Framför allt är det nog den förres flört med de borgerliga väljarna som gett resultat. Fridolin har gjort sitt bästa för att framställa Miljöpartiet som det nya liberala alternativet, och den satsningen verkar ha gått hem.

Frågan är dock hur djupt de liberala värderingarna sitter i ett parti vars kongress för mindre än en månad med stor majoritet beslöt att MP ska verka för en statlig utredning om hur personliga utsläppsrätter skulle kunna genomföras i Sverige. Enligt klimatmagasinet Effekt är Fridolin också ”smygförälskad i ransoneringsidén”.

Idén till personliga utsläppsrätter kommer från en bok som heter Heat. How to stop the planet burning av miljöjournalisten George Monibot 2006. Budskapet i boken är att de klimatpolitiska regleringsåtgärder som krävs blir så impopulära att det demokratiska systemet måste kringgås. Danne Nordling på bloggen Skattepolitik och samhällsfilosofi skriver om hur systemet skulle kunna fungera i praktiken:

Den enkla tvångsregleringen av varje människas utsläpp är att staten skickar ut ett elektroniskt ransoneringskort (vårdnadshavare med barn får extra tilldelning) med den totala tilldelningen av utsläppsreglerade varor och tjänster inprogrammerad. Tanken är att man får konsumera en genomsnittlig mängd sådana tjänster minus den mängd som staten bestämmer behövs för att minska utsläppen varje år.

Den som vill resa långt med en törstig bil och samtidigt resa på semester med flyg kommer att märka att flygresorna som står till buds bara går till närområdet. Alternativt kommer den som gjort en resa till Thailand i början av året finna att det inte går att få köpa bensin framemot sommaren eftersom kvoten är slut. Om kollektivtrafiken tas in i systemet går det inte att köpa biljetter till bussar som går på diesel men väl att åka tåg och tunnelbana när ransonen tagit slut.

Det finns alltså en majoritet inom MP som tycker att detta är ett samhälle att sträva efter. Ett samhälle där varje medborgare måste övervakas in i minsta detalj vad gäller resor, konsumtion och boende. Det kommer att krävas ett kontrollsystem som överträffar allt som tidigare skådats även i länder som varit erkänt duktiga på att spionera på sin befolkning.

Själv har jag väldigt svårt att uppfatta någon som är ”smygförälskad” i idén att övervaka ett helt folk som liberal. Får den som värnar både om miljön och den personliga integriteten är Hanna Wagenius, nyvald CUF-ordförande, i så fall ett bättre val.

Intressant?
Andra bloggare om politik, miljö, mp, miljöpartiet, centerpartiet

Related posts:

1. Storyn om ett kommunalt TV-haveri
2. Ett Knutby för klimatsmarta

I en intervju i ABC-Nytt igår sa Miljöpartiets gruppledare i Värmdö, Yvonne Blombäck, ”vi byter inte sida, för vi har aldrig varit ett blockparti”. Vilket kan tyckas något underligt med tanke på Maria Wetterstrands och Peter Erikssons närmast fanatiska motstånd mot alla samarbetsinviter från Fredrik Reinfeldt bara ett par mil därifrån.

Men så är ju Miljöpartiet är extremt spretigt parti, med allt från tokvänster till djupekologer och egenföretagare representerade. I en kommun kan MP framstå som liberalt, medan det i rikspolitiken har bägge fötterna fast rotade i vänsterblocket. Och så kommer det att förbli så länge nuvarande språkrör sitter vid makten, allt annat vore en prestigeförlust för tung att bära, även om det sannolikt had gynnat partiet i stort.

Maud Olofsson må avsky Maria Wetterstrand som pesten, men hon är på samma gång innerligt tacksam för att det är hon och vänsterfalangen inom Miljöpartiet som styr just nu. Hade MP valt ett ”liberalt” språkrör som Per Bolund, partiets nya oppositionsledare i Stockholm, hade det nog bara varit en tidsfråga innan samma sak hänt i regeringen.

Intressant?

Andra om politik, riksdagen, alliansen, mp, miljöpartiet, stockholm, värmdö

Related posts:

1. Att kasta Maud framför bussen
2. Snillen spekulerar
3. I Miljöpartiets Sverige hade vi varit ihjälfrusna nu

Arbetarrörelse i Pyonyang, Folkrepubliken Korea.

En seglivad myt från det gamla folkhemmet går ut på att Arbetarrörelsen är en garant för solidariteten i samhället. Som en följd av detta har arbetarklassen ständigt utmålats som osjälviska antirasister med ett brinnande rättvisepatos –  medan företagare, direktörer och annat överklasspack utgör det stora hotet mot mångfald, rättvisa och alla människors lika värde.

I praktiken är det tvärtom. Ta bara det faktum att ganska många SD-väljare kommer från LO-kollektivet. Och hur har den svenska fackföreningsrörelsen visat solidaritet med dem som haft det sämre – i praktiken?

Jo, genom att bojkotta och slänga ut utländsk arbetskraft som kan konkurrera med LO:s medlemmar – detta i strid mot gällande EU-lagstiftning. (Däremot är det fullt i sin ordning att bärplockare och andra slavarbetare som ändå inte har råd att vara med i facket flygs in från Thailand för att sitta och svälta i Norrlandsskogarna.)

Fackföreningar som Vårdförbundet, SSR och Transport sparkar ut personer som jobbar politiskt för Sverigedemokraterna. Strunt samma att partiet numera sitter i Riksdagen – deras åsikter är inte förenliga med fackets värderingar heter det.

Vänsterpartiet och MP fortsätter att bete sig som trotsiga småbarn efter valförlusten. Partierna kräver nu att få slippa sitta bredvid Sverigedemokraterna i Kanslihuset. Som anledning åberopas arbetsmiljöskäl. ”Vissa i vår personal tycker att det känns obehagligt att dela kopiator med Sverigedemokraterna”, säger Uje Brandelius på Vänsterpartiets pressjour.

Det beteende som vänstern uppvisar just nu är raka motsatsen till deras slagord om solidaritet och respekt för olikheter. Det är en oblyg och organiserad mobbing av politiker – människor – som valts in i Riksdagen i demokratiska val. Man kan och bör avsky SD:s åsikter – men att stigmatisera, idiotförklara och utesluta människor från den offentliga gemenskapen på grund av deras val av parti är ovärdigt en demokrati. Dessutom leder det bara till att Sverigedemokraterna blir ännu starkare; mobbningen och utfrysningen tas som intäkt för att partiet faktiskt vet sanningar som etablissemanget till varje pris vill tysta ner.

Men det är samtidigt en bra illustration av den maktfullkomliga logik som fortfarande är förhärskande inom vänstern. Solidariteten är alltid villkorad  – den gäller så länge man har rätt åsikt. Att gilla lika helt enkelt.

”Den som kämpar mot monster, måste ge akt på, att han inte själv blir ett monster” (Friedrich Nietzsche)

(Bloggaren Morgonsur skriver mycket bra på ämnet mobbning i tre delar. Läs dem!)

Intressant?

Aftonbladet, DN, Expressen

Andra bloggar om sverigedemokraterna, socialdemokraterna, vänsterpartiet, mobbning

Related posts:

1. Bo Ekmans nya bruna värld

I en studie av de kanadensiska psykologerna Nina Mazar och Chen-Bo Zhong, visar det sig att människor som betraktar sig som ”gröna konsumenter” dels är mindre vänliga mot sina medmänniskor, dels har en större benägenhet att fuska och stjäla från andra. ”Goda gärningar kan användas som försvar för påföljande asocialt och oetiskt beteende” skriver psykologerna. Ur studien:

The pair found that those in their study who bought green products appeared less willing to share with others a set amount of money than those who bought conventional products. When the green consumers were given the chance to boost their money by cheating on a computer game and then given the opportunity to lie about it – in other words, steal – they did, while the conventional consumers did not. Later, in an honour system in which participants were asked to take money from an envelope to pay themselves their spoils, the greens were six times more likely to steal than the conventionals.

I ljuset av dessa upptäckter är det naturligtvis helt logiskt att Al Gore bränner lika mycket energi hemma i sitt Nashville-palats som en mindre afrikansk stat, samtidigt som han svischar runt i privatjet och föreläser om vikten av att spara energi. Eller att Peter Eriksson – snart i regeringen som det ser ut – vill stoppa privatbilismen samtidigt som han själv bränner runt i en stadsjeep…

Här finns studien i sin helhet att hämta (pdf).

Mer om politik, rödgröna, mp, miljö

Intressant?

No related posts.

Tanken är att hålla Maria Wetterstrand utanför allt käbbel fram till valet, och istället skicka fram Peter Eriksson för att spela insatt i frågor där han inte har en susning. Det gör han med glädje – senast lovade han att tågtrafiken skulle gå ”oftare, bättre och snabbare” i ett Sverige styrt av MP. Trots frånvaron på kunskap har vi sett honom axla manteln som klimatforskningsexpert i SvT, sakkunnig i energifrågor och finansiell analytiker i debatter om bilindustrin. Problemet är inte att Eriksson kan besvärande lite om väldigt mycket, utan att han i sin roll av Miljöpartist aldrig en enda gång få några kritiska följdfrågor om vad han menar.

Den sorgliga sanningen är, att bakom Miljöpartiets rekordstora väljarstöd, döljer sig ett energipolitiskt program som – om det sätts i verket – kommer att göra Sverige, idag nästan självförsörjande på ren energi från vatten- och kärnkraft, till en nation som blir beroende av ännu dyrare el, importerad från utlandet där den framställs i koleldade kraftverk eller med fossilgas. Om det ens finns någon el att köpa vill säga – i ett läge där stora delar av Europa huttrar under fimbulvintern, ska man inte vara säker på att det finns kapacitet över.

Det tyska miljöpartiet, som satt i regeringskoalition i Berlin under många år, lyckades genomdriva en total avveckling av Tysklands kärnkraftverk (det sista stängs 2020). Resultatet, efter en havererad satsning på sol- och vindkraft, är idag en närmast frenetisk nybyggnad av kolkraftverk för att kompensera det bortfall som skulle ersättas med ”grön energi”, kraftkällor som visat sig värdelösa när det verkligen gällt. Till exempel på vintern, då det är för kallt eller inte blåser.

I Sverige levererar vindkraften just nu lite dryga 1 procent av det totala elbehovet i Sverige som upgår till 23.500 MWh/h. Och även om vi lyckats tiodubbla antalet vindsnurror, så är det i bästa fall en halverad elproduktion vi ska klara oss på framöver i Miljöpartiets Sverige. För kärnkraftverken – som också levererar kraft till våra nordiska grannar – ska stängas och ingen ny vattenkraft får byggas. Ur MP:s partiprogram:

Kärnkraften i Sverige ska avvecklas snabbt med början omedelbart. Den kan avvecklas på 10-12 år…
Det kan ske genom skärpta säkerhetskrav, höjd skatt på kärnkraft och genom att kärnkraften får bära alla sina kostnader, inklusive försäkringskostnader, fullt ut.
Hälften av energibortfallet från kärnkraften kan effektiviseras bort, bland annat genom sparande och konvertering från uppvärmning med el. Den andra hälften kan ersättas med bioenergi, vindkraft och solvärme.
Också fossilanvändningen för värme och el ska avvecklas. Elmarknaden måste fungera så att det blir dyrare att använda el när den är dyr att producera. Därigenom minskar elvärmen och då också marknaden för kärnkraft.
Vi anser att vattenkraften är färdigutbyggd i Sverige och vill grundlagsskydda de sista orörda älvarna och älvsträckorna. Vi vill inte ha någon utbyggnad, inte heller av småskalig vattenkraft

I Eriksson och Wetterstrands Sverige kan vi alltså vinka adjö till all kvarvarande tung industri. Massaföretaget SCA har redan stoppat produktionen på grund av de bisarrt höga elpriserna, och med MP:s politik skulle det aldrig mer startas igen.

Frågan är förstås hur många som hade frusit till döds i Sverige en vargavinter som denna, om Miljöpartiets får genomföra sitt experiment med en av våra mest livsnödvändiga råvaror: energin.

Om sådant får vi naturligtvis inga svar, eftersom Miljöpartiet aldrig drabbas av svåra frågor från TV-reportrarna. Därmed kan Eriksson riskfritt svamla vidare. Och Wetterstrand fortsätta sola sig i glansen från rekordhöga opinionssiffror.

Mer om politik, peter eriksson, maria wetterstrand, miljöpartiet

Intressant?

Related posts:

1. Oden hade behövts nu – i Alaska
2. Så mycket hade kärnkraften kunnat minska utsläppen
3. Har vi verkligen råd med Maud?