Expressens klassiska löpsedel från 80-talet, då Adelsohn festade loss i Manila – iklädd bastkjol.

Veckan har bjudit på stor politisk dramatik. Partisekreterare Sofia Arkelsten dristade sig påstå att moderaterna hade haft en lång och stolt tradition som försvarare för frihet, jämlikhet och rättvisa – och då gick det som väntat. Det debattindustriella komplexet gick i spinn, och Twitter-bubblan hade roligt i flera timmar åt det nya Internet-memet #stuffmoderaternadid.

Många tolkar den här typen av debatter med tillhörande aktivitet i sociala medier som något nytt och positivt – allt fler är intresserade av och engagerar sig i politik, vilket måste vara bra. Själv tror jag möjligen att det är uttryck för något annat – en tilltagande professionalisering av politiken, där allt skärskådas i jakten på blottor – som till exempel Arkelstens uppenbara brist på historiska referenser. Allt som sägs förstoras upp, vinklas, tolkas, sprids, retweetas och manglas i Kvällsöppet varv på varv. Debatten förs allt som ofta av politiska proffstyckare, och vad som är fakta och fiktion är därför sällan enkelt att avgöra för en utomstående betraktare (men verkligheten är som vanligt sällan svart eller vit).

Man kan därför konstatera att dagens politikerproffs – av vilka Arkelsten onekligen är ett – sällan gör ”fel”.  Och förutom Håkan Juholt – som man kan tycka vad man vill om i övrigt – blir antalet riksdagsledamöter med yrkeserfarenhet utanför riksdag, kanslihus och ungdomsförbund alltmer lätträknade.

Det kanske inte var bättre förr – men det var onekligen roligare på den tiden då politiska klavertramp verkligen satte avtyck i samtiden. Fredrik Reinfeldt skulle garanterat aldrig komma på tanken att dansa i bastkjol på diskotek i Manila – eller erbjuda sig att bada i reaktorbassängen på Forsmark så som sin föregångarare Ulf Adelsohn. Och det var länge sen en LO-ordförande rörde upp lika mycket känslor som Stig Malm när han kallade Socialdemokraternas kvinnoförbund för fittstim – något som han sedan skyllde på sin chaufför. För att inte tala om TCO-basen Björn Rosengren, som obekymrat sprang på sexklubb för medlemmarnas pengar – trots denna fadäs lyckades han ändå bli näringsminister i Ingvar Carlssons S-regering, där han några år senare nästan lyckades dra igång ett krig med Norge efter att ha kallat grannlandet den sista Sovjetstaten.

Sådana kvalitetsskandaler är vi inte minsann bortskämda med nuförtiden. Fast man kan ju alltid fantisera om hur #bastkjol, #reakorbad och #fittstim skulle trenda på Twitter…

Intressant?

Andra bloggare om politik, historia, moderaterna

Related posts:

1. Earth Hour, det är ju för baaarnens skull!
2. Elbrist och prischocker – det är bara början
3. Det är inte bara USA som är på dekis

Von Rompuy och baronessan Ashton gratulerar varandra till lyckad löneförhandling.

Efter den senaste veckans framgångsrika räddning av Irland och Euron, Sveriges ovillkorliga EU-kapitulation och lite ilsket skäll på unions-förnekarna, kan man förstå att den hårt jobbande ”presidenten” Herman ”Rumpan” von Rompuy är värd lite extra i lönekuvertet. Via alltid lika uppfriskande arga EU Referendum läser jag att Rumpan kan se fram emot ytterligare 131,500 kr i plånboken från och med nyår – säkert ett välkommet tillskott till den skamligt låga årslönen på 3,5 miljoner han hade tidigare. Baronessan Cahtrine Ashton, som enligt vissa rykten fungerar som EU:s utrikesminister, får nöja sig med ett löneökning på 120,000 medan det vanliga fotfolket, EU-parlamentarikerna, får försöka överleva på 925,000 om året, en höjning med ynkliga 33,000 kr.

Skönt att veta att våra skattepengar används där de gör bäst nytta.

Intressant?

Andra om eu, politik, ekonomi, euro, rumpan

Mer om Euro-krisen: SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

Related posts:

1. Vad ska vi ha FRA till egentligen?
2. Lite waterboarding ska väl få tanten att snacka!
3. EU-demokratin firar nya segrar

De stora oljebolagen har alltid bedrivit lobbyverksamhet för att få fram politiska beslut som gynnar den egna verksamheten. Det är helt naturligt, och alla stora bolag gör likadant. Försäkringsbolag, försvarsindustrin, läkemedelsindustrin, flygindustrin, livsmedelsindustrin… Vår förra statsminister Göran Persson är idag Sveriges främste vapenlobbist (under sin regeringstid var han dessutom gift med Systembolagets vd Anitra Steen utan någon egentligen reagerade) och förre näringsministern Björn Rosengren blev konsult för Tele2 – bara dagar efter att han börsintroducerat konkurrenten Telia.

Till och med det vi kan kalla Big Environment –  stora mäktiga organisationer som WWF och Greenpeace – agerar numera med delvis samma verktyg som sina motsvarigheter i bolagsvärlden.

Det är bara i Sverige som vi är för blåögda för att fatta att det faktiskt går till så här. Hade vi haft vettiga lagar som tydligt visat vilka lobbyister som ger pengar till våra makthavare – så som  i USA  – hade det förmodligen blivit mindre intressant att dra igång stora drev för ett evenemang som utgör rena felräkningspengar i Shells PR-budget.

Ändå lägger Shell – som jag skrev i ett tidigare inlägg – en försvinnande liten del av sina lobbypengar på så kallade klimatförnekare, jämfört med vad de satsar på att ta sig in i näringskedjan i den nya gröna ekonomin. Men symbolvärdet av att oljebolag smörjer politiker kan givetvis inte underskattas.

I förra veckan skickade Naturskyddsföreningen ut ett pressmeddelande där man avslöjade att flera stora europeiska bolag – som BP och Eon – finansierade amerikanska senatorer som är klimatförnekare. Detta är nu långtifrån någon nyhet, uppgifterna har varit tillgängliga på sajten opensecrets.org, där alla bidrag till politiker redovisas under en längre tid. Men Svante Axelsson, generalsekretare på SNF, är upprörd;

Det är i sig uppseendeväckande att företagen går in och aktivt stöder vissa senatorer med specifika åsikter i klimatfrågan, när vi är i så stor behov av ett internationellt klimatavtal, som de i andra sammanhang säger sig bejaka. Det ska bli intressant att höra hur Carl-Henric Svanberg förklarar företagets agerande, säger han.

Nu är det inte Svante själv som agerat grävande journalist, utan brysselbaserade miljölobbyn Climate Action Network, en paraplyorganisation där Naturskyddsföreningen ingår. Om man granskar hur mycket bidrag de klimatskeptiska senatorerna fått i bidrag, blir det ungefär 6.500 kr var. Knappast något att bygga en stor konspiration kring kan man tycka, och en droppe i havet jämfört med de pengar miljörörelsen själv använder för att driva sin agenda.

Climate Action Network är själva verket en av de 10 mest välfinansierade lobbyisterna på miljöområdet inom EU. Och pengarna till dessa lobbygrupper kommer –  från EU. Tankesmedjan IPN sammanställde i våras en lista över ”Green 10”, dvs de miljögrupper som får mest i bidrag från EU – däribland Friends of The Earth, Climate Action Network och WWF.

Astroturfing 101.

I rapporten ‘Friends of the EU – The Costs of a Taxpayer-Funded Green Lobby,’ visar IPN på den bisarra rundgång av skattepengar som finansierar dessa påtryckargrupper. EU använder alltså medborgarnas pengar för att finansiera lobbygrupper – som sedan använder dessa medel för att bedriva påtryckning i frågor där de har samma uppfattning som EU. Det kallas för astroturfing – att man i brist på verkliga gräsrotsrörelser betalar organisationer för att ge intryck av det. Det såg man exempel på vid fjolårets klimatmöte i Köpenhamn, där FoE och CAN gick omkring med identiskt lika plakat i demonstrationstågen.

För tio år sedan delade EU-kommissionen ut c:a 23 miljoner i bidrag till ”Green 10”, förra året hade summan nära fyrdubblats till 88 miljoner, och hos flera av organisationerna utgör EU-pengarna mer än 70 procent av intäkterna. Climate Action Network fick närmare tre miljoner i bidrag – alltså det dubbla mot vad de onda olje- och energibolagen gav de skeptiska senatorerna i bidrag.

Ser man det från miljöorganisationernas sida, kan de med visst fog hävda att dessa pengar behövs för att de ska kunna bedriva lobbying på samma villkor som de multinationella företagen – som Shell och BP.

Det stämmer förvisso i teorin, men man ska naturligtvis vara på det klara med att alla har sin egen agenda att driva. Shell och BP vill naturligtvis utvinna olja och gas på så många platser som möjligt i världen –  såväl i Skåne som i Arktis. Och Svenska Naturskyddsföreningen skulle givetvis bli betydligt fattigare som organisation om om tron på  klimathotet sviktar. För att inte tala om hur WWF:s intäkter – och image – skulle skadas ifall det visade sig att isbjörnarna faktiskt mår finfint. (Whoops, de förökar visst sig som aldrig förr…)

Vad som är bäst för oss vanliga medborgare, och för demokratin, har jag ingen aning om. Jag börjar väl bli för gammal och luttrad för att lita på någon längre…

Expressen, Aftonbladet, SvD, DN, Miljöaktuellt

Intressant?

Andra bloggare om mutor, sofia arkelsten, korruption, lobbyister, shell, eu

Related posts:

1. Etnisk rensing – med EU:s goda minne?

Det bedrövliga i den här affären är dels vårdbyråkraternas totala misslyckande med att göra sitt jobb – att se till att vården fungerar – och dels den totala frånvaron av medkänsla för de svårt sjuka barn som vårdas på Akademiska sjukhuset. För istället för att hyra in personal – vilket landstingen gladeligen gör när det gäller specialistläkare och kirurger – så bestämmer sig byråkraterna istället för att stänga canceravdelningen och flyga iväg de cancersjuka barnen till andra sjukhus i landet, något som skapar oro både för barn och föräldrar.

Samtidigt, i en annan del av landet, sitter Åke Jonsson, 60, och väntar på att få sin brutna fot opererad. Det har han gjort sedan juldagen, då hans fotled knäcktes. Sedan dess har han väntat, med en fot som värker och blivit allt mer deformerad. Frågan är han nånsin kommer att bli helt återställd.

”Tyvärr är vi inte helt framme vid vårdgarantins 90-dagarsgräns ännu”, säger Håkan Löfgren, ortopedklinikens verksamhetschef lakoniskt.

Se där två illustrationer på ett samtida Sverige där den offentligt finansierade välfärden misslyckas gång på gång med sin enda viktiga uppgift.

Från vänsterhåll blir vi ständigt matade med skräckhistorier om hur eländigt det kommer att bli för de sjuka och svaga i samhället om vi öppnar för privata vårdalternativ. Men ingen privat vårdgivare skulle nånsin kunna agera som Akademiska sjukhuset eller Länssjukhuset Ryhov – det hade slagit direkt mot lönsamheten och därmed företagets överlevnad.

Men i Sveriges landsting sitter anonyma politiker och styr en ännu mer ansiktslös kader av vårdbyråkrater som aldrig någonsin behöver ta ansvar för sin brist på kompetens eller medmänsklighet. Sedan hjälper det inte hur mycket pengar man pumpar in i verksamheten – de svagaste kommer alltid att dra det kortaste strået i tävlingen mot vårdbyråkraterna utan hjärta och hjärna.

Mer om barn, välfärd, sjuka, politik

Intressant?

No related posts.