Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: mp (sida 1 av 2)

Man bör vara försiktig med vem man stämplar som faktaresistent

Faktaresistens och är faktaförnekelse är begrepp som blivit omåttligt populära på senare tid, i spåren på debatten om fejkade nyheter och Donald Trumps chockseger i det amerikanska presidentvalet. Epiteten används därför flitigt av allt från politiker till ministrar och mediechefer som en stor och tung påk att drämma i huvudet på meningsmotståndare som tycker fel. Det handlar alltså inte primärt om fakta, vilket man ju skulle kunna tro, utan snarare om att upplevelsen och tolkningen av de fakta som åberopas anses vara fel.

Det kanske bästa exemplet på hur man inte bör använda de bägge F-orden kom i helgen, när SD återigen hamnade i blåsväder. Denna gång efter att ha kritiserat SMHI för att ha en alarmistisk agenda och att det statliga företagets klimatforskningsbidrag därför borde skäras ner med 700 miljoner, enligt partiets miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen.

Inte oväntat utbröt stor förstämning, framför allt i Miljöpartiet, där miljöminister Karolina Skog reagerade just med att kalla SD;s talesman för faktaresistent. Vilket kanske inte är ett alldeles bra debattknep i just detta fall. För vad SD-talesmannen baserade sina uttalanden på var Kungliga vetenskapsakademins klimatutlåtande från 2015. Ett uttalande som KVA i sin tur bygger på på FN:s klimatpanels, IPCC, senaste rapport (AR5). Det konstateras att koldioxid- och temperaturökningen de senaste 50 åren delvis beror på mänsklig påverkan, men att det i dagsläget inte är möjligt att säga exakt i vilken omfattning.

KVA bedömer även att temperaturhöjningen vid slutet av seklet kommer att hamna på 1-4 grader C jämfört med förindustriell tid, och att havsnivåerna förväntas stiga med 40–60 centimeter fram till år 2100. Emellertid finns det idag ingen möjlighet att veta med någon säkerhet i vilken ända av dessa skalor som det är mest troligt att vi landar.

Ovanstående är, oavsett vad miljöpolitikerna anser, de enda fakta vi har att gå på idag. Resten är bedömningar, prognoser eller kvalificerade gissningar. Vi vet helt enkelt inte säkert ifall det kommer ifall våra barnbarn kommer att ha det 1 eller 4 grader varmare – bara att temperaturen kommer att stiga, att vi bidrar till uppvärmningen – och att det är angeläget att hejda utsläppsökningen.

Så när vice statsministern och MP-språkröret Isabella Lövin anklagar Kinnunen för att ägna sig åt horribel faktaförnekelse, så är det egentligen KVA hon ger sig på. Så här sade ministern till Aftonbladet:

– Det är oerhört oroväckande att man nu börjar prata om att det finns osäkerheter och ifrågasätter forskare. Och det visar varför det skulle vara så farligt om SD skulle styra över Sveriges myndigheter.

Möjligen är det detta som fått KVA att idag gå ut med ett pressmeddelande för att förtydliga var vetenskapen står i frågan. Akademin hänvisar till sitt senast publicerade uttalande (pdf), där det aktuella forskningsläget redovisas, tillsammans med alla de osäkerheter som finns. Ett uttalande som avslutas med följande slutsats:

Tyvärr har vi ännu inte tillräcklig kunskap för att med någon större tillförlitlighet beräkna vad som kommer att hända med klimatet i framtiden. Man kan inte utesluta att det finns andra hittills förbisedda naturliga eller antropogena effekter på klimatsystemet, som antingen ökar eller minskar inflytandet av de stigande koncentrationerna av växthusgaser.

När det gäller SMHI och de klimatprognoser som vädertjänsten tar fram för att vägleda kommuner i det lokala klimatarbetet, är det värt att komma ihåg att denna typ av prognoser betraktas som  osäkra även av IPCC:s experter. Osäkerheten är alltför stor för att de globala cirkulationsmodellerna ska kunna appliceras på regioner. Och då ska man komma ihåg att de minsta regionerna som IPCC sysselsätter sig med är kontinenter och världsdelar – alltså mångdubbelt större än SMHI:s lokala klimatscenarier som är nere på landskapsnivå.

Det är förvisso att gå för långt att anklaga SMHI för att ägna sig åt propaganda – men lokala klimatprognoser är och förblir tveksamt använda pengar. Om dessa dessutom används som beslutsunderlag för att styra framtida kommunala stadsbyggnadsplaner, ja då är man ute på riktigt osäker mark.

Lennart Bengtsson, Sveriges mest välmeriterade klimatforskare och en av ledamöterna i Kungliga vetenskapsakademin, skrev för inte så länge sedan just om klimatmodellernas osäkerhet på Uppsalainitiativets blogg:

SMHIs down-scaling av klimatsimuleringar om 100 år är imponerande och visar i detalj och med utmärkt grafik hur klimatet kommer att bli både i Östergötland och Västerbotten. Detta är ovärderligt för kommunernas klimatexperter och planerare som arbetar febrilt för att undvika framtida översvämningar och skogsbränder. Allmänheten är i goda händer i det goda samhället.
Tyvärr är det ända inte så bra som det ser ut. Väder och klimat kan inte förutsägas som en följd av kaosteorin och hur det framtida klimatet kommer att bli får vi först veta när vi är där. Inte ens om vi vet exakt hur mycket växthusgaser det kommer att finnas hjälper ändå detta inte.

Vi kan alltså konstatera att även professor Bengtsson är faktaförnekare i MP-ministrarnas värld.

Man må ha olika uppfattning om hur akut klimathotet är, vilka beslut vi behöver ta för att vända utvecklingen och i vilken utsträckning en svensk flygskatt kan inspirera omvärlden att följa efter. Men det är ganska magstarkt att drämma till med nedsättande nedsättande epitet som faktaresistens när det faktiskt är just fakta som diskuteras. Sådana dumheter riskerar bara att slå tillbaka, och öppnar dörren för att Sverigedemokraterna plockar åt sig intitiativet i ytterligare en fråga.

Som om de nu behövde fler.

Intressant?

Fler om , , ,

Ett politiskt massförstörelsevapen

Många ur den twittrande klassen är just nu fullt upptagna med att förfasas över Sverigedemokraternas nya rekordresultat i SCB:s partisympatiundersökning, som presenterades idag. Hela 19,9 procent skulle rösta på SD om det var val idag – en ökning med 5,5 procentenheter.

Det är naturligtvis en mycket oroande utveckling, framför allt då det inte beror på att var femte svensk – och var fjärde manlig individ – plötsligt gått och blivit rasistfascistnazist. Det är snarare ett symptom på att något har varit och är ordentligt sjukt i svensk politik.

Med detta sagt kommer vi osökt in på den andra smärre chocken i partiundersökningen: att 5,9 procent skulle rösta på firma Romson & Fridolin om det var val idag, en minskning med en procentenhet sedan valet i fjol,. Detta är nästan lika oroväckande som Sverigedemokraternas ökning i opinionen. Inte att MP minskat alltså – utan att det fortfarande är nära sex procent av väljarna som på fullt allvar skulle ge sitt stöd till det parti som alltmer antar skepnaden av ett politiskt massförstörelsevapen.

Inget parti har som MP varit mer idogt i försöken att lägga den svenska välfärdsstaten som vi känner den i ruiner. Och skrämmande nog har de dessutom hunnit driva igenom en stor del av just denna politik – betydligt mer än deras begränsade riksdagsmandat borde ge möjlighet till. Partiet har efter bara ett drygt år i regeringsställning aktivt drivit på för att förändra Sverige i grunden –  och då tyvärr inte i någon positiv bemärkelse.

Och även om den naturliga samarbetspartnern till S skulle köras på dörren av Löfven redan i morgon, så kommer vi att få leva i många år med följderna av MP:s framfart i maktens korridorer.

För vid sidan av den nyliberala och dogmatiska övertygelsen om att Sverige mår bäst av helt öppna gränser, vill partiet dessutom att staten försörjer alla som kommer hit. Det är naturligtvis en vacker tanke – om det inte vore för att  MP parallellt med detta gör sitt yttersta för att folk inte ska arbeta. De som redan har jobb ska uppmuntras att gå ner i arbetstid – kanske genom att ta ut ett friår – och helst ska ingen tvingas jobba alls, utan istället få medborgarlön. Ju mindre ekonomisk aktivitet, desto mindre ekologiska fotavtryck, är strategin.

Samtidigt leder partiet tvångsavvecklingen av kärnkraften (liksom stora delar av vattenkraften). Och via flygskatter, kilometerskatt, dieselskatt, bensinskatt och  skatt på handelsgödsel är meningen att vi ska fås att avstå från att resa på semester, köra bil, äta kött, bo eller jobba på landsbygden. Det senare har partiet säkerställt genom kraftigt höjda drivmedelsskatter, det förra med chockhöjd effektskatt på kärnkraften. Något som gör att Sverige inom bara ett par år kommer att stå utan fyra av tio reaktorer – i ett läge där vi redan tvingas importera el. Och då har vi inte varit nära något som kan liknas vid vinter ännu.

Partiet har tillåtits hänge sig åt utopier som dessa, eftersom ingen i ansvarig ställning på allvar trodde att de någonsin skulle få makten att faktiskt genomföra sin politik. Detta visar sig nu vara en felbedömning av historiska mått. Konsekvenserna av MP:s utopiska allt åt alla-politik slår nu tillbaka med full kraft, framför allt manifesterat i regeringen Löfvens senfärdiga hantering av flyktingkrisen – som trots den senaste tidens många panikbeslut fortsätter att rulla på i närmast oförminskad skala. Polisen går på knäna och 8 av 10 funderar på att lämna yrket. Ungefär lika många lärare hotar att hoppa av – trots att Fridolin spelat in personliga Youtubehälsningar där han berättar hur mycket han står bakom dem. Socionomer flyr yrket, kommunalråd gråter och säger att de inte klarar mer; vissa bommar igen kommungränserna för flyktingar och nyanlända helt.

Samtidigt stämplar Fridolin sin egen regerings politik som ”skit” i tv-intervjuer, och tycks leva i övertygelsen att han både kan vara en del av makten och samtidigt stå utanför den, som en oantastlig representant för godheten. Detta trots att vi befinner oss i det kanske allvarligaste läge som Sverige stått inför sedan Andra världskriget. Detta trots att Malmömässan förvandlats till ett slags katastrofområde där det bara verkar vara en tidsfråga innan allvarliga epidemier bryter ut. Detta trots att traumatiserade flyktingar från krigszoner tvingas sova ute på gatorna – ett recept för upplopp om det nånsin fanns något. Trots detta kräver representanter för Miljöpartiet att allt ska fortsätta precis som förut. Vissa hoppar till och med av i protest mot att partiet – och regeringen – inte fortsätter sin resa mot stupet.

En objektiv åskådare, som betråkar allt detta utifrån, skulle sannolikt dra slutsatsen att vi har att göra med är en mycket sinnrikt uttänkt maskirovka, alltså en utländsk desinformationsoperation planterad i landets högsta ledning av främmande makt i syfte att stressa samhällets funktioner tills de brister. Fast inte ens Putin hade kunnat komma på något i stil som Miljöpartiet – svensk politiks egenutvecklade massförstörelsevapen.

5,9 procent stödjer alltså detta parti. Det är något att fundera över.

Intressant?

Fler om , ,

Konsten att lägga ner Sverige utan att fråga riksdagen

640px-Oskarshamns-kärnkraftverk

Oskarshamns kärnkraftverk. It’s doomed! ”Oskarshamns-kärnkraftverk” av Daniel Kihlgren – Självskapat. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Regeringen Löfven har nu presenterats, och på de tunga posterna fanns väl inga direkta överraskningar – undantaget var nya kulturministern Alice Bah Kunke, en av få förutom Löfven själv som faktiskt haft ett riktigt jobb och bidragit med något till samhället, till skillnad från den politiska klassen där broilers i 20-årsåldern går direkt från ungdomsförbund till att få ansvar för hela den svenska sjukvården.

Nåväl. Nu är det enkla arbetet över, och den verkliga kampen tar vid. För Löfven och hans stödparti har trots allt bara 138 mandat i riksdagen, eller 38 procent av väljarnas röster. Löfven och Romsons/Fridolins MP är alltså i klar minoritet, och det ska till ett smärre under för att radarparet ska få igenom några budgetförslag över huvud taget som inte allianspartierna och SD bägge gillar. Och det lär knappast hända.

Därför kommer vi sannolikt att få se en ny slags politik växa fram, en där regeringen i allt större utsträckning försöker runda riksdagen och istället verkar via andra kanaler för att få igenom sin politik. Detta är något som Barack Obama – som i mångt och mycket sitter  i samma sits som Löfven – praktiserat under de senaste åren. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har varit i USA för att låta sig inspireras av Obama och hans stab – och vi har redan fått en försmak av det.

I USA, där Obama och det demokratiska partiet är i minoritet i kongressens ena kammare – Representanthuset – har det blivit omöjligt för presidenten att få igenom flera av sina mera kontroversiella förslag. Därför har Obama istället mer och mer börjat agera genom så kallade dekret, eller executive orders, för att styra landet.

Här i Sverige har vi förvisso ett annat politiskt system, vi har ingen president med liknande maktbefogenheter som Obama – och framför allt har vi myndigheter med en helt annan grad av självständighet. Det är dessutom förbjudet i lag för en minister att detaljstyra en myndighets verksamhet (sådant kallas ministerstyre).

Därmed inte sagt att det inte förekommer, om än i smyg och via mera inofficiella kanaler. Och det finns dessutom många andra sätt att påverka en myndighets eller ett statligt bolags verksamhet utan att behöva peka med hela handen. Ett exempel har vi redan sett: Genom nya ägardirektiv från staten (dvs regeringen) förbjuds Vattenfall att projektera för nya reaktorer i svenska kärnkraftverk.

Planen framåt, om vi stannar kvar vid energipolitiken, torde vara att begrava framtiden för den svenska kärnkraften i utredningar och så kallade blocköverskridande överläggningar. I bakgrunden kommer dock fokus att inriktas på att göra det så dyrt och oekonomiskt som möjligt att driva kärnkraften vidare – med exempelvis höjda försäkringskrav och högre avgifter för kärnkraftselen. Detta är något som Strålskyddsmyndigheten till stor del kan göra på egen hand, och om inte generaldirektören Mats Persson själv ser behovet av detta, kommer säkerligen hans efterträdare – som tillsätts av regeringen – att förstå.

Vi ser också hur Miljöpartiet lyckats kasta in en hel container full med skiftnycklar i maskineriet bakom Förbifart Stockholm. Officiellt heter det att projektet ”pausats” fram till maj nästa år, men i praktiken har hela finansieringen dragits undan, vilket borde innebära att entreprenörer och underleverantörer nu tvingas välja mellan att ta stora förluster eller ge sig in i mångåriga juridiska processer för att få kompensation. Eller helt enkelt bita i det sura äpplet och röra sig vidare till nya projekt.

Till sist: Utnämningen av Per Bolund som finansmarknadsminister är ytterligare en del i denna miljöpartistiska maskirovka. Bolund kommer att fortsätta – och intensifiera – det arbete som föregångaren Peter Norman inledde med att dels övertyga de statliga AP-fonderna – som förvaltar stora delar av våra pensioner – att investera i ”förnybart”, dels svartlista alla innehav i bolag som sysslar med fossila bränslen.  Något som innebär att framtidens pensionärer kan se fram emot en betydligt sämre utveckling för pensionsplaceringarna och därmed en fattigare ålderdom, samtidigt som den konkursmässiga gröna energisektorn hålls under armarna ytterligare en tid.

Det bästa amerikanska exemplet på där presidenten har detaljstyrt en myndighet för att runda parlamentet är Obamas mångåriga War on coal.  Via dekret från presidenten har det amerikanska naturvårdsverket, EPA, fått kraftigt utvidgade befogenheter att detaljreglera verksamheten hos bland annat energiföretag. På så sätt kan Obama genomföra sitt vallöfte – att stänga USA:s kolkraftverk och därmed sänka utsläppen – utan stöd i kongressen.

Räkna kallt med att Romson och Fridolin kommer att försöka sig på samma sak framöver – för att lägga ner kärnkraft, vägar, jordbruket och andra inslag i det moderna Sverige som sexprocentspartiet inte gillar.

Hej då, demokrati!

Intressant?

Fler om , , , ,

Planekonomiskt energihaveri har gjort kalkylen omöjlig för ny kärnkraft

Dagens så kallade uppgörelse mellan S och MP innebär av allt att döma slutet för minst två kärnkraftsreaktorer under den kommande mandatperidoden. För oavsett hur man tolkar överenskommelsen mellan Fridolin, Romson och Löfven så ser vi nu förmodligen början till slutet för svensk kärnkraft, exakt 60 år efter att den första R1-reaktorn kördes igång i berget under KTH i Stockholm. Även om Löfven tolkar det som att uppgörelsen bevarar status quo.

Orsaken är att kärnkraften redan med dagens elpriser är olönsam att driva. Värst är det för Oskarshamnsverket, som dras med miljardförluster, vilket SVT kunde berätta härom dagen. För ägarna vore sannolikt det vettigaste att sätta anläggningen i konkurs, vilket skulle innebära att drygt 800 anställda blev av med jobben. Och då ska man veta att Oskarshamn ändå är ett av de äldsta svenska verken, med de tunga investeringarna gjorda långt tillbaka i tiden. Att någon ens skulle drömma om att bygga nya reaktorer – även om tillstånd gavs – i ett läge då elpriset ligger på mindre än en tredjedel av vad ny kärnkraftsel kostar att producera, är inte realistiskt.

Detta innebär alltså att kärnkraftsfrågan – trots sin laddning (!) – i praktiken är en ickefråga i förhandlingarna mellan s och mp. De bägge partierna kan lugnt ta åt sig äran för att ha fått igenom sina respektive krav – ute i verkligheten kommer det sannolikt aldrig mer (eller i alla fall inte inom överskådlig framtid) att byggas någon ny kärnkraft i Sverige. Vad det handlar om just nu är inte om två reaktorer – eller fler – kommer att stängas, utan hur snart. Och med ett par extra finansiella pålagor på produktionen, något som MP aviserat, skyndas stegen mot konkurs på lite extra.

Vad som inte kommit fram i debatten är varför lönsamheten sviktar, inte bara för kärnkraftsindustrin. Orsaken är de låga elpriserna, som i sin tur är en följd av en krympande industrisektor och ihållande lågkonjunktur – både i Sverige och Europa – kombinerat med en gigantisk överproduktion av el, som framför allt beror på den kraftiga utbygganden av förnybar energi (i Sverige framför allt vindkraft). Överskottet på vindel driver ner spotpriset, och mycket av elöverskottet får helt enkelt skänkas bort.

Trenden ser exakt likadan ut i stora delar av Europa. I Tyskland – som ofta framställs som den goda förebilden – har botten gått ur elmarknaden helt och i princip alla investeringar i ny energiproduktion är olönsam. Undantaget är den del av energisektorn som åtnjuter gigantiska statliga subventioner. Och det är är just här problemet ligger.

I Tyskland har energiföretag försökt att  lägga ner ett antal äldre koleldade kraftverk, som inte klarar dagens utsläppskrav – men där det inte lönar sig att modernisera. Detta har dock tyska politiker satt stopp för, reservkraften behövs för att balansera produktionen från opålitliga sol- och vindkraften. Det har gått så långt att statliga subventioner betalas ut till gamla kolkraftverk för att att hålla dem igång.

Miljöskatter används alltså för att hålla igång den allra sämsta energiproduktionen, helt enkelt för att alternativet är stora blackouter.

Sverige har länge hållit emot denna tyska lösning, men nu är det alltså slut. Nu ska ännu högre avgifter och fler pålagor läggas på den redan blödande kärnkraftsbranschen, vilket kommer att garantera att minst två reaktorer läggs ner inom en snar framtid. ”Med råge”, som Åsa Romson uttryckte det. Istället kan vi se fram emot att betala ännu högre skatter och elcertifikatsavgifter för en ännu större andel förnybar energi.

Elpriserna är för låga för att någon ska vilja investera i ny konventionell kraftproduktion – samtidigt som skatter, subventioner och pålagor ändå gör elen dyrare än nånsin för de vanliga konsumenterna och driver bort företag och jobb. Avindustrialiseringen av Sverige kommer nu att accelerera, och de tillverkningsindustrier som finns kvar kommer förmodligen att söka sig till andra länder, med en nyktrare syn på det som kallas energipolitik.

Vad nedläggningen av kärnkraften också för med sig, är att annan energiproduktion måste byggas ut för att klara effektreserven – till exempel på iskalla vinterdagar då det är vindstilla och inga vindkraftverk är igång. Det kommer i så fall att handla om gasturbiner, som eldas med gas från Putins Ryssland.

Framtidens historiker kommer att titta tillbaka på det tidiga 2000-talet och fascineras av hur världsfrånvända politiker med utopiska drömmar – som 93 procent av väljarna dessutom inte röstade på – tilläts slå sönder en väl fungerande, stabil elmarknad och ersätta den med en planekonomisk mardröm. Till en kostnad för skattebetalarna på hundratals miljarder.

Och med den enda effekten att utsläppen ökar.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

Fler om , , , ,

Minoritetens diktatur

Expressens Anna Dahlberg tog i lördags upp ett alltmer påträngande problem – framväxten av en extrem och polariserad samhällsdebatt, där de traditionellt samhällsbärande partierna som S & M sakta tynar bort – till förmån för partier med i flera avseenden en extrem politisk agenda, både på höger och vänsterkanten.

Detta, förklarar Dahlberg, beror till stor del på att vår mediala scen har ”amerikaniserats”, delvis som ett resultat av Twitters popularitet hos framträdande opinionsbildare. Det behövs inte många upprörda RT förrän det beskrivs som en ”twitterstorm” i alltmer ängsliga och trängda medier (det som förr i tiden brukade heta att folk ”rasade”).

Men hon missar en sak: I Sverige har vi inte någon slags ideologisk balans när det gäller våra stora medier. I USA finns både höger- och vänsterinriktade stora tv-kanaler, medan samtliga storstadsmedier i Sverige bekänner sig till en mer eller mindre vänsterliberal världsbild. Public service å sin sida, har en massiv övervikt med miljöpartistiska sympatisörer, vilket förstås får till följd att rena galenskaper från Fridolin och Romson – som att vi utan problem kan avskaffa 40 procent av vår elproduktion – aldrig granskas kritiskt i statstelevisionen.

Men det verkligt allvarliga med det alltmer ängsliga debattklimatet och den krympande acceptansen för vilka åsikter som är tillåtna utan att bli skälld för Sverigedemokrat, rasist eller vit kränkt man – en åsiktskorridor som Urban Ahlin är den senaste i raden att ha fått uppleva – är vad det i förlängningen gör med själva politiken. För i takt med att de tidigare stora samhällsbärarna, de partier som trots allt går till val på att ta ett helhetsansvar för Sverige, saktar tynar bort och de extrema flankerna med radikala enfrågepartier växer – partier som inget har att förlora på att driva mer eller mindre extrema politiska krav ända in i kaklet – hamnar vi i en situation där till slut kanske 70-80 procent av väljarna får se sina röster bortkastade.

Istället för ett ansvarsfull ekonomiskt program, en genomtänkt energipolitik och en fungerande välfärdssektor som skapar jobb åt 100.000-tals människor, får vi istället en situation där bägge blocken tvingas in i ett politiskt gisslandrama som riskerar bli förödande för Sverige. Med Miljöpartiet (och kanske även V) som påtänkt regeringspartner tvingas Stefan Löfven till en betydligt hårdare vänstersväng än vad han som gammal fackordförande egentligen är bekväm med, där radikal miljö- och energipolitik väntar med stängda kärnkraftverk och chockhöjda energipriser. Lägg till detta krav på kraftigt höjda bränsle-, gödsel och och transportskatter, och vi har en veritabel giftcocktail som kommer att göra stora delar av Sverige utanför storstäderna obeboeliga i takt med att såväl industrijobb och jordbruk försvinner.

Och detta trots att en massiv majoritet av valmanskåren är emot en sådan utveckling.

I Alliansen ser det inte så mycket enklare ut. Fredrik Reinfeldt varit tvungen att liera sig med det borgerliga parti som stretar emot mest när det gäller en ansvarsfull energipolitik – Centern.

Vi kan kalla det minoritetens diktatur.

I Tyskland valde politikerna att lösa denna besvärliga gisslansituation med att de stora partierna – CDU och Socialdemokraterna – bildade en allians och körde över de bråkiga enfrågepartierna. Och frågan är om det inte är mer demokratiskt att låta majoriteten av väljarna styra politiken, än små extrema enfrågepartier med dogmatisk enögdhet? Tillsammans utgör MP, SD, V, FI och C (som möjligen inte är ett enfrågeparti, men ändå är det parti som gjort störst skada för den svenska energipolitiken) trots allt en minoritet.

Jag är övertygad om att ett inte oanseligt antal sossar och moderater på allvar funderar över hur de ska sälja in möjligheten av en stor koalition i höst.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Miljöpartiets tveksamma inställning till integriteten är tyvärr inget nytt

Efter att ha varit förskonat från alla former av kritisk granskning i mer än 15 års tid, upplever Miljöpartiet just nu sin första verkliga kris. Orsaken är Åsa Romsons utspel i morse att förbjuda anonyma bloggare för att komma åt det så kallade näthatet. Så här sa Romson ordagrant i radiointervjun:

Den som ansvarar för en blogg kan inte vara anonym. Det måste finnas någon att vända sig till som tar ansvar för att stänga av personer som använder sajter för att begå brott. Det tycker vi är ett grundläggande krav.

Det är långt ifrån första gången Romson hasplar ur sig konstigheter, men till skillnad från i miljö- och klimatfrågor där partiet ännu är fredat från all kritisk granskning (som en färsk undersökning från TNS-Sifo bekräftar) gav sig språkröret denna gång in i en debatt där hon trampade på helt fel tår. Och reaktionen från integritetsvännerna på nätet lät inte vänta på sig – Romsons utspel har sågats i princip av samtliga nätdebattörer idag.

Det tog dock inte många minuter innan såväl språkröret själv som andra företrädare för Miljöpartiet pudlade. Partiets EU-kandidat Jakop Dalunde gjorde ett försök att förklara vad Romson egentligen menade med sitt utspel både på sin egen blogg och i P3 Nyheter med Karlsten, men misslyckades totalt och ursäktade sig därefter med att han fått ”hjärnsläpp”. Det enda vi fått veta är att partiet planerar att ”återkomma” i frågan när de tänkt ut något som kanske fungerar.

Miljöpartiets krishantering bär tydliga spår av både yrvakenhet och förvirring: uppenbarligen har ingen i partiet ens funderat på hur de ska hantera ett fullskaligt mediedrev, som de nu utsätts för. Och det är i högsta grad en nyttig lärdom – som Riksdagens tredje största parti är det ohållbart att MP tillåts få en fortsatt räkmacketillvaro genom resten av valrörelsen. Förhoppningen är att Sveriges journalistkår – trots sitt dokumenterat stora MP-stöd – kritiskt börjar granska även andra uttalanden och utspel från Romson och Fridolin (och slutar agera hejaklack när den senare tar flyget till Stora Hornstull för att hämta inspiration).

Romson-debaclet är nämligen långt ifrån det första exemplet på MP:s tveksamma vurm för den personliga integriteten. Det är bara några år sedan Grön ungdom röstade igenom en motion på sitt årsmöte om att införa så kallade personliga utsläppsrätter. Detta system, som skulle hanteras av storbankerna, hade medfört att varje svensk skulle övervakas in i minsta detalj vad gäller transporter, elförbrukning och resor. Det skulle alltså kräva en kontrollapparat som hade fått DDR:s övervakningssamhälle att framstå som rena frihetsdrömmen.

Integritetsaspekten oroade förvisso en del miljöpartister, men här handlade det ju om klimatet – och denna fråga är i MP:s värld överordnad allt annat, inklusive den personliga integriteten, resonerade ungdomsförbundet. Men det är inte bara Grön ungdom som brinner för denna typ av ransonering – Gustav Fridolin uppgavs av magasinet Effekt också vara smygförälskad i idén med personlig utsläppskontroll.

(För övrigt finns motionen inte längre kvar på Grön ungdoms hemsida, möjligen har den tagits bort av valtaktiska skäl.)

För några år sedan krävde dessutom Miljöpartiet en obligatorisk hälsopolicy för att få driva mötesplatser på internet. Och listan på exempel kan göras längre.

Jag är övertygad om att det existerar liberala medlemmar även i MP, men i en rad frågor uppträder partiet som en slags neo-ludditisk* sekt som mest av allt vill ha kontroll över samtliga delar av våra liv. Från hur ofta och vart vi reser till vad vi äter och hur vi bor. Personlig integritet är i detta avseende bara viktig att försvara när den råkar sammanfalla med partiets överordnade mål.

Förhoppningsvis för Romsongate det goda med sig att MP börjar granskas precis som andra partier som vill ha väljarnas förtroende att styra Sverige. Den långa smekmånaden med den svenska mediekåren har pågått alldeles för länge.

Intressant?

Läs också: Josh, HAX, Motpol, Den hälsosamme ekonomisten,André Assarsson

* Neo-Luddism är en filosofi som motsätter sig de flesta former av modern teknik. Neo-luddismen beskrivs som en ”ledarlös rörelse av passivt motstånd mot konsumismen och den skrämmande teknologin som hör ihop med datoråldern”. Namnet kommer från de brittiska ludditerna, som var aktiva mellan 1811 och 1816 och gjorde sig kända för att ta avstånd från moderna tekniska redskap och predikade ett enkelt leverne. (Källa: Wikipedia.)

Andra bloggar om , , , ,

Stefan Löfvens jobbdödarpakt

Tydligen har Miljöpartiet bestämt sig för att återigen försöka lotsa fram en socialdemokratisk regering till makten. Förra gången, med Mona Sahlin vid rodret, gick det mindre bra eftersom partiets vänstra flank baxade in även Lars Ohly i samarbetet. Vilket ledde till diverse mindre genomtänkta förslag, som kravet på stängning av samtliga USA:s baser i utlandet (något som varit intressant att studera effekterna av under den aktuella Nordkoreakrisen).

Hur som helst, den här gången hoppas Löfven att slippa extremisterna i Vänsterpartiet och komma undan med ett på mindre formaliserat MP-samarbete – kanske i kombination med ytterligare ett parti ur den alltmer havererade alliansen.

Vad Löfven och spinndoktorerna i S tyvärr verkar glömma, är att MP är och förblir ett dogmatiskt enfrågeparti, där ingen uppoffring nånsin är för stor för att rädda miljön och klimatet. Bensinskatter ska chockhöjas, flyget straffbeskattas, kärnkraften avvecklas och 100-tals miljarder satsas på ”förnybart” – trots att Sverige i princip saknar nettoutsläpp av koldioxid.

Stefan Löfven, som byggt hela sin retorik på prata om jobb, väljer alltså att samarbeta med ett parti där endast ett fåtal arbetstillfällen, som ses som tillräckligt klimatsmarta, tillåts överleva. Skogsindustrin, gruvorna och den elslukande basindustrin i norr får finna sig i chockhöjda energi- och transportkostnader – eller lägga ner.

Ett aktuellt exempel på vad vi kan förvänta oss med en MP-dirigerad näringspolitik, är det så kallade svaveldirektivet som EU klubbade i genom i höstas – med stöd av Miljöpartiet ledamöter i parlamentet. Direktivet, som gäller från 2015, innebär att fartyg som trafikerar Östersjön kommer att drabbas av stenhårda regler för den tillåtna svavelhalten i fartygsbränslet – 35 gånger hårdare krav än för övriga Europas fartygsflotta. (Övriga världen påverkas förstås inte alls.)

Detta är ett beslut som direkt drabbar den tunga svenska industrin, till exempel skogsbolagen, vars kostnader ökar med mellan 13 och 28 miljarder årligen till följd av detta beslut när fartygen tvingas gå över från billig eldningsolja till diesel.

Enligt industrin är 10.000–15.000 jobb nu hotade som en direkt följd av det MP-stödda svaveldirektivet, och det skulle vara mycket intressant att höra Stefan Löfvens försvar för detta huvudlösa EU-beslut, som hans nya regeringskompisar aktivt jobbat för. Det är förstås inget fel med hårda miljökrav, men i det här fallet drabbar det bara en viss del av Europa och leder aktivt till att svensk och finsk industri konkurreras ut. Detta i ett läge där den starka svenska kronan redan slår hårt mot konkurrenskraften.

Hur vill då MP lösa problemet för den svenska sjöfarten? Jo, genom en massiv satsning på gotländska vindkraftverk, vars energi används för att framställa vätgas – som i sin tur ska driva Gotlandsfärjorna. Allt som behövs är ett par hundra miljarder extra från skattebetalarna!

Den planerade enhörningsfarmen, vid foten av vindsnurrorna, kommer dessutom att bli en turistmagnet för hela Europa!

(Kärnkraften ska vi nog inte tala om.)

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

The inmates are running the asylum

Hade först tänkt att skriva något om den overkliga debatten i Riksdagen tidigare idag om klimatpolitiken. Men jag nöjer mig att länka till Mats Jangdal, som fångat det förvirrade meningsutbytet i ett mycket läsvärt inlägg. Jippot finns även att beskåda som webbtv.

Återigen förvånas jag över den närmast totala avsaknad av sunt förnuft som uppvisas i kammaren. Titta en gång till och fundera på om någon i denna samling gör skäl för sina mer än 80.000 kr i månaden?

Intressant?

 

Köttskallarnas sammansvärjning

baconmorebaconIdag tänkte jag lägga ut ännu ett blogginlägg i avdelningen vi-har-räknat-på-det-där. Dagens tema är debatten om en ny punktskatt på kött, ett förslag som bland annat MP:s ungdomsförbund driver, och har rört upp en del damm i medie-ankdammen.  Och som vanligt när vi har att göra med politiker på vänsterkanten som oroar sig för miljön, blir resultatet alltid att kräva mer reglering, ransonering och centralstyrning av människors vardag. Inget nytt där.

En köttskatt kan vid första anblicken vara helt ok som ett klimatpolitiskt styrmedel, om den nu haft en märkbar effekt på Sveriges utsläpp. Men som vanligt undviker förslagsställarna att räkna på sina förslag, något som blivit tradition inom det som kallas  ”klimatpolitik”.  I det postmoderna hörn av politiken som kallas miljöpolitik, är det nämligen helt ok att kräva den ena verkningslösa åtgärden efter den andra utan att någonsin behöva backa upp sina förslag med analyser av om kostnaden är rimlig i förhållande till resultatet.

Tänk efter: har vi någonsin hört Gustaf Fridolin berätta exakt hur mycket mindre global uppvärmning vi undviker genom att höja bensinskatten med två kronor? Så klart inte. Inom miljöpolitiken är det inte bara möjligt utan helt accepterat – även av borgerliga så kallade liberala partier – att lägga fram den ena miljardsatsningen och skattehöjningen efter den andra, utan att redovisa vad vi får för pengarna. (Det är kanske här vi tydligast ser effekten av en journalistkår som till stor del är MP-anhängare.)

Men låt oss då räkna på det, eftersom det faktiskt är möjligt i alla fall i teorin (exakt hur stor den så kallade klimatkänsligheten är, debatteras ju flitigt just nu). De globala koldioxidutsläppen 2010 var 33,4 gigaton, medan Sveriges utsläpp stannade på blygsamma 52,9 megaton, motsvarande 0,0529 gigaton. Det innebär att Sveriges utsläpp utgör c:a  0,16 promille av de globala CO2-utsläppen.  Så om vi skulle agera lite drastiskt; stänga samtliga fabriker och kraftverk, skrota alla bilar, sätta upp taggtråd runt våra gränser och därefter hålla andan tills vi alla dog, hade effekten ändå bara blivit ett avrundningsfel i den globala koldioxidbalansen.

Och vad gäller köttets klimatpåverkan, har Jordbruksverket gjort ett ambitiöst arbete. Myndigheten redovisar jordbrukssektorns utsläpp, nedbrutet på olika utsläppskällor, och här kan vi konstatera att av de 14 miljoner ton växthusgasutsläpp som sektorn bidrar med (även lustgas och metan från fisande kor ingår i denna siffra) står importerat foder, dvs djurens mat, för endast tre procent. De största utsläppskällorna kommer från kväve i marken och bearbetade jordar. Alltså såna där vegetariska grejer växer.

Men låt oss för enkelhetens skull anta att hälften av utsläppen är de väderspända kreaturens fel. Dessa utgör då sju procent av Sveriges 0,16 promille av världens totala koldioxidutsläpp. Eller 0,01 promille, vilket borde vara det samma som 0,1 miljondelar (det är sällan jag räknar med så små tal).

Om vi nu tänker oss att en köttskatt skulle innebära att andelen köttdjur minskade med 20 procent (och vi förutsätter att inget billigt importkött korsar gränsen) innebär det alltså att vi skulle minska vår klimatpåverkan med 0,005 promille. Avrunda gärna till närmaste hela miljondel, ni som kan.

Vad hade då hänt om någon lyckats få tyst på Gustaf Fridolin, eller MP:s normalbegåvade ungdomsordförande tillräckligt länge för att få dem att anstränga sina hjärnor med dessa siffror, och sedan svara på frågan hur mycket mindre global uppvärming vi skulle få för våra pengar?

Ingenting.

Vi hade nämligen fått standardsvaret: det handlar om att visa handlingskraft och gå före i klimatarbetet. Och sorgligt nog det är det detta som hela den svenska miljöpolitiken går ut på. Att bevisa att om att vi bara ransonerar, sparar och blir fattigare, så kommer resten av världen att bli så hänförda och inspirerade av vårt exempel att de gör likadant.

Om det är någon som faktiskt tror på det där, kan jag berätta att vi har svaret: det funkar inte. Se bara på försvaret, som i princip avskaffat sig självt. Det har garanterat inte fått vår granne i öst att avrusta.

I övrigt är förslaget om köttskatt idiotiskt på så många andra plan, men det har andra skrivit mycket bättre om.

Aftonbladet 1. 2, DN 12, SvD 1, 2, 3

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Verkligheten bakom MP:s bisarra miljöranking

Den senaste veckan har miljövänstern, med MP i spetsen, satsat hårt på att skylla det oundvikliga misslyckandet vid klimatmötet i Doha på den svenska regeringens bristande ambitioner. Timmar av sändningstid har vikts för att MP ska få chans att kritisera miljöminister Lena Ek för att Sverige inte lovar att skänka bort ytterligare 7-8 miljarder till varierande FN-organ för ett antal ännu ospecificerade ”klimatåtgärder”.

Men det verkliga bottennappet, väl i nivå med Sverigedemokraternas famösa felräkning på 40.000 miljarder, kom i måndags, när Miljöpartiet på fullt allvar hävdade att Sveriges klimatarbete nu till och med är sämre än Kinas. Som ”källa” angavs organisationen Germanwatch, som en snabb granskning visar sig vara ytterligare en av alla dessa skattediande miljölobbyister vars ”undersökningar” till mycket liten del faktiskt bygger på fakta.

Bilden nedan visar det verkliga förhållandet. Kina har på senare år ökat sina koldioxidutsläpp dramatiskt, och bara under 2011 ökade utsläppen med 10 procent. Landet har kört ifrån USA och EU/Australien och står nu ensamt för 27 procent av de totala så kallade antropogena (mänskliga) utsläppen. Kina har också konsekvent, vid varje klimatmöte, sagt blankt nej till att skriva under globala avtal om utsläppsminskningar. Något man kommit undan med i 20 års tid eftersom det räknats som ett ”utvecklingsland”.

Sverige, med sina två tusendelar av de globala utsläppen, kan man i praktiken bortse från, oavsett hur övertygad man är om den annalkande klimatkatastrofen.

Och inte heller vid detta års klimatmöte kommer Kina att binda sig vid några utsläppsminskningar – tvärtom tänker landet fortsätta att smälla upp ett halvdussin nya kolkraftverk i veckan. Kinas industriproduktion ökar nämligen stadigt år för år, till viss del som en följd av att tillverkningsindustrier i väst flyttar sin produktion till landet.

Kyotoavtalet, som nu endast EU, Norge och Australien med 15 procent av de totala utsläppen håller fast vid, har härvid fungerat som ett kraftfullt incitament för en snabb avindustrialisering av Europa. Systemet med utsläppsrätter har inneburit massiva kostnadsökningar för de företag som valt att ha kvar sin tillverkning inom EU. Däremot har det i många fall varit en lysande affär att lägga ner fabriker i väst, sälja de överblivna utsläppsrätterna för ett antal miljarder och sedan starta en ny fabrik i Kina eller Indien, där miljöskyddet är obefintligt, elen och arbetskraften billig. Vi flyttar alltså våra utsläpp till andra sidan Jorden, och passar dessutom på att öka dem,  eftersom industrier i Kina körs nästan uteslutande på kolkraft. På kinesisk energi behöver företagen varken betala koldoxidskatt eller handla utsläppsrätter. (Vilket de däremot måste om de driver företag i Sverige, som förses med co2-fri energi från vatten- och kärnkraft.)

Målet med Kyotoavtalet var att få ner utsläppen med 20 procent räknat från 1990 års nivåer. Istället har CO2-utsläppen ökat med nära 60 procent, i skrivande stund med en ökningstakt av 1000 ton i sekunden. (Som en historisk ironi är USA ett av de få länder som faktiskt minskat sina utsläpp med 20 procent, trots att landet alltså aldrig skrivit under Kyoto.)

Allt armviftande och alla larmrapporter inför klimatmötet i Doha, går i praktiken ut på att få länderna att skriva på en fortsättning på det totalt misslyckade Kyotoavtalet. Ordinationen är mer av samma – trots att medicinen som skrivits ut de senaste 15 åren inte bara visat sig totalt verkningslös utan förvärrat tillståndet.

Men i miljöpartiets bisarra värld är det alltså Sverige, med 0,02 procent av de globala CO2-utsläppen, som är det stora hotet mot ett nytt klimatavtal. För det handlar ju trots allt om att ”visa vilja” och ”gå före”.

Landets redaktioner borde skämmas som låter extremistiska enfrågepartier komma undan med sådana dumheter, oavsett om det gäller SD eller MP.

Problemet är bara att de flesta journalister är miljöpartister.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: