Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Övervakning (sida 1 av 2)

Föräldrakontroll är bättre än åldersgränser

Upprördheten har varit stor de senaste dagarna, sedan nyheten om att Facebook – liksom även andra sociala medier – ska få en 16-årsgräns. (Idag är 13 år den vanligaste åldersgränsen för att skaffa ett konto på exempelvis Google eller Facebook.)

Och som så ofta förr handlar det hela om ett EU-direktiv, alltså ett sånt som begåvat oss med de ohyggligt irriterande rutorna som dyker upp i tid och otid på webbsidor man besöker och meddelar att sajten minsann använder sig av kakor. Inte bara en gång, utan ofta varje gång man besöker sidan.

Detta nya EU-direktiv är, som flera uppmärksammat, inte att betrakta som en egentlig åldersgräns för att få använda sociala medier,  utan i vanlig ordning en byråkratisk konstruktion där en vuxen vårdnadshavare måste godkänna de allmäna villkoren för barn upp till 16 års ålder. Det handlar alltså om de där hundratalet sidor med juridisk rappakalja – ofta på engelska –  som alla givetvis läser noggrant innan de installerar eller uppgraderar ett program.

Jag vet inte riktigt vad detta nya direktiv är tänkt att lösa för problem, men om vi antar att de ska skydda barn och unga på nätet lär det bli ett kraftfullt slag i luften. För det stora problemet med Facebook, Twitter, Snapchat, Kik, WhatsApp och alla andra sociala tjänster/appar som ungdomar kommunicerar med idag, är att de egentligen bara har ett läge: vuxenläget. Allt nu – helt utan begränsningar.

Vilket innebär att jag som förälder, som tyvärr är sorgligt medveten om farorna med att skaffa sig en digital närvaro, inte har möjlighet att ge den snart tioåriga dottern en mjukstart på nätet. ”Facebook för barn” lyser fortfarande, tio år efter att det sociala nätverket såg dagens ljus och 1,59 miljarder användare senare, med sin frånvaro. Mark Zuckerberg har fortfarande inte kommit på tanken att föräldrar kanske vill hålla handen ett tag på sina barn när de tar sina första steg ut på de sociala medierna. Hela föräldraskapet går ju liksom ut på att introducera världen bit för bit till sina barn, men här blir det alltså allt på en gång. Det är lite som att låta sin åttaåring gå själv till skolan för första gången – och instruera henne att springa rakt över den åttafiliga motorvägen istället för att hålla sig på gångstigen.

Om vi tar Facebook som exempel, borde det vara självklart att jag som vårdnadshavare erbjöds en föräldrakontroll där jag kan begränsa hennes nätnärvaro. Jag vill kunna sätta tidsgränser för användandet, jag vill ha möjligheten att granska vänförfrågningar – eller vem som försöker kontakta henne – och jag vill kunna begränsa möjligheten för skolkompisar eller utomstående att tagga henne i bilder och inlägg. Och om det skulle uppstå bråk eller mobbning – något som ju tyvärr inte är helt ovanligt – vill jag kunna tanka ner en komplett chatthistorik för att kunna se vad som egentligen hänt.

Idag lämnas sådant material ut enbart till polisen, efter kontakt med Facebook långt borta i Kalifornien. Oftast läggs utredningarna ner långt innan det ens kommer så långt.

chrome_restricted_user

I Google Chrome har man möjlighet att skapa begränsade användarprofiler. Men systemet är trubbigt och tvingar en administratör att antingen öppna allt eller lägga till enskilda sajter som är tillåtna.

Det här är ett allmänt problem, som EU:s lagstiftare borde vara betydligt mer angelägna om att lösa. Varför finns det ingen föräldrakontroll värd namnet i de sociala medierna – trots att alla vet att de flesta barn skaffar konton långt före tio års ålder?  Här handlar det inte om att ”massövervaka” eller spionera på sin son eller dotter, utan att kunna utöva normalt föräldraskap. Så länge allt fungerar och det är lugnt så finns det ingen som helst anledning att lägga sig i eller titta på vad ungarna gör på Snapchat eller Facebook. Men om det skulle bli problem vill jag kunna ingripa.

Google gjorde ett halvhjärtat försök med övervakade konton i Chrome som aldrig riktigt kom förbi experimentstadiet. Och i Apples OSX är det möjligt att både övervaka och begränsa användarkonton. Men i de sociala medierna är föräldrakontroll är en sorgligt eftersatt funktion.

Jag har inget bra svar på varför det är Antagligen beror det på att alla sociala medier utvecklats av unga män – för andra unga män. De har oftast inga barn själva, och kan inte en sätta sig in i situationen.

Eller finns det andra förklaringar?

Intressant?

Fler om , ,

Övervakningsindustrin: Det är mycket värre än vi trott

paketoppning_cisco

En bild ur Greenwalds bok som visar hur NSA öppnar en försändelse från Cisco för att installera spionprogramvara.

Efter det senaste årets Snowden-avslöjanden om amerikanska säkerhetstjänsten NSA:s globala massövervakning av mobil- och internettrafiken trodde i alla fall jag att det mesta redan sagts i denna skandal, vars omfattning hade fått gamla Stasi-officerare att bli gröna av avund.

Men i No Place to Hide, journalisten Glenn Greenwalds nya bok om visselblåsaren Edward Snowden och avlyssningsaffären, som släpps idag, visar sig storleken och magnituden av övervakningen vara oändligt mycket större än vi hittills trott.

I en intervju med Amy Goodman på Democracy Now (se klippet ovan) avslöjar Greenwald – som länge varit ovillig att faktiskt sätta sin fot på amerikansk mark av rädsla att bli fängslad – att NSA:s spioneri går betydligt längre än att ”bara” samarbeta med de stora tele- och internetbolagen för att få tillgång till användardata.

NSA har, genom samarbete med sina mest lojala ”partners” även fysiskt fått tillgång till teknisk utrustning för installation av spionprogram och bakdörrar. I boken pekas särskilt amerikanska Cisco ut, ett av världens största tillverkare av Internetroutrar och switchar. Greenwald visar med bilder och dokument, läckta av Edward Snowden, hur NSA hämtat upp försändelser av routrar och brandväggar, skickade med post eller transportfirma från Cisco till bolagets kunder, däribland stora Internetleverantörer, för att installera bakdörrar i utrustningen. Efter installation har förpackningarna noggrant återförslutits med Ciscos egna säkerhetssigill och skickas vidare till slutkunden – som alltså inte haft en aning om att utrustningen preprerats för att rapportera in allt till NSA. Greenwald har inga handfasta bevis på att Cisco självt varit inblandat i verksamheten, men det ligger nära till hands att tro att leveranserna annonserats i förväg, så att NSA varit förberedda på var utrustningen kunnat plockas upp för specialbehandling.

Parallellt med denna hantering, har amerikanska myndigheter i skarpa ordalag varnat företag för att köpa routrar från exempelvis kinesiska tillverkare, eftersom dessa – enligt samma underrättelsemyndigheter – inneburit en ökad risk för avlyssning från främmande makt. En kinesisk konkurrent till Cisco uppges till och med ha dragit sig ur den amerikanska marknaden, eftersom myndigheterna aktivt motarbetat dem och ingen längre vågar köpa företagets varor.

Detta har fått till följd att amerikanska Cisco nått en närmast monopolliknande ställning på hemmamarknaden – med aktiv hjälp från NSA – mot att företaget sett mellan fingrarna när dess utrustning implanterats med spionprogram för att massövervaka befolkningen i USA och övriga världen.

Massövervakningen handlar alltså inte bara om kampen mot terrorismen, som politikerna ständigt hänvisar till, utan har även kommit att användas för att aktivt gynna amerikanska ekonomiska intressen. Alltså helt enkelt industrispionage i en aldrig tidigare skådad utsträckning.

Dessutom berättar Greenwald i sin bok om hur NSA varit drivande i utbyggnaden av mobil- och internetaccess på flygplan – i syfte att kunna avlyssna allt som sägs ombord – och hur USA även handgripligen gått in och planterat övervakningsutrustning i ambassader och konsulat tillhörande även vänligt sinnade samarbetspartner som EU.

Storyn om massövervakningen är alltså långt ifrån över. Fram träder en bild av en helt ny och mörkare internetindustri, byggt på massövervakning av i princip hela mänskligheten. Denna industri har nu vuxit sig så stor och lukrativ, att den förmodligen inte är möjlig att stoppa.

Det är alltså mycket värre än vi trott.

storebrorserdig noplacetohidePå svenska har Greenwalds bok fått titeln Storebror ser dig. Den finns givetvis att köpa som e-bok, till exempel på Bokon.se för 155 kr. Bokon, som jag själv varit med att bygga upp, är mig veterligt ännu inte en partner till NSA eller FRA. (Åtminstone inte det fram till sommaren 2013 då jag slutade där…)

Amazon vet man ju aldrig med, men vågar du köpa därifrån kommer du undan med bara 88 spänn för den engelskspråkiga Kindle-upplagan…)

Intressant?

Läs också: SVT, Aftonbladet 1, 2, Den hälsosamme ekonomisten, Dagens ETC, Henrik Alexandersson.

Fler bloggar om , , , ,

Miljöpartiets tveksamma inställning till integriteten är tyvärr inget nytt

Efter att ha varit förskonat från alla former av kritisk granskning i mer än 15 års tid, upplever Miljöpartiet just nu sin första verkliga kris. Orsaken är Åsa Romsons utspel i morse att förbjuda anonyma bloggare för att komma åt det så kallade näthatet. Så här sa Romson ordagrant i radiointervjun:

Den som ansvarar för en blogg kan inte vara anonym. Det måste finnas någon att vända sig till som tar ansvar för att stänga av personer som använder sajter för att begå brott. Det tycker vi är ett grundläggande krav.

Det är långt ifrån första gången Romson hasplar ur sig konstigheter, men till skillnad från i miljö- och klimatfrågor där partiet ännu är fredat från all kritisk granskning (som en färsk undersökning från TNS-Sifo bekräftar) gav sig språkröret denna gång in i en debatt där hon trampade på helt fel tår. Och reaktionen från integritetsvännerna på nätet lät inte vänta på sig – Romsons utspel har sågats i princip av samtliga nätdebattörer idag.

Det tog dock inte många minuter innan såväl språkröret själv som andra företrädare för Miljöpartiet pudlade. Partiets EU-kandidat Jakop Dalunde gjorde ett försök att förklara vad Romson egentligen menade med sitt utspel både på sin egen blogg och i P3 Nyheter med Karlsten, men misslyckades totalt och ursäktade sig därefter med att han fått ”hjärnsläpp”. Det enda vi fått veta är att partiet planerar att ”återkomma” i frågan när de tänkt ut något som kanske fungerar.

Miljöpartiets krishantering bär tydliga spår av både yrvakenhet och förvirring: uppenbarligen har ingen i partiet ens funderat på hur de ska hantera ett fullskaligt mediedrev, som de nu utsätts för. Och det är i högsta grad en nyttig lärdom – som Riksdagens tredje största parti är det ohållbart att MP tillåts få en fortsatt räkmacketillvaro genom resten av valrörelsen. Förhoppningen är att Sveriges journalistkår – trots sitt dokumenterat stora MP-stöd – kritiskt börjar granska även andra uttalanden och utspel från Romson och Fridolin (och slutar agera hejaklack när den senare tar flyget till Stora Hornstull för att hämta inspiration).

Romson-debaclet är nämligen långt ifrån det första exemplet på MP:s tveksamma vurm för den personliga integriteten. Det är bara några år sedan Grön ungdom röstade igenom en motion på sitt årsmöte om att införa så kallade personliga utsläppsrätter. Detta system, som skulle hanteras av storbankerna, hade medfört att varje svensk skulle övervakas in i minsta detalj vad gäller transporter, elförbrukning och resor. Det skulle alltså kräva en kontrollapparat som hade fått DDR:s övervakningssamhälle att framstå som rena frihetsdrömmen.

Integritetsaspekten oroade förvisso en del miljöpartister, men här handlade det ju om klimatet – och denna fråga är i MP:s värld överordnad allt annat, inklusive den personliga integriteten, resonerade ungdomsförbundet. Men det är inte bara Grön ungdom som brinner för denna typ av ransonering – Gustav Fridolin uppgavs av magasinet Effekt också vara smygförälskad i idén med personlig utsläppskontroll.

(För övrigt finns motionen inte längre kvar på Grön ungdoms hemsida, möjligen har den tagits bort av valtaktiska skäl.)

För några år sedan krävde dessutom Miljöpartiet en obligatorisk hälsopolicy för att få driva mötesplatser på internet. Och listan på exempel kan göras längre.

Jag är övertygad om att det existerar liberala medlemmar även i MP, men i en rad frågor uppträder partiet som en slags neo-ludditisk* sekt som mest av allt vill ha kontroll över samtliga delar av våra liv. Från hur ofta och vart vi reser till vad vi äter och hur vi bor. Personlig integritet är i detta avseende bara viktig att försvara när den råkar sammanfalla med partiets överordnade mål.

Förhoppningsvis för Romsongate det goda med sig att MP börjar granskas precis som andra partier som vill ha väljarnas förtroende att styra Sverige. Den långa smekmånaden med den svenska mediekåren har pågått alldeles för länge.

Intressant?

Läs också: Josh, HAX, Motpol, Den hälsosamme ekonomisten,André Assarsson

* Neo-Luddism är en filosofi som motsätter sig de flesta former av modern teknik. Neo-luddismen beskrivs som en ”ledarlös rörelse av passivt motstånd mot konsumismen och den skrämmande teknologin som hör ihop med datoråldern”. Namnet kommer från de brittiska ludditerna, som var aktiva mellan 1811 och 1816 och gjorde sig kända för att ta avstånd från moderna tekniska redskap och predikade ett enkelt leverne. (Källa: Wikipedia.)

Andra bloggar om , , , ,

Små och stora avlyssningsskandaler

Det blir allt svårare att inte förfalla till cynism när det gäller den ständigt svällande avlyssningsskandalen med amerikanska underrättelsetjänsten NSA i förarsätet – fast förstås med benäget bistånd bland annat från Storbritanniens spionorgan GCHQ och svenska FRA.

I måndags startade rättegången i London mot den förra skvallertidningen News of the World, vars chefredaktör står åtalad för att ha avlyssnat ett stort antal brittiska kändisar. Affären slog ner som en bomb när den avslöjades för några år sedan, och har bland annat lett fram till lagförslag för att begränsa pressfriheten i landet.

Men oavsett hur illa man tycker om att skvallertidningar tar bilder i smyg och till och med avlyssnar kändisarnas mobiltelefoner, förbleknar brottet jämfört med vad den brittiska regeringen, i maskopi med USA:s underrättelsetjänst utsatt de egna medborgarna för.

Och här handlar det inte bara om ett par kändisar som får sitt privatliv uthängt, utan alla – inklusive toppolitiker som Angela Merkel. GHCQ och NSA har kunnat avlyssna samtliga samtal, alla mejlkonversationer, banktransaktioner, Googlesökningar och Facebook-konversationer. Kreditkortstransaktioner har sedan länge skeppats i bulk till USA via det så kallade Swift-avtalet, och uppgifter gör till och med gällande att NSA skjutit SSL-protokollet i sank genom att bygga in bakdörrar i kryptot.

I detta läge tycker man möjligtvis att politiker som David Cameron borde visa åtminstone lite ödmjukhet inför det raseri som den anglo-amerikanska massövervakningen gett upphov till, precis som Obama nu gör sitt bästa för att skademinimera.

Men istället går Cameron till förnyad attack mot pressen – inte för att den bedriver avlyssning, utan för att tidningarna skriver om att brittiska och amerikanska myndigheter spionerar på den egna befolkningen. I närmast episk brist på markkontakt, hävdar Cameron på fullt allvar att det hotar nationens säkerhet att hans egna väljare får veta i vilken utsträckning han spionerar på dem.

Samtidigt sitter mannen som satte det hela i rullning, CIA-operatören Edward Snowden, i påtvingad asyl i Moskva, där han fått åtminstone en tillfällig fristad av Rysslands president Vladimir Putin – som tyvärr är den vi kan tacka för att vi idag vet vad vi vet om USA:s avlyssning. Hade inte Rysslands allt mera maktfullkomliga ledare gett Barack Obama fingret när USA krävde Snowden utlämnad, hade vi aldrig heller fått veta den fulla vidden av skandalen.

För vi ska inte glömma bort alla som valde att vända Snowden ryggen i somras, då han förgäves försökte få uppehållstillstånd i ett antal så kallat demokratiska länder. Alla sa nej – inklusive Sverige. Trots alla stolta deklarationer om åsiktsfrihet och öppenhet, hade Bildt och den svenska regeringen inte tvekat en sekund att återigen plocka fram den oranga fångdräkten, handfängsel och vuxenblöja och sätta visselblåsaren på ett plan över Atlanten om Snowden satt sin fot på svensk mark.

Vad man kan konstatera är att det inte är helt lätt att skilja på vän och fiende längre.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Internetsäkerhet – med bakdörrarna på vid gavel

Efter de senaste månadernas avslöjanden av visselblåsaren Edward Snowden, är det svårt att bli förvånad längre när det gäller omfattningen av den massiva övervakning som amerikanska NSA ägnat sig åt, i nära samarbete med vännerna på brittiska GHCQ och svenska FRA. De senaste uppgifterna visar som bekant att den senare organisationen alltså bedriver en omfattande kartläggning av svenska medborgare – och sannolikt lämnar vidare denna information till sina amerikanska underrättelsekolleger. Om inte detta är brott mot rikets säkerhet, så vet jag inte vad som skulle kvalificera sig för denna brottsrubricering.

Plötsligt får det politiska tassandet kring övervakningsskandalen alltså en logisk förklaring. Självklart ställs inte Obama till svars för NSA:s massövervakning av regeringen – eller S-oppositionen – eftersom samma politiker varit delaktiga i att godkänna FRA:s egen massövervakning av all vår mejl, Internet- och telefontrafik. Och lika klart står det att FRA säkerligen får en avsevärd del av sin finansiering från andra sidan Atlanten, som tack för hjälpen att avlyssna både ryssar och svenskar.

Inget av ovanstående förvånar. Vad som däremot skrämmer är de nya uppgifterna om att NSA skulle ha lyckats kringgå eller knäcka krypteringsalgoritmer, alltså sådana som används för allt ifrån säkra kortbetalningar, Internetbanker och överföring av känsliga dokument skyddade med 128- eller 256-bitars kryptering. Enligt de nya uppgifterna ska NSA antingen ha övertalat/tvingat utvecklarna att lägga in bakdörrar i systemen, eller utnyttjat okända säkerhetshål, som sedan kryptoföretagen övertalats/förbjudits att plugga igen – för att på så sätt ge underrättelsetjänsten fortsatt fri access till de krypterade uppgifterna..

Om ovanstående stämmer, innebär det alltså att hela Internet är trasigt, och att ingen  går att lita på längre. Vad spelar det för roll om jag betalar tiotusentals kronor om året för ett signerat servercertifikat från Verisign för att singalera att det är tryggt att göra affärer med mig – om samma bolag lagt in bakdörrar som står på vid gavel för hemliga polisen? Och med tanke på det stora antal individer som i så fall har tillgång till dessa bakdörrar, vore det närmast ett under om uppgifterna inte hamnade i händerna på folk med betydligt mindre altruistisk läggning än Snowden, sådana som föredrar att utnyttja kunskaperna för att stjäla folks pengar. Hackade betalsystem och kortdatabaser har det förvisso inte saknats exempel på de senaste åren.

Samtidigt med dessa avslöjanden fortsätter övervakningsmyndigheterna sin idoga kamp mot anonymiteten. För parallellt med att NSA, GCHQ, FRA m fl förkortningar skaffar sig direkt tillgång till våra hemligheter, pågår det ett storskaligt krig mot så kallade anonymiseringstjänster och VPN-leverantörer.

Lavabit, en leverantör av krypterad email sedan 10 års tid – bland annat för Richard Snowden – stängde nyligen efter krav från FBI om att få full access till systemet som hade 350.000 kunder. Betaltjänstföretaget Payson ströp tidigare i somras alla betalningar till den svenska VPN-tjänsten Ipredator – enligt uppgift efter krav från Visa och Mastercard – något som även drabbade brittiska TorGuard och TorMail. Paypal stoppade donationer till Wikileaks för flera år sedan, och nu i veckan frös betalförmedlaren 45.000 USD för den lilla isländska startupen Mailpile, en crowdfundad e-mailklient vars syfte är att låta användaren behålla data under egen kontroll, istället för att förlita sig på mailtjänster som Micrsoft eller Google.

Trenden är alltså solklar: vi ska till varje pris hindras att vara anonyma på nätet. De enda säkerhetslösningar som de facto tillåts är de bristfälliga som övervakningsstaten har godkänt och har full tillgång till. Det är även i ljuset av detta vi ska se kampen mot kontanterna: målet är att i princip inga affärer ska kunna ske anonymt, något som även avspeglas i EU:s nya betaltjänstdirektiv, där det bland annat finns krav på att legitimera sig vid inlösen av värdecheckar eller vinster på mer än 20 EUR (160 kr).

Allt detta försvarar våra politiker – till exempel Cecilia Malmström som förmodligen gjort mer än någon svensk politiker när det gäller att avskaffa integriteten på nätet – med att det bara är folk som sysslar med brottslighet, terror och barnporr som behöver vara anonyma på nätet.

Med samma resonemang som grund är det underligt att ingen ännu lagt fram förslag på att polisen ska öppna och kontrollera samtliga postförsändelser. Eller krav på att vi alla installerar dörrlås med en och samma huvudnyckel som förvaras hos polisen – i den händelse att den skulle se ett behov av att kontrollera om något brott begås.

Ändå verkar ingen bry sig. Såväl allianspartierna som S är knäpptysta och fortsätter ägna sig åt ickefrågor som Obamas kungabesök, arbetsförmedlingens VD-fiasko och stängningen av Lundsberg. Piratpartiet, som borde ha uppemot 10 procent av väljarsympatierna, syns inte ens i mätningarna.

För att uttrycka sig som amerikanerna:

We’re f**cked.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SvD Näringsliv, SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , , ,

Förtryckarstaten i nostalgiskt skimmer

weissensee_ard

Julia Hausmanns papper kontrolleras av Stasi. (Bild från tyska ARD).

Började titta på tyska ARD:s familjedrama Weissensee igår. Serien, vars första säsong  hade premiär i Tyskland 2010, rullar nu på SVT (och finns också att se på SVT Play. Serien utspelar sig 1980 och är en slags släktkrönika som följer de båda familjerna Kupfer och Hausmann – som bägge bor i den Östberlinska stadsdelen Weisensse. Det är en slags brytningstid i DDR, efter flera års entspannung kan nu Östtyskland till och med tillåta sporadiska besök av en amerikansk playboy i Mustangcab – även om Stasi övervakar allt i detalj som  Robert Snyder (vars tyska släkt heter Scheider) företar sig under  gränspassagerna.

Familjen Kupfer består av enbart poliser. Pappan är uppburen chef i den östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Den äldste sonen, Falk, försöker jobba sig upp på karriärstegen, men stöter på patrull när hans egen bror Martin visar sig ha inlett ett förhållande med dottern till Dunja Hausmann – sångerska med ifrågasatt lojalitet gentemo mot Partiet. Förhållandet kompliceras ytterligare av andra faktorer (som att Stasipappan en gång haft ett förhållande med Dunja, den subversiva sångerskan).

Både miljön och intrigen är övertygande och skådespelarinsatserna i toppklass – precis som det brukar vara i tyska tv-serier alltså. Men det som märks kanske starkast efter att ha sett två avsnitt är det nostalgiska ljus som producenterna valt att bada det östtyska 1980-talssamhället i.

För trots den massiva övervakningen, knappheten och inskränkningarna av vardagslivet trivs människor ändå rätt bra med livet. Hela serien genimsyras av en familjär stämning – i den lilla socialistiska staten känner alla varandra – och mitt i totalitarismen, förtrycket och massövervakningen finns det plats för både kärlek, skratt och flams. Stasi vill bara väl, och en planerad republikflykt i Snyders Mustang måste stoppas utan att någon kommer till skada (det skulle skapa oönskade rubriker i västmedierna). Till och med den tomma smink-butiken, där Julia Hausmann arbetar lite lojt med att skylta upp bäst hon kan med sina fem flaskor parfym, känns nostalgisk i all sin torftighet.

Drygt 20 år efter murens fall, i ett Berlin som blir allt mer gentrifierat och de fattiga konstnärerna, poeterna och andra mindre bemedlade sakta men säkert föses ut från trendiga stadsdelar som Prenzlauer Berg och Schauenviertel, verkar delar av Tyskland längta tillbaka till den gamla goda tiden. Där det var fattigt, nedgånget och knapert, men där man ändå hade sysselsättning och en trygg inkomst. Och där den stora socialistiska familjen fanns där för en.

Oavsett om det skedde till priset av världshistoriens mest omfattande övervakning, en totalitär regim och fängelser fulla av socialismens fiender.

Weisensee är välgjord och spännande serie, men den framställer ändå Östtyskland som en slags försvunnen idyll, värd att längta tillbaka till. Ett slags grådaskigt, men lyckligt Hobsala, orört av kapitalismen bakom den antifascistiska skyddsvallen. Ostalgi kallas det visst.

I kväll måste jag givetvis se tredje avsnittet.

Intressant?
Aandra bloggar om , , , ,

Faran med att googla efter köksutrustning

tryckkokare-i-guld

Tryckkokare i guld, hittad på sajten tryckkokning.se

Familjen Catalano i New York fick nyligen oväntat besök – av polisens antiterroristenhet. Orsaken var, enligt mamman Michele Catalano, att hon jämfört priser på tryckkokare på nätet. Detta, i kombination med att hennes make googlat efter ryggsäck och den nyhetsintresserade sonen läst allt han kommit över om Maratonbombingen i Boston, var uppenbarligen tillräckligt för att larmklockorna skulle börja ringa för fullt i de av Edward Snowden avslöjade övervakningssystem – PRISM och det nyligen avslöjade Xkeyscore – som NSA och företrädare för de amerikanska säkerhetstjänsterna gång på gång avfärdat som överdrifter.

Som bekant var det just en tryckkokare dold i en ryggsäck som användes vid bombdådet vid Boston Maraton i våras, och dessa söktermer tillsammans fick det uppenbarligen att blinka ilsket rött i något av NSA:s eller CIA;s automatiska övervakningsprogram. Polisen hävdar dock att tillslaget var resultat av ett ”tips”.

Oavsett vad som är sant just i det här fallet, ska vi vara medvetna om att PRISM-programmet – som enligt Snowden övervakar allt som medborgarna gör på nätet in i minsta detalj – genererar fullkomligt absurda mängder data, mångdubbelt större än  någon människa kan hantera. Varje sekund laddas t ex 3.600 bilder upp bara på fototjänsten Instagram.

Därför förlitar sig säkerhetstjänsten till olika typer av automatiserade program, algoritmer, som trålar bland de miljontals bilder, filmer, uppdateringar och Googlesökningar som görs varje dag. Och när vissa på förhand uppställda kombinationer av nyckelord dyker upp i rätt (eller fel) sammanhang, ringer varningsklockorna.

Frågan är då vilka nyckelord och/eller kombinationer av sökfraser eller annan aktivitet som triggar igång dessa algoritmer? Och hur många röda lampor har redan blinkat för misstänkta sökningar som du eller jag har gjort?

Många brukar försvara övervakningen med att det är för vår egen trygghet, och ”jag har ändå inget att dölja”. Det är ett farligt feltänk. Några oförsiktiga sökningar, ett Twitterinlägg på fyllan och en tveksam uppladdning på Instagram kan mycket väl räcka för att hamna på en speciell lista hos någon säkerhetspolis – i Sverige, USA eller i Storbritannien. Och sedan, när du står där i passkontrollen på Newarkflygplatsen och nekas inresa för din weekend i New York, kommer du aldrig att få veta vad du har gjort för fel, eftersom det är en algoritm i någon superdator djupt nere i ett bergrum som profilerat ditt beteende på nätet som misstänkt.

Välkommen till 1984.

Samtidigt har naturligtvis de verkliga terroristerna ett försprång gentemot de övervakningskåta och säkerhetsnojiga myndigheterna. De förra vet mycket väl hur de ska undvika att fastna i filtren – och framför allt är de inte korkade nog att försöka sig på ytterligare en aktion med hjälp av tryckkokare i en ryggsäck. Som vanligt utkämpar myndigheterna gårdagens krig istället för att förbereda sig för de framtida slagen.

De stora förlorarna är vanliga människor, som förväntas acceptera en kartläggning av våra liv in i minsta detalj utan protest. Våra politiker – oavsett partifärg – har ju för länge sedan beslutat att avskaffad integritet för nio miljoner svenskar är ett pris vi måste betala för att stoppa terrorn. En metod som dessutom visat sig vara i princip värdelös, med tanke på vad som hände familjen Catalano.

För övrigt lär även det här blogginlägget utlösa en rad varningsklockor, om nu Prism och Xkeyscore verkligen existerar. Får se hur länge det dröjer innan det knackar på dörren.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , , ,

Bankslav vid sju års ålder

Ingen kan ha undgått att de stora bankerna som bäst håller på att flytta fram sina positioner – och viktigast i arbetet med att förslava oss är att avskaffa det som vi kallar pengar, dvs sedlar och mynt. Värdeinstrument som kontanter, guld och silver måste bekämpas – sådant innebär nämligen att människor är fria att fatta egna ekonomiska beslut utan att banken tjänar på transaktionen. Dessutom ser de inte hur man använder sina stålar, vilket alltid är misstänksamt.

För några veckor sedan lanserades mobiltjänsten Swish, som ska få oss att använda smartfånen för att betala småskulder till varandra, till exempel efter en middag på restaurang där en i sällskapet använder kreditkort. Fördelen är att man slipper springa iväg till en uttagsautomat och hämta cash, till glädje framför allt för bankerna som slipper kostnaden för att transportera kontanter och dessutom kan tjäna en slant på varje liten transaktion. Till skillnad från att ta ut kontanter, kostar det nämligen en ”avgift” för varje överföring som görs via Swish. Banken sparar massor med pengar och eliminerar samtidigt rånrisken och kostnaden för att hyra vaktbolag för att ladda bankomaterna.

Som tack för detta får du alltså betala. Visst är det fantastiskt med ny teknik.

Hur som helst. Det finns en attraktiv grupp av konsumenter som ännu inte tvingats in i det kontantlösa samhället, och som i stor utsträckning får pengar varje vecka eller månad. Farliga, subversiva KONTANTER som barn springer omkring och handlar för helt oövervakat, långt bortom bankernas kontroll. Detta missbruk måste givetvis stävjas, och därför lanserar nu Handelsbanken idén att även barn under 10 år ska kunna få betalkort.

Man behöver inte vara penningsystemshaverist för att känna oro för det kontrollsamhälle som storbankerna via sitt oligopol är på väg att bygga upp, finansierat av oss kunder och ivrigt påhejat av bland andra EU, vars pengatvättsdirektiv inneburit att man numera tvingas till förnedrande korsförhör varje gång man vill sätta in en tusenlapp på sitt konto. (När jag sålde bilen i våras, var jag till och med tvungen att visa upp ett försäljningsavtal i original, underskrivet av köparen, för att tillåtas sätta in pengarna på min bank.) Och på ICA (en annan viktig spelare i övervakningssamhället) i Nacka måste jag visa legitimation om jag vill lösa in pantkvitton för mer än 100 kr.

En av de mest revolutionära aktiviteter man kan ägna sig åt idag är alltså att klippa bankkorten och envisas med att fortsätta använda kontanter. Och så långt det nånsin är möjligt vägra att ”registrera sig som kund” när man handlar. Framför allt borde barnen slippa att bli övervakade när de köper sitt lördagsgodis.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Dr Åsa och datalagringen

Utredningen kring branden i Harry Scheins gamla lyxvilla, som tv-kändisen Dr Åsas sambo är misstänkt för, är inte bara ett prov på vad gammalt hederligt polisarbete kan åstadkomma – nuförtiden är vi ju inte bortskämda med att polisen utreder nåt över huvud taget – utan ger också en inblick i det övervakningssamhälle vi lever i. Inget vi gör går längre omärkt förbi. Polisens bevisning mot Dr Åsas sambo så här långt innefattar:

  • Övervakningsfilmer från butiken där sambon köpte 20 liter tändvätska strax före branden.
  • Utdrag från kreditkortsföretaget som visar svart på vitt att hans kontokort använts för inköpet.
  • Data från bilens beslagtagna GPS-system visar exakt var sambon kört under de aktuella tidpunkterna.
  • Sambons beslagtagna mobiltelefon, som ska kollas upp via teleoperatören för att få fram trianguleringsdata som visar var han befunnit sig före och under branden.

Med tanke på hur många elektroniska spår polisen lyckats få fram redan nu, innan ens Datalagringsdirektivet införts, vad kommer den stora skillnaden att bli efter den 1 maj?

Räcker det verkligen inte med den närmast totala kartläggning av våra liv som sker redan nu? Polisen verkar i alla fall inte ha några större problem med att kartlägga en misstänkt brottsling med de lagliga medel som redan står till buds.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Vad har Centern att förlora på att rösta nej?


Datalagringsdirektivet, det som kommer att tvinga Internet- och teleoperatörer att spara all vår kommunikation, alltså alla telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, MMS, e-postmeddelanden, Internetuppkopplingar och mobilpositioner, ska röstas igenom i riksdagen i morgon, och kommer att börja gälla så snart som i maj.

Brådskan i beslutsfattandet beror på att myndigheterna omgående måste få kontroll över de delar av de få delar av våra liv som de fortfarande inte kontrollerar fullt ut. Och för den eventualitet att vi alla kanske begår något olagligt i framtiden, måste ju polisen, Säpo och/eller diverse upphovsrättsorganisationer enkelt och smärtfritt kunna hämta fram bevisen.

Eller också måste lagen införas för att EU tvingar oss till det. Vilket i ärlighetens namn känns något underligt, eftersom EU just nu håller på med en översyn av direktivet. Alltså finns det frågetecken även från EU-håll till lagen.

Mest förbryllande är dock småpartiernas hållning i frågan. Särskilt Centern, vars ungdomsförbund är starkt emot datalagringen, och flera riksdagsledamöter (nu har ju partiet i och för sig inte så många) sagt att de röstar ja under någon slags protest, precis som i FRA-beslutet för ett par år sedan när Maud Olofsson tvingade en gråtande Fredrik Federley rösta igenom FRA-lagen.

Idag borde Mauds partipiskan vara borta, och inte bara Federley borde kunna rösta mot Datalagringsdirektivet utan varenda centerriksdagsman. Att införandet av lagen skulle vara en viktig fråga för Centern har jag mycket svårt att förstå – Stureplansfalangen torde vara emot lagen, och bönderna i Jönköpings län har nog annat att oroa sig för.

Den eventuella Allianspiskan kan Centern också högaktingsfullt strunta i. Fredrik Reinfeldt har för länge sedan kastat Centern under bussen, och gör nu allt för att gulla med Miljöpartiet för att få en majoritet i nästa val.

Att våga säga nej till Datalagringen är förmodligen det enda som kan rädda ansiktet på Centern – och möjligtvis en plats i Riksdagen efter 2014. Så vad i hela friden väntar de på?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: