I somras utbröt ett kollaktivt ramaskri inom klimatindustrin, efter regeringens beslut att låta Sveriges största – tillika en av världens starkaste – isbrytare Oden stanna hemma och bryta is i Bottenviken i år, efter att under fem år befunnit sig i Antarktis, där fartyget säkerställt leveranser till och från den amerikanska forskningsbasen McMurdo.

Men efter två rekordkalla och bistra vintrar, med högar av färjor och handelsfartyg fastfrusna i Östersjöns is, beslöt Sjöfartsverket att Oden, tillsammans med Sveriges fyra andra isbrytare skulle hålla sig hemma i år. Ilska och fördömanden från det internationella forskarsamhället bet inte på sjöfartsverket, inte heller vädjanden från USA:s utrikesminister Hillary Clinton, som skrev ett personligt brev till Carl Bildt i hopp om att den svenske utrikesministern skulle kunna få sjöfartsmyndigheterna på bättre tankar. Beslutet stod fast: Oden skulle stanna i svenska vatten.

Det faktiska resultatet blev dock ett helt annat, för knappt hade den diplomatiska krisen med USA ebbat ut förrän Sjöfartsverket hyrde ut Oden igen – till Finland, där hon nu ser till att hålla transportlederna öppna till de stora hamnarna i norr. Vilket visat sig vara ett utmärkt beslut, för medan isen knappt lagt sig på den svenska sidan av Bottenviken, har de envisa sydvästvindarna denna vinter packat ismassorna mot den finska kusten istället.

Att jag kommer att tänka på Odenbråket just nu är rapporterna om den extrema vinter som Alaska just nu upplever med stormar, kyla och metervis med snö utöver det normala. Kommunikationer har lamslagits, och orkanvindar under hösten har stoppat leveranser av bränsle och förnödenheter till avlägsna delar av delstaten, till exempel till hamnstaden Nome vid Alaskas kust vid Barents hav.

Isbrytaren Healy försöker assistera ryska tankern Renda i Barents hav.

För ett par dagar sedan körde den ryska tankern Renda, på väg till Nome med bunkerolja, fast i isen i Barents hav, där fartyget de senaste dagarna assisterats av amerikanska kustbevakningens isbrytare Healy. ”Räddningsuppdraget” var dock nära att misslyckats, då fartyget är byggt endast för lättare isbrytning och Renda var nära att fastna i packisen – under gårdagen rörde sig tankern bara 20 meter…

Att notera är att istjockleken i området ”bara” är lite drygt en meter, vilket är rena bagatellen för en isbrytare av Odens klass. Men incidenten visar på det verkliga problemet; nämligen att USA i princip helt saknar isbrytarflotta. Världens rikaste land, med en delstat som är större än Sverige precis vid Norra ishavet, har idag endast en fungerande, lätt isbrytare i drift, Healy. De övriga två, Polar Sea och Polar Star, ligger sedan åratal på varv i Seattle, med stora reparationsbehov. Experter gör bedömningen att U.S Coast Guard skulle behöva upp till sex större isbrytare.

Vad incidenten i Barents hav visar, är USA:s skriande brist på isbrytarkapacitet. Möjligen beror det på åratal med rapporter om smältande havsisar och varmare klimat, eller bara på missriktad spariver, men idag klarar USA alltså bara med nöd och näppe att hålla sina egna nordliga handelsleder öppna.

Det är i ljuset av detta man ska se Hillary Clintons vädjan till Carl Bildt i somras. USA har helt enkelt inga egna isbrytare som klarar att operera under arktiska förhållanden.

Men kanske är det inte för sent att tjäna en hacka? Amerikanerna hade nog betalat top dollar just nu för att få låna Oden i några veckor.

Intressant?

Andra bloggar om usa, vinter, is, isbrytare, arktis

Related posts:

1. Sjöfartsverket: en bra affär att hyra ut Oden
2. I Miljöpartiets Sverige hade vi varit ihjälfrusna nu
3. Fartygen fryser fast – då är isbrytaren i Antarktis

Håller Sjöfartsverket på att skaffa sig ett eget Odengate?

Man kan ju fråga sig, efter att Tomas Årnell, rederichef på Sjöfartsverket, på fullt allvar står i Rapport och påstår att det är en bättre affär för Sjöfartsverket att hyra ut Sveriges största och kraftigaste isbrytare till ett forskningsuppdrag på andra sidan Jorden, än att låta den stanna hemma och bryta is i Östersjön.

Då kan man ju fråga sig – eftersom inte Rapports reporter har vett att göra det: är Sjöfartsverkets uppdrag att generera vinst? Är det därför vi har pumpat in ett antal miljarder skattekronor i fem stora isbrytare: att de ska hyras ut till klimat(hots)forskning i Antarktis? Jag trodde i min enfald att vi hade dem för att säkerställa att en viktig del av Sveriges infrastruktur – sjöfarten – fungerar även om det blir kallt och is. Jag funderar på vad reaktionen blivit om Vägverket hade skickat iväg ett par hundra väghyvlar till Kanada mitt i vintern?

Förutom att rederichefen knappast räknar med de samhällsekonomiska kostnaderna av att dussintals fartyg ligger fastfrusna, drabbar bristen på isbrytare industrin hårt. Massafabriker i Sundsvall står stilla när fraktfartygen inte kan leverera råvaror, och långtradare blir stående i dagar utan att kunna nå sin destination. Och då står alltså Årnell och påstår att Sjöfartsverket gör en bättre affär på att ha Sveriges största isbrytare uthyrd. Något som de gjort de senaste vintrarna, eftersom de varit så pass milda.

Men Sjöfartsverket har väl, precis som alltför många i etablissemanget, lyssnat på Pär Holmgren, och gått på dravlet om att vi när som helst får Medelhavsklimat i Sverige.

Ett episkt fail, som det kallas.

Andra om vinter, klimat, snö, is

Intressant?

Related posts:

1. Oden hade behövts nu – i Alaska
2. YouTube, ingen bra affär för Google
3. Fartygen fryser fast – då är isbrytaren i Antarktis