Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Obama (sida 1 av 3)

Konsten att lägga ner Sverige utan att fråga riksdagen

640px-Oskarshamns-kärnkraftverk

Oskarshamns kärnkraftverk. It’s doomed! ”Oskarshamns-kärnkraftverk” av Daniel Kihlgren – Självskapat. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Regeringen Löfven har nu presenterats, och på de tunga posterna fanns väl inga direkta överraskningar – undantaget var nya kulturministern Alice Bah Kunke, en av få förutom Löfven själv som faktiskt haft ett riktigt jobb och bidragit med något till samhället, till skillnad från den politiska klassen där broilers i 20-årsåldern går direkt från ungdomsförbund till att få ansvar för hela den svenska sjukvården.

Nåväl. Nu är det enkla arbetet över, och den verkliga kampen tar vid. För Löfven och hans stödparti har trots allt bara 138 mandat i riksdagen, eller 38 procent av väljarnas röster. Löfven och Romsons/Fridolins MP är alltså i klar minoritet, och det ska till ett smärre under för att radarparet ska få igenom några budgetförslag över huvud taget som inte allianspartierna och SD bägge gillar. Och det lär knappast hända.

Därför kommer vi sannolikt att få se en ny slags politik växa fram, en där regeringen i allt större utsträckning försöker runda riksdagen och istället verkar via andra kanaler för att få igenom sin politik. Detta är något som Barack Obama – som i mångt och mycket sitter  i samma sits som Löfven – praktiserat under de senaste åren. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har varit i USA för att låta sig inspireras av Obama och hans stab – och vi har redan fått en försmak av det.

I USA, där Obama och det demokratiska partiet är i minoritet i kongressens ena kammare – Representanthuset – har det blivit omöjligt för presidenten att få igenom flera av sina mera kontroversiella förslag. Därför har Obama istället mer och mer börjat agera genom så kallade dekret, eller executive orders, för att styra landet.

Här i Sverige har vi förvisso ett annat politiskt system, vi har ingen president med liknande maktbefogenheter som Obama – och framför allt har vi myndigheter med en helt annan grad av självständighet. Det är dessutom förbjudet i lag för en minister att detaljstyra en myndighets verksamhet (sådant kallas ministerstyre).

Därmed inte sagt att det inte förekommer, om än i smyg och via mera inofficiella kanaler. Och det finns dessutom många andra sätt att påverka en myndighets eller ett statligt bolags verksamhet utan att behöva peka med hela handen. Ett exempel har vi redan sett: Genom nya ägardirektiv från staten (dvs regeringen) förbjuds Vattenfall att projektera för nya reaktorer i svenska kärnkraftverk.

Planen framåt, om vi stannar kvar vid energipolitiken, torde vara att begrava framtiden för den svenska kärnkraften i utredningar och så kallade blocköverskridande överläggningar. I bakgrunden kommer dock fokus att inriktas på att göra det så dyrt och oekonomiskt som möjligt att driva kärnkraften vidare – med exempelvis höjda försäkringskrav och högre avgifter för kärnkraftselen. Detta är något som Strålskyddsmyndigheten till stor del kan göra på egen hand, och om inte generaldirektören Mats Persson själv ser behovet av detta, kommer säkerligen hans efterträdare – som tillsätts av regeringen – att förstå.

Vi ser också hur Miljöpartiet lyckats kasta in en hel container full med skiftnycklar i maskineriet bakom Förbifart Stockholm. Officiellt heter det att projektet ”pausats” fram till maj nästa år, men i praktiken har hela finansieringen dragits undan, vilket borde innebära att entreprenörer och underleverantörer nu tvingas välja mellan att ta stora förluster eller ge sig in i mångåriga juridiska processer för att få kompensation. Eller helt enkelt bita i det sura äpplet och röra sig vidare till nya projekt.

Till sist: Utnämningen av Per Bolund som finansmarknadsminister är ytterligare en del i denna miljöpartistiska maskirovka. Bolund kommer att fortsätta – och intensifiera – det arbete som föregångaren Peter Norman inledde med att dels övertyga de statliga AP-fonderna – som förvaltar stora delar av våra pensioner – att investera i ”förnybart”, dels svartlista alla innehav i bolag som sysslar med fossila bränslen.  Något som innebär att framtidens pensionärer kan se fram emot en betydligt sämre utveckling för pensionsplaceringarna och därmed en fattigare ålderdom, samtidigt som den konkursmässiga gröna energisektorn hålls under armarna ytterligare en tid.

Det bästa amerikanska exemplet på där presidenten har detaljstyrt en myndighet för att runda parlamentet är Obamas mångåriga War on coal.  Via dekret från presidenten har det amerikanska naturvårdsverket, EPA, fått kraftigt utvidgade befogenheter att detaljreglera verksamheten hos bland annat energiföretag. På så sätt kan Obama genomföra sitt vallöfte – att stänga USA:s kolkraftverk och därmed sänka utsläppen – utan stöd i kongressen.

Räkna kallt med att Romson och Fridolin kommer att försöka sig på samma sak framöver – för att lägga ner kärnkraft, vägar, jordbruket och andra inslag i det moderna Sverige som sexprocentspartiet inte gillar.

Hej då, demokrati!

Intressant?

Fler om , , , ,

Socialdemokraterna och det svenska tepartyt

De senaste veckorna har vi mötts av ett stort antal kritiska kommenterar om det amerikanska politiska systemet i allmänhet – vars konstruktion med maktdelning i kongressen gör att en majoritet i den ena kammaren kan stoppa förslag från en majoritet i den andra – och i synnerhet mot republikanerna och dess högerfalang, Tepartyrörelsen.

The Tea Party var en rörelse som tog fart politiskt för ett par år sedan, efter kraschen i Lehman Brothers. Tepartisterna, som tog sitt namn från Boston Teaparty 1776, då de amerikanska nybyggarna tröttnade på det sätt som den engelske kungen förtryckte invåndarna och beskattade dem till döds. (TEA står i den nya betydelsen för taxed enough already.) Det moderna tepartyt var en protest mot det huvudlösa slöseriet med skattemedel, miljardrullningen på att rädda konkursmässiga banker, inskränkningar i konstitutionen och en svällande statsapparat. I mångt och mycket delar alltså tepartyrörelsen de åsikter som finns hos den vänsterinriktade Occupy-rörelsen.

I den svenska bevakningen finns dock inte alls sådana nyanser. Här framställs tepartyt och även andra republikaner som värsta tokhögern, där evolutionsförnekare och rabiata Obama-hatare är i majoritet. Och visst, det finns riktigt konstiga typer bland de republikanska kongressledamöterna, precis som det finns rätt underliga åsikter bland svenska politiker. Men faktum är att en majoritet av republikanerna, två tredjedelar, röstade nej till förslaget – alltså långt fler än vad som kan skyllas på tokhögern.

Bakgrunden till bråket som stoppade den amerikanska statsapparaten är att Obama ända sedan han kom till makten kämpat för att införa en slags allmän sjukförsäkring, populärt kallad Obamacare.. Den har väldigt lite med vår svenska modell att göra, och kan i sin nuvarande utformning snarast beskrivas som ett tvång att teckna en privat försäkring (gör man inte det kommer IRS och bötfäller en). Reformen är allt annat än populär – en opinionsundersökning från mitten av september från PEW-institutet (USA:s motsvarighet till Sifo) visar att en majoritet av amerikanerna är emot Obamacare i sin nuvarande form.

Obamacare har trots det stora motståndet baxats genom det politiska systemet, men eftersom republikanerna sedan 2010 har majoritet i representathuset – den av kongressens kammare som har det slutliga avgörandet över den federala budgeten – har de ägnat stora delar av sin kraft åt att motarbeta och strypa finansieringen till reformen. Det som utlöste den nyligen avslutade budgetkrisen var att den republikanska majoriteten ville lyfta ut finansieringen till Obamacare från resten av stadsbudgeten, vilket Obama vägrade godta. (Vilket i princip innebär att det var presidenten som stängde statsapparaten, inte republikanerna eller tepartyt).

Man kan tycka vad man vill om detta beteende, som genom att utnyttja ett kryphål i lagstiftningen försökte skadeskjuta Obamas budget. Men det är inte synd om Obama, och det tillhör politikens spelregler att göra det så jobbigt som möjligt för motståndaren att genomföra sin politik.

Ingen har mig veterligt gjort kopplingen till svenska förhållanden och brännmärkt den rödgröna oppositionen, som håller på med närmast exakt samma sak i den svenska riksdagen. Genom att utnyttja olika kryphål, försöker socialdemokraterna, med benägen hjälp av MP, V och SD, till varje pris att stoppa regeringens femte jobbskatteavdrag. Detta genom att bryta ut en liten del – den så kallade brytpunkten för statlig skatt – och på så sätt kastrera hela lagförslaget.

Den rödgröna oppositionen beter sig alltså som rena rama tepartyrörelsen, men vi ser inget av det raseri som mött de amerikanska förebilderna. Det är ju skillnad på folk och folk.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3 ,4, HD

Andra bloggar om , , , , ,

Putins totala förnedring av Obama

Vladimir_Putin_in_Japan_3-5_September_2000-22

Det är inte Obama som får spö här, men analogin är slående.

Svenska medier och politiker är som bekant obotliga Obama-fanboys, så ingen ska vara förvånad över att till exempel DN för sitt bästa för att släta över den totala förnedringen som USA:s president utsatts för av Vladimir Putin. För där Obama – och hans likaledes gravt inkompetente utrikesminister John Kerry – målat in sig i ett hörn med sin krigsretorik och behovet av att bomba Syrien med något som till slut utvecklade sig till en otroligt liten attack, steg den ryske presidenten fram som en statsman, och hittade en möjlig diplomatisk lösning på konflikten.

Eller rättare sagt – när Obama och Kerry beter sig som truliga tonåringar som nekas att leka med sina dyra vapen och krigsskepp, visar Putin och den ryska administrationen verkligt statsmannaskap. Medier i USA (och Sverige) försöker förgäves att släta över, genom att komma med efterhandskonstruktioner om att Obama minsann själv föreslagit detta under förra helgens G20-möte.

Men för den stora amerikanska allmänheten har Obama, för att uttrycka sig frankt, fått sin rumpa levererad på ett fat av Putin. Medier på högersidan av det politiska spektrumet skräder inte orden. Fox News anser att Putin är den som egentligen förtjänar Nobels fredspris. ”Högerspöket” Glenn Beck deklarerade att USA:s roll som supermakt tog slut igår.

Och oavsett om man har sina preferenser till höger eller vänster, kvarstår faktum – ingen president i modern tid har gjort bort sig mer kapitalt utrikespolitiskt än Barack Obama – inte minst i Mellanöstern där han hjälpt Al-Qaida att komma över vapen i Libyen, gett sitt aktiva stöd till ett islamistiskt maktövertagande i Egypten och nu är på god väg att ställa USA:s stridskrafter till förfogande för terroristerna i Syrien.

För övrigt är det idag, den 11 september, exakt ett år sedan terrorattacken mot USA:s konsulat i Benghazi, där ambassadören Chris Stevens dog, tillsammans med flera soldater ur konsulatets skyddsstyrka. Benghaziattacken skylldes snabbt av administrationen på en fejkad Youtube-video, men som CNN kunde avlslöja i somras var detta ett sätt att skyla över vad som verkligen hände. CIA använde nämligen konsultatet som en front för att smuggla vapen till rebellerna i Syrien. Vid attacken, iscensatt av Al-Qaida, stals 400 bärbara Hellfire-robotar, som bland annat kan användas för att skjuta ner civilt trafikflyg.

Dåvarande utrikesminister Hillary Clintons kommentar till händelsen var lakonisk: Vad spelar det för roll?

Att USA förlorat sin forna roll som världspolis och försvarare av demokrati, frihet och mänskliga rättigheter har aldrig varit tydligare än nu. Och att Ryssland och Putin samtidigt mitt i allt detta framstår som måttfulla och ansvarstagande är en historisk ironi av oändliga proportioner.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 SvD 1, 2, 3, 4

Internetsäkerhet – med bakdörrarna på vid gavel

Efter de senaste månadernas avslöjanden av visselblåsaren Edward Snowden, är det svårt att bli förvånad längre när det gäller omfattningen av den massiva övervakning som amerikanska NSA ägnat sig åt, i nära samarbete med vännerna på brittiska GHCQ och svenska FRA. De senaste uppgifterna visar som bekant att den senare organisationen alltså bedriver en omfattande kartläggning av svenska medborgare – och sannolikt lämnar vidare denna information till sina amerikanska underrättelsekolleger. Om inte detta är brott mot rikets säkerhet, så vet jag inte vad som skulle kvalificera sig för denna brottsrubricering.

Plötsligt får det politiska tassandet kring övervakningsskandalen alltså en logisk förklaring. Självklart ställs inte Obama till svars för NSA:s massövervakning av regeringen – eller S-oppositionen – eftersom samma politiker varit delaktiga i att godkänna FRA:s egen massövervakning av all vår mejl, Internet- och telefontrafik. Och lika klart står det att FRA säkerligen får en avsevärd del av sin finansiering från andra sidan Atlanten, som tack för hjälpen att avlyssna både ryssar och svenskar.

Inget av ovanstående förvånar. Vad som däremot skrämmer är de nya uppgifterna om att NSA skulle ha lyckats kringgå eller knäcka krypteringsalgoritmer, alltså sådana som används för allt ifrån säkra kortbetalningar, Internetbanker och överföring av känsliga dokument skyddade med 128- eller 256-bitars kryptering. Enligt de nya uppgifterna ska NSA antingen ha övertalat/tvingat utvecklarna att lägga in bakdörrar i systemen, eller utnyttjat okända säkerhetshål, som sedan kryptoföretagen övertalats/förbjudits att plugga igen – för att på så sätt ge underrättelsetjänsten fortsatt fri access till de krypterade uppgifterna..

Om ovanstående stämmer, innebär det alltså att hela Internet är trasigt, och att ingen  går att lita på längre. Vad spelar det för roll om jag betalar tiotusentals kronor om året för ett signerat servercertifikat från Verisign för att singalera att det är tryggt att göra affärer med mig – om samma bolag lagt in bakdörrar som står på vid gavel för hemliga polisen? Och med tanke på det stora antal individer som i så fall har tillgång till dessa bakdörrar, vore det närmast ett under om uppgifterna inte hamnade i händerna på folk med betydligt mindre altruistisk läggning än Snowden, sådana som föredrar att utnyttja kunskaperna för att stjäla folks pengar. Hackade betalsystem och kortdatabaser har det förvisso inte saknats exempel på de senaste åren.

Samtidigt med dessa avslöjanden fortsätter övervakningsmyndigheterna sin idoga kamp mot anonymiteten. För parallellt med att NSA, GCHQ, FRA m fl förkortningar skaffar sig direkt tillgång till våra hemligheter, pågår det ett storskaligt krig mot så kallade anonymiseringstjänster och VPN-leverantörer.

Lavabit, en leverantör av krypterad email sedan 10 års tid – bland annat för Richard Snowden – stängde nyligen efter krav från FBI om att få full access till systemet som hade 350.000 kunder. Betaltjänstföretaget Payson ströp tidigare i somras alla betalningar till den svenska VPN-tjänsten Ipredator – enligt uppgift efter krav från Visa och Mastercard – något som även drabbade brittiska TorGuard och TorMail. Paypal stoppade donationer till Wikileaks för flera år sedan, och nu i veckan frös betalförmedlaren 45.000 USD för den lilla isländska startupen Mailpile, en crowdfundad e-mailklient vars syfte är att låta användaren behålla data under egen kontroll, istället för att förlita sig på mailtjänster som Micrsoft eller Google.

Trenden är alltså solklar: vi ska till varje pris hindras att vara anonyma på nätet. De enda säkerhetslösningar som de facto tillåts är de bristfälliga som övervakningsstaten har godkänt och har full tillgång till. Det är även i ljuset av detta vi ska se kampen mot kontanterna: målet är att i princip inga affärer ska kunna ske anonymt, något som även avspeglas i EU:s nya betaltjänstdirektiv, där det bland annat finns krav på att legitimera sig vid inlösen av värdecheckar eller vinster på mer än 20 EUR (160 kr).

Allt detta försvarar våra politiker – till exempel Cecilia Malmström som förmodligen gjort mer än någon svensk politiker när det gäller att avskaffa integriteten på nätet – med att det bara är folk som sysslar med brottslighet, terror och barnporr som behöver vara anonyma på nätet.

Med samma resonemang som grund är det underligt att ingen ännu lagt fram förslag på att polisen ska öppna och kontrollera samtliga postförsändelser. Eller krav på att vi alla installerar dörrlås med en och samma huvudnyckel som förvaras hos polisen – i den händelse att den skulle se ett behov av att kontrollera om något brott begås.

Ändå verkar ingen bry sig. Såväl allianspartierna som S är knäpptysta och fortsätter ägna sig åt ickefrågor som Obamas kungabesök, arbetsförmedlingens VD-fiasko och stängningen av Lundsberg. Piratpartiet, som borde ha uppemot 10 procent av väljarsympatierna, syns inte ens i mätningarna.

För att uttrycka sig som amerikanerna:

We’re f**cked.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SvD Näringsliv, SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , , ,

Obama och konsten att undvika civila offer i drönarkriget

USA:s president Barack Obama fick som bekant Nobels fredspris för ett par år sedan, en utmärkelse som han högtidlighållit genom att succesivt dra tillbaka amerikanska trupper från Irak och Afghanistan. Samtidigt har fredspristagaren kraftigt utvidgat USA:s drönarattacker, alltså fjärrstyrda avrättningar som utförs av operatörer som kan befinna sig på andra sidan jorden.

Presidentens flitiga användandet av drönare, till exempel i Pakistan och Jemen, har ifrågasatts av både politiska motståndare och människorättsgrupper. Obamas svar på detta har varit att alla drönarattacker noggrant planlagts så att inga civila ska komma till skada vid anfallen.

Detta rimmar illa med vittnesmål från marken. Som i Jemen, där Salem Ahmed bin Ali Jaber, en respekterad imam, höll ett tal där han varnade församlingen för  Al-Qaida. När representanter för terrorgruppen senare kom för att konfrontera Ali Jaber, förintades imamen, en kusin och terroristerna av en Hellfire-missil avfyrad från en amerikansk drönare.

Den 17 mars 2011 dödades inte mindre än 42 personer när missiler träffade en busstation i Datta Khel, Pakistan. Målet för drönarattacken var en samling män som samlats på den öppna platsen, och av någon anledning stämplats som terrorister av USA:s underrättelsetjänst. I verkligheten var männen medlemmar av ortens byråd, som samlats för att lösa en konflikt om en gruva. (Se filmen ovan.)

Men eftersom underrättelsetjänsten inte på långa vägar har tillräckligt med operatörer på marken för att säkerställa att det verkligen är terrorister som utses till mål för attackerna. Därför utgörs en stor del av drönarföretagen numera av så kallade signaturattacker, där analys av olika rörelsemönster och beteenden kan innebära ett oväntat besök från en Raptor.

I fallet med mötet i Datta Khel var deltagarna väl mevetna om risken med att samlas på detta sätt, och hade därför informerat den pakistanska armén om mötet 10 dagar i förväg. Men inte hjälpte det – byrådet sprängdes i småbitar.

För Obama rör sig detta dock inte om civila dödsoffer, om någon trodde det. Den amerikanska militären har nämligen omdefinierat vem som är att betrakta som ”civil”, för att på så sätt slippa oskyldiga offer vid attackerna. Under den nya definitionen betraktas alla män i så kallad stridande ålder, dvs 20-40 år, som militanta eller kombattanter. I en lång intervju med New York Times bekräftar den förre amerikanske ambassadören Cameron Munter att det inte krävs särskilt mycket för att trigga igång ett anfall i en bunker i Colorado:

So what’s a signature behavior? ”The definition is a male between the ages of 20 and 40,” former ambassador to Pakistan Cameron Munter told the Daily Beast’s Tara McKelvey. ”My feeling is one man’s combatant is another man’s — well, a chump who went to a meeting.” The New York Times quoted a senior State Department official as saying that when the CIA sees ”three guys doing jumping jacks,” the agency thinks it is a terrorist training camp.

Om bara ett par veckor landar fredspristagaren i Sverige. Om du och dina (manliga) kompisar är mellan 20 och 40 och tänker träffas över en öl under de två dagar som Obama är i stan – håller er inomhus för säkerhets skull. Samlas inte i större grupper på öppen plats.

Och googla för allt i världen inte på tryckkokare.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Jaglands norska Nobelkupp

Medan Nobelprisen fortsätter att delas ut, har Aftenposten har grävt i den norska Nobelkommitténs hånade beslut att tilldela årets fredspris till EU. Och det visar sig som så ofta att det finns ett inte oansenligt antal lik i garderoberna.

Det är till exempel få som berört det välkända faktum att Nobelkommitténs ordförande, Thorbjørn Jagland, sedan 2009 även råkar vara generalsekreterare för Europarådet – en organisation vars syfte är att ”…uppnå större enighet mellan medlemsländerna…”. Och eftersom få saker kan tänkas gynna sammanhållningen bättre än ett Nobelpris, kan man i viss mån förstå att Jagland drev på för att hämta hem priset till sin deltidsarbetsplats i Bryssel.

I vilket annat sammanhang som helst hade detta dock varit ett solklart fall av jäv, och om Jagland hade haft ens en rudimentär form av självinsikt hade han givetvis avstått från att delta i omröstningen om vem som skulle belönas med fredspriset. Dessutom står det i Nobelstiftelsens stadgar att kommittén ska eftersträva enhällighet när pristagare utses.

Men enligt norska Aftenposten var det åtminstone en medlem i Nobelkommittén som garanterat inte hade röstat för EU. Denna någon är Socialistisk venstres Ågot Valle, tidigare vice ordförande i Norges Nej till EU-kampanj. (O)turligt nog var Valle sjuk när Jagland passade på att hålla den avgörande omröstningen för att utse årets vinnare. Istället ersattes hon av Gunnar Stålsett, biskop i Oslo.

Ågot Valle säger att hon hade välkomnat en inbjudan att delta i omröstningen, och att hon på inga villkor hade röstat för EU.  Fast hon ombads alltså inte ens att komma och rösta.

SV:s Stortingsledamot Hallgeir Langeland är förgrymmad och talar öppet om en ”kupp” av Jagland i Nobelkommittén, att politiseringen av priset är djupt olycklig och skadar Norges anseende.

Men det verkligt ironiska i sammanhanget är förstås att Thorbjørn Jagland agerar precis som fredspristagaren EU alltid brukar göra när det vid sällsynta tillfällen är dags att rådfråga ”medborgarna”. Omröstningar riggas oblygt för att få leverera rätt beslut, och blir det ändå fel röstar man om och om igen – tills folket svarar rätt…

Thorbjørn Jagland har i alla fall säkrats en plats bland köttgrytorna för lång tid framöver. Allt medan Schweiz förbereder sig på att fredsprojektet ska gå in i nästa fas…

Intressant?

Andra bloggar åsikter om , ,

Med vänner som Al Gore…

…behöver man inga fiender. Här intervjuas den tidigare vicepresidenten, klimatkämpen och Nobelpristagaren i tv om orsakerna till Barack Obamas genomklappning i debatten med Republikanernas Mitt Romneys.

Al Gores bortförklaring: Obama hade inte hunnit vänja sig vid den tunna luften i Denver, Colorado, varifrån debatten sändes. (Denver ligger på 1.600 meters höjd över havet, och kallas därför i folkmun för Mile-High City.)

Romney, däremot hade kommit redan dagen före, och hade därför hunnit acklimatisera sig, enligt Gore.

Se klippet. Det är faktiskt på riktigt.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, Expressen

Andra bloggar om , , ,

BIlderberg 2012, hemligare än nånsin

  Kalla mig foliehatt, men det finns något med dessa årliga Bilderberg-sammankomster som får den lille konspirationsteoretikern i mig att vakna. Hur kommer det sig att ett möte, där 125 av världens absolut mest inflytelserika politiker, bankirer och företagsledare – inklusive kända ”globalister” som Henry Kissinger och vår egen Carl Bildt – träffas i största hemlighet inlåsta på ett lyxhotell, bevakade av tungt beväpnad polis och säkerhetsstyrkor som inte drar sig för att misshandla och fängsla närgångna fotografer och reportrar, kan planeras och genomföras i princip i total medieskugga? Särskilt som det oftast inte bara bara en utan flera högt uppsatta mediechefer sitter med på mötena (t ex ägarna bakom Washington Post).

Om Bilderbergarna driver på den stora världskonspirationen eller ej, är egentligen en sekundär fråga. Frågan är varför ingen bevakar denna årliga träff, som enligt flera bedömare, och då inte bara foliehattspressen och fringesajter som Infowars, har ett större inflytande på världspolitik och ekonomi än vad de flesta av oss är medvetna om. När samma elit samlas i Davos eller på G8-möten flockas ju världspressen i tusental. Men Bilderbergkonferenserna förbigås i tystnad, av någon anledning.

Enligt amerikanska bloggen Politico, en av få etablerade nyhetsmedier som tagit upp det faktum att Bilderberggruppen i år samlas på The Westfield Marriott i Chantilly, Virginia, torsdag den 31 maj-lördag 2 juni, ryktas det om att de hemliga makthavarna då kommer att utse ”sin” republikanska vicepresidentkandidat, senator Marco Rubio. Och detta långt innan Mitt Romney ens blivit utsedd att umana Barack Obama i höstens presidentval.

Om det låter konspiratoriskt, är det inte helt utan grund. Redan inför förra presidentvalet 2008, höll Bilderbergarna sitt möte i USA, på samma plats dessutom, då det enligt uppgift beslutades att Joe Biden skulle bli Barack Obamas ”running mate”. Jim Johnson, ansvarig för processen att skaka fram en kandidat, var och är en högt uppsatt medlem av Bilderberggruppen. Och enligt Washington Posts kolumnist Al Kamen, var senator John Edwards framträdande vid 2004 års Bilderbergmöte i italienska Stresa det som hjälpte honom säkra demokraternas vicepresidentpost detta år.

Framstående rådgivare till Mitt Romney har dessutom deltagit vid ett flertal tidigare Bilderbergmöten – precis som andra amerikanska toppolitiker som Bill Clinton, Barack Obama och Donald Rumsfeld. Och Obamas rådgivare i utrikesfrågor höll privata briefings vid 2010 års Bilderbergmöte.

Frågan som hela tiden gnager är: kan ett liten elit inlåst på ett hotell tre dagar varje år besluta om världspolitiken – till exempel genom att avgöra vilken kandidat som kommer att backas upp ekonomiskt i det amerikanska presidentvalet? Märk väl att bakom de stängda dörrarna på Bilderbergmötena finns världens mäktigaste banker och storföretag representerade, och ett bättre tillfälle till lobbyverksamhet finns ju knappast än dessa tre dagar i maj-juni varje år.

Bilderberggruppen har ju också influerat europeisk politik genom åren. Bland annat har Etienne Davignon, en av gruppens framträdande figurer, sagt i en intervju att idén om den gemensamma valutan, euron, kläcktes på ett av gruppens möten. Som ett led i arbetet mot en ny världsordning har väl denna valuta funkat så där…

Den högljudde radioprataren och konspirationsteoretikern Alex Jones har i alla fall sin bild klar av vad årets möte kommer att handla om:

 “Should the elite get behind Mitt Romney or Barack Obama? Both men are bought and paid for by the same financial interests, and so the discussion will be which candidate can basically con the American people into laying down to tyranny for another four years.”

Om det nu verkligen är så att den globala eliten verkligen träffas i Virginia på torsdag (tidigare uppgifter har placerat årets träff i Haifa, Israel), kommer de att mötas av en av de största protesterna någonsin – Jones har dragit igång gräsrotsprotesten Ockupy Bilderberg i syfte att ge deltagarna ett stökigt välkomnande. Och förmodligen är sådana massprotester precis vad Bilderbergarna vill ha; ett par tusen konspirationsteoretiker som står och skriker om New World Order är oändligt mycket lättare att avfärda än seriös journalistisk granskning.

Själv är jag fortfarande osäker på om det verkligen kommer att bli något möte till helgen. Efter ett par år där Bilderberggruppen agerat lite mer öppet, bland annat genom att publicera deltagarlistor och ”talking points” på sin hemsida, har det i år varit knäpptyst. 125 av världens mäktigaste har fått varsin personlig inbjudan, och hållit käften om det – precis som gruppens regler stipulerar.

En anledning till att jag är tveksam till såväl platsen som tidpunkten är att Carl Bildt, som deltagit i ett dussintal Bilderbergmöten (och enligt vissa källor även är med om att organisera mötena) är upptagen av en konferens om Somalia i Turkiet den 1 juni, enligt regeringens kalendarium. Jag har sedan mer än en månad försökt få ett svar från Bildts pressekreterare på frågan om utrikesministern kommer att delta på årets Bilderbergmöte –än så länge har frågan mötts av tystnad.

Vi får se vad som händer på torsdag och vilka som dyker upp. Men vänta er inga stora reportage  i tidningarna…

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Tidigare Bilderberspaningar:
Hemliga klubben i S:t Moritz – behöver vi bry oss?

Carl Bildt, ständig gäst hos Bilderbergarna

Carl Bildt och den stora konspirationen

I händerna på kleptokratin


Det finns en positiv effekt av att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor nu sänker USA:s kreditbetyg ett snäpp till AA+ (vilket fortfarande är skyhögt över Grekland, som har ungefär samma förutsättningar att betala sin statsskuld men ändå ligger och skvalpar i botten av kreditbetygsskalan). Nämligen att vi nu vet vem som har makten i USA – och det är varken Barack Obama, demokraterna eller republikanerna – utan Wall Street.

Beslutet att sänka kreditbetyget för USA är förstås motiverat – frågan är varför det inte gjorts långt tidigare – men det intressanta är att läsa S&P:s motivering för sitt agerande.

Standard & Poor anser nämligen att de beslutade besparingarna på 2,1 biljoner dollar är alldeles för små – S&P har sagt att det krävts besparingar på minst 4 biljoner för att USA skulle slippa riskera nedgradering.

Så där har vi det alltså, svart på vitt. Finansmarknaden – där Standard & Poor och andra kreditvärderingsinstitut fungerar som en slags torpeder – har tagit makten över politiken och våra liv. För oavsett vad man tycker om Barack Obama som president, och den förödande låsningen i kongressen mellan demokrater och republikaner, så har USA alltid betalat sina skulder, och aldrig missat en räntebetalning på sina lån. Men nu kommer alltså torpederna från Wall Street och underkänner regeringens arbete. S&P:s uppdragsgivare – den finansiella kleptokratin på Wall Street jublar naturligtvis – en nedgradering innebär högre räntor och ännu fetare vinster för storbankerna.

Samma sak har förstås hänt i Europa, där tyska och franska storbanker, IMF och ECB tillsammans tvingat länder som Grekland, Irland och Portugal till den ena chockbehandlingen efter den andra; att sälja ut sina statliga tillgångar, sänka sina löner och pensioner, sparka offentliganställda, spara in på skolor och sjukvård. Samma kleptokrati som bara några år tidigare hämnngslöst eldat på fastighets- och lånebubblor, begär nu som vanligt att få slippa ansvar för sina usla affärer och dumpa förlusterna i knäet på redan skuldtyngda skattebetalare. Som nu möter arbetslöshet, höjda priser på allt och ett socialt skyddsnät i spillror. Allt för att bankerna ska kunna fortsätta att visa fortsatt fina kvartalsresultat.

Hade Standard & Poor och de andra kreditvärderarna gjort sitt jobb tidigare, hade varken USA eller Europa behövt uppleva den stora finanskrisen 2008. Vi minns att det var Standard & Poor som eldade på subprime-bubblan – genom att ge topprating till de banker och finansbolag som var mest aktiva i pyramidspelet med värdelösa bostadsobligationer. Och det var Standard & Poor som fram till dagen före finanskraschen hösten 2008 gav bolag som Lehman Brothers och AIG högsta möjliga kreditbetyg, AAA.

Alla med lite insikt i amerikansk politik är förstås medvetna om att Wall Street var en av de allra största finansiärerna bakom Barack Obamas presidentvalskampanj. Men att finansbranschen – kleptokratin – nu faktiskt styr i USA har väl aldrig riktigt framgått förrän nu.

Titta gärna på inslaget ovan med finansanalytikern Max Keiser, som beskriver läget bättre än vad någon av våra så kallade ekonomijournalister vågar göra. Han kallar bl a storbankerna och kreditvärderingsinstituen för ”finansiella terrorister”.

Bättre kan det inte sägas.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7  Aftonbladet 1, 2, 3, Expressen, E24

Andra bloggar om , , , , ,

USA, världens mäktigaste u-land

De senaste veckornas käbbel om USA:s skenande statsskuld – ett bråk som i svenska medier oftast utmålas som en kamp mellan en progressiv Barack Obama å ena sida och ett gäng högerextrema galningar i tepartyrörelsen å den andra – ser ut att vara över. Resultatet – om det står sig i omröstningen – blir att lånetaket höjs med 1.000-2.000 miljarder dollar, medan besparingarna uppgår till… några procent av vad staten kommer att gå med underskott med – bara i år.

För problemet är ju inte bara hur Förenta staterna ska gå till väga för att banta sin astronomiska statsskuld – just nu 14.300 miljarder dollar – utan att USA gång på gång vägrar att ta tag i det verkliga problemet. Det vill säga att tvinga folk och företag som har pengar att betala skatt efter bärkraft, något som de har sluppit sedan början av 80-talet då en avdankad Hollywoodskådis otippat gick och blev president och raskt ledde in nationen på vägen mot avgrunden.

Ronald Reagan, som man kan beundra av många andra orsaker (han var till exempel den drivande kraften i arbetet med att få Sovjetunionen att falla samman) hade en fast övertygelse när det gällde ekonomi, och det var att staten och all offentlig verksamhet – förutom försvaret – var av ondo, och att människor skulle klara sig på egen hand. Skatter skulle helst inte existera, och i de fall de inte gick att undvika skulle de sänkas så mycket som möjligt.

Ronald Reagan förklarar sina skattesänkningar i TV 1981.

Grundtanken i denna ekonomiska doktrin, döpt till Reaganomics anammade en extrem version av det som brukar kallas supply-side economics. De snuskigt rika amerikaner som tidigare betalt marginalskatter på upp till 70 procent – i paritet med Sverige på 70-talet – fick plötsligt massiva skattesänkningar. Tanken var att alla dessa stålar, som de rika nu fick behålla, skulle skapa nya jobb genom investeringar i nya företag och konsumtion. Trickle-down Economics kallades det ibland – ur föreställningen att av alla de pengar som regnade ner över de bäst bemedlade, skulle det rinna ner en del även till dem som befann sig längre ner i näringskedjan.

Resonemanget visade sig förstås med tiden ha en del hål. Den rikaste procenten av amerikanerna fann sig plötsligt bada i pengar och dessa nya rikedomar pumpades  in på Wall Street,  där en kader av Gordon Gekkos gjorde allt för att mångdubbla investeringarna. Och det handlade sällan om nya amerikanska jobb utan investeringar i helt andra delar av världen; olja och gas i Mellanöstern, låglönetillverkning i Taiwan och Kina. I USA smällde champagnekorkarna på Wall Street, och finansbubblor blåstes upp i allt snabbare takt. Medan Main Street fick se sina reallöner minska och köpkraften ta en tur söderut.

Idag, 30 år senare, är vi kvar i samma läge – fast många resor värre. Med ett kort avbrott (Clinton-administration) har den helgalna skattesänkarcirkusen fortsatt. När George W Bush tillträdde år 2000 inledde han med att sänka skatterna ännu mer, och drog dessutom igång ett par krig för lånade pengar. De rikaste amerikanerna betalar i dag i snitt bara 18 procent i skatt, och många av de största företagen – som General Electric – betalar inte in ett öre till statskassan. Goldman Sachs, finansfantomerna som haft fingret med i de flesta av efterkrigstidens finansbubblor, betalar två procent i skatt.

Idag, 2011, har Reagonomics nått vägs ände. Tepartyrörelsen, som ofta utmålas som högerextrem är egentligen inte högerextrem utan hatar bara staten i största allmänhet och alla skatter – oavsett om de drabbar Goldman Sachs den vanlige Jones i Dumfries, Virginia – är lika onda. Ingen ska betala skatt, alla ska klara sig själva, är budskapet från dessa sentida och extrema Reagan-fans. Och idag firar de sin största triumf – att få en demokratisk president att anta ett ”sparprogram” som bara innebär nedskärningar och inte en enda skattehöjning.

Resultatet är en nation i fritt fall. Den tidiga köpstarka medelklassen har tvingats se sina besparingar urholkas eller försvinna helt – framför allt som ett resultat av raset på husmarknaden. Allt färre jobb gör att lönerna kan sänkas, vilket leder till minskad köpkraft, och ännu högre arbetslöshet. Mer än nio procent går idag utan jobb i USA, en rekordhög siffra historiskt (arbetslösheten är i verkligheten högre, t ex är förvärvsfrekvensen bland kvinnor betydligt lägre än i Sverige).

Samtidigt slår det nya ”sparpaketet” framför allt mot dem som har det sämst – 100-200 miljarder USD om året ska tas från sjuk- och socialförsäkringssystemen samt officiella investeringar. De som redan har problem att få ekonomin att gå runt, får alltså ännu mindre i plånboken – och den negativa spiralen fortsätter. Risken för att USA glider ner i en ny depression är nu överhängande.

USA är idag i många avseenden ett u-land – tungt skuldsatt men med en gigantisk krigsmakt (som ingen president ens skulle våga föreslå besparingar på). Fackföreningar motarbetas för att företagen ska kunna hålla nere lönerna – inte bara på IKEA-ägda Swedwood. Call centers flyttar hem från Indien och Pakistan, eftersom det nu går att hitta billigare arbetskraft i USA. Och vågen av illegala immigranter från Mexiko har nästan helt ebbat ut. Det går att få nästan lika bra betalt söder om Rio Grande som i USA numera…

Ingen president i modern tid har misslyckats lika mycket som Barack Obama. Ändå behandlar vi fortfarande honom som en rockstjärna här i Sverige. Varför?

Intressant?

Aftonbladet, Expressen, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5 GP

Fler bloggar om , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: