Trafikkaos vid Skurubron – igen.

I morse var det dags igen – en krock strax före Skurubron med tre bilar inblandade korkar effektivt igen vägen, och jag blir nästan en timme sen till jobbet. Det var bara två veckor sedan det hände senast, den gången blockerade en långtradare och tre personbilar igen bron, och därmed kom inga bilar från Värmdö in mot Stockholm på över en timme.

Att det krockas i tid och otid beror på i de flesta fall på en enda sak – folk kör som idioter. Att hålla avstånd finns bara inte i morgonrusningen; försöker man lämna några meters lucka till framförvarande bil byter snabbt någon fil och så ligger man där i 70 knyck med en bil några decimeter framför en. Det säger sig själv att minsta störning i rytmen leder till sammanstötningar och trafikkaos. Ingen klarar att reagera och bromsa när någon en meter framför ställer sig på bromsen.

Men orsaken till att folk i allt högre grad beter sig som idioter i sina bilar beror förstås på att trafiken ökat dramatiskt. Det rullar mångdubbelt fler bilar på våra vägar – särskilt i och runt Stockholm – än det gjorde när vägsystemet dimensionerades för snart ett halvt sekel sedan. Dessutom har bilarna blivit bättre, säkrare och utrustats med diverse hjälpsystem – t ex låsningsfria bromsar – vilket tyvärr invaggar många i en falsk säkerhet som skruvar upp farten ytterligare, samtidigt som marginalerna krymper.

Och detta problem kommer inte att lösas, oavsett hur många nya förbifarter det byggs. För problemet är inte att vägnätet är underdimensionerat i sig, utan att hundratusentals bilar ger sig ut på vägarna ungefär vid samma tid, framförda av bilister som har bråttom och därför gör sitt bästa för att komma före alla andra. De trängs i köer, blockerar korsningar och vägrar släppa in medbilister i sin fil. Därför blir det stopp, inte för att det saknas utrymme att köra bil på.

Ta en jämförelse: Alla flygbolag skulle naturligtvis föredra att förlägga sina avgångar till tidig morgon istället för mitt i natten, men ingen på Luftfartsverket skulle på allvar komma på idén att släppa ut alla flygplan på startbanan samtidigt och låta piloterna själva lösa problemet med vem som ska lyfta först. Och hur många extraspår skulle vi behöva genom Stockholm om Banverket avskaffade sin trafikledning och lät lokförarna köra enligt egna tidtabeller? Ingen vet, men kaos hade säkert blivit följden.

När det gäller biltrafiken, har vi dock accepterat detta kaos, trots att det årligen dödar och lemlästar tusentals människor och leder till oändliga materiella skador. Bilismen är och förblir en till stora delar laglös zon, med samhällets goda minne. Vad jag frågar mig är – varför finns det inga biltillverkare som på allvar försöker lösa detta problem? Tekniken finns ju till stora delar redan (även om Volvos självbromsande bil inte precis övertygade vid pressvisningen…).

Varför finns det till exempel inga system för automatisk övervakning och hastighetsbegränsning via bilens dator?  På detta sätt skulle köbildningar till stora delar kunna undvikas, genom att annalkande trafik tvingas köra långsammare.

Och varför är inte alla bilar utrustade med individuella användarkonton, precis som datorer? Naturligtvis borde det gå att sätta begränsningar beroende på vem som sitter bakom ratten. Den 18-årige sonen gillar det säkert  inte, men när han lånar pappas M3:a är det nog en bra idé om han bara kan köra i max 110 km, och att det inte går att koppla ur automatisk krängningskontroll och antispinn. Och att bilen själv vägrar att låta en ligga närmare framförvarande fordon än ett par meter, borde vara en självklarhet.

Intelligenta system för att dirigera trafikströmmar borde kunna bli en betydligt mera lukrativ exportprodukt än att skruva ihop bilar vid ett löpande band – även om det förstås är kul att den nya Saaben verkar bli en försäljningsframgång.

Men var finns dessa visioner?

I alla fall inte inom bilindustrin, där utveckling i bästa fall handlar om nya ”miljövänliga” motorer som släpper ut några ynka procent mindre koldioxid, men som i allt väsentligt bygger på 100 år gammal teknik.

I stället för att ta tag i de stora utmaningarna för framtiden, satsas all kraft istället på att lösa ett ickeproblem. Och i världens alla storstäder står trafiken stilla.

Andra bloggare om stockholm, trafik, bilar, teknik

Intressant?

Related posts:

1. Hell on Wheels – könsmaktsordning på två hjul

Till min stora glädje läser jag att Saabs styrelseordförande, Viktor Müller, vill ta fram en retroversion av den klassiska Saab 92. Ursaaben, som jag bloggat om tidigare, representerade den absoluta höjdpunkten av svensk bilbyggarkonst, och det borde inte krävas alltför mycket affärsplanearbete för att komma fram till att en modern variant av denna bil, utrustad med ett modernt chassi och en liten supersnål diesel under huven, skulle sälja som smör. (Jag skulle definitivt vara spekulant på en!)

För att snabba upp projektet lite, bidrar jag med ett par bilder från Wheels Nats i Barkarby förra sommaren. Saab 92:an på bilderna är original, så när som på lacken och fälgarna – och så är den sänkt för bättre väghållning. Här är ritningarna, vad väntar ni på? Börja bygga!

Andra om saab, spyker, trollhättan, bilar

Intressant?

Related posts:

1. Grattis Saab – men vad är planen?
2. Med fans som de här – hur kan Saab misslyckas?
3. Min nästa bil blir en Saab!

För det som aldrig riktigt kommer fram i alla spaltmeter som skrivs, är det sorgliga faktum att trots att bolaget haft världens största (åtminstone fram till förra året) biltillverkare i ryggen, har Saab gått med miljardförluster i snart 20 år. Visst, det kan mycket väl vara GM:s fel – att de tvingat på Saab trista Opel-chassin, ”sminkade grisar” med törstiga etanolmotorer, kanske inte precis ökat chanserna att konkurrera i ”superbilssegmentet” där BMW, Mercedes och Audi härskar. Men det kommer Saab sannolikt aldrig att kunna göra ändå, speciellt inte med det smala och ganska omoderna modellprogram som Saab har i stallet idag. En stor, törstig etanolbil, en ansiktslyft 70-talare (Saab 9-3X) och en den snart tre år gamla SUV:en (9-4X) som togs fram för den amerikanska marknaden.

Även om Saab Spyker kan hålla sig flytande ett par månader med befintliga modeller toppat med lån från Europeiska investeringsbanken, så kommer det inte att räcka för att Saab ska kunna stå på egna ben. Och att ta fram en ny bilmodell idag är något som knappt de största biltillverkarna har råd med på egen hand. Fyra miljarder räcker inte långt.

Så visst kan man undra: vad är egentligen planen?

Till Spykers försvar kan man dock konstatera att de förmodligen klarar att driva en bilfabrik mer framgångsrikt än Lars Ohly, Peter Eriksson och Mona Sahlin. Och garanterat billigare för oss skattebetalare.

Men vem vet, de kanske får en ny chans redan i höst…

Andra om spyker, gm, saab, trollhättan, alliansen

Intressant?

Related posts:

1. Här är din Saab, Viktor!
2. Med fans som de här – hur kan Saab misslyckas?
3. Min nästa bil blir en Saab!

Ryska Saab-entusiaster demonstrerar i Moskva.

Den utdragna nedläggningen av Saab, har fått världens alla fans av det svenska bilmärket att organisera protestaktioner – som vuxit i styrka under de senaste veckorna. Den sammanhållande sidan för Saab-entusiasterna, Saabs United, har sedan starten i för ett år sedan organiserat demonstrationer i Detroit utanför GM:s huvudkontor och startat igång upprop för den lilla biltillverkarens fortsatta existens. Och idag kulminerade räddningsaktionen – med Saab-karavaner i fem världsdelar.

Och det är inga små samlingar heller – i Trollhättan samlades Saab:ar i tusental i en kilometerlång karavan i Trollhättan. Och i Tjeckien, Holland, Ryssland, USA, Australien – och Taiwan – var uppslutningen över förväntan.

Vad säger det här då om Saab? Jo – att det är ett bilmärke som trots sin litenhet har hundratusentals trogna fans runt om i världen. En skara entusiaster som må vara alldeles för få för att de ska synas på radarn hos ett megaföretag som General Motors, men tillräckligt många för ett litet nischföretag att bygga vidare på. Med ny ledning och nya idéer om modellprogram, komponenter, försäljning och service, så är det inte alls en omöjlighet att Saab skulle kunna lyckas. Det kommer aldrig att bli ett stort bilmärke – men det kan kanske bli ett lönsamt mindre. Kanske skulle Spyker kunna lyckas med en sådan vändning. (Och svenska staten skulle garanterat misslyckas.)

Jag vet att jag hela tiden återkommer till Steve Jobs och Apple i mina funderingar kring bilindustrin, men Saab befinner sig i ett ett liknande läge som Apple var i mot slutet av 90-talet. Då, efter många års vanskötsel av varumärket Macintosh, och datorer lika grå som vd:n Gil Amelio, var bolaget seriöst på fallrepet. Då kom Jobs kom tillbaka och lyckades återuppfinna Apple igen. Med iMac, iPod, iPhone och iTunes Store har Apple etablerat sig som ett av världens mest lönsamma företag i sin nisch. Långt ifrån det största, men med en kärna av trogna fans (som jag) som är en garant för framtida produktlanseringar.

Det kanske är dags för en iSaab?

(Bilderna kommer från Flickr-gruppen Saab Support Convoys.)

Andra om saab, trollhättan, regeringen, gm, apple

Intressant?

Related posts:

1. Här är din Saab, Viktor!
2. Grattis Saab – men vad är planen?
3. Min nästa bil blir en Saab!

För inte så länge anklagade mp och de rödgröna alliansen för att svika miljön för satsningen på förbifart Stockholm – som är en förutsättning om inte huvudstaden ska förvandlas till en parkeringsplats.  Nu kritiseras regeringen av Eriksson för att den vägrar att pumpa in miljarder av skattebetalarnas pengar på att bygga bilar som ingen vill köpa.

I konsekvensens namn borde väl både v och mp jubla, när det blir en biltillverkare mindre i världen. Visserligen en liten miljöbov i det stora hela, men dock en bidragande orsak till att vårt medborgerliga oskick att skaffa bil. Eriksson har förmodligen inte riktigt tänkt färdigt här, men jag förmodar att bilar ska produceras, och sedan ställas i lager. Hellre lägga pengarna på en dödsdömd biltillverkare, än en nödvändig infrastrukturinvestering, alltså.

Miljöpartiet lämnar öppet mål för Maud, Fredrik och Andreas om de skulle komma på tanken att börja försvara sitt beslut att inte slösa bort skattebetalarnas pengar på att köpa en bilfabrik. Fast de har ju varit fullt upptagna med ett annat dödsdömt projekt i Köpenhamn.

Andra bloggar om Saab, Trollhättan, Maud Olofsson, Peter Eriksson, miljöpartiet

Intressant?

Related posts:

1. Grattis Saab – men vad är planen?
2. Tacka GM och de amerikanska skattebetalarna
3. Typiskt svensk Königsegg-bashing

I vilken annan bransch som helst hade denna totala brist på fantasi och marknadsanpassning inneburit omedelbar nedläggning, men General Motors härdade ut – till stor del finansierade med krediter från de amerikanska skattebetalarna. Så när Maud nu klagar på GM och tycker att de kunde gjort mer, undrar jag bara: hur länge ska man acceptera miljardförluster för att förtjäna att kallas långsiktig?

Jag lider verkligen med alla som jobbar i bilbranschen i Västsverige idag. Det kommer att bli en lång och jobbig omställning – men inte desto mindre nödvändig. För problemet för Sverige är inte att stora företag läggs ned, utan att så få nya företag växer och blir stora. För Sverige som nation behöver nya idéer, som kan växa och generera välstånd åt våra framtida generationer. Inte hålla gamla döende industrier vid liv med konstgjord andning.

GM försökte i 20 år. Det funkade inte – men tack för att ni försökte!

Andra bloggare om saab, gm, maud olofsson, regeringen, trollhättan, ekonomi, bilindustri

Intressant?

Related posts:

1. Hade De Lorean kunnat rädda GM?
2. GM och Segway = sant
3. Med fans som de här – hur kan Saab misslyckas?

Saab 92B från 1956. Ur-Saaben, här i pimpad version.

Nu menar jag förstås inte en ny Saab, utan en sådan som på bilden ovan, en Saab 92 från mitten av 50-talet. Enligt mitt tycke en av de vackraste och smartaste bilar som någonsin byggts. Den kanske ser omodern ut, men inget kan vara mera fel. Både designmässigt och tekniskt var 92:an en smärre revolution, och när den presenterades 1946 var denna Ursaab lika omvälvande för bilbranschen som iPod och iTunes blev för musiklyssningen på 2000-talet.

Volvo Personvagn 60, årgång 1946.

Titta på bilden här intill. Det föreställer en Volvo PV60 av 1946 års årsmodell. Så såg de allra flesta bilar ut på den tiden – gott om plats, högt i tak, aerodynamiska som stridsvagnar. Inget hade ju egentligen hänt i bilfabrikerna de senaste sex åren, så när kriget var över fortsatte Volvo och de andra biltillverkarna att spotta fram decenniegamla bilmodeller.

Just då, när hotet från freden fick Svenska Aeroplan AB att börja fundera på vad de skulle försörja sig med, fick en samling flygplansingenjörer under ledning av Gunnar Ljungström en brilliant idé – vi bygger en bil! Sagt och gjort, en designgrupp bestående av 16 man (för kvinnor var inte ingenjööörer vid denna tid) fick ansvaret för att ta fram en ny bilmodell.

Designskiss på Saab modell 92 - Ursaaben. Ultramodern design, 60 år gammal.

Vana som de var vid att bygga flygplan (endast två av dem hade körkort enligt historien) tacklade de problemet från en helt ny utgångspunkt. Först designade de en självbärande kaross – för att spara vikt. Sedan körde de in den i en vindtunnel för att finjustera aerodynamiken (det är därför Ursaaben ser ut som den gör, som en flygplansvinge). Lägre luftmotstånd innebar i sin tur lägre bränsleförbrukning och minskat behov av motorstyrka. Den ursprungliga tvåtaktsmotorn på 25 hästar gav ingen racerupplevelse, men var fullt tillräcklig för att driva den kompakta lilla bilen. Den namngavs Saab 92 (Saab 90 och 91 var flygplan…) och fanns till en början bara att få i militärgrön färg som blivit över från flygplanstillverkningen.

Avskräckta av vingliga kompaktbilar som Volkswagen-bubblan som hade svansmotor, placerade Saabteknikerna motor fram, vilket påtagligt förbättrade bilens viktfördelning och väghållning. Men det verkligt revolutionerande var framhjulsdriften, vilket var en total nyhet i bilbranschen vid denna tid. Det gjorde att det blev gott om plats i kupén och att bilen fick väghållningsegenskaper utöver det vanliga. Det var just framhjulsdriften, kombinerad med motorer som var enkla och billiga att trimma, som gjorde Saaben till en Rallyvinnare några år senare, med bl a Erik ”Carlsson på taket” bakom ratten.

Saaben kom i exakt tid, och erbjöd en produkt som efterfrågades i det tidiga folkhemmet – en billig och säker bil som de flesta hade råd med. Och genom att Saabteknikerna kom in i branschen utan några tunga ryggsäckar och vågade utmana etablerade sanningar om hur bilar ”skulle se ut” eller var låsta till etablerad teknik som ”alltid fungerat” revolutionerade de hela bilbranschen och grundlade den svenska bibranschens goda rykte (som vi fortfarande lever gott på).

Tyvärr blev det inte många fler revolutioner i Trollhättan; efter att ha lanserat Saab Turbo på 80-talet såldes bolaget till GM och resten är som det heter historia.

Men Saabs tidiga historia är värd att läsa för alla som jobbar med produktutveckling, särskilt inom bilbranschen. Och kanske särskilt för gamla stelnade kolosser som GM, där utveckling de senaste tio åren handlat om att ersätta bensinslukande V8:or med ännu törstiga etanol-V8:or.

Jag tror jag har skrivit det förut, men vad hade hänt om man släppt loss Steve Jobs och Apple i en bilfabrik?

Läs även andra bloggares åsikter om Saab, gm, trollhättan, bilindustri, jobb, näringsliv, Apple

Intressant?

Related posts:

1. Grattis Saab – men vad är planen?
2. Med fans som de här – hur kan Saab misslyckas?
3. Här är din Saab, Viktor!

Den traditionellt mediala kritiken koncentreras kring det faktum att Christian von Königsegg ”bara” bygger 18 bilar om året (dock svindyra sådana) och att det nya konsortiet varken har finansiella muskler eller vet hur man bygger och säljer bilar i stor skala.

Jaha. Precis som Saab och GM visste det då. Efter nära 20 års förluster för Saab och ett totalt misslyckande med volymproduktion och att göra Saab till ett premiummärke som konkurrerar med Audi, BMW och Mercedes är det ju ganska förmätet av de så kallade motorjournalisterna att basha Christian. Saab har ända sedan början på 90-talet i princip skruvat ihop bilar byggda på utrangerad Opelteknik. Iindustriellt bilbyggande idag är ungefär lika glamoröst som att skruva ihop Ikeamöbler – är det värt att pumpa tiotals miljarder i stöd till en sådan verksamhet? Det som vore värt att satsa pengar på är t ex att utveckla motoralternativ och nya smarta datoriserade system för bränsleeffektivitet, styrning och navigering. Men sådana satsningar har vi inte precis sett från Trollhättan (förutom återvändsgränden med E85-satsningen, ivrigt påhejad av okunniga ministrar).

Jag vet förstås inte om Königsegg kommer att lyckas, men precis som John DeLorean en gång i tiden hade chansen att förvanlda GM till bilvärldens svar på Apple, och precis som Steve Jobs i början av 80-talet nog sågs som en stolle av gigantiska datorföretag som IBM och Xerox, är det enda som kanske kan rädda Saab entreprenörskap. Nya idéer – kanske rent av lite galenskap.

Enda vägen för Saab att överleva är förmodligen att ge upp konkurrensen med de stora volymmärkena och återigen bli en liten uppstickare som konkurrerar med egen design och egna lösningar. Lyckas Saab-Köningsegg ta sig in på marknaderna på den arabiska halvön och Ryssland, så räcker det kanske att sälja ett par tusen bilar – även om de bara kostar hälften av vad Königseggs nuvarande sportvagnar går för. Några tvåhundratusen sålda Saabar årligen kommer det nog aldrig att bli igen, det är och förblir en ouppnåelig dröm.

The Brand-Man skriver bra om Saab och Königsegg i sin blogg.

Pingat på Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om Königsegg, Saab, Trollhättan, Apple

Related posts:

1. Borde inte Peter Eriksson jubla?
2. Grattis Saab – men vad är planen?
3. Här är din Saab, Viktor!