Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: regeringen (sida 1 av 2)

Regeringsförslag: Skatta bort svenska jobb och ge de superrika miljoner i bidrag

Det känns som om jag skrivit det här otaliga gånger förut, men jag antar att det tål att upprepas:

Svensk energi- och miljöpolitik är bisarr.

Möjligen har det att göra med att både det blå och det röda laget har varsitt utopiskt grönt parti som ständigt måste hållas på rimligt gott humör – men det samlade resultatet av alla utspel som lanseras på dessa bägge politikområden slutar oftast i planekonomiska haverier med följande kännetecken:

  1. Åtgärderna blir i bästa fall symboliska, och löser inga problem över huvud taget. I sämsta fall är de kontraproduktiva (som det tidigare miljöpartistiska kravet på att stänga all kärnkraft – vilket skulle fått högre utsläpp som följd ifall inte övriga partier genom energiöverenskommelsen kastat de gröna utopierna över bord).
  2. De har nära nog alltid en omvänd Robin Hood-effekt  – pengar tas från dem som har minst och gödslas över dem som redan har.

Ett exempel på det senare är den så kallade Teslaskatten som jag skrev om i våras. Det förslaget gick ut på att låg- och medelinkomsttagare skulle straffbeskattas, för att istället kunna ge miljonärer  60.000  i särskild miljöbilspremie när de köper exklusiva elbilar. (billigaste Teslan går loss på runt 800.000 kr i inköp).

Och en annan skatt av likartad konstruktion hittar vi i årets höstbudget. Där föreslås höjd elskatt för privatkonsumenter – samtidigt som samma skatt sänks för superrika amerikanska storföretag som Facebook och Google. Dessa företag anses nämligen mycket viktiga att locka till Sverige, eftersom deras datacenter enligt folk i datacenterbranschen tros skapa massvis av nya jobb i Norrland.

Hur många anställda det egentligen krävs för att se till att strömmen är på och luftkonditioneringen fungerar i dessa gigantiska plåtlådor nära polcirkeln råder det dock delade meningar om. Ekonomibloggen Cornucopia beräknar att Facebooks serverhall i Luleå, som byggdes 2013 med 100 miljoner i statliga subventioner, har skapat 35 arbetstillfällen. En etablering som i så fall kostat skattebetalarna 2,8 miljoner per jobb.

Enligt Boston Consulting Group har dock Facebooks Luleåsatsning gett upphov till mångdubbelt fler jobb – hela 900 stycken – men detta är en siffra man förmodligen ska med ett avsevärt antal skopor salt eftersom rapporten verkar beställd av grupper med egna intressen i frågan. Som exempelvis den kraftigt skatte- och bidragsberoende vindkraftsbranschen som ser leverans av ”förnybar” el till just datacenter som en lovande ny marknad. Tidigare i år skrev jag om de smarta vindkraftentreprenörerna Eolus, som gick iland med konststycket att lägga vantarna på hundratals miljoner i elcertifikat (vilket är och förblir en skatt, oavsett namn) för el som ska levereras till Googles serverpark – i Finland. Där får vi i alla fall exakt noll jobb för pengarna.

Av rapporten framgår också att nära hälften av jobben i den nya datacenterbranschen är just av tillfällig art – framför allt vid bygget av hallarna men även av anläggning av förnybar energiproduktion (vindkraftparker) som ska leverera el till de nya energislukarna.

Och nu, med förslaget om sänkt elskatt, kan Mark Zuckerberg och hans mångmiljardimperium glädja sig åt ytterligare 100 miljoner årligen i bidrag från svenska skattebetalare. Samtidigt som en villaägare får punga ut med ytterligare 1000 kr om året.

Oavsett beloppen kan man fråga sig – är det verkligen framtiden för Sverige som IT-nation att förvandlas till en slags råvarukoloni för multinationella företag? I det här fallet är råvaran el – en vara som vi vanliga konsumenter förmanas att spara på och inte använda mer än absolut nödvändigt.

Samtidigt ska samma bristvara subventioneras för bolag som gör mångmiljardvinster och värderas till mer än många länders BNP. Det skapas förvisso arbetstillfällen när serverladorna ska byggas, men när plåten väl är på plats går det mesta att sköta från USA, Indien, Irland eller var nu Facebook, Google och de andra elhungriga datacenterköparna finner det mest ekonomiskt fördelaktigt att placera sin servicepersonal.

Denna typ av mer eller mindre jobblös tillväxt är för övrigt populär i regeringskretsar just nu. För även en annan del av höstbudgeten, den omdebatterade nya kemikalieskatten, är konstruerad på så vis att det blir mindre lönsamt att ha anställda i Sverige, och billigare att sälja prylar via internet från  utlandet.

Kemikalieskatten, som ursprungligen visar sig vara en uppfinning från Centern (inte helt oväntat) är till sin konstruktion en ren straffskatt på försäljning av elektronik och vitvaror – men bara från svenska butiker. En Xbox One, en Playstation 4 eller ett kylskåp kommer att kosta 400 kr mer att köpa på Elgiganten, Media Markt eller någon av alla de mindre elhandlare som kämpar hårt med lönsamheten. Däremot undantas internethandeln, vilket innebär att konsumenterna handlar samma vara betydligt billigare på tyska, danska eller brittiska e-handelssajter.

Samtidigt blir alltså transporterna fler och längre, när allt ska skeppas hundratals mil med båt, flyg och lastbil istället för från ett centrallager i Eskilstuna. En ny miljölag som alltså slår hårt inte bara mot arbetstillfällen i Sverige – utan även är kass för miljön.

Enligt en debattartikel Eskilstunakuriren hotas hundratals jobb direkt och indirekt av den nya skatten när handeln flyttas över till nätet. Just i Eskilstuna har vitvarutillverkarna Miele och Bosch/Siemens sina nordiska centrallager, och flera hundra personer arbetar där med försäljning, lagring, paketering och leveranser.

Om den nya skatten, som beräknas dra in 2,4 miljarder från elektronik- och vitvarubranschen, klubbas igenom överväger dessa bolag att flytta hela sin lagerverksamhet från Sverige – ett hårt slag mot Eskilstunas arbetsmarknad. Dessutom beräknar branschen att en fjärdedel av de intäkter som kemikalieskatten beräknas dra in, kommer från kommuner och landsting – alltså, sjukhus, skolor och andra verksamheter som regelbundet behöver byta ut vitvaror och maskiner.

Totalt drar staten alltså in 700 miljoner från vård, skola och omsorg för en lokal och högst symbolisk kemikalieskatt som inte kommer att få någon som helst verkan.

Kemikalieskatten är istället ett sällsynt exempel på en lag som inte bara är symbolisk och verkningslös utan sannolikt ger upphov till ökad miljöbelastning. Den hotar dessutom svenska jobb, samtidigt som den ger minskat konsumtionsutrymme både för privatpersoner och i välfärden. En triple whammy helt enkelt.

Allt detta för att driva igenom en ideologisk markering om att tillverkarna måste sluta använda giftiga flamskyddsmedel i sina produkter. Något som de givetvis inte att göra med mindre än att USA, EU eller någon större internationell sammanslutning gemensamt beslutar sig för ett sådant förbud – eller att det finns bra alternativ (för ingen vill ju att prylarna ska riskera att börja brinna om de blir överhettade). Ingen tillverkare av vitvaror eller tv-spel kommer nämligen att förändra sina produktionsprocesser enbart för den svenska marknaden. Något som regeringen självfallet är medvetna om.

Förhoppningen kan givetvis vara att andra länder ska imponeras av hur vi i Sverige går före och därmed tar efter vår lagstiftning. Detta resonemang brukar ofta framhållas som skäl för andra lika symboliska och verkningslösa miljölagar som riktar in sig på den i det stora hela försumbara svenska marknaden.

Vi kan ju lugnt konstatera att denna strategi inte direkt haft avsedd effekt vad gäller andra områden där vi valt att gå före –snarare som avskräckande exempel.

I veckan kommer emellertid samtliga dessa förslag att klubbas i riksdagen. Det finns sannolikt ett stort motstånd i alla fall mot kemikalieskatten – men eftersom vi numera har en väldresserad opposition som anser att dess viktigaste mandat från folket är att inte riskera hamna på Sverigedemokraternas sida i en omröstning, kommer förslaget att gå igenom.

Analysen att väljarna kommer att belöna denna hållning om två år, nästa gång det vankas valkampanj, tycks mig högst tveksam.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Pangar vi tillräckligt många rutor blir det evig högkonjunktur

Det är inte helt lätt att hänga med i de ekonomiska svängarna. För mindre än två år sedan var det superviktigt att finansiera alla utgifter krona för krona. Idag, får vi veta, går ekonomin som tåget och trots höstens flyktingkris – eller tack vare den – rusar den svenska tigerekonomin fram snabbare än nånsin förr. Mångmiljardnotan efter höstens stora asylinflöde har gett extra skjuts åt den redan höga tillväxten, och tillsammans med ökad export skrämt upp BNP för fjolårets fjärde kvartal till hela 4,1 procent.

Att nära en fjärdedel av BNP-ökningen (0,8 procentenheter) åstadkommits via stora extraordinära tillskott via statsbudgeten, ska vi just nu bortse från om vi inte vill uppfattas som tråkiga surgubbar. Eller, hemska tanke, hamna borta i samma hörn som systemkollapshögern.

Mediebilden av den urstarka svenska ekonomin som klarar allt, får mig osökt att tänka på  The broken window fallacy – eller feltänket med den krossade rutan. Begreppet myntades av den franske ekonomen Frederic Bastiat, som använde exemplet för att visa att krig och förstörelse inte gynnar ekonomin, så som vissa ibland tror. Feltänket går i korthet ut på att när allt läggs i ruiner, behövs det massvis med företag som producerar byggmaterial för att återuppbygga samhället – och därmed får många jobb. I det ursprungliga exemplet handlade det om de förmodade dynamiska effekterna i att krossa en ruta, men teorin kan appliceras även på andra ”distruptiva” processer. (Blir vi till exempel rikare av den produktivitetsutveckling som uppstår när vi slutar trycka CD-skivor och istället konsumerar musik digitalt?)

Om det hade stämt att glaskrossandet stärker ekonomin, vore det givetvis en bra affär att anställa ett par tusen i utanförskap för att åka land och rike runt och slå sönder varenda fönsterruta de passerade. Detta skulle i sin tur skapa massor av sysselsättning i glasmästeribranschen, som i sin tur skulle tvingas nyanställa för att klara anstormningen av drabbade husägare. Höjda försäkringspremier (och självrisker) skulle boosta svensk BNP och Magdalena Andersson kunde stoltsera med att svensk ekonomi går som tåget. Eller som en nyproducerad Tesla, för att citera finansministern själv (en bil som för övrigt kräver ständiga statliga miljardsubventioner för att få någon att köpa den).

I fallet med den svenska Teslaekonomin, handlar det förvissso inte om att panga rutur, istället är idén att vi ska SMS-låna oss till tillväxt idag, för att skörda frukterna av denna satsning vid en senare tidpunkt. Tar man en titt på Konjunkturinstitutets senaste prognos över BNP-tillväxt, finner man visserligen att Sverige är på väg in i högkonjunktur, men detta beror alltså till stor del på det stora antalet asylsökande under fjolåret, inte på att det går dramatiskt mycket bättre än vanligt i den svenska ekonomin. Staten har helt enkelt dopat tillväxten med extra pengar –  miljarder har exempelvis riktats om från biståndet – och därmed givit en artificiell BNP-boost.

Att komma ihåg är dock att allt förr eller senare måste betalas. Med höjda skatter, lånade pengar – eller genom att brandskatta statliga företag och kommunala bostadsbolag på sitt kapital.

pnpcapita

Källa: Konjunkturinstitutet, KI.

De som nu hånar alla som talat om kris – samtidigt som ekonomin uppenbarligen går som tåget – borde emellertid titta närmare på vad som händer nästa år och därefter. Framför allt bör man studera det mera rättvisande måttet BNP per capita. För där är det rena skräcken: utslaget per individ faller BNP som en sten de närmaste åren, i takt med att de som idag är asylsökande får uppehållstillstånd och därmed börjar räknas in i arbetslöshetsstatistiken. 2019 förväntas BNP per capita sjunka med -0,6 procent, vilket gör att vi börjar närma oss grekiska nivåer. Vad det betyder i realiteten, enligt KI, är alltså att allt färre med jobb kommer att behöva försörja allt fler utan arbete. Om det inte på något magiskt sätt omgående uppstår en stor låglönemarknad, med jobb som lyckas få ett flertal i försörjning. Risken för detta är dock minimal, prognosen är istället att uppåt tre av fyra nyanlända kommer tvingas leva på försörjningsstöd i decennier, enligt färska siffror från Riksdagens utredningstjänst, RUT.

Detta är också något som Konjunkturinstutet varnat för. Kommunalskatterna kommer behöva höjas kraftigt, samtidigt som vi kan förvänta oss att få allt mindre tillbaka från det allmänna.

”Var den svenska finanspolitiken är på väg är oklart”, skriver Konjunkturinstitutet lakoniskt.

KI:s bild kontrasterar därmed rejält med det vi kan läsa i tidningar som Arbetet, som menar att vi har höstens flyktingkris att tacka för de goda tiderna. Detta budskap trumpetas ut i ett läge där det på många håll inom kommuner och landsting råder vad som närmast kan beskrivas som panik. Att vi just nu har hög tillväxt gör det ju att det automatiskt uppstår horder av nyutexaminerade socialsekreterare, lärare, tolkar, väktare, läkare, tandläkare, poliser och administratörer. Alltså alla de som krävs för att ta hand om fjolårets rekordstora kull av nyanlända. Kortsiktigt är det alltså inte pengar som är problemet utan att det saknas personal att anställa.

Samtidigt – bara själva ifrågasättandet av att det verkligen går så bra just nu, riskerar i rådande debattdiskurs stämplas som suspekt. Att problematisera tillväxttalen eller påstå saker som att man tyvärr inte blir rikare bara för att man tar stora lån blir ett slags tecken på att man närmar sig det där partiets retorik. För att inte tala om det mest förbjudna ordet av alla – systemkollaps – som idag är så marinerat i brunsås att det blivit i princip omöjligt att nämna utan heltäckande skyddsdräkt. Strunt samma ifall det redan fläckvis är en realitet. I höstas tvingades exempelvis flyktingar sova utomhus eller i Migrationsverkets reception. 30 kommuner har anmält sig själva för att de inte klarar av sina åtaganden enligt socialtjänstlagen. I vissa av dem är nära nog samtliga socialsekreterare sjukskrivna eller har slutat, medan de få som är kvar tvingas ansvara för upp till 37 ensamkommande – per person.

Alla som förespråkar positivt tänkande och tror på lånefinansierad tillväxt, kan emellertid glädja sig åt beskedet från Migrationsverket idag – myndigheten behöver nämligen hela 60 miljarder i ökade anslag de närmaste två åren. Teslaekonomin fortsätter att leverera på full spruta – det blir massor av ny BNP det här!

Det är nästan så att man hör hur rutorna krossas.

Intressant?

Fler om , , , ,

Kärnkraftsnedläggningen hade kunnat stoppas för ett år sedan – oppositionen valde att blunda

Jag skrev här på bloggen för snart ett år sedan om Miljöpartiets sluga beslut att chockhöja den så kallade effektskatten på svensk kärnkraft, ett beslut som togs enbart i syfte att göra det så dyrt att driva kärnkraftverk att ägarna till slut skulle tvingas stänga verken. Något som nu alltså har lyckats, då Vattenfall aviserat att bolaget kommer att stänga alla sina verk i förtid. I fjol var det få som brydde sig om denna trojanska häst, men nu börjar det alltså gå upp för allt fler att vi inom bara ett par år kan stå utan hälften av vår elproduktion och hamna i ett krisläge med elbrist och blackouter udner kalla vinterdagar. Miljöpartistiska utopier om att ”100 procent förnybart” skulle kunna ersätta detta gigantiska bortfall på elmarknaden är inget annat än utopier; just nu nu levererar vindkraften exempelvis inte mer än ett par procent av elbehovet, trots skattesubventiuoner i hundramiljardersklassen till utbyggnad av förnybart. Det spelar inte heller någon roll om vi tiodubblar antalet vindsnurror – när det inte blåser levererar vindkraft ingen el alls och måste alltså ersättas med annan produktion.

elstatistik_160108

Aktuell graf från Elstatistik.se – du kan aldrig gissa vad som händer när vi tar bort den röda stapeln och dessutom lägger ner vart tionde vattenkraftverk…

Vad detta kommer innebära för svensk industri är inte särskilt svårt att föreställa sig. Med osäker tillgång till el till konkurrenskraftiga priser kommer vi snart att få se tung industri och tillverkningsföretag lämna landet. Ingen kommersiell verksamhet kommer att acceptera att elleveranserna stängs av när det kommer en köldknäpp och/eller är vindstilla. Och för privatpersoner kan det i värsta fall innebära att vi kommer att få leva med energiransonering under kalla vinterdagar som dem vi just nu genomlever.

Istället för kärnkraften finns det egentligen bara två möjligheter för att se till att detta inte händer under åren framöver:

  1. Import av el. Denna kommer i så fall att komma från Norge eller Finland – som bygger ny kärnkraft – eller från Danmark och kontinenten där det är kol och olja för hela slanten som ackompanjerar vindkraften. Inget av dessa alternativ verkar särskilt smarta ifall ambitionen är att sänka utsläppen. Dessutom är det högst osäkert om våra grannländer har 10-15 GWh att bidra med när det kniper, det är ju inte helt ovanligt att det är kallt i hela Norden på vintrarna, inte bara i Sverige.
  2. En massiv utbyggnad av reglerkraft. Sådan kan drivas med biobränsle, men att ersätta 40-50 procent av nuvarande elbehov med sådant innebär att det mesta av svensk skog måste eldas upp. Inte heller särskilt miljövänligt, kan tyckas. Det enda kvarvarande, hyfsat miljövänliga, alternativet blir då gasturbiner, med effekten att vi kommer att i varje falll till viss del behöva göra oss beroende av import från Ryssland. Och Sveriges koldioxidutsläpp kommer att skjuta i höjden igen.

De flesta som innehar ens en minimal förmåga att sätta sig in i realiteter inser att den politik som förs just nu är total galenskap. Och det tragiska är att krisen hade kunnat kvävas i sin linda, ifall oppositionen tagit sitt ansvar. Beslutet om att smyga med effektskattehöjningen i vårbudgeten var nämligen ett flagrant brott mot den famösa Decemberöverenskommelsen (nån som minns den?), eftersom denna även innehöll ett krav på partiöverläggningar om just energipolitiken. (Även detta bloggade jag om.) Moderater, Liberaler och kristdemokrater hade utan problem kunna bryta ut denna skattehöjning ur budgeten och fälla den (med stöd från SD, precis som partiet tidigare gett sitt passiva stöd till S med att fälla borgerliga budgetar).

Men oppositionen satt och sov, alternativt satte partitaktiken före Sveriges bästa. Och oppositionens eget utopiska svar på Miljöpartiet, C, applåderade till och med Vattenfalls beslut att stänga RInghals 1 och 2 i april förra året. ”Marknaden” hade minsann visat att kärnkraften inte var lönsam att driva.

Vad Stefan Löfven egentligen tycker är det väl ingen som vet. Och energiministern, regeringens mest osynlige och även onödigaste minister, har för länge sedan överlåtit till Åsa Romson att på egen hand besluta i frågor som rör svensk energi- och näringspolitik.

En sak är säker: Det gäller att bunkra upp med ett stort antal varma koftor framöver.

Winter is coming.

Intressant?

Fler om , , , ,

(Kärnkraftskuriosa: Bilden i bloggens sidhuvud är tagen i reaktorhallen på KTH, där Sveriges första kärnreaktor, R1, byggdes. Den var i drift från 1954 till 1970.)

Sverige har inte varit naivt, det är regeringen som valt att titta bort

Efter flera dagars frånvaro från offentligheten – mitt under brinnande terrorhot – kunde man lätt få intrycket att Stefan Löfven lämnat över statsministerposten till Anders Ygeman i smyg. Men så stod han där i talarstolen, statsminister Stefan Löfven. Sedan vi träffade honom senast har det hänt en hel del, bland annat är risken nu stor för att Sverige utsätts för en terrorattack. Samtidigt flaggar Migrationsverket för att alla sängar nu är slut, och flertalet av de drygt 10.000 flyktingar som söker asyl varje vecka nu får förbereda sig att möte den annalkande svenska vintern boende på gatan. Eller vad de nu kan fixa på egen hand.

”Sverige har tyvärr varit för naiva”, deklarerade Löfven i sitt tal, där han aviserade att det nu skulle bli hårdare tag. Ett uttalande som inte bara är felaktigt, utan ett direkt hån mot alla dem som gång på gång varnat för den ohållbara situation som landets regering genom sin brist på handlingskraft försatt oss i. Nu när den efterlyste Daesh-terroristen Mutar Muthanna Majid konstaterats ha tagit sig från Syrien via Tyskland in i Sverige – uppenbarligen utan att någon polis på vägen reagerat – skyller alltså statsministern på att Sverige varit naivt. Inte han själv, utan vi andra. Och främst den tidigare regeringen.

Statsmannamässigt?

Hur Löfven, i rollen som Sveriges statsminister, totalt lyckats undgå alla larmrapporter om alla risker och hot som Sverige haft att hängande över sig under ett stort antal år, är obegripligt. Gång på gång har terrorforskare som Magnus Ranstorp och Magnus Norell varnat för att svenska terrorresenärer haft svängdörrar in och ut från landet. Men istället för att lyssna, har makthavare och debattörer gjort allt föra att brunstämpla experterna och istället hittat på sina egna hemmasnickrade lösningar på problemen. Som att erbjuda mördarna förtur till jobb och lägenhet i förhoppning om att detta skulle få dem att sluta skära halsen av folk.

Samma politiker har informerats, gång på gång, om den uppseendeväckande slappa svenska hanteringen av pass – en slapphet som göder den allt mer lukrativa flyktingsmugglarindustrin.

Raden av exempel kan göras längre, men den springande punkten är denna: Sverige har inte varit naivt, det är regeringen som inte lyssnat på varningssignalerna. Eller ännu värre, den har valt att aktivt titta bort och undvika att agera alls, i en slags from förhoppning i att problemen skulle försvinna av sig själv. En modus operandi som varit utmärkande för regeringen Löfvens första dryga år vid makten.

När det gäller kontrollen av våra gränser är det värt att påminna om att det till för bara någon vecka sedan i princip existerade en öppen gräns mellan Sverige och Turkiet. Tusentals så kallade transitflyktingar släpptes in i landet, vid sidan av de asylsökande, utan någon som helst kontroll. Vissa av dessa, till exempel avhoppare från irakiska armén, var på väg till Finland, men de flesta försvann utan spår från myndigheternas radar.  Redan den 10 oktober slog gränspolisen larm om situationen, då man iakttog hur flyktingar som kom med tåget möttes upp av okända som försvann med dem. Inget gjordes, trots de uppenbara risker som föreligger med att låta individer från krigshärdar passera fritt över gränsen utan att veta ett dugg om vilka dessa är.

Sannolikt är det till största del människor som bara vill skapa sig ett bättre liv långt från krig och våld, men det kan givetvis finnas ett fåtal som har helt andra agendor, kanske daesh-sympatisörer som tagit sig hit i skuggan av de stora flyktingströmmarna. Detta är något som säkerhetstjänster i exempelvis Storbritannien varnat för under drygt ett års tid. Men fram till för ett par dagar sedan viftade regeringen bort alla sådana farhågor med att det var att gå främlingsfientligas ärenden.

Så sent som Igår meddelade turkisk polis att åtta terrorister gripits när de försökt ta sig till Europa under sken att vara flyktingar.

Inte nog med detta – fram till helt nyligen stödde regeringen de frivilliga som hjälpte dessa transitflyktingar, det vill säga personer som alltså rent juridiskt uppehåller sig i landet i strid med utlänningslagen. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke besökte ett av dessa transitboenden på Södermalm så sent som den 2 november och legitimerade med sin närvaro därmed verksamheten. Trots att hennes regeringskollega, inrikesminister  Anders Ygeman, bara några dagar tidigare aviserat att människor som vistas i landet utan att ha sökt asyl – eller fått avslag på sin ansökan – omgående ska avvisas.

Så när Löfven säger att Sverige varit naivt, är det inget annat än en förolämpning mot alla dem som varnat för följderna av regeringens politik – eller snarare avsaknaden av en sådan. Det är Löfvens regering som sovit och dragit benen efter sig. Många har krävt ordning och reda, men talat för döva öron.

Vad det beror på finns det säkert olika förklaringar på – förnekelse ligger väl närmast till hands – men att regeringen aktivt valt att titta bort och därmed ytterligare förvärra en av Sveriges värsta kriser i modern tid, står utom tvivel. Det är ett ansvar som faller tungt på Löfvens axlar.

Och är det något vi absolut inte behöver i denna svåra tid, är det naiva politiker.

Intressant?

Fler om , , , ,

Bristvara: Politiker som vågar svara

asaeriksson

Åsa Eriksson i Gomorron Sverige. Bild: SVT

Satt och tittade på SVT:s morgonprogram och blev både glad och imponerad av det socialdemokratiska kommunalrådet i Norberg, Åsa Eriksson (56 minuter in i programmet). Hon, som var bland de första att tala klarspråk och varna för att gränsen för vad hennes kommun kunde ställa upp med i den allt mera betungande flyktingkrisen – bland annat larmade hon för ett par veckor sedan om att kommunen skulle komma att tvingas hålla lektioner utomhus ifall tillströmningen av nyanlända fortsatte i samma takt som tidigare.

Åsa Eriksson satt där, lugn och samlad och berättade som det var. Hon svarade på frågorna hon fick utan att varken slingra sig, skylla på sina företrädare eller försöka leda in samtalet på sidospår. Alltså den totala motsatsen mot vad vi är vana vid att se när stadsråden, s-topparna eller Stefan Löfven får en mikrofon under hakan.

Det stora problemet med dagens politiker, i alla fall de som lyckats ta sig fram till köttgrytorna i Rosenbad, är att de knappast kommit dit med hjälp av hårt, enträget arbete eller särskild lämpad läggning för sina uppgifter. Och de verkar sällan rekryteras från den hårda skola som kommunpolitiken utgör.

Istället tillhör våra toppolitiker ofta en slags innerstadsadel, drillad i ungdomsförbund via skolning vid Bommersvikakademier, vidare genom filter av PR-kurser där de får lära sig att till varje pris undvika att svara på frågor. Eftersom alla raka svar eller ställningstaganden kan binda ministern/politikern till något som  kan vändas mot vederbörande vid ett senare tillfälle. Detta var också något som Johanna Jönsson, riksdagsledamot för centern, satte fingret på i gårdagens SVT Debatt (26.40 in i sändningen). ”Jag är så innerligt trött på dessa robotpolitiker”, sa hon.

SVT Debatt handlade till stor del om det historiskt låga förtroendet för politikerna – en förtroendebrist som inte bara regeringen utan även oppositionen. Aldrig någonsin har förtroendesiffrorna varit lägre.

Detta är emmelertid inte alls förvånande, utan snarare en logisk konsekvens av ängslig försiktighet, PR-skolning, en paralyserande åsiktskorridor och feghet. Lägg till dessa faktorer en stor protion av vanlig hederlig inkomptens.

Det senare är särskilt allvarligt, för i en tid då politiken befinner sig i sin kanske största kris i modern tid, undviker våra folkvalda – inklusive statsministern – i det alldra längsta att ta ansvar eller ens svara på frågor. Vad värre är – i ett läge där stora delar av Sveriges välfärdssystem hotas av total systeminfarkt. vägrar regeringen att ens skicka ansvarig minister att debattera en viktig migrationspolitisk fråga i tv, dels för att den sannolikt var för ”känslig” (det handlade om ålderskontroller av ensomkommande), dels för att de var upptagna med att umgås på en tjejmiddag.

Det sägs att vi får de politiker vi förtjänar. Själv tycker jag nog att vi förtjänat något betydligt bättre än Löfven, Morgan Johansson och Mehmet Kaplan. Någon med fötterna på jorden, med vettig moralisk kompass, som bottnar i sin övertygelse utan att hemfalla till utopiska flummerier och önsketänkande.

Någon som Åsa Eriksson i Norberg, kanske.

Intressant?

Fler om , ,

Den manchuriske statsministern

Den Manchuriske kandidaten – och statsministern

Stefan Löfven och Raymond Shaw (Liev Schreiber). Foto: Joella Marano och Frankie Fouganthin / Wikimedia Commons (CC BY-SA 2.0 resp. CC BY-SA 4.0)

Nuförtiden kommer jag allt oftare att tänka på den drygt tio år gamla amerikanska scifi-thrillern ”The Manchurian Candidate”, med Denzel Washington i huvudrollen och Liev Schreiber som hjältesoldaten Raymond Shaw som återvänder i triumf från Gulfkriget 1991 efter att ha räddat livet på hela sitt kompani. Eller det är i alla fall den officiella bilden av vad som hänt – i verkligheten är det mesta påhittat, soldaterna har hjärntvättats och har aldrig varit med i något irakiskt bakhåll överhuvud taget. Allt är istället en mycket sofistikerad och ondskefull komplott för att lansera Raymond Shaw som vicepresidentkandidat – och när denne väl är på plats är på plats i Vita huset är han programmerad att mörda presidenten och ta över makten, som ett verktyg för en ljusskygg grupp av makthavare som konspirerar för att ta makten över USA.

Jag reflekterar kring denna film varje gång jag ser eller hör Stefan Löfven tala numera. Inte för att jag på något sätt tror att han  skulle vara är en hjärntvättad mördare, eller plötsligt – som reaktion på ett hemligt kodord viskat i örat av Åsa Romson – skull dra fram ett pumphagel och börja meja ner riksdagsledamöter. Det handlar snarare om motsatsen – i det fall Löfven fjärrstyrs av någon eller några, måste det istället vara att få honom att framstå så förvirrad, obeslutsam och velig som det över huvud taget är möjligt. Om det existerar en konspiration är det alltså inte för att ta makten – den har han ju redan, åtminstone i teorin – utan för att få honom att framstå som Sveriges sämst förberedde statsminister i modern tid. Vem som skulle tjäna på det är oklart, men någonstans gynnar det givetvis den nya hårda vänstern, med Sjöstedt och Romson i spetsen, att statsministern bara lallar, sluddrar och allmänt beter sig osammanhängande oavsett vilken fråga han förväntas besvara.

Och att något har hänt med Löfven sedan hans tillträde 2012 råder det knappast någon tvekan om, något som s-bloggaren Johan Westerholm återkommit till ett flertal gånger i sina inlägg. Den starke, rakryggade fackföreningsbasen Stefan Löfven som vi lärde känna strax han tog över som s-ledare efter haveriet med Håkan Juholt var både öppen kärnkraftsförespråkare, stark näringslivsvän och sågs som en garant för ordning och reda i statsfinanserna och schyssta villkor på arbetsmarknaden. Dåtidens Löfven skulle aldrig göra något som riskerade industrins konkurrenskraft, och därmed jobben och välfärden. Som att låta sin vice statsminister lägga ner kärnkraften på egen hand, utan att ens ha ett ord att invända.

Men så, efter valet till s-ledare, åkte han på en veckas konditionering kurs vid Socialdemokraternas kursgård, Bommersvik. Och återvände som något… helt annat.

Försvunnen var den tydlige Metallordföranden, och i hans ställe inträdde någon som flummade iväg i floskler som ”ingångsvärden” och ”låt mig vara tydlig” – uttalanden följda av en kavalkad av rena motsatsen till tydlighet. Plattityder, motsägelser och uteblivna ställningstaganden har blivit de förväntade icke-svaren på nästan samtliga frågor. Samordnare tillsätts på löpande band – för att statsministern till varje pris ska undvika beslut – och själv trasslar han in sig i definitioner om vad som är diktaturer eller inte. Av de utlovade jobbsatsningarna och löftet om Europas lägsta arbetslöshet har det istället blivit en formlig skattehöjarkavalkad, där allt utom själva luften beläggs med högre skatter (detta arbetas det säkerligen på inom FInansdepartementet). Löfven chockhöjer bensin- och dieselskatter och straffskattar konstgödsel, väl medveten om att det blir dödsstöten för den svenska landsbygen och drabbar transportsektorn hårt. Därutöver vankas nya skatter på arbete,  på elektronik och ett bantat rot- och rutavdrag. Och när Löfven får frågan om varför S nu bryter sina vallöften, sitter den manchuriska konspirationen någonstans i bakgrunden och trycker på fjärrkontrollen, så att det enda som undslipper statsministern är ”det spelar ingen roll”.

Det finns givetvis en mera jordnära förklaring till Löfvens genomklappning, något som tidskriften Fokus är inne på i sitt senaste nummer där Stefan Löfven porträtteras i ett stort reportage. Fokus förklaring, om man läser mellan raderna, är att Löfven helt enkelt är har uppnått sin egen inkompetensnivå och inte klarar jobbet som statsminister. Inte för att han saknar hjärta eller hjärna – han är bara en vanlig hygglig kille som vill vara kompis med alla och van att genom kompromisser och handslag komma överens om allt. I politikens värld går det dessvärre inte att komma överens om allt, här måste man ibland välja sida och stå för den. Det går till exempel inte att lägga ner kärnkraften lite grann – antingen har vi kärnkraft, som Löfven och en majoritet av svenskarna vill, eller stänger vi alla reaktorer som V, MP och C föredrar. Och vill regeringen nå målet att komma ner till EU:s lägsta arbetslöshet, är det kontraproduktivt att kompromissa sig fram till en politik som leder till den raka motsatsen.

Själv föredrar jag emellertid att fortsätta odla konspirationsteorin om Den manchuriske statsministern, och spekulera i vem som egentligen håller i fjärkontrollen eller har tillgång till det hemliga kodordet. Och vad det sinistra slutmålet kan vara…

Intressant?

Fler om , , , ,

Det är politiker som dödar kärnkraften, inte marknaden

ringhals1_2

Ringhals 2 i förgrunden med reaktor ett som skymtar bakom. Bägge dessa reaktorer ska stängas i förtid. Foto: Vattenfall

Idag kom beskedet från Vattenfall, att bolaget stänger två av sina reaktorer i Ringhals – sju år tidigare än planerat. Och vd:n Magnus Hall är mycket tydlig med orsaken: den politiskt beslutade straffbeskattningen av kärnkraftsel (den så kallade effektskatten) som chockhöjdes i den rödgröna vårbudgeten nyligen. Denna skattehöjning kom ovanpå redan tidigare beslutade pålagor och ett politiskt tankeförbud i januari för att planera för ett byte av de åldrade reaktorerna.

Till detta kommer, som många politiker från framför allt s och mp påpekat, ett rekordlågt marknadspris för elen. Vad de inte nämner är att det låga elpriset framför allt är ett resultat av politisk klåfingriget, inte av en fungerande marknad. Det rekordlåga elpriset har politiker – från både höger och vänster – under flera decennier bäddat för genom att gödsla med otaliga skattemiljarder på en gigantisk utbyggnad av främst vindkraft. Resultatet av detta är en massiv överproduktion av el som skapar en osund prispress på marknaden.

Att det blivit så här är långt ifrån någon slump. Redan centerledaren Maud Olofsson påbörjade den storskaliga utbyggnaden av vindkraft – den var ett krav för att gå med på Alliansens energiöverenskommelse 2009. Idag medger hon själv i en Aftonbladetintervju att detta bara var spel för gallerierna – centern tänkte aldrig gå med på att bygga ny kärnkraft i Sverige.

Men den verkliga dödsstöten kom i och med Miljöpartiets och Åsa Romsons regeringstillträde, och att döda kärnkraften genom regelkrångel och fördyringar var en strategi som miljöpartiet hade redan på valnatten. Planen var att göra det så olönsamt att äga och driva kärnkraftverk att ägarna självmant skulle lägga ner driften, utan att MP skulle behöva  ta frågan till Riksdagen (då hade de förlorat).

Denna strategi, som bekräftas av MP till Aftonbladet, ser nu alltså ut att ha lyckats, och enligt uppgift var det rena karnevalsstämningen på MP-kansliet i Gamla stan. Där firades det att tusentals anställda hos Vattenfall nu förlorar sina jobb, däribland 500 vid huvudkontoret i Solna. Hur många som får gå i min gamla hemstad Varberg, där Ringhals ligger, är i dagsläget oklart – men då Vattenfall är en av de största arbetsgivarna kommer det att bli ett hårt slag för kommunen.

Att politiker applåderar att människor tvingas ut i arbetslöshet, samtidigt som de tvingar fram beslut som hotar jobben i den svenska industrin, är faktiskt inte värt annat än förakt. Och ytterst ansvarig är Stefan Löfven, den man som kallar sig statsminister och fram till nyligen lovade att värna industrin och fixa EU:s lägsta arbetslöshet till 2020, samma år som Ringhalsreaktorerna alltså ska vara stängda. Löfven är fullt medveten om att kärnkraftssabotaget kostar svenska arbetare deras jobb – ändå håller han tyst av rädsla för att stöta sig med sin starkt industrifientliga och utopiska regeringsparter.

Att politiker som Ibrahim Baylan, Lise Nordin och Annie Lööf – som välkomnar nedläggningen – i detta sammanhang gång på gång upprepar att nedläggningsbeslutet fattats på marknadsmässiga grunder, är ett öppet hån mot alla som driver företag. Det bevisar också hur bristfälliga kunskaper dessa politiker har om hur en marknad egentligen fungerar. Men så är de ju politiska broilers, med ingen eller begränsad erfarenhet utanför den politiska bubblan – särskilt inte av jobb på den öppna marknaden. Därför är de likaledes omedvetna om att den vision om 100 procent förnybar energi som de upprepar närmast som ett mantra, bara klarar att producerar el i snitt var fjärde dag (enligt statistik från Vindstat). Övrig tid behöver vattenkraft, kol- eller gasdrivna turbiner rycka in som reglerkraft. Putin approves of this.

Och de inser inte heller, till skillnad från Stefan Löfven, att en förtida nedläggning av svensk kärnkraft riskerar att slå undan benen för svensk basindustri. Något som samarbetsorganisationen SKGS varnat för vid upprepade tillfällen, varje gång för döva öron.

Men det riktigt allvarliga i sammanhanget är hur vi undan för undan, genom återkommande ingrepp i marknaden, skapat en situation där skattemiljarder går till att subventionera olönsam förnybar energi, främst vindkraft, vars överproduktion av el pressar priserna till nivåer ner mot noll. (Vid vissa tillfällen måste vi till och med betala för att bli av med överskottselen.) Samtidigt straffbeskattar vi vår traditionella, koldioxfria elproduktion på ett sådant sätt att den blir olönsam att driva.

Vi har alltså försatt oss i ett läge där vi gått från en lönsam, konkurrenskraftig elproduktion, som försett statskassan med miljarder i skatteinkomster genom åren , till det rakt omvända – en marknad som kräver miljardbelopp i bidrag för att hållas vid liv. Denna marknad är så till den grad sönderreglerad av politisk klåfingrighet och utopiska visioner, att det snart inte finns något företag villigt att satsa egna pengar på ny energiproduktion, såvida de inte garanteras full kostnadstäckning av statliga subventioner.

Så mycket för marknadsmässiga beslut.

Man skulle kunna vänta sig att detta välplanerade sabotage i syfte att avskaffa mer än 30 procent av Sveriges elproduktion skulle få vissa följdverkningar hos Alliansen, som ju ingick den så kallade Decemberöverenskommelsen, DÖ, med förbehållet att en energikommission skulle tillsättas för att ta fram en plan för Sveriges energiframtid. Nu med S/MP-regeringens beslut att genom ekonomiska sanktioner döda kärnkraften i förtid, borde dessa partier – om de hade ryggrad – riva DÖ i små små bitar och elda upp dem i närmsta värmekraftverk.

Fast det lär inte ske. Den ende ur Alliansen som ventilerat någon slags kritik är FP-ledaren Jan Björklund, men med tanke på hur mikroskopiskt hans parti är numera spelar det knappast någon roll hur indignerad han säger sig vara. Resten av den så kallade oppositionen tiger på vanligt manér och drömmer om att göra storstilad comeback 2018.

Hur Sverige ser ut då är emellertid något som vi borde känna en djup oro för. För det är inte bara Stefan Löfven som svikit sina kärnväljare, varav de flesta i hans eget fackförbund. Även Alliansen har låtit kortsiktigt maktspel gå ut över sina väljares bästa.

Det kommer att bli dyrt, både för Socialdemokraterna och Alliansen. Och vi vet ju vid det här laget vart de besvikna väljarna tar vägen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Regeringsbyråkratin får miljarderna istället för försvaret

Peter Hultqvist

Peter Hultqvist” av Frankie FouganthinEget arbete. Licensierad under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons.

Läser i Dagens opinion att den rödgröna ministären kostar betydligt mer än Alliansens. Under förra året ökade kostnaden för att driva regeringskansliet med 7,7 miljarder kr, eller 5 procent. Den största ökningen utgjordes av personalkostnader som ökade med sju procent, eller 330 miljoner mer än föregående år. Man får anta att S/MP-regeringen anställt fler medhjälpare.

I detta sammanhang kan det vara värt att påpeka den upprördhet som Socialdemokraterna, anförda av nuvarande försvarsministern Peter Hultqvist, gav uttryck för i november 2010. Då gick han till storms i en debattartikel i Aftonbladet mot miljardrullningen i Regeringskansliet. Hultqvist – då:

Sverige har aldrig haft så många statsråd som i dag, totalt 24 stycken. Med europeiska mått mätt är regeringen rekordstor. Men regeringskansliets expansion inleddes långt före den rekordstora regeringen. Kostnaderna för Fredrik Reinfeldts regeringskansli har på fyra år ökat med 1,1 miljarder kronor från 5,5 miljarder kronor 2006 till 6,6 i regeringens förslag till budget för 2011.

Hultqvist och Socialdemokraterna tvingade därför fram en besparing på 300 miljoner i regeringen Reinfeldts budget, med stöd av Sverigedemokraterna – första gången som S och SD bröt ut delar av budgeten och röstade ner den var alltså redan 2010, vilket de flesta har glömt idag. Det blev regeringen Reinfeldts första stora nederlag efter valvinsten 2010.

Nu blåser det andra vindar, uppenbarligen. Trots att ladorna sägs vara tomma och försvaret erbjuds småsmulor, finns det uppenbarligen fortfarande pengar för att fylla Klarakvarteren med ännu fler byråkrater. Och försvarsminister Peter Hultqvist tiger stilla, trots att det inte var mer än fyra år sedan han uttryckte sig på följande vis:

Samma regering som låter regeringskansliet svälla ut ställer hårda krav på rationaliseringar i verk och myndigheter. Statliga jobb försvinner runt om i hela landet. 1500 jobb försvinner när regeringen centraliserar ekonomi- och personalfunktionerna på 250 myndigheter. Tusentals jobb står på spel när Försvarsmakten stöps om. Bara i Sollefteå har man förlorat cirka 150 statliga jobb den senaste fyraårsperioden. Att sopa trappan ovanifrån tycks vara ett okänt begrepp i Fredrik Reinfeldts regeringskansli.

Nu vet ju alla att den där budgetbesparingen bara var ett spel för gallerierna. Redan i vårbudgeten året därpå återfördes de pengar som sparats bort av Hultqvist,  men då var det ingen som längre brydde sig längre. Och vad det gäller det rekordstora antalet statsråd i Alliansregeringen – som Hultqvist kritiserade hårt i sin debattartikel – är det värt att notera att de är exakt lika många i Löfvens ministär – 24 stycken.

Skillnaden är att de nu har betydligt bättre betalt. Tillsammans har ministrarna fått ett lönelyft på 8,5 procent jämfört med Alliansens ministrar.

Upprördheten i att försvaret får kalla handen, samtidigt som nära 8 miljarder satsas på regeringsbyråkratin, verkar dock inte vara särskilt utbredd hos vare sig politiker eller medier.

Så kallat vanligt folk har dock fått ytterligare en anledning att odla sitt politikerförakt.

Intressant?

Fler om , , ,

Folket får en sista chans att rösta rätt

Strax efter valet reciterade jag som hastigast Bertolt Brechts dikt Die Lösung, som skrevs i samband med arbetarupproren i Östberlin 1953. Då, konstaterade Brecht med viss ironi, hade folket förverkat politikernas förtroende och det enklaste vore att välja ett nytt. Folk alltså.

Samma ironiska konstaterande av att folket förlorat politikernas förtroende, infinner sig efter Stefan Löfvens beslut att utlysa extraval – detta som en följd av att demokratin spelat ett synnerligen fult spratt med hans regering och den omsorgsfullt framförhandlade budget som undersåtarna skulle föräras under kommande år. Nu blev Löfven nesligt snuvad på konfekten när Sverigdemokraterna istället valde att rösta på Alliansens budget – och krisen var ett faktum.

Men istället för att ta på sig ansvaret för misslyckandet, valde Löfven att skylla allt på andra. Det var rasisterna i SD som i armkrok med Alliansen drog undan mattan för den älskade samarbetsregeringen. Och i sitt raseri valde statsministern att utlysa nyval – för att säkerställa att inte Alliansen skulle få chansen att göra en tidig comeback.

Det har skrivits pixelkilometer om maktspelet och analyser av vad resultatet av valet den 22 mars kan komma att innebära. Men det är få som uppmärksammat det kanske viktigaste budskapet som allt detta sänder till Sveriges väljare: att de röstade fel. Kaoset är ytterst väljarnas fel, som röstade på ett rasistiskt – eller enligt vissa till och med neofascistiskt – parti (även om det senare epitet inte är helt oomstritt). Så istället för att ta konsekvenserna av ett undermåligt politiskt hantverk, en uppsjö av klavertramp och en i många avseenden usel budget, väljer alltså S-MP-regeringen att upplösa parlamentet.

Nu ska man alltså välja sig ett nytt folk, eller åtminstone dressera det befintliga till att rösta rätt, i förhoppning om att de denna gång stoppar rätt valsedel i urnan och skickar iväg Socialdemokraterna mot gamla 40-procentsnivåer igen. Precis som det var på den gamla goda tiden, när Sverige i princip var en enpartistat och S kunde styra och ställa i lugn och ro utan käbbel.

Och om det ändå inte fungerar, alltså om folket envisas med att rösta på fel partier, så vankas det hårdare tag. Ett första steg blir att möjligheten för partier att taktikrösta begränsas, och därmed ska det bli möjligt för minoriteten att styra över riksdagsmajoritet utan att behöva förankra sina förslag hos tillräckligt många partier.

Allt detta görs i ett enda syfte: att de etablerade partierna ska slippa ha kontakt med SD. Valframgången för detta parti gör uppenbarligen att allt demokratiskt vett och analysförmåga lämnat såväl Alliansens företrädare som regeringen. Att begränsa röstningsreglerna i Riksdagen må lösa ett akut problem just nu, men det är samtidigt första steget ut på ett sluttande plan. För vad händer om (eller snarare när, om S och Alliansen fortsätter som nu) Sverigedemokraterna blir största parti? Då skulle samma regler innebära att en SD-budget skulle antas utan behov av en riksdagsmajoritet.

Att bädda för en sådan minoritetens diktatur, är att tigga om framtida problem genom att bygga in en tidsinställd bomb i systemet. Som tur är finns det fortfarande politiker, som förra MP-språkröret Peter Eriksson, som lyckas hålla huvudet kallt och påpeka hur galet det är

För vad man ska komma ihåg i denna infekterade situation där invektiv och etiketter haglar, är att 13 procent av svenskarna faktiskt inte är rasister. De flesta röstade inte för SD, utan emot de etablerade partierna, och därför är SD-framgångarna mer att betrakta som ett symptom på att något är allvarligt fel i det svenska samhällsbygget. Det är som ett stort öppet och varigt sår – men istället för att tvätta rent och sätta in antibiotika så står S/V/MP och Alliansen där och lindar in det i alltfler lager med gasbinda. Hudfärgad, så att det inte ska synas. Fast därunder fortsätter förstås infektionen att sprida sig.

Som av en händelse har en av Löfvenregeringens tungviktare, Margot Wallström, nu gett sig in i nyvalsdebatten och funderat på om det kanske ändå vore bäst att kasta Miljöpartiet under bussen för att locka väljarna att rösta rätt. Och Wallström har de facto mer erfarenhet än någon svensk politiker av sådant maktspel efter åren i Bryssel, där hon som kommissionär arbetade med ordföranden Jose Manuel Barroso för att driva igenom det impopulära Lissabonfördraget 2008. Ett land, Irland, anordnade en folkomröstning om fördraget, vilket utmynnade i ett nej. Det fick EU:s makthavare att hamna i smärre panik, eftersom avtalet krävde att samtliga unionens medlemmar ratificerade det. Lösningen: Irland tvingades hålla ytterligare en folkomröstning året därpå, där landets invånare efter massiv propaganda till slut röstade rätt, och fördraget gick igenom.

I TV-inslaget ovan förklarar Wallström hur detta agerande är viktigt för demokratin.  Hennes svar, om än förvirrade, ger en ganska bra inblick i vad som rör sig i huvudet på politiska eliten.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Hej demokrati!


Gustav Fridolin är regeringens eget svar på PewDiePie. Han har börjat använda tjänsterummet för att spela in små peppfilmer till Sveriges lärare och lägga upp på YouTube – som den här ovan – och kan därigenom dryga ut den snålt tilltagna ministerlönen med lite sköna annonskulor från Google Adwords.

Men Fridolin är inte bara Youtubestjärna, han är dessutom skolminister – med ansvar för att den svenska skolan kravlar sig upp ur det hål där den kunskapsmässigt befunnit sig de senaste decennierna. I detta sammanhang är det värt att uppmärksamma att Fridolin själv verkar ha bristfälliga kunskaper i samhällskunskap, och då i synnerhet hur svensk demokrati fungerar. För när han i en intervju tidigare idag ombads att kommentera Alliansens skolbudget, med flera förslag som Sverigedemokraterna ställer sig bakom, var hans korta kommentar: ”vi får titta på dem”.

Gustav Fridolin verkar alltså ha missat grundkursen i demokrati: Att det är Riksdagen som har den yttersta lagstiftande makten i Sverige – inte den minoritetsregering där han själv ingår. Om Alliansens budget för stöd av SD i Riksdagen, är det den som går igenom och Fridolin kan antingen välja mellan att sitta kvar och genomföra Alliansens politik, eller avgå tillsammans med resten av regeringen. Det finns alltså inget alternativ som heter ”vi får titta på det”.

Fast det är klart, Fridolin är ju företrädare för samma parti som så sent som i våras ville förbjuda anonyma bloggar och vars mediepolitiske talesperson nu vill lösa den svenska tidningsbranschens kris genom att avgiftsbelägga länkar på webben.

Vi kan säkert se fram emot en ny Youtubefilm inom kort, där Fridolin rätar ut alla frågetecken.

Intressant?

Fler om , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: