ny t-banelinje ska placeras djupt inne i berget blir en senare fråga.

Men det riktigt sorgliga är att förslaget är totalt arkitektoniskt urvattnat och ointressant jämfört med det ursprungliga förslaget från Foster & Berg – som faktiskt hade den djärva ambitionen att återskapa ett slags stadsutrymme runt Södermalmstorg, en välbehövlig förtätning av den sedan 30-talet sönderslagna stadsbilden. Efter ett ”rådslag” där det lokala Nimby-kollektivet gick loss på allt som skulle kunna störa de fria siktlinjerna från Hornsgatan, Brännkyrkagatan, Götgatan, Södermalmstorg eller den egna bostadsrätten blev resultatet att nästan alla byggnader försvann. Kvar blev ett nytt öde betongtorg, större än nuvarande Slussen, med inglasad/underjordisk galleria ditslängd (för att finansiera ombyggnaden) och en gigantisk blåsig park i öster. Och så en monstruös trappkonstruktion ner mot Söder Mälarstrand.

De som har invändningar mot ovanstående blir dock avfärdade som kulturkoftor eller sura gamla gubbar som bara är emot allt i största allmänhet. Värst åtgången har Abba-Benny Andersson blivit – en patetisk gammal poptomte som borde hålla käften i frågor där han inte är expert, enligt debattörerna. I dagens Metro tycker moderaten Regina Kevius, 30-årigt stadsbyggnadsborgarråd och själva sinnebilden för begreppet politisk broiler, att Benny Andersson borde presentera lite ”Money, money, money” istället för att gnälla.

”Det är lätt att vara musiker och tycka till om stadsbyggnad, men vi har faktiskt haft experter som jobbat med detta under 20 års tid”, säger unga Kevius.

Hon är förstås för ung för att ha varit med förra gången stockholmarna förväntades lita på experterna, med resultatet att hela det gamla historiska Klara förintades och ersattes med en anonym förortsbebyggelse i betong och plåt. Fast förmodligen följer dock bara Kevius den moderata partilinjen, det vill säga att hålla käft och göra som Partiet säger – det är ju så man gör karriär.

Per Ankersjö (C) å sin sida ilsknar till i SvD återigen till på kultureliten för att den sprider lögner och myter om nya Slussen. Det är inte utan att man får vibbar av debatten kring TV-Eken där ett antal aktivister – många av dem pensionärer – hånades för att de ägnade sig åt en skitfråga som att rädda ett gammalt träd medan Europa faller samman och regimen i Syrien skjuter på demonstranter.

För att gjuta mod i de egna leden och få tyst på bakåtsträvare, poptomtar och kulturkoftor, publicerar Projekt Slussen idag en undersökning, där två tredjedelar av de intervjuade (drygt 900 personer) är positiva till en ombyggnad av Slussen. Vad som dock framgår om man läser undersökningen lite närmare är att två av tre inte är särskilt insatta i vad som kommer istället för den gamla söndervittrade Slussen. (Det är lite som valet 2006; det var inte Fredrik Reinfeldts charm som lockade väljare – folk ville bara ha bort Göran Persson…)

Jag närmar mig själv de 50, är ingen expert på stadsbyggnad eller trafikplanering, ägnar mig mer åt ful- än finkultur och gillar varken Abba eller något annat som Benny Andersson varit inblandad i. Men jag tar mig rätten att ha vilka åsikter jag vill i en av vår generations viktigaste Stockholmsfrågor. Precis som Abba-Benny och kulturkoftorna borde få ha, utan att bli hånade och förlöjligade. Och förslaget till Nya Slussen är och förblir en stadsbyggnadsmässig katastrof. Stockholm behöver förtätning – inte fler blåsiga tundror i betong.

Problemet med debatten är bara att den kört fast i tre var för sig lika undermåliga förslag. Att bevara nuvarande trafikapparat är det få som vill, men samtidigt är varken Kulturslussen eller majoritetens förslag till Nya Slussen några alternativ som nånsin borde lämnat ritbordet i nuvarande skick. Tre nyanser av #fail alltså.

Stockholmarna borde faktiskt vara värda något bättre än det här. Och särskilt efter 20 år i långbänk.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6,  SvD 1, 2, 3, 4

Det är för lite bastkjol och reaktorbad nuförtiden

Expressens klassiska löpsedel från 80-talet, då Adelsohn festade loss i Manila – iklädd bastkjol.

Veckan har bjudit på stor politisk dramatik. Partisekreterare Sofia Arkelsten dristade sig påstå att moderaterna hade haft en lång och stolt tradition som försvarare för frihet, jämlikhet och rättvisa – och då gick det som väntat. Det debattindustriella komplexet gick i spinn, och Twitter-bubblan hade roligt i flera timmar åt det nya Internet-memet #stuffmoderaternadid.

Många tolkar den här typen av debatter med tillhörande aktivitet i sociala medier som något nytt och positivt – allt fler är intresserade av och engagerar sig i politik, vilket måste vara bra. Själv tror jag möjligen att det är uttryck för något annat – en tilltagande professionalisering av politiken, där allt skärskådas i jakten på blottor – som till exempel Arkelstens uppenbara brist på historiska referenser. Allt som sägs förstoras upp, vinklas, tolkas, sprids, retweetas och manglas i Kvällsöppet varv på varv. Debatten förs allt som ofta av politiska proffstyckare, och vad som är fakta och fiktion är därför sällan enkelt att avgöra för en utomstående betraktare (men verkligheten är som vanligt sällan svart eller vit).

Man kan därför konstatera att dagens politikerproffs – av vilka Arkelsten onekligen är ett – sällan gör ”fel”.  Och förutom Håkan Juholt – som man kan tycka vad man vill om i övrigt – blir antalet riksdagsledamöter med yrkeserfarenhet utanför riksdag, kanslihus och ungdomsförbund alltmer lätträknade.

Det kanske inte var bättre förr – men det var onekligen roligare på den tiden då politiska klavertramp verkligen satte avtyck i samtiden. Fredrik Reinfeldt skulle garanterat aldrig komma på tanken att dansa i bastkjol på diskotek i Manila – eller erbjuda sig att bada i reaktorbassängen på Forsmark så som sin föregångarare Ulf Adelsohn. Och det var länge sen en LO-ordförande rörde upp lika mycket känslor som Stig Malm när han kallade Socialdemokraternas kvinnoförbund för fittstim – något som han sedan skyllde på sin chaufför. För att inte tala om TCO-basen Björn Rosengren, som obekymrat sprang på sexklubb för medlemmarnas pengar – trots denna fadäs lyckades han ändå bli näringsminister i Ingvar Carlssons S-regering, där han några år senare nästan lyckades dra igång ett krig med Norge efter att ha kallat grannlandet den sista Sovjetstaten.

Sådana kvalitetsskandaler är vi inte minsann bortskämda med nuförtiden. Fast man kan ju alltid fantisera om hur #bastkjol, #reakorbad och #fittstim skulle trenda på Twitter…

Intressant?

Andra bloggare om , ,

Och DÄR hamnade centern under bussen

Nu har det börjat. Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna i Värmdö kommun kastar ut tidigare allianspartnern Centern och väljer att ta med Miljöpartiet i den borgerliga koalitionen för att försöka styra upp ekonomin i Sveriges kanske mest misskötta kommun – som trots rekordmånga miljonärer och ett stadigt inflöde av unga framgångsrika skattebetalare gått med förlust år efter år. Vi får se hur det går.

I en intervju i ABC-Nytt igår sa Miljöpartiets gruppledare i Värmdö, Yvonne Blombäck, ”vi byter inte sida, för vi har aldrig varit ett blockparti”. Vilket kan tyckas något underligt med tanke på Maria Wetterstrands och Peter Erikssons närmast fanatiska motstånd mot alla samarbetsinviter från Fredrik Reinfeldt bara ett par mil därifrån.

Men så är ju Miljöpartiet är extremt spretigt parti, med allt från tokvänster till djupekologer och egenföretagare representerade. I en kommun kan MP framstå som liberalt, medan det i rikspolitiken har bägge fötterna fast rotade i vänsterblocket. Och så kommer det att förbli så länge nuvarande språkrör sitter vid makten, allt annat vore en prestigeförlust för tung att bära, även om det sannolikt had gynnat partiet i stort.

Maud Olofsson må avsky Maria Wetterstrand som pesten, men hon är på samma gång innerligt tacksam för att det är hon och vänsterfalangen inom Miljöpartiet som styr just nu. Hade MP valt ett ”liberalt” språkrör som Per Bolund, partiets nya oppositionsledare i Stockholm, hade det nog bara varit en tidsfråga innan samma sak hänt i regeringen.

Intressant?

Andra om , , , , , ,

Att kasta Maud framför bussen

Det är dagen efter ett i flera avseenden historiskt val. Fredrik Reinfeldt är nu historisk – han har tagit Moderaterna till nivåer som partiet aldrig varit i närheten av förut. Ändå anser sig statsministern tvingad att försöka locka över Miljöpartiet och Maria Wetterstrand för att desarmera den hypotetiska vågmästarroll som Jimmie Åkesson fått.

Till skillnad från flertalet andra, som applåderar denna utveckling, tycker jag det visar på ett episkt feltänk hos Reinfeldt, och jag är relativt säker på att alliansvännerna sitter och gnisslar tänder av ilska efter hans sololirande igår kväll. Här är varför:

  • Det är långt ifrån något nytt med minoritetsregeringar i Sverige. Fram till 1994 hade Socialdemokraterna inga problem att regera i minoritet med passivt stöd av ett annat extremt parti – VPK – som antingen röstade med S eller lade ner sina röster. Det fungerade under decennier – varför skulle det plötsligt plötsligt vara omöjligt idag?
  • Det enda sättet som en Alliansledd minoritetsregering kan falla är att hela det rödgröna blocket gör gemensam sak med Sverigedemokraterna och fäller Alliansens förslag i Riksdagen. Vill Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson verkligen riskera ett nyval, där  S och V riskerar bli ännu mindre – och SD går framåt ytterligare? För det är sannolikt vad som kommer att hända.
  • Miljöpartiet kommer aldrig att samarbeta med Alliansen utan att få tunga ministerposter – Wetterstrand vore i så fall självskriven på posten som miljöminister. Och MP skulle aldrig gå med på att bygga ny kärnkraft. Så priset för att få med miljöpartiet vore att lägga förslaget till kärnkraftsutbyggnad i malpåse på obestämd tid. Var skulle det lämna Centern, som under stor vånda och flera avhopp gick med på Alliansens linje att tillåta nya kärnreaktorer? Maud Olofsson har sannolikt förlorat en stor del av partiets väljare i och med detta ”svek”, väljare som sannolikt gått till Miljöpartiet.

Tacken för denna uppoffring skulle i så fall bli att Reinfeldt kastar Maud Olofsson under bussen. Vi vet redan att Olofsson och Wetterstrand avskyr varandra, och att ha bägge i en regering skulle inte funka. Inte heller att ha två ”gröna” partier i Alliansen.

Vågar verkligen Reinfeldt slänga ut Centern? Intressanta dagar väntar.

Aftonbladet 1,2, 3, 4, 5, 6
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6
Expressen 1, 2, 3, 4, 5, 6
DN 1, 2, 3, 4
SvT

Fler bloggar om , , , , , ,

Intressant?

The real Gunnar

Det stundande EU-valet har inneburit ett genombrott för politisk reklamfilm i Sverige. Och oavsett vad man tycker om Moderaterna och Gunnar Hökmark, måste jag erkänna att den här reklamen var riktigt bra. Inte för att jag kommer att rösta på honom…

Förresten – ni tog väl handduken med idag?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,