Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: SD (sida 1 av 3)

Man bör vara försiktig med vem man stämplar som faktaresistent

Faktaresistens och är faktaförnekelse är begrepp som blivit omåttligt populära på senare tid, i spåren på debatten om fejkade nyheter och Donald Trumps chockseger i det amerikanska presidentvalet. Epiteten används därför flitigt av allt från politiker till ministrar och mediechefer som en stor och tung påk att drämma i huvudet på meningsmotståndare som tycker fel. Det handlar alltså inte primärt om fakta, vilket man ju skulle kunna tro, utan snarare om att upplevelsen och tolkningen av de fakta som åberopas anses vara fel.

Det kanske bästa exemplet på hur man inte bör använda de bägge F-orden kom i helgen, när SD återigen hamnade i blåsväder. Denna gång efter att ha kritiserat SMHI för att ha en alarmistisk agenda och att det statliga företagets klimatforskningsbidrag därför borde skäras ner med 700 miljoner, enligt partiets miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen.

Inte oväntat utbröt stor förstämning, framför allt i Miljöpartiet, där miljöminister Karolina Skog reagerade just med att kalla SD;s talesman för faktaresistent. Vilket kanske inte är ett alldeles bra debattknep i just detta fall. För vad SD-talesmannen baserade sina uttalanden på var Kungliga vetenskapsakademins klimatutlåtande från 2015. Ett uttalande som KVA i sin tur bygger på på FN:s klimatpanels, IPCC, senaste rapport (AR5). Det konstateras att koldioxid- och temperaturökningen de senaste 50 åren delvis beror på mänsklig påverkan, men att det i dagsläget inte är möjligt att säga exakt i vilken omfattning.

KVA bedömer även att temperaturhöjningen vid slutet av seklet kommer att hamna på 1-4 grader C jämfört med förindustriell tid, och att havsnivåerna förväntas stiga med 40–60 centimeter fram till år 2100. Emellertid finns det idag ingen möjlighet att veta med någon säkerhet i vilken ända av dessa skalor som det är mest troligt att vi landar.

Ovanstående är, oavsett vad miljöpolitikerna anser, de enda fakta vi har att gå på idag. Resten är bedömningar, prognoser eller kvalificerade gissningar. Vi vet helt enkelt inte säkert ifall det kommer ifall våra barnbarn kommer att ha det 1 eller 4 grader varmare – bara att temperaturen kommer att stiga, att vi bidrar till uppvärmningen – och att det är angeläget att hejda utsläppsökningen.

Så när vice statsministern och MP-språkröret Isabella Lövin anklagar Kinnunen för att ägna sig åt horribel faktaförnekelse, så är det egentligen KVA hon ger sig på. Så här sade ministern till Aftonbladet:

– Det är oerhört oroväckande att man nu börjar prata om att det finns osäkerheter och ifrågasätter forskare. Och det visar varför det skulle vara så farligt om SD skulle styra över Sveriges myndigheter.

Möjligen är det detta som fått KVA att idag gå ut med ett pressmeddelande för att förtydliga var vetenskapen står i frågan. Akademin hänvisar till sitt senast publicerade uttalande (pdf), där det aktuella forskningsläget redovisas, tillsammans med alla de osäkerheter som finns. Ett uttalande som avslutas med följande slutsats:

Tyvärr har vi ännu inte tillräcklig kunskap för att med någon större tillförlitlighet beräkna vad som kommer att hända med klimatet i framtiden. Man kan inte utesluta att det finns andra hittills förbisedda naturliga eller antropogena effekter på klimatsystemet, som antingen ökar eller minskar inflytandet av de stigande koncentrationerna av växthusgaser.

När det gäller SMHI och de klimatprognoser som vädertjänsten tar fram för att vägleda kommuner i det lokala klimatarbetet, är det värt att komma ihåg att denna typ av prognoser betraktas som  osäkra även av IPCC:s experter. Osäkerheten är alltför stor för att de globala cirkulationsmodellerna ska kunna appliceras på regioner. Och då ska man komma ihåg att de minsta regionerna som IPCC sysselsätter sig med är kontinenter och världsdelar – alltså mångdubbelt större än SMHI:s lokala klimatscenarier som är nere på landskapsnivå.

Det är förvisso att gå för långt att anklaga SMHI för att ägna sig åt propaganda – men lokala klimatprognoser är och förblir tveksamt använda pengar. Om dessa dessutom används som beslutsunderlag för att styra framtida kommunala stadsbyggnadsplaner, ja då är man ute på riktigt osäker mark.

Lennart Bengtsson, Sveriges mest välmeriterade klimatforskare och en av ledamöterna i Kungliga vetenskapsakademin, skrev för inte så länge sedan just om klimatmodellernas osäkerhet på Uppsalainitiativets blogg:

SMHIs down-scaling av klimatsimuleringar om 100 år är imponerande och visar i detalj och med utmärkt grafik hur klimatet kommer att bli både i Östergötland och Västerbotten. Detta är ovärderligt för kommunernas klimatexperter och planerare som arbetar febrilt för att undvika framtida översvämningar och skogsbränder. Allmänheten är i goda händer i det goda samhället.
Tyvärr är det ända inte så bra som det ser ut. Väder och klimat kan inte förutsägas som en följd av kaosteorin och hur det framtida klimatet kommer att bli får vi först veta när vi är där. Inte ens om vi vet exakt hur mycket växthusgaser det kommer att finnas hjälper ändå detta inte.

Vi kan alltså konstatera att även professor Bengtsson är faktaförnekare i MP-ministrarnas värld.

Man må ha olika uppfattning om hur akut klimathotet är, vilka beslut vi behöver ta för att vända utvecklingen och i vilken utsträckning en svensk flygskatt kan inspirera omvärlden att följa efter. Men det är ganska magstarkt att drämma till med nedsättande nedsättande epitet som faktaresistens när det faktiskt är just fakta som diskuteras. Sådana dumheter riskerar bara att slå tillbaka, och öppnar dörren för att Sverigedemokraterna plockar åt sig intitiativet i ytterligare en fråga.

Som om de nu behövde fler.

Intressant?

Fler om , , ,

Publicera och bli dömd

Efter förra helgens stora DN-reportage, där den åldrade moderatledaren Ulf Adelsohn och hans hustru, förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, fick agera illustration för tesen att överklassen på Östermalm gått och blivit Sverigedemokrater, har vågorna gått höga i nätets åsiktsindustri. Debatten handlar om förtroendet för journalistiken: Har objektiviteten kastats överbord av DN och övriga medier för att istället ersättas av åsikter – det som ibland kallas agendasättande journalistik?

Egentligen tror jag inte det. Däremot har gränslandet mellan nyhets- och opinionsjournalistien blivit allt luddigare. I forntiden, då jag utbildade mig till journalist, existerade relativa höga skyddsvallar mellan åsikter och nyhetsrapportering. Ledarskribenterna höll sig på sin kant (ledarsidan) medan resten av tidningen ägnade sig åt konventionell nyhetsbevakning.  En bra story publicerades, oavsett vems ömma tår som det råkades trampas på. Eller som det brukar heta:

Publish and be damned.

Idag har denna uppdelning mellan åsikter och nyhetsrapportering i det närmaste försvunnit. Gränsen mellan opinionsjournalistik och ”objektiv” rapportering på nyhetsplats är ofta flytande, och svår att urskilja ens för oss som jobbar i branschen. Det är en utveckling som pågått i ganska många år, men den har förstärkts av framväxten av sociala medier som Twitter och Facebook. Dessutom är det ett medvetet val från mediehusen. Åsikter är billiga att producera och genererar debatt och klick, den nya medieekonomins hårdvaluta, medan nyhetsjakt och grävande tar tid och ger för låg ROI, return on investment. I alltmer slimmade organisationer är det därför naturligt att premiera tyckande framför faktabaserade nyheter.

Samtidigt liknar den traditionella journalistiken alltmer en krisbransch i stil med varvs- och tekoindustrin på 70-talet. Knappt en vecka går utan nya varsel om uppsägningar på redaktionerna – och de som trots allt anställs förväntas leverera 20 artiklar om dagen. Det är kanske därför vi inte hör så mycket av dessa nyhetsjournalister på Twitter och Facebook – hur skulle de hinna med det också?

De som däremot hörs och syns desto mer är åsiktsjournalisterna, de som är anställda för att ha en åsikt. Och i frånvaro av nyhetsjournalisterna på Twitter och Facebook (det finns givetvis undantag) blir det de förra som också formar allmänhetens bild av vad mediebolagen står för. En ledarskribent på DN, SvD, Expressen eller Aftonbladet är ju inte anställd för att bedriva objektiv nyhetsförmedling – tvärtom. När Wolodarski skriver en ledare gör han det för driva DN:s socialliberala agenda – på samma sätt som de texter Aftonbladets, Expressens och SvD:s ledarskribenter publicerar syftar till att driva en uttalad ideologisk linje.

Problemet är att allmänheten oftast inte klarar att göra denna distinktion mellan å ena sidan nyhetsjournalistik och å andra sidan opinonstexter. Särskilt inte som medierna har själva bidragit till att sudda ut gränsen mellan dem. Ledarredaktioner börjar göra nyhetsreportage, och plötsligt tillåts en reporter på SVT uppträda som ledarskribent på nyhetsplats. (Public service är i detta avseende ett kapitel för sig själv, som kräver ett eget blogginlägg. Minst.)

Resultatet av denna hopmixning av åsikter och fakta blir inte oväntat att förtroendet dalar för nyhetsredaktionerna. Men istället för att fråga sig varför det sker, går redaktionerna till närmast ursinniga motattacker mot dem som brister i tillit. Mediekritik brunstämplas, trots att det faktum att fler idag litar mer på Google än de stora tidningarna borde stämma till djup eftertänksamhet och självrannsakan.

För snart sex år sedan skrev jag om utvecklingen mot ett mer amerikanskt medielandskap, där stora delar av journalistiken är hårt politiserad – ta bara kanaler som Fox News – men där tittarna är fullt medvetna om detta förhållande. I Sverige har läsare och tittare traditionellt förväntat sig att medierna – framför allt public service – ska spegla nyhetshändelser objektivt.

Kanske behöver vi, som jag skrev om 2010, en slags varudeklaration även på journalister. I alla fall på dem som kallar sig agendasättande.

 

 

Nåväl. Om vi går tillbaka till makarna Adelsohn, visar det sig att surfandet på fulsajter långt ifrån är begränsat till före detta kulturministrar på Strandvägen. Sveriges största redaktioner är likaledes frekventa besökare på Sveriges största hatsajt.  Göteborgs-Posten leder Avpixlatsurfandet,  tätt följd av Sveriges radio. Vilket förstås är helt i sin ordning – i researchsyfte kan man som journalist inte vara för fin för att undvika informationskällor bara för att de råkar drivas av folk som har helt andra åsikter än en själv – och det inkluderar antidemokratiska och rasistiska åsikter.

(Observera att grafen ovan visar fem dagars medietrafik till den där sajten, och mätningen har gjorts mellan den 16 och 21 mars, det kan se annorlunda ut idag.)

Att DN inte syns, beror sannolikt att företaget blockerat sin avsändardata så att besök därifrån inte kan spåras via Mediacreeper. Jag har dock svårt att tro att inte vare sig Björn af Kleen eller hans chefredaktör varit inne och researchat inför den stora granskningen av sju procent sverigedemokrater på Östermalm är på väg att ta över stadsdelen.

För övrigt skriver Patrik Oksanen  klokt om mediernas förtroendekris på Hela Hälsingland. Och Dagens medias avpolleterade publisher Mats Edman drar igång ett nytt projekt som ska satsa på mindre tyckande och mer Excel.

Publish and be doomed?

Intressant?
Fler om ,

Julchocken: SD är de nya Socialdemokraterna

novus_sd

Grafik: TV4/Novus

Opinionsmätningarna har duggat tätt de senaste dagarna, och utvecklingen av svenskarnas partisympatier har sannolikt inte gjort det enklare för de bägge regeringspartierna att koppla av i julhelgen. Miljöpartiet är nere på Liberalernas siffror, och Socialdemokraterna har passerat Juholtnivån. Samtidigt fortsätter Sverigedemokraterna att växa, och är nu mycket nära både socialdemokraterna och moderaterna – i en av mätningarna var SD näst största parti.

Men det som sannolikt framkallar störst panik hos S, är hur många av det gamla arbetarpartiets egna kärnväljare som det senaste året valt att lämna Löfven för Åkesson. Var fjärde LO-medlem sympatiserar idag med SD, visar mätningarna, och bland män är över 30 procent SD:are. Det vill säga att LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson idag leder Sveriges största organiserade sammanslutning av Sverigedemokrater. Hur länge dessa medlemmar finner sig i att kallas för nazistfascistrasister och riskera uteslutning kan man fråga sig – detta är i alla fall det enda sätt som fackföreningen så här långt svarat på väljarflykten från moderpartiet till SD.  Istället för att ägna sig åt självrannsakan, skickar LO fram sin egen toppekonom Sandro Scocco att bevisa vilken toppenaffär flyktingkrisen är för landet – och därmed fackets medlemmar – samtidigt som  LO-ledningen lägger miljoner på reklamfilm med budskapet är att SD är rasistfascistnazister. Därmed hoppas ”Kålle” att avhopparna ska skrämmas tillbaka tillbaka till Socialdemokraterna.

Lycka till med det.

För den smutsiga lilla hemligheten är ju att Sverigedemokraterna lockar väljare från LO-kollektivet, eftersom partiet i allt väsentligt står för nära nog allt som varit viktigt för fackföreningsrörelsen i modern tid. Fackföreningarnas själva ranson d’etre har varit och är att försvara sina medlemmars löner och förmåner, och så långt det går stoppa låglönekonkurrens. Det är faktiskt inte så många år sedan som byggfacket skanderade ”go home” vid ett husbygge i Vaxholm där utländsk arbetskraft hyrts in.

Så när det gamla arbetarpartiet, S, i spåren av flyktingkris och hundratusentals nyanlända som måste slussas ut på arbetsmarknaden, så sakteliga öppnar för att skapa en ny marknad av låglönejobb, så är LO-medlemmarna givetvis medvetna om var dessa jobb kommer att hamna – i transportsektorn, i byggsvängen, inom vård- och omsorg, i kommunerna och i restaurangbranschen. Alltså just där som LO har sina största förbund, de flesta med medlemmar som knappast kan betraktas som högavlönade. LO-medlemmarna misstänker, kanske inte helt ogrundat, att regeringspartierna trots löften om motsatsen nu kommer att ställa grupper mot varandra som det heter. Det börjar redan märkas här och där. Att få en tandkäkartid kan på vissa håll nu innebära årslång väntan, och redan idag plockar kommuner bort lägenheter från bostadskön för att ge nyanlända tak över huvudet – något de givetvis måste göra, eftersom Sverige är förpliktigat till att inte ställa människor på gatan. Men vi kommer inte ifrån att svaga grupper kommer att ställas mot varandra.

Detta är naturligtvis inget som riskerar drabba välbetalda samhällsdebattörer och underhållare i Stockholms innerstad, som inte bara kan unna sig ett par extra pizzor och ett tv-abonnemang i månaden, utan dessutom har pengar för att köpa sig både privata försäkringar och bostadsrätter till barnen när det är dags för dessa att lämna boet. Det privilegiet har dock inte sjukvårdsbiträdet i Stockholms ytterområden – hen som litade på att samhällskontraktet gällde och att det allmänna en dag skulle hjälpa barnen att hitta nånstans att bo. Nu etablerar sig insikten om att det kommer att krävas miljoner av egna besparingar.

Så kommer då ett parti som tycker exakt som facket (och S) en gång i tiden gjorde. Som säger sig vilja försvara folkhemmet och välfärden mot yttre konkurrens, som vill stoppa låglönejobben, som vill reglera arbetsmarknaden så att de som redan är inne i systemen försvaras mot dem utanför. Det kanske inte är helt förvånande att många lockas av dessa förenklade budskap – särskilt som inget annat parti hittills visat sig ta oron på allvar.

Ja, Sverigedemokraterna har bruna och nazistiska rötter – det är ett faktum vilket vi påminns om ständigt och jämt – men vid sidan av partiets extrema migrationspolitik är det ett i alla avseenden socialkonservativt parti, inte alls olikt det  Socialdemokraterna var var för bara 20-25 år sedan.

Visst, även Moderaterna har tappat stort till SD – framför allt i valet 2014 – men då ska man hålla i minnet att många socialdemokratiska LO-medlemmar gick över till M under Reinfeldts första år, då Moderaterna sågs som det nya arbetarpartiet. Nu drar de alltså vidare till SD.

Socialdemokraterna och LO har alltså en hel del att jobba med efter julledigheten, för att uttrycka det milt. Till att börja med borde de inse faktum: Att S i praktiken har spruckit och att det nu existerar två ”socialdemokratiska” partier.

Det ena leds av Jimmie Åkesson.

Intressant?

Fler om , ,

Väljarna har fått lära sig att de egentligen är sverigedemokrater

Chockvågorna efter den färska Yougov-mätningen, som krönte SD till Sveriges största parti, håller fortfarande på att fortplanta sig genom den politiska samhällskroppen. Fortfarande befinner sig många i förnekelsefasen, andra har så smått börjat vakna, medan vissa befinner sig i full panik inför utsikterna att Jimmie Åkesson snart – eller kanske redan – leder Sverige största parti.

Fast ändå: de har nu fått skörda vad de sått, alla de politiker, debattörer och Twittertyckare som aldrig försuttit en chans att kalla sina åsiktsmotståndare för fascister och rasister. Som aldrig missat ett tillfälle att utpeka motståndaren som SD-troll i smyg. Som aktivt begravt all diskussion i de frågor som en majoritet av svenska folket anser vara de viktigaste för de folkvalda att faktiskt lösa med argumentet att diskussionen i sig själv ”gynnar SD” eller att debattören fiskar i grumliga vatten. Det har till och med gått så långt som att ledarskribenters musiksmak numera anses vara skäl att placera dem på samma planhalva som Åkesson.

Detta beröringsskräck, detta ängsliga positionerande, detta ständiga stigmatiserade har blivit fullkomligt  förödande för det offentliga samtalet. Varje människa – politiker eller medborgare – som ens nuddar vid det faktum med att Sverige riskerar en storskalig systemkollaps som en följd av att rekordstort antal flyktingar och anhöringinvandrare ska beredas bostäder, svenskundervisning, läkarvård och – framför allt – jobb, riskerar att bli omgående förvisad till det bruna hörnet av en aggressiv debattmobb. Är du orolig för att handgranaterna regnar i centrala Malmö? Lågpannade SD-kräk! Har du inte fattat att våldet minskar?

Och ifall någon känner en ängslan för att det växer upp 100-tals kåkstäder runt om i landet medan stadsparkerna förvandlas till offentliga toaletter – ställ vederbörande i det bruna hörnet direkt, utan att passera gå. När förorter brinner och flera delar av landet allt mer antar skepnaden av en failed state, där beväpnade gäng kastar bomber på polisen och ambulanser inte längre vågar rädda nödställda  – då går tyckonomerna i spinn och vill förbjuda ordet ”förort” istället för att föreslå lösningar på själva problemet. Den som talar om missförhållanden i orten måste ju trots allt vara Sverigedemokrat, innerst inne.

Så nu står vi där. Ledande politiker och  rättrådiga debattörer har tillsammans lärt den svenska väljarkåren att  de frågor som de tycker är angelägna att lösa – just de frågorna är sådana som hör hemma hos Sverigedemokraterna och ingen annanstans. Särskilt framgångsrika i konsten att visa sina egna medlemmar på dörren har LO varit, där SD nu är största parti.

Själva vill ”statsbärarna” S och M inte alls befatta med jobbiga problem, utan ägnar sig i stället åt att lugnt och metodiskt flytta runt däcksstolarna. Eller mer konkret, de debatterar färg på plåster eller föreslår sovmorgon i gymnasiet.

Med Decemberöverenskommelsen befäste sju av åtta partier, svart på vitt, dessutom att det bara fanns ett oppositionsparti som den eventuellt missnöjde under rådande förhållanden kunde rösta på – ett budskap som verkar ha framgått tydligt. Genom långt och enträget arbete har sjuklövern  slutligen lyckats övertyga var fjärde svensk att de hör hemma i SD.

Termen ”nyttiga idioter” har fått en helt ny innebörd.

Fotnot: Jag avskyr SD och skulle aldrig nånsin fundera på att lägga min röst på ett parti med sina rötter i nynazismen. Samtidigt inser jag att den exempellösa framgången för partiet inte handlar om att folk faktiskt sympatiserar med partiet – opinionsframgångarna är istället ett kvitto på att något på allvar har gått sönder i Sverige.

Fotnot 2: Bara att behöva författa en dislaimer som den ovan bevisar om något hur dysfunktionellet debattklimatet egentligen är.

Intressant?

Fler om , , ,

Vad ska vi egentligen med en riksdag till?

Efter gårdagens uppgörelse mellan S/MP-regeringen och Alliansen, allmänt kallad Decemberöverenskommelsen (som på Twitter ganska omgående föreslogs få hashtaggen #DÖ) finns det många på bägge sidor om den numera allt otydligare blockgränsen som frågar sig vad i alla glödheta våra folkvalda håller på med.

Visst, Löfven slapp utlysa nyval och behövde inte bryta upp regeringskoalitionen med ett alltmer opinionsmässigt pressat Miljöpartiet. Anna Kinberg Batra slapp att kasta sig oförberedd in i en ny valrörelse samtidigt som hennes parti skriker högt efter ny politik. Och både KD och Folkpartiet, som bägge hängde på gärdsgården, kan klamra sig kvar i Riksdagen ännu ett par år i väntan på ett mirakel som får väljarströmmarna att vända.

Men överenskommelsen, om än praktisk för de gamla maktpartierna. är samtidigt en loska i nyllet på demokratin. Vad MSKDFPCMP-kartellens uppgörelse innebär är ju nämligen att riksdagen och de folkvalda ställs åt sidan och inte längre behövs. Det är, om än inte ett brott mot grundlagen, en slags kastrering av rikets högsta beslutande församling. MSKDFPCMP-kartellen kom fram till att folket röstat fel, och därför ställs riksdagen nu under förmyndarskap.

Måhända beror det på den hätska och allt mer polariserade tonen i samhällsdebatten, eller på att de politiska partierna i allt högre utsträckning leds av unga och/eller oerfarna amatörer. Men om de tar ett steg tillbaka och tänker efter, kanske till och med bläddrar lite i en historiebok, kommer de att upptäcka att vad de gjort har praktiserats många gånger förr. I större delen av det gamla Östeuropa bakom järnridån fanns det till synes demokratiskt valda parlament, där ett antal partier satt representerade och till och med debatterade. Problemet var bara att ett parti, det socialistiska, alltid hade den absoluta majoriteten – och dessutom hade makten att godkänna vilka partier som fick ställa upp i valen.

Vi är inte där än, men MSKDFPCMP-koalitionen, som skapats enkom av en enda anledning – att hålla Sverigedemokraterna borta från makten och slippa skaffa sig majortet i riksdagen för sina budgetar – rör sig snabbt mot att bli ett slags nytt, ännu så länge informellt Enhetsparti. Och dessvärre leder detta i sin tur till att det enda oppositionspartiet kommer att vara SD.

MSKDFPCMP-kartellen tror kanske att de kan andas ut nu, men det är en draksådd de planterat. Alliansen har, som bland annat Gunnar Hökmark och PJ Anders Lindner uppmärksammat, på förhand gett grönt ljus för Jonas Sjöstedt att driva fram vilka budgetar som helst; Alliansen har ju lovat att släppa fram dem. Så när mästerförhandlaren Stefan Löfven sätter sig ner med V-ledaren ännu en gång för att mangla fram höstbudgeten, kan vi bara stillsamt titta på när de bägge kommer överens om att de statliga pengarna till Förbifarten inte längre existerar. Till exempel.

Riksdagen kommer de närmsta åren framför allt att fungera som ett forum för käbbel, utan någon reell makt över det som är politikens främsta strategiska vapen: statsbudgetarna. Så varför över huvud taget fortsätta betala 349 riksdagsledamöter 60.000 kr vardera i månaden, exklusive traktamenten, övernattningslägenheter och reseersättningar? För att inte tala om alla utskott, sekreterare och sakkunniga. De kan ju lika gärna käbbla på Twitter eller Facebook, och besparingen hade blivit uppåt en halv miljard årligen.

Det där som står i vår grundlag om att all makt utgår från folket, stämmer ju ändå inte längre.

Snarare går all makt numera ut över folket.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, Expressen
Fler om , ,

Det bästa nu vore att välja ett nytt folk


Eftervalsanalyserna duggar tätt från de olika partierna, framför de två  inom alliansen som förlorade mest: Moderaterna och Folkpartiet. Och efter noggrant övervägande och studier av väljarströmmar på härsan och tvärsan kan partistrategerna andas ut.

Det var nämligen inget som helst fel på den förda politiken. Det var folket som visade sig vara lågpannade idioter, för dumma för att förstå hur bra den var.

Moderaterna å sin sida betecknar  till och med valet som en framgång – eftersom det var det fjärde bästa i modern tid. Vilket är ett annat sätt att förklara ett åttaprocentigt tapp, en partiledning som lämnat skeppet och formligt lämmeltåg av gamla M-väljare över till Sverigedemokraterna. Men som tur är har Kent Persson och de andra övermänniskorna i M-ledningen analyserat även detta tapp och kommit fram till att det inte var RIKTIGA moderater som gick till SD, utan gamla sossar! Vid valet 2010 lockade moderaterna nämligen till sig en massa fabriksarbetare och andra småkorkade medlemmar ur LO-kollektivet, som gick på Fredrik Reinfeldts prat om Det nya arbetarpartiet. Nu visade det sig att de inte bara var lågbegåvade lantisar som jobbade på fabrik, de var dessutom rasister. Så det var lika bra som skedde att de lämnade partiet ifred att koncentrera sig på den upplysta delen av Sveriges befolkning. Den som vi främst återfinner i de välbärgade storstäderna, där solidariteten och mångfalden blomstrar, särskilt i de mest metropolitiska smältdeglarna runt Mariatorget och Åsögatan på Södermalm.

Folkpartiet, som blev av med var fjärde väljare,  varav en stor del till SD, har också kommit fram till att partiet gjorde allt rätt. Man drev rätt frågor, hade rätt partiledare och agerade helt rätt i valdebatterna. Att partiet nu är mindre än någonsin, är därför inget som bekymrar Jan Björklund och hans inre krets. Det väljare som lämnade folkpartiet var förmodligen för dumma och otacksamma för att inse vad Björklund gjort för Sverige.

Allt tyder alltså på att det blir business as usual inom de forna allianspartierna. De behöver inte lära sig något av valfiaskot, inte ändra på sin politik och absolut inte förhålla sig till den stora övergödda elefanten i rummet: Att deras väljare i allt högre grad verkar föredra Sverigedemokraterna, ett brunt parti med nazistiska rötter, framför att rösta på Björklund eller Reinfeldt.

I mina ögon är det ett tecken på ett missnöje som kokar, ett missnöje som bara kommer att eskalera fram till valet 2018.  Det borde tas på yttersta, yttersta allvar.

Jag drar mig återigen till minnes Bertolt Brechts poem Die Lösung, som skrevs  efter arbetarupploppen i Östberlin i juni 1953.

The Solution (Die Lösung)
After the uprising of the 17th of June
The Secretary of the Writers’ Union
Had leaflets distributed in the Stalinallee
Stating that the people
Had forfeited the confidence of the government
And could win it back only
By redoubled efforts. Would it not be easier
In that case for the government
To dissolve the people
And elect another?

Intressant?

Fler om , , , ,

Voldemortdoktrinen

Att döma av de senaste dagarnas reaktioner på Twitter och från ledande företrädare från LO och S – nu senast  finansministerkandidaten Magdalena Andersson – är ett plötsligt uppkommet budgethål på 48 miljarder något som vi alla gör bäst i att hålla tyst om. Detta eftersom det handlar om Migrationsverket, som för någon vecka sedan slog larm om att den kraftigt ökande strömmen av flyende från Irak och mördarbandet IS tvingar verket att räkna upp antalet asylsökande kraftigt.

Att sju partier i Sveriges riksdag är överens om att vi ska ha en generös och human flyktingpolitik spelar här mindre roll. Vi kan nämligen få en debatt om kostnaderna för flyktingmottagningen, vilket då automatiskt spelar Sverigedemokraterna i händerna, menar proffstyckarna. Därför propagerar de för största möjliga tystnad, och att ovälkomna ekonomiska bakslag som är i nivå med Sveriges årliga försvarsbudget ska mörkas för att inte ge Jimmie Åkesson vind i seglen.  Samtidigt debatterar partierna ivrigt budgetposter som i jämförelse framstår som rena felräkningspengar, exempelvis kostnaden för den sänkta krogmomsen.

Själv tycker jag att det är välkommet att Reinfeldt & Co talar klarspråk och säger som det är: Att solidariteten med människor som flyr från våld och död inte är någon vinstaffär på kort sikt – och inte heller ska behöva vara det. Dessutom är det sannolikt som Carl Bildt sa på dagens presskonferens; att migrationen långsiktigt ger oss en bättre demografisk struktur än många jämförbara länder, något som ger ekonomiska fördelar över tid. Här och nu måste vi dock vara beredda på att solidariteten kommer att kosta – och att vi måste börja tala klarspråk om hur vi ska lösa utmaningarna med att så snabbt som möjligt få de nyanlända att lära sig svenska, hitta jobb och bostäder.

Det gynnar ingen att anamma en slags Voldemortdoktrin*, som stipulerar att ovälkomna realiteter måste sopas under mattan och döljas för den klent begåvade väljarboskapen – så att den inte springer och röstar på SD. Särskilt som en nyligen gjord SOM-undersökning faktiskt pekar på att en majoritet av svenskarna är övervägande positiva till invandring. Varför då inte lita på att folk faktiskt är smarta nog att tänka själva? De allra flesta inser att vi befinner oss i ett allvarligt världsläge, och att solidariteten faktiskt måste få kosta.

Att göra som idag, undanta det ena politikområdet efter det andra, av rädsla för att ”gynna Sverigedemokraterna” är inte bara fegt och undfallande, utan i längden kontraproduktivt. Då lämnas Åkesson och hans anhang ensamma med problemformuleringsinitativet och SD blir automatiskt det parti som ”äger” migrationsfrågan.

Denna ryggradslöshet riskerar med tiden att vi kan få ett i flera avseenden öppet rasistiskt parti som på allvar utmanar både M och S. Knappast i årets val – men mycket kan ske på vägen till september 2018. (Spåren från grannlandet Danmark förskräcker – där har Dansk folkeparti gått förbi Socialdemokraterna i opinionsmätningarna.)

Att prata öppet om migrationen – både dess utmaningar och fördelar – är förmodligen det bästa sättet att slippa göra om Danmarks misstag. Att ta tillbaka problemformuleringsinitativet från rasisterna. Och säga nej till Voldemortdoktrinen.

Förhoppningsvis är det inte för sent.

Intressant?

Fotnot: VoldemortHe who must not be named, syftar förstås på den onde trollkarlen i Harry Potter-böckerna.

Fler om , , ,

The inmates are running the asylum

Hade först tänkt att skriva något om den overkliga debatten i Riksdagen tidigare idag om klimatpolitiken. Men jag nöjer mig att länka till Mats Jangdal, som fångat det förvirrade meningsutbytet i ett mycket läsvärt inlägg. Jippot finns även att beskåda som webbtv.

Återigen förvånas jag över den närmast totala avsaknad av sunt förnuft som uppvisas i kammaren. Titta en gång till och fundera på om någon i denna samling gör skäl för sina mer än 80.000 kr i månaden?

Intressant?

 

Rapport: Att lämna Euron en bra affär

Om någon trodde att den gemensamma valutan var räddad, i och med fulspelet kring den grekiska skuldnedskrivningen – tänk om. Greklands problem, liksom Italiens, Portugals, Spaniens och Irlands, har nämligen samma huvudorsak: den gemensamma valutan. Och så länge EU krampaktigt håller fast vid att försvara Euron, kommer Europas länder drabbas av ständigt nya sparpaket, ökad arbetslöshet och negativa tillväxttal. Men att lämna Euron skulle innebära en kris mångdubbelt större än de påtvingade krispaketen ställer till med, har vi fått lära oss. Därför måste skuldtyngda länder i Sydeuropa härda ut under bördan av ekonomiska svältkurer och av EU mer eller mindre påtvingade teknokratregeringar.

Men det behöver inte alls vara sant. En ny rapport (PDF) från analysföretaget Lombard Street Research, beställd av nederländska PVV (Partij voor de Vrijheid) slår fast att Nederländerna faktiskt skulle tjäna ekonomiskt på att lämna Euron och återinföra den gamla nationella valutan, Gulden.

Slutsatsen i rapporten är att den gemensamma valutan kraftigt har skadat Nederländernas välstånd. Den holländska ekonomin har exempelvis vuxit med endast 1,25 procent årligen sedan Euron infördes, jämfört med 3 procent per år under de 20 åren som föregick Euron. Rapporten jämför också med två snarlika länder utanför Eurozonen, Sverige och Schweiz, vars tillväxt årligen legat på 2,25 respektive 1,75 procent.

Att lämna Eurosamarbetet skulle kosta Nederländerna upp emot 51 miljader Euro (455 miljarder kr), men denna kostnad är ändå mindre än de 75 miljarder Euro (670 miljarder kr) som landet behöver pumpa in i försvaret av den gemensamma valutan.

Och även om dessa siffror gäller Nederländerna, är det inte en särskilt avancerad gissning att samma förhållanden gäller även andra länder som är med i den gemensamma valutan.

Att hålla ihop Eurozonen, däremot, kommer att kosta minst 1.300 miljarder Euro. Detta förutsatt att de allra mest optimistiska prognoserna slår in. Går det sämre, och även Spanien och Italien behöver hjälp med någon slags skuldavskrivning, kan notan bli så hög som 2.400 miljarder Euro, eller fyra gånger kostnaden för att ”rädda” Grekland och Portugal.

Charles Dumas från analysföretaget Lombard Street Research, kommenterade rapporten så här i en intervju:

 “The difficulties of the eurozone are dynamic and complex but we believe that our report, based on careful statistical analysis, points towards a growing likelihood that the eurozone cannot survive in its current form.”

Att rapporten, trots sitt explosiva innehåll inte blivit särskilt omskriven beror med största sannolikhet på att det är Geert Wilders, Nederländernas motsvarighet till Jimmie Åkesson, som beställt den. Wilders är uttalad motståndare till islam, och han och hans parti anses allmänt som högerextrema.

Vi har exakt samma problem i Sverige. Det enda partiet som intar en kritisk hållning mot EU och den gemensamma valutan är tyvärr Sverigedemokraterna.

Det är synd och skam – vårt förhållande till EU, Euron, den europeiska räddningsfonden och den ständigt växande överstatligheten är alldeles för viktiga frågor för att tas över av ett litet extremt parti som SD. Är det beröringsskräcken som gör att inget annat politiskt parti vågar ifrågasätta de galopperande galenskaperna från Bryssel?

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Datorer och Internet skapar inga massmördare

Anders Behring Breivik.

I kölvattnet på terrordådet i Norge har det startat ett omfattande blame game, där ansvaret för för den jävla massmördaren och idioten Anders Behring Breiviks vidriga terrordåd skylls på datorspel, Internet, bloggosfären, Sverigedemokrater, högern i största allmänhet, islamofobin, islamiseringen och/eller massinvandringen.

Det är få om ens någon som vet vad ett dugg om vad som rör sig i huvet på galningen Breivik, de som skriver gissar eller sätter ihop sina egna hemmagjorda teoribyggen för att underbygga en politisk ståndpunkt eller bara vill bryta igenom kommentariatets brus för en stund.

För vad i h-e vet t ex  Sydsvenskans Erik Magnusson om World of Warcraft? Uppenbarligen hade han hittat något hemligt massmördarläge i spelet där trollformler och svärd ersatts med automatgevär och Glock, eftersom han i sin artikel i måndags skrev:

”Anders Behring Breivik tycks under senare år ha fört ett sorglöst ungkarlsliv, till stor del framför datorskärmen. Han roade sig med dataspel och var engagerad i online-spelet World of Warcraft, ett spel som han på Utöya kom att omsätta i praktisk handling.”

Vi ligger uppenbarligen ganska risigt till om det finns fler bland de dryga 12 miljoner WoW-spelarna som omsätter sina färdigheter i spelet i praktisk handling. Som tur är det Magnusson skriver bara allmänt skitprat som inte kan skilja ett massivt onlinerollspel med en 3D-shooter som Counter-Strike (som av en händelse fick skulden för Columbine-massakern för mer än 12 år sedan).

(Artikeln av Erik Magnusson har i efterhand redigerats och ovanstående stycke tagits bort.)

Och är det inte datorspel som får folk som puckot Anders Behring Breivik att bli massmördare – så är det Internet och bloggosfären. Nätet gör ju att man numera kan ”filtrera” verkligheten, vilket uppenbarligen får till effekt att hatet eldas på till en gräns där den enda utvägen är att ladda sin Glock med dumdumkulor. Det är alltså både ett demokratiskt problem och en säkerhetsrisk att vi läser bloggar som inte gör samma nyhetsvärderingar som pressen. Hade bara lågpannan Anders Behring Breivik tvingats att få sina nyheter via tidningar istället för högerextrema hatbloggar och foliehattsforum, hade kanske ungdomarna på Utøya varit i livet idag, menar på fullt allvar debattören Thomas Hylland Eriksen i The Guardian.

Vissa går till och med så långt som att smeta ut ansvaret för skitskallen Anders Behring Breiviks fega terrordåd på folk som han citerar i sitt förvirrade manifest. Där finns EU-kritiska bloggare som Richard North (men också historiska personligheter som Winston Churchill), som nu buntas ihop och får bära delansvar för terrorn. Och en hemmagjord, vilt spretande konspirationsteori förvandlas raskt till en medveten och sanktionerad plan där högern i största allmänhet står i bakgrunden och hejar på.

Och vi ska inte ens tala om lågpannor som Erik Hellsborn, vars analys var att i ett purnorskt Norge utan ”massinvandring” så hade dådet aldrig skett.

Det paradoxala är att många som hyllade den norske statsministern Jens Stoltenbergs tal om att möta det fruktansvärda dådet med ännu mer öppenhet och demokrati, samtidigt vrålar efter mer reglering, censur och kontroll av åsikter på Internet. När det är motsatsen som behövs. Nätaktivism, som arbetar mot extremism och fördumning, oavsett om den kommer från islamister, kristna, höger- eller vänsterextremister.

Ett sådant initiativ är hackergruppen Anonymous aktion unManifest, som går ut på att skapa ett gigantiskt antal förvanskade kopior av idiotens så kallade Manifest (som jag absolut inte tänker länka till) och på så sätt göra hans framtida existens på Internet till ett skämt.

Till sist, för dem som fortfarande tror det var bättre förr, innan Internet, datorspel, Sverigedemokrater och hatbloggar fanns, behöver man inte gå längre än till Wikipedia och ta fram listan över världshistoriens värsta massmördare räknat i antal offer. De allra flesta av dessa inträffade långt före World of Warcraft ens var påtänkt och förvirrade manifest skrevs på papper.

Inte för att det nu på något sätt gör dådet mindre vidrigt.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, Expressen, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , , ,
Uppdatering 29/7: Så var debatten igång igen.

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: