Taggad: samer

Den nya statsreligionen

SvD:s kulturdel uppmärlksammade i helgen historikern David Larsson Heidenblads intressanta doktorsavhandling Vårt eget fel. Avhandlingen visar på de stora likheterna mellan dagens klimatreligion och den gammalkyrkliga uppfattningen av synd och skam, som praktiserades under kyrkans storhetstid. I gamla tider straffade gud som bekant de syndfulla människorna med allehanda farsoter, sjukdomar, naturkatastrofer och krig – som straff för deras högmod, svek eller frosseri.

Som avhandlingen belyser, går nästan exakt samma berättelse igen i dagens religiösa övertygelse om att klimatet hotas av vårt moderna frosseri. Inget ifrågasättande av denna religion tillåts – att spekulera om i vilken utsträckning människan verkligen kan påverka klimatet, och vad det i så fall kan tänkas leda till, möts av ett närmast enigt fördömande av medier, politiker och miljöorganisationer. Underligt nog kommer fördömandena påfallande ofta från människor som inte är religiösa och ibland till och med kallar sig ”skeptiker”. (Ett exempel är den så kallade skeptikerföreningen VOF.)

De som vågar sig på att ifrågasätta de heliga skrifterna (FN:s klimatpanels rapporter) eller dess profeter – klimatforskarna – brännmärks omgående som kättare eller ”förnekare” (ett begrepp skapat för att leda tankarna till förintelseförnekare). Alla vet ju att vi har syndat, genom att frossa i fossila bränslen, och därför måste vi nu betala för våra synder – med minskat köttätande, lågenergilampor, högre elpriser, höjda bensinskatter och klimatkompensation vid Thailandsresan. Annars drabbas våra barnbarnsbarn någon gång i framtiden av outsägliga plågor.

Det är med andra ord en rejäl comeback för Medeltiden.

581px-Anders_Wejryd
Ärkebiskop Anders Wejryd. Foto: Wikimedia Commons

Som en perfekt illustration till giltigheten i Heidenblads tes, skrev ärkebiskopen Anders Wejryd ungefär samtidigt en debattartikel om vår kollektiva klimatsynd och hur de svagaste – som urfolken i norr – drabbas.  Svenska kyrkan har som bekant förlorat massivs av medlemmar sedan banden till staten klipptes för 13 år sedan, och organisationen gör sitt bästa för att hitta en ny religion som kan kännas relevant för den sekulära nutidsmänniskan. Valet föll på klimathotet, vår nya statsreligion.

I debattartikeln halar Wejryd fram hela syndabatteriet. Det är klimatförändringarnas fel (alltså vårt ansvar) att samerna nu pendlar på gränsen för sin anpassningsförmåga. Även denna berättelse är väl etablerad i klimathotsreligionen: vi i den rika västvärlden har genom vårt överflöd och frosseri skapat klimatkrisen, som drabbar de fattigaste i Afrika, Sydamerika, Asien och Arktis värst. Detta brukar lite pseudoreligiöst omnämnas ”klimatskuld”, och vid varje klimatmöte som FN arrangerar är en av huvudfrågorna skapandet av en fond där väst ska pytsa in 100 miljarder årligen, pengar som ska användas för att betala av denna ”skuld” som kommer att uppstå i takt med att klimatförändringarna materialiseras.

Nåväl, när Wejryd pratar om ”samer”, handlar det knappast om alla svenskar med samiskt påbrå. De flesta av dessa bor nämligen i hus och lägenhet och jobbar 9-5, precis som de flesta svenskar. Det han talar om är den lilla minoritet som är medlemmar i samebyar och via detta exklusiva medlemskap har rättighet att bedriva en typ av renskötsel som samerna i sin nuvarande omfattning sysslat med i mindre än 200 år. Just denna moderna, storskaliga typ av renskötsel, som tar halva Sveriges yta i anspråk, hade aldrig kunnat fortgå över huvud taget utan massiva statliga subventioner. Oavsett klimat.

Ändå är rennäringen som bekant på gränsen till kollaps varje år.

Det intressanta med Wejryds inlaga är dock att han – sannolikt omedvetet – i sin iver att solidarisera sig med en urbefolkning, förminskar samerna och gör dem till hjälplösa offer för omständigheterna. En slags omvänd rasism, där ärkebiskopen på fullaste allvar menar att människor av samiskt ursprung inte klarar av vad resten av Sveriges befolkning förväntas göra – dvs anpassa sig.

Som en jämförelse klarar allt färre svenska bönder att försörja sig på djuruppfödning, en svensk sedvänja som pågått i sisådär 6000 år (alltså mångdubbelt längre än renuppfödning i industriell skala). Något som på senare år har resulterat i massor av nedlagda djurbesättningar och kulturlandskap som sakta växer igen. Ändå ser vi sällan debattartiklar som varnar för att ”bönderna är på gränsen för sin anpassningsförmåga”. De förväntas istället hitta ny sysselsättning, helt på egen hand.

Men när det gäller en minoritet av en så kallad urbefolkning – den som bedriver renskötsel med moderniteter som snöskoter, lastbil och helikopter –  måste alla förändringar som kan tvinga dem att anpassa sig till ett modernt samhälle ovillkorligen stoppas. Oavsett om det är klimatförändringar, oljeutvinning, gruvdrift eller vindkraftverk.

I fallet med ”klimatförändringar” utvecklar Wejryd inte riktigt vad han menar. Men senast en företrädare för samerna var ute och varnade för att rennäringen var på väg mot kollaps, var det på grund av för mycket snö…

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Vargpolitik: se upp för antisametismen!

Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska rovdjursföreningen, skrev igår uppfriskande rakt på sak om Sveriges havererade rovdjurspolitk på SvD Debatt. I centrum för detta haveri står givetvis det bisarra beslutet att plantera in varg i den relativt tätbebyggda södra halvan av Sverige, där den givetvis går lös på getter, får och annan tamboskap (och strövande hundar). Detta medan det är i princip kliniskt rent från varg i Norrland, ett förhållande vilket jag har bloggat en hel del om tidigare här, här och här.

Anledningen till att halva Sverige, från Östersund och norrut, är förbjuden mark för vargen är som bekant att detta är renbetesmark. Och det är den industriella rennäringen som står i vägen. Uppskattningsvis finns det uppemot 300.000 renar i norra halvan av landet (exakt hur många är svårt att få tag i siffror på), och denna gigantiska stam av betande tamrenar har till skillnad från vildrenen (som utrotades nån gång på 1700-talet) rätt usla överlevnadsegenskaper. De är tamdjur, precis som fåren och kossorna i Sydsverige och alltså chanslösa mot en flock vargar.

Så självklart ligger det i renägarnas intresse, precis som fårbonden 150 mil söderut, att djurens betesmarker hålls fria från Den gråe. Skillnaden är att bönderna i söder har någon slags oförklarlig tro på Naturvårdsverket och EU, och härdar ut när vargen smaskar i sig hundar och tamdjur. Medan befolkningen i norr ger sig ut på skotern och låter darwinismen ha sin gång (denna process brukar kallas SGT – skjut, gräv, tig).
Att skylla på samerna är därför kontraproduktivt om man vill lösa problemet med vår så kallade vargpolitik. Visst kan man ha synpunkter kring det vettiga i att låta ett par hundra personer – fler än så är det nämligen inte som bedriver renskötsel i större skala – inneha veto i den svenska rovdjurspolitiken, och dessutom kräva att halva landet ska vara rensat från varg, järv och rovfågel.

Men det är inte samernas fel att vi har politiker som gång på gång fegar ur och inte vågar ta den här debatten, som det heter. Fegheten kommer sig av rädsla för att trampa ett av Sveriges ursprungsfolk på tårna – och i avsaknaden av en öppen debatt blossar det gamla unkna föraktet mot samerna upp igen.

Vilket är ytterligare bevis på den närmast totala beröringsskräck vi svenskar verkar ha när det handlar om att leva tillsammans i ett mångkulturellt samhälle. Det är exakt samma mekanismer som får oss att rygga från diskussionen om vad en företrädare för t ex ett religiöst samfund egentligen har för ansvar vad som händer i hans förbund. Risken att stämplas som främlingsfientlig och rasist kväver ofta diskussionen i sin linda.

När det gäller avvägningen mellan en livskraftig rovdjursstam och samernas rätt att bedriva rennäring, är det sannerligen ingen lätt nöt att knäcka. Men en regering som tog rovdjursfrågan på allvar skulle i alla fall utreda möjligheten av att vika en bit av de stora naturområdena i Norrbotten (till exempel de gigantiska nationalparkerna) som vargområde. På detta sätt hade stammen på ett naturligt sätt kunnat hållas genetiskt frisk med invandrande vargar från Ryssland, och staten skulle slippa upprepade helikopterflyttar av vargtikar för mångmiljonbelopp. I USA, där vargen varit i princip utrotad sedan 1800-talet, finns det nu åter en livskraftig stam i nationalparken Yellowstone, långt från tättbebyggda trakter.

Att komma överens med drabbade renägare i dessa områden borde inte heller vara en oöverstiglig uppgift (redan idag utgår det stora summor i rovdjursersättning).

De vargar som rör sig utanför detta område skulle omgående få stifta bekantskap med Darwinismen, i form av en kula från ett jaktgevär. För det är tyvärr det enda sättet att leva tillsammans med vargen, som aldrig kommer att kunna samexistera med tamdjur. Detta experiment har vi redan gjort, och misslyckats stort med, i Sydsverige.

Men återigen, det är inte samernas fel att vi har en havererad rovdjurspolitik. Det är istället Lena Ek och hennes företrädare Andreas Carlgren (som av en händelse centerpartister bägge två) som placerat oss i den här soppan.

Intressant?

 

Andra bloggar om , , , ,

Renar på gränsen till nervsammanbrott

Rennäringens kris fortsätter. Vi har tidigare kunna läsa om hur renstammen hotas av sammanbrott – ett budskap som återkommer år efter år – på grund av för många rovdjur i allmänhet (dvs fler än noll) och då i synnerhet vargar; för många kungsörnar (dvs alla som lever), tågtrafik, gruvdrift, vindkraft, för mycket snö – och nu kommer alltså det slutliga dråpslaget för den samiska kulturen: Zlatans nya fritidshus i Jämtlandsfjällen.

Området där Zlatan tänker koppla av från storstadens stress ligger nämligen i ett område där det finns renar – liksom ungefär hälften av Sveriges yta – och dessa djur tål inte att bli störda. Definitionen av störning förklaras av Daniel Fjällberg, ordförande i Njaarke sameby:

”Generellt kan man säga att det är så med rennäring att alla yttre störningar som inte är normalt blir en störning. Det blir något nytt för renarna med något som inte varit där förut.”

Förutom stressen som renarna utsätts för av det faktum att det dyker upp ett nytt ansikte i skogen, störs de också av själva bygget – och den potentiella risken att det dyker upp turister som åker till fjälls för att se skymten av en fotbollskändis och därmed stressar de stackars djuren till nervsammanbrott.

Med tanke på att det är tamrenar det handlar om (inte vildrenen som utrotades redan på 1700-talet) kan man fundera på vad som gick fel i avelsarbetet när resultatet blev ett djur som bryter samman så fort det ser en människa spatsera förbi i skogen.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Operation utrota alla rovdjur i Norrland

Hot mot rennäringen – måste bort. Foto: Wikipedia

Det är inte ofta man har orsak att berömma Världsnaturfonden, som i hög utsträckning ägnar sig åt meningslös symbolpolitik (Earth Hour), men för en gångs skull har WWF satt ljuset på en viktig fråga – den systematiska slakten av kungsörn, framför allt i de områden av Sverige där det bedrivs renskötsel. Örnar skjuts, snaras, förgiftas och deras bon plundras på ägg – bara för att rovfågeln utgör ett hot mot nyfödda renkalvar.

Egentligen borde ingen bli förvånad. Talesmän för Svenska samernas riksförbund återkommer gång på gång med krav på att halva Sverige från Dalarna och norrut i princip borde rensas från rovdjur – annars hotas rennäringen av kollaps. Det ska helst inte heller finnas tågtrafik i renskötselområdet – för att inte tala om den olägenhet som snö innebär för de stackars djuren.

Och när regeringen av någon anledning inte hörsammar vädjanden av masslakt på den svenska rovdjursstammen, tar man till klassikern SGT – skjut, gräv, tig. Fast i fallet med kungsörnen bryr man sig inte ens om att gömma undan kadavren.

Att uttala sig kritiskt om den storskaliga industriella renskötseln, och de skador som den för med sig för vår gemensamma natur är dock att beträda minerad mark. Men någon gång måste regeringen på allvar ställa sig frågan om det verkligen är värt priset. Dels är det bara ett fåtal samer som tillåts ha renar (om man är född eller ingift i rätt familj avgör), dels är hela verksamheten en gigantisk förlustaffär.

Och framför allt, ligger det inte en slags bisarr ironi i att ett ursprungsfolk som förväntas leva i harmoni med naturen, gör sitt bästa för att driva fram en slags monokultur, där endast är renen anses ha överlevnadsvärde? Där rovdjur som björn, järv, lo, varg och kungsörn, som levt i fjällvärlden i tusentals år, enbart ses som hinder för lösamheten i den industriella renköttsproduktionen.

Ett sätt att komma till rätta med åtminstone delar av detta sjuka system vore att dra in alla statliga subventioner till renskötseln, vilket skulle innebära att verksamheten relativt snabbt anpassade sig till efterfrågan. Och varför betala ut rovdjursersättning? Idag utgår pengar enligt en schablonberäkning enbart om ett rovdjur siktats inom ett betesområde – och när ersättningnen väl har betalats ut åker ändå bössan fram.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Gnället från vildmarken

Renar på gränsen till nervsammanbrott?

Det är synd om Sveriges samer – eller i alla fall om de uppemot 5.000 som är medlemmar i någon av de 51 samebyarna. Det vill säga den minoritet av samerna som har rätt att bedriva renskötsel, den som enligt en debattartikel i SvD, undertecknad av Svenska Samernas Riksförbund, hotas av snabbt förestående kollaps.

Anledningen? Det finns för många rovdjur i renbetesområdet – framför allt varg – som äter upp renarna och därmed leder till ekonomiska förluster för rennäringen.

Lösningen: (Nästan) alla rovdjur norr om Dalälven måste skjutas. Och ersättningen till samerna höjas – de 60 miljoner som staten betalar ut årligen som ersättning för viltskador, räcker inte på långa vägar, enligt artikelförfattarna. (Dessutom ska viltskador som uppstår i Norge också ersättas av svenska staten, menar man.)

Det här är förstås inga nyheter för alla som följt gnället från rennäringen under några år. En snabb googling visar att samma debattartikel återkommer varje år, oftast vinter eller vår. 2990 sökresultat dyker upp när man söker på frasen ”Rennäringen hotas av kollaps”. Ett par exempel:

17 december 2008: Rennäringen hotas av kollaps (NSD)
14 februari 2009: Rennäringen hotas av kollaps (DN)
13 april 2010: Rennäringen hotas av kollaps (SR)
5 januari 2011: Den svenska renstammen farligt nära gränsen för kollaps (Newsmill)

Samma berättelse återkommer alltså gång på gång: var fjärde ren blir uppäten av rovdjur varje år, ur en stam om totalt 260.000 djur. Varje riven ren ersätts av staten, och det utgår även en så kallad generell ”rovdjursersättning” som innebär att samebyarna får betalt endast av det faktum att det befinner sig ett rovdjur i området.  Några bevis för att några renar verkligen har rivits behöver inte uppvisas. Man behöver inte vara särskilt misantropiskt lagd för att inse att detta regelverk ligger vidöppet för missbruk.

Kontentan är i alla fall att ersättningarna måste fyrdubblas, och att rovdjuren måste bort.

Men problemet är snarare det motsatta: det finns alldeles för få rovdjur – och framför allt varg, som är en art som ligger nära kollaps på riktigt – i de delar av Sverige där de existerat naturligt i årtusenden, alltså långt innan renskötsel började bedrivas i industriell skala. Idag finns det i princip noll vargar norr om Dalälven, och skulle någon stackare förirra sig in i renbetesområdet blir den snabbt ett föremål för SGT (skjut, gräv, tig). Efter att ersättningsblanketterna skickats in förstås.

Nej, det som ingen vågar tala om är det storskaligt ekonomiska vansinne som hela rennäringen innebär. Ett par tusen personer – eller kanske är det bara några hundra – äger de 250.000-300.000 renarna vars betesområde sträcker sig över hela Nordkalotten. De har fri tillgång till halva Sveriges yta, och kan med stöd av lagen låta sina djur trampa ner och/eller äta upp privata markägares skog. Lägg till detta att ersättning utgår för varje trafik- och rovdjursdödad ren. Trots detta är den rennäringen en gigantisk förlustaffär. Enligt en ESO-rapport från 1998 beräknades de samhällsekonomiska intäkterna från rennäringen till 64 miljoner, medan kostnaderna uppgick till 264 miljoner kronor. Om man inte kan få lönsamhet i en verksamhet med dessa förutsättningar, kanske man ska fundera på att byta bransch.

Frågan man alltså måste ställa sig är ju om det verkligen är vettigt att fortsätta subventionera den extremt dyra hobby som den storskaliga rennäringen innebär? Och blir den på något magiskt sätt plötsligt lönsam om vi skjuter alla Sveriges rovdjur?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Uppdatering 20 feb: I en replik i SvD listas minst sagt frikostiga regler som gäller för rovdjursersättning.

Uppdatering 2 april: Statens rovdjursutredning har nu kommit fram till att det bör finnas 450 vargar i Sverige. Men inget sägs förstås om VAR de ska husera nånstans – man kan anta att ännu fler får trängas i de värmländska skogarna för att inte reta upp rennäringen…

Därför är vargarna portade i halva Sverige

Vargarnas utbredning i världen. I Ryssland finns det friska stammar, men i norra Sverige är de portade.

Den svenska vargdebatten har hittills aldrig berört den riktigt stora frågan, som likt en gigantisk elefant står där mitt i rummet. Inte förrän idag, då Expressens ledare sticker fingret rakt i såret och skriver som det är: för att vi ska kunna få en livskraftig vargstam i Skandinavien krävs det att vi slutar porta vargarna från den norra halvan av Sverige. Idag är nämligen allt norr om Dalälven förbjuden mark för vargar, eftersom det betraktas som renbetesmark.

Och just denna fråga är stendöd politiskt, eftersom en diskussion av vilka fri- och rättigheter Sveriges ursprungsbefolkning ska ha i förhållande till andra svenska näringar automatiskt stämplas som rasistiskt och/eller hets mot (ursprungs)folkgrupp. Men i praktiken är det ju bara ännu en debatt om tamdjur vs rovdjur, precis som i Värmland.

Skillnaden är att det här rör sig om renar. Det finns uppemot 300.000 sådana (ungefär lika många som antalet älgar) som rör sig fritt över ett vidsträckt betesområde som omfattar de norra delarna av Norge, Sverige och Finland (medan vargarna kan räknas i tiotal och som bekant lever undanskuffade nere i Mellansverige). Totalt omfattar renbetesområdet 54 procent av Sveriges yta – och där ska det inte finnas några vargrevir, enligt miljöminister Andreas Carlgren (även om han givetvis inte är ensam om att ha fattat detta beslut).

Om man studerar kartan ovan som visar vargens utbredning i världen, speciellt i Ryssland och Europa, ser man tydligt vilka som är de naturliga jaktmarkerna för arten. Men i norra Skandinavien finns det som synes ett stort hål. I detta område, som omfattar hela Nordkalotten, är vargen utrotad sedan länge, och kontakten med de stora vargpopulationerna i Ryssland är bruten. Och eventuella nya individer som vågar sig på att invandra österifrån har minimala chanser att överleva om de inte snabbt och målmedvetet springer gatlopp från Haparanda till Säffle.

Nu fungerar ju vargar inte riktigt så, och inte heller föds de med inbyggd GPS som kan hjälpa dem att lokalisera artfränder hundratals mil bort. Så de kanske väljer att stanna kvar i Norrbotten, eller beger sig till västerut till Lappland. Käkar lite lokala älgar, och kanske en och annan ren. Och då går det som det går – länsstyrelsen ger tillstånd till skyddsjakt, alternativt hanteras problemet på lokal nivå enligt doktrinen SGT (skjut, gräv, tig).

Även i USA utrotades vargstammen på 1700- och 1800-talet, främst för att den konkurrerade om pälsjägarnas bytesdjur och var ett hot mot tamboskapen som nybyggarna tog med sig. Men i nationalparken Yellowstone, Wyoming, finns det sedan ett antal år återigen en växande vargstam, som uppgår till ett hundratal djur uppdelade på 14 flockar.

I Lappland borde det finnas gott om plats för varg.

I Sverige har vi ett nästan lika stort nationalparksområde som Yellowstone. Det ligger i Lappland och innefattar bland annat Sareks och Stora sjöfallets parker. Detta gigantiska område, stort som tre Gotland, hade varit perfekt att plantera in varg i; gott om tillgång på bytesdjur och långt ifrån tätbebyggda trakter. Och en stor, livskraftig vargstam långt uppe i Lapplands vildmark, hade förmodligen gjort det möjligt att bedriva jakt i betydligt större utsträckning än dagens 20 djur om året. För att inte tala om att det hade kunnat bli en boost för vargturismen.

Men så är det ju det där med renarna.

Missförstå mig rätt nu. Jag är en varm förespråkare för ursprungsfolks rättigheter, och givetvis måste Sveriges samer kunna bedriva renskötsel – en näring som de ägnat sig åt i hundratals år. Men idag är det få, om ens någon, av de mindre än de c:a 4.500 renägande samerna som faktiskt kan försörja sig på sin djurhållning. Mängden renkött som produceras räcker bara till ett par hekto per svensk och år, vilket gör rennäringen till en extremt utrymmeskrävande och kraftigt subventionerad hobby (även om pengarna som det kostar är ganska ovidkommande i sammanhanget).

I ljuset av detta: är det verkligen vettig rovdjurspolitik att porta vargen från mer än halva Sveriges yta? I det 21:a århundradet borde det faktiskt vara möjligt att både bedriva både renskötsel i stor skala och och bevara en livskraftig rovdjursstam.

Så länge politikerna inte vågar ta i denna riktigt svåra fråga, kommer det dock inte att hända. Och alla vargdebatter förfaller till en uppvisning i inövade repliker och till intet förpliktigande snömos.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, DN 1, 2, SvD 1, 2

Andra bloggare om , , , ,