Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: snö (sida 1 av 2)

Den lysenkoistiska snöröjningen

slussen_snorojning

Prioriterad snöröjning i Stockholm, 15 november 2016. Cykelbanan är plogad och halkbekämpad. Gångbanan till vänster har fortfarande inte skottats och påminner mest om en puckelpist – en vecka efter snökanonen.

Det har nu gått en vecka sedan den gigantiska snökanonen slog till mot Stockholm och totalt kaos efter sig. Bilar och transporter lamslogs, kollektivtrafiken ställdes in och människor blev strandade miltals hemifrån. Tusentals hade inget annat val än att pulsa fram genom snömassorna i timtal för att komma hem. Min egen promenad från centrala Stockholm till Nacka tog lite drygt två och en halv timme, fast då stannade jag till och handlade i en nästan tom och öde matbutik i Sickla på vägen.

Det här var förstås inget större problem för mig personligen att lösa, jag är ganska vältränad och var förutseende nog att handla broddar tidigare på dagen (några timmar senare var de slut ). Men jag tänker på alla de tusentals människor som inte hade samma möjlighet – eller tur – som jag. Äldre som inte orkade gå en mil, småbarnsmammor med barnvagnar, funktionshindrade och sjuka. Och förstås alla de som tvingades sitta fast i upptill ett halvt dygn i sina allt kallare bilar på de igenproppade infartslederna.

Allt detta var resultatet av den historiskt usla snöröjningen – som uppseendeväckande nog fortfarande en vecka senare inte kommit igång på allvar. Många har ömsom varit varit ursinniga, ömsom hånat den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus för haveriet. Politkernas  berömda jämställda snöröjning – eller om den inte till och med var  feministisk – mötte här verkligheten med full kraft, och det var ingen vacker syn.

Av denna snöröjning, feministisk eller inte, har det emellertid ännu en vecka efter snökanonen inte synts mycket av. Centrala gågator, som Drottninggatan, liknar fortfarande mest en puckelpist, och det dröjde till igår eftermiddag innan det över huvud taget började halkbekämpas eller ströddes sand på de glashala trottoarerna.

Tanken bakom den jämställda snöröjningen var ju annars att prioritera vinterväghållningen för de grupper som behöver det bäst. Kvinnor, barn och äldre sägs ju gå eller åka kollektivt oftare än män, därför ska plogningen för dessa grupper prioriteras, enligt den nya snömaktordningen eller vad man kan kalla den.

Varför det inte fungerade har jag ingen aning om, men det är ju knappast en nyhet att det snöar på Stockholms breddgrader vid den här tiden på året. Och just när det gäller snöröjning finns det därför en relativt lång erfarenhet att falla tillbaka på.

Så om  Stockholms politiker hade lutat sig mot empiri istället för identitetspolitik när man började detaljstyra i hur stan ska skottas, hade det klart framgått att det finns en anledning till att de stora trafiklederna historiskt sett har plogats först. Om detta inte görs, fastnar kollektivtrafiken – så som skedde nu – och tiotusentals resenärer tvingas istället ut på översnöade och glatta gångvägar för att försöka ta sig till sin destination. Vilket inte förvånade innebär en massiv ökning av antalet benbrott, med de kostnader för akutsjukvård och sjukskrivning som blir följden. Den jämställda snöröjningen fick här alltså totalt motsatt effekt: de prioriterade grupperna drabbades värst.

En liten grupp som däremot verkar ha prioriterats är – cyklisterna. Det var förvisso inte många som vågade sig ut på två hjul under snöfallet och dagarna därefter, med undantag för en liten hård kärna av fullutrustade livsstilscyklister (som jag efter gjorda observationer under det att jag halkade mot jobbet bedömer bestod av dryga 90 procent män). Redan dagen efter snöfallet var plogningen av de centrala cykelstråken i full gång, på bekostnad av gångbanorna som lämnades oplogade med sina snömassor. Eller fick lite extra påfyllning från cykelbane-plogningen.

Uppenbarligen har alltså snöröjningen fungerat planenligt i just detta avseende – vilket innebär att politikerna här har ansett att de övervägande manliga cyklisterna varit viktigare än kvinnor, barn och äldre som fått kämpa vidare i decimeterdjupt snömodd och is på trottoarerna.

Tanken med denna prioritering är sannolikt att få fler att ta cykeln, som i Miljöpartiets värld är det magiska verktyg som kan råda bot på allt från trafikproblem till att rädda världen och skapa massor av nya jobb. Budskapet är tydligt: vill du kunna ta dig fram i Stockholm på vintern – börja cykla!

Allt detta får mig osökt att tänka på Trofim Lysenko, en sovjetisk genetiker som på 30-talet utvecklade en pseudovetenskaplig genetisk hypotes,  lysenkoismen, Denna gick i kortet ut på att förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Man skulle därför kunna lära arter – och människor – att leva i en karg miljö. Vilket skulle innebära att man kunde ge en individ vissa egenskaper under livet, därefter skulle dessa egenskaper automatiskt föras vidare till avkomman. Vem som helst förstod ju att detta var total galenskap, men hypotesen passade utmärkt in i Stalins och bolsjevikernas dröm om den nya sovjetmänniskan, homo sovjeticus.

Lysenkoismen gjorde att all forskning kring genteknik förbjöds, och ledde några år senare till en total katastrof inom jordbruket, med massvält och död som följd, när Lysenko fick för sig att försöka uppfostra även spannmål till att klara sig utan vatten och gödning. Ändå skulle det dröja långt in på 60-talet innan denna pseudovetenskap slutligen övergavs.

Jag vågar dock påstå att Miljöpartiets nya klimatsmarta människa, homo cyklismus, sannolikt kommer att låta vänta på sig ett bra tag. Vi motsträviga drar istället på oss broddarna och pulsar vidare. Eller hoppas på regn.

Whoops, nu inser jag precis att jag drog en parallell till 30-talet. Ber om ursäkt för detta, men jag kunde inte låta bli.

(Och jag gjorde i alla fall inga jämförelser med Hitler…)

Intressant?

Fler om , , ,

SMHI:s övernaturliga förmåga att se in i framtiden

Det är ett stort klimatmöte i faggorna, vilket syns tydligt på mediebevakningen just nu. I vanlig ordning varnas det för smältande isar, havsnivåhöjningar som inom kort kommer att dränka oss (eller i alla fall några stackars små ö-nationer i Stilla havet) och diverse annat elände som följer i spåren av vårt oskick med att äta kött, köra bil och värma upp våra lägenheter.

De senaste larmen kommer från SMHI, som varnar för att Stockholm kan bli hela sex grader varmare mot slutet av seklet. I en annan artikel varnar samma skattefinansierade väderlekstjänst för att det inte kommer att bli några vita jular alls söder om Dalälven. Något som det för övrigt varnades för redan för drygt 10 år sedan i Naturvårdsverkets stora kampanj som gick ut på att det var något konstigt med vädret. Sedan kom ett par år med smällkalla vintrar, och då hävdade samma meteorologer med emfas att det var precis detta som vi kunde förvänta oss i takt med att klimatförändringarna förvärrades.

Nu, efter ett par år med mildvintrar, är det återigen dags att varna för snöfria jular och medelhavsklimat runt Mälaren. Och vetenskapen haltar lika mycket nu som då. Dessa lokala klimatmodeller, som tas fram av SMHI:s Rossby Centre för i runda slängar 22 miljoner årligen, är nämligen ungefär lika exakta när det gäller att förutse temperaturen om 50 år som en dresserad apa som kastar pil på en siffertavla.

Detta är något som de flesta etablerade klimatforskare vet om, inklusive ledande profiler inom FN:s klimatpanel. En av de dessa, Kevin Trenberth (som knappast kan anklagas för att vara klimatförnekare), har avfärdat regionala klimatmodeller som värdelösa – det är helt enkelt för mycket brus, för många naturliga variationer i det kaotiska system som kallas ”väder” för att det ska vara meningsfullt att försöka förutse hur klimatet blir ens i ett område stort som Europa (som bara utgör cirka två procent av jordytan). Och detta leder naturligtvis till den högst befogade frågan – varför ens försöka sig på att göra det på svensk kommunal nivå?

Ett relaterat, allvarligare problem är att nära 100 procent av de klimatmodeller IPCC använder sig av gravt har missbedömt de senaste 15-20 årens temperaturutveckling. Och det är ett urval av just dessa inkorrekta modeller som i sin tur används som underlag för SMHI:s prognoser för framtidens lokala klimat – i Stockholm, Karlstad, Östersund och alla de andra 287 kommunerna i Sverige där det står kommunala staber redo att ta fram handlingsplaner för lokal klimatanpassning med SMHI:s underlag som bas. I Karlstad finns det till och med en ”översvämningsansvarig”.

Det är förstås utmärkt att vi skaffar oss en civil beredskap – något som vi länge saknat – för att möta höga vattenflöden, skogsbränder och stormar, oavsett om de beror på antropocena eller naturliga klimatvariationer. Men de meteorologer som på allvar säger sig veta vilket väder vi kommer att ha år 2065 måste ha någon typ av magisk förmåga att se in i framtiden. Alternativt hittar de på.

När miljöministern kommenterar SMHI:s nya larm i tv och säger att vi ”redan idag ser följderna av klimatförändringarna”, får hon tyvärr inte den naturliga följdfrågan: exakt hur skulle vädret se ut om vi haft ett ”normalt” väder helt utan mänsklig påverkan? Experterna har nämligen inte, trots årtionden av forskning, kunnat separera de naturliga variationerna från så kallade antropogena signaler.

Skulle vi slippa översvämningar ifall vi slutade släppa ut koldioxid? Nej. Skulle de bli mindre allvarliga? Sannolikt inte. Är det trots allt en bra idé att försöka begränsa användningen av kol och olja, bara för att vara på den säkra sidan? Förmodligen, men just nu är alternativen för få och för ineffektiva.

Lennart Bengtsson, Sveriges mest välmeriterade klimatforskare och medlem av Kungliga svenska vetenskapsakademin, har skrivit följande om det futila i att försöka förutsäga Sveriges lokala klimat långt in i framtiden:

Att tolka dessa beräkningar är en stor utmaning för samhället då det knappast är möjligt att göra meningsfulla scenarier för ett så litet område som Europa för de kommande 50 åren och ännu omöjligare att uttala sig om klimatändringar i svenska kommuner. Huvudorsaken är att de kaotiska variationerna är geografiskt omfattande. Baserat på överförenklade beräkningar har det skapats en uppfattning att ”klimatprognoser” för det kommande halvseklet är möjliga genom att presentera enskilda klimatsimuleringar med inte inkluderat klimatsystemets interna variation som väsentligt påverkar regionala trender i nederbörd- och temperatur även för så långa perioder som 50 år. Ännu större variationer inträffar om man också inkluderar ett antal olika klimatmodeller.

Problemet är att experter som Lennart Bengtssson och andra balanserade röster aldrig hörs i den allmänna debatten – inte minst vad det gäller vår framtida energiförsörjning där det ser minst sagt mörkt ut.

Klart är i alla fall att den som säger sig veta hur varmt det blir i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Östersund om 50 eller 75 år har ungefär samma chans att pricka in korrekt siffra som den där pilkastande apan.

Den senare hade dessutom varit ett betydligt billigare alternativ, i ett läge där statens finanser blir alltmer ansträngda.

Intressant?

Fler om , , ,

Det är fortfarande inget konstigt med vädret

Jag är verkligen ingen älskare av vinter. Uppvuxen som jag är på Västkusten minns jag en barndom dubbelvikt i vinden, hukande i det piskande regnet. Det brukade oftast vara så där från mitten av oktober fram till april.

Alltså ungefär samma väder som vi har idag, mer än 40 år senare. Och jag älskar det! Jag hatar att frysa, och jag njuter av mina långa promenader till jobbet på morgonen. Den milda, härliga vintern får gärna fortsätta för min del.

Men säg den glädje som varar. För numera är vädret så medialt och politiskt laddat, att det inte krävs mer än en mild decembermånad innan alla klimatets krösamajor och domedagsprofeter börjar yla. Som förre tv-meteorologen Pär Holmgren, som aldrig missar chansen att larma när det tycks vara lite för varmt, för kallt, för regnigt eller för blåsigt. Så här har hans prognoser sett ut de senaste åren:

Möjligen kan man tycka sig skönja ett visst element av kappvändande i ovanstående exempel, men Holmgren och hans larmkolleger är långt ifrån ensamma utan snarast del av en internationell trend. Efter polarchocken som drabbat USA – där det slagits hundratals nya köldrekord med minusgrader långt ner i Florida – finns det gott om ”experter” som har sin förklaring på det fenomen som kallas polar vortex. Och det är förstås – tada! – den globala uppvärmningen, i alla fall enligt en artikel i Time Magazine som skriver:

But not only does the cold spell not disprove climate change, it may well be that global warming could be making the occasional bout of extreme cold weather in the U.S. even more likely. Right now much of the U.S. is in the grip of a polar vortex, which is pretty much what it sounds like: a whirlwind of extremely cold, extremely dense air that forms near the poles.

Som Steven Goddard så påpassligt påpekar, citerade samma tidning ”experter” för exakt 40 år sedan – som förklarade dåtidens stränga kyla med att Jorden var på väg mot en istid:

Scientists have found other indications of global cooling. For one thing there has been a noticeable expansion of the great belt of dry, high-altitude polar winds —the so-called circumpolar vortex—that sweep from west to east around the top and bottom of the world.

I Antarktis, där ett stort antal forskare och journalister nyligen körde fast i havsisen i två veckor, skyllde ”experter” den ovanligt tjocka isen på klimatförändringarna. Att expeditionens fartyg kört fast i enorma mängder is, berodde på den stora avsmältningen, uppgavs det…

Så där håller det på, år ut och år in. Det spelar ingen roll om det är snökaos i Jerusalem, stormar i England, tyfoner i Filippinerna, mildväder i Göteborg, blixthalka i Norrland – i princip samtliga väderhändelser plockas snabbt upp av domedagsklubben och blir en integrerad del av den nya klimatreligionen. Trots att inget har hänt med vädret alls under de lite dryga 100 år vi kunnat mäta och registrera.

För den som orkar göra lite research på egen hand går det lätt att ta reda på det faktum att FN:s klimatpanel IPCC – tvärt om vad som rapporteras – avfärdar alla kopplingar mellan de blygsamma klimatförändringar vi hittills sett och det så kallade extremvädret. Dessutom har temperaturen globalt sett legat stilla i snart 17 år, så frågan är ju i så fall hur i hela friden den uteblivna värmen kan ställa till med allt det som Holmgren och hans kolleger larmar om?

I grunden misstänker jag att det närmast hysteriska tonläget som hörs varje gång det blir storm, regn eller vinter (nuförtiden räcker det med ”blixthalka” för att motivera krigsrubriker) är att vi helt enkelt har det för bekvämt. Vi lever i varma ombonade lägenheter och arbetar i luftkonditionerade kontor på tryggt avstånd från de naturliga elementen. ”Extremvädret” – som numera kan rubricera allt från styv kuling och uppåt – kommer hem till oss via tv och nätet. Dramatiska bilder av död och förstörelse kablas ut från världens alla hörn, och tillsammans ger det bilden av ett klimat i olag – något som förstärks av den journalistiska ryggmärgsreaktionen att dramatisera allt.

”Klimatet” blir ett hot som våra gamla reptilhjärnor antingen måste försvara sig mot eller fly ifrån.

Och ändå har det egentligen inte hänt något alls. Förr i tiden, innan tv, radio och internet fanns, dog det hundratusentals i tyfoner, miljoner blev hemlösa i skogsbränder och hela städer raserades av orkaner och översvämningar. Skillnaden var att vi inte fick reda på det direkt när det hände.

Vädret har faktiskt inte blivit vare sig bättre eller sämre de senaste 100 åren och det har  aldrig varit särskilt ovanligt med milda vintrar i vår del av världen.

Den tyska väderlekstjänsten gick nyligen ut med statistik som visade att den allmänna uppfattningen om att vita jular var vanligare förr bara är en myt. I Tyskland – vars norra delar har ungefär samma klimat som Sydsverige – har sannolikheten för att det ska bli en vit jul legat stadigt runt 40 procent under de senaste 100 åren. Det vill säga – sex jular av tio kommer statistiskt sett att vara snöfria. Vädertjänsten hittade också ursprunget till denna myt – på 1860-talet blev det populärt med julkort, som visade vinterlandskap med snö och tomtar, och därifrån har folk fått sin bild av hur jularna såg ut förr…

Så Pär Holmgren får ursäkta, men milda vintrar utan snö är faktiskt inte bevis för annalkande klimatkatastrof. Det är bara vanligt väder.

Själv ska jag njuta av de sista milda höstdagarna innan vintern slår till i helgen. Brr.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Gore-effekten slår till mot Sverige

Förra helgen bjöd på en hel del så kallat galet väder; kallfronter med tillhörande kraftiga åskväder ställde till det rejält, och många i Stockholm drabbades av ymnigt hagel, som lade sig som en vit matta över allt det försommargröna. (Och ja, jag använder mig av så kallade överklasskomman; jag tycker det är praktiskt och det är inte mitt problem att så få längre fattar hur de hanteras.)

Detta fenomen kan förstås komma sig av helt naturliga orsaker, som att en kallfront från sydväst möter den så kallade ryssvärmen från öst.

Eller också kan det vara den ökända Gore-effekten som slagit till igen.

The Gore Effect, som fenomenet kallas på ursprungsspråket, är en benämning på den närmast övernaturliga precision med vilken vädrets makter lyckas frammana våldsamma oväder med kyla, snö och drivis vart helst klimatprofeten Al Gore råkat befinna sig för tillfället. Detta fenomen dokumenterades första gången 2004, och allt sedan dess har den tidigare vicepresidenten drabbats otaliga gånger av snöstormar, hagel och oväntade oväder varthän han än rest för att missionera om farorna med den globala uppvärmningen.

En slags gudomlig humor, skulle man kunna tycka.

För den intresserade finns här en relativt komplett lista över exempel på när Al Gore haft otur med vädret (fram till 2010).

Nåväl, var befann sig då Al Gore i helgen? Jo, på väg till Sverige, där han skulle delta i en föreläsning om hållbarhet och grön energi, arrangerad av Finansdepartementet.

Vilket innebär att Al Gore precis borde ha landat när hagelchocken slog till mot Stockholm.

Lite religiös blir man allt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Men Pär Holmgren sa ju…


Sedan Fimbulvintern slog till för ett par veckor sedan, har jag funderat en del på exakt när det var som samhällets beredskap för att hantera snö havererade. Ett haveri som på senare år manifesterat sig i ständiga tågförseningar, stillastående kollektivtrafik och en allmän oförmåga att få något att fungera över huvud taget om det faller ett par decimeter snö. Som den 5 december, när i princip hela Stockholm bröt samman och miljontals invånare lämnades i sticket utan möjligheter att komma vare sig till eller från jobbet – eller till dagis som passade på att stänga samtidigt som föräldrarna var strandsatta miltals bort.

Jovisst, det var mycket snö som föll, men historiskt sett har Sverige drabbats av vinter  åtskilliga gånger, och ett par decimeter snö borde inte komma som en total överraskning om man bor i trakterna av Polcirkeln.

Ändå, trots att meteorologerna varnade flera dagar i förväg, haverade samhället totalt. Mer än en vecka senare råder fortfarande kaos på många ställen, med oplogade trottoarer, isiga gator och brist på både folk, maskiner och lastbilar.

Dessutom finns det ingenstans att lägga all snö; nuförtiden är det inte bara att tippa den i närmsta sjö, eftersom sånt kräver tillstånd av miljöförvaltningen. Detta för att nysnö betraktas som farligt avfall när den väl landat på marken. (Idioti, förstås, men det är sådant mupperi som gör att det skapas ständigt nya arbetstillfällen inom byråkratin.)

Det är lite banalt att lalla om att det minsann var bättre förr, men vi som faktiskt var med minns att såväl Vägverket, SJ och de lokala gatukontoren var avsevärt mycket snabbare på att ploga, sanda och rensa bort snö för 20-25 år sedan.

Sedan hände något. Ett antal år med milda vintrar i kombination med den nyväckta hysterin för det som kallades klimathotet, invaggade politiker, samhällsplanerare och medier i tron att det inte skulle komma fler vintrar. Klimatförändringarna var redan i full gång, kändismeteorologer slog fast att både snö och Vasalopp skulle vara ett minne blott redan inom några år. I mitten av 2000-talet skulle Stockholm ha ett centraleuropeiskt klimat. Vindruvor och oliver skulle odlas.

Att sådana prognoser inte hade högre vetenskapligt värde än en spådom på Kiviks marknad – baserade som de var på begränsade datormodeller – brydde sig ingen om. Forskarna var ju eniga, frågan var nu om det skulle bli 2, 4 eller 7 grader varmare. Och hur många meter havsytan skulle stiga!

Jag vet inte exakt hur mycket detta påverkade den kraftiga försämringen av till exempel järnvägsunderhållet som skedde i början av 2000-talet, men det är svårt att bortse från att beslutsfattare passade på att spara in på kostnader för snöröjning (det skulle ju ändå inte bli några fler vintrar). Sveriges största isbrytare behövdes förstås inte heller längre i den framtida isfria Östersjön – därför hyrdes den ut till forskare i Antarktis.

Bostadsområden, som det där jag bor just nu, byggdes utan några utrymmen för att transportera undan snömassor. Och när snön trots allt kom måste den förvaras på trottoarer, trädgårdar och parkeringsplatser.

Det är något konstigt med vädret

Det är något konstigt med vädret!

Istället för att investera i snöskyfflar, plogbilar och underhåll, satsades allt mer av samhällets resurser på att forska kring och larma om det nya klimatet som var på väg. Höjdpunkten på denna svenska masspsykos inträffade runt 2003, då statliga Naturvårdsverket drog igång tidernas kanske mest bisarra annonskampanj: ”Det är något konstigt med vädret”. 30 miljoner spenderade myndigheten på att informera svenskarna om att barnen aldrig mer skulle få uppleva snö och att julklappspulkan aldrig skulle komma till användning. Den nya julsången ”Räven simmar över sjön” introducerades. (Idag finns få spår av kampanjen kvar, förutom en publikation på persiska…)

Kändismeteorologen Pär Holmgren eldade på med att konstatera att gröna jular var ett första tecken på klimatförändringarna – framtidens vintrar skulle bli blöta och snöfria. ”Vita jular är något vi bara kommer att minnas och drömma om”, förklarade Holmgren.

I november 2010, samtidigt som Sverige huttrade under en rekordtidig snöstorm, ändrade sig plötsligt Holmgren – nu slog han fast att snökaos skulle bli det nya normala, för det var precis så här klimatförändringarna såg ut…

Det skulle vara lätt att skratta åt galenskaperna, om det inte vore så tragiskt. För det är Holmgren och anda ”experter” som medverkat till hur det ser ut idag. Stadsplanerare, makthavare och tjänstemän använder fortfarande Holmgrens och Rockströms domedagsprofetior som karta, och att anpassa dem till verkligheten går ohyggligt trögt.

Undan för undan har samhället rustat ner förmågan att hantera det som vi förr kallade för vinter, eftersom vi istället valde att lyssna på sagor från offentligfinansierade domedagsprofeter, miljölobbyister och diverse tokstollar, istället för att använda sunt förnuft. Resultatet ser vi nu.

Som en illustration spenderade Länsstyrelsen förra året en halv miljon på att ta fram en Miljö- och sårbarhetsanalys för Stockholms län. I analysen, som baserades på det  ganska extrema antagandet att det blir 4-6 grader varmare fram till 2100, slogs det fast: ”Varmt, blött och extremt väder är vad vi har att vänta oss – med ökad risk för översvämningar, värmeböljor och sjukdomar.” 

Jag ställde då frågan till projektledaren Lovisa Lagerblad, om det möjligen hade utretts alternativa scenarier, med tanke på att vi redan haft två smällkalla och snörika vintrar. Svaret var att nej, det inte fanns någon Plan B.

Nu är vi mitt inne i ytterligare en Fimbulvinter, den tredje på fyra år, men analysen är fortfarande att vi måste planera för värmeböljor 50 år in i framtiden. Samtidigt står tågen stilla och snökanonerna vandrar in på rad från Östersjön.

Att kalla det galenskap är att uttrycka sig milt.

Intressant?

DN 1, 2, Aftonbladet 1, 2, 3, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

Kolla aldrig en bra story

Det finns ett gammalt uttryck bland journalister: Kolla aldrig en bra story – då riskerar den att spricka.

Detta förstås sagt i mer eller mindre skämtsam ton – det finns få om ens någon inom pressen som skriver fejkade eller uppenbart felaktiga nyheter. Däremot gör den alltmer pressade arbetssituationen att det blir liten eller ingen tid över för ordentlig faktakoll, något som illustreras i fallet med 45-åringen som suttitinsnöadi sin bil i två månader och som i sista stund räddades från att svälta ihjäl.

SMHI:s snödjupskarta visar på barmark i Umeå den 27 december.

I princip samtliga stora tidningar har kört denna story, vars enda källa verkar ha varit Umeåpolisen som hört mannen i bilen och återberättade vad han sagt. Därmed lät man sig nöja. Ingen ifrågasatte det underliga i historien: varför mannen inte sökt hjälp tidigare. Och framför allt – hur han lyckaes bli insnöad i december, en månad som präglades av osedvanligt milt väder i hela Sverige. Visserligen kom det snö, men en snabb titt på SMHI:s snödjupskarta för förra året visar att det var helt snöfritt i Umeå den 27 december. Och även när snön kom i januari, var det inte tal om några stora nederbördsmängder, snödjupskartorna visar på högst någon decimeter. Detta är svårt att få ihop med vad Ebbe Nyberg,  länsvakthavande på Västerbottenspolisen, säger till SvD.

– Där inne fanns en medelålders man som var vid liv men svårt medtagen. Det är helt otroligt att han har överlevt. Det kom en halv meter snö den 19 december och han måste ha suttit där sedan dess.

Temperaturdiagram från Umeå i december 2011. (Från rl.se)

Det är svårt att tänka sig att det skulle existera någon lokal köldficka någon mil norr om Umeå, där snön inte smälte bort som på andra ställen längs Norrlandskusten. Och temperaturen då? Jo, visserligen kom det några köldknäppar, men veckan före jul var det rekordvarmt med flera plusgrader, så att det skulle funnits tillräckligt med snö kvar för att begrava en hel bil känns minst sagt tveksamt.

Och att mannen inte skulle kunnat komma ut ur bilen och sökt hjälp under en vecka med flera plusgrader verkar mycket osannolikt – särskilt som E4:an bara ligger någon kilometer bort. Alltså ligger det något helt annat bakom händelsen, vilket Aftonbladet och Expressen är inne på idag.

SMHI kan förstås ha fel, även om det är osannolikt, men det borde ändå vara värt att kolla av kartan mot verkligheten ibland. Även om storyn förlorar på det…

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SMHI:s prognoser bäddade för vinterns kaos

Förr i tiden, när en meteorolog var en meteorolog och John Pohlman var lika folkkär som Peter Settman, brukade man lite skämtsamt skylla dåligt väder på TV-meteorologerna.

Idag är det inget skämt längre. För SMHI är, om inte ansvarigt för de senaste årens smällkalla vintrar, djupt involverat i besluten att avveckla vår beredskap för att klara av snö och kyla.

I Aftonbladet idag skriver Elisabet Höglund – en av få svenska journalister som fortfarande bibehåller en sund skepsis till så kallade experter – att det haveri vi just nu ser i vår infrastruktur går att spåra till de scenarier för Sveriges framtida klimat som målades upp i Sveriges fjärde nationalrapport om klimatförändringar, som Regeringen skickade över till FN:s klimatpanel (IPCC) 2005. I denna kan man läsa om följderna av att medeltemperaturen i Sverige – framför allt i de norra delarna – kommer att öka med mellan 2,5 och 4,5 grader. Slutsatsen:

”Den förväntade uppvärmningen för också med sig vissa positiva effekter genom att fördelningen mellan regn och snö kommer att ändras under den kalla årstiden. Detta minskar behovet av snöröjning, sandning och saltning av vägbanorna vilket i sin tur ger bättre miljö och luftkvalitet.”

I ljuset av dessa slutsatser – som är regeringens egna – är det inte alls konstigt att världsfrånvända lokalpolitiker förbjuder dubbdäck – det kommer ju inte att snöa mer! Lika självklart är det att SJ tar chansen att sparapengar på snöröjningen, till exempel genom att skicka sina gamla snöplogningslok till museum. Dessa var ju, liksom snö och kyla, något som tillhörde det förgångna. Nu plockas de fram igen, eftersom verkligheten inte riktigt visade sig stämma med kartan.

Och Sjöfartsverket, som för fjärde vintern i rad skickar Sveriges bästa isbrytare Oden på en forskningsexpedition till Antarktis, kan luta sig tillbaka och glädja sig åt en förstärkning av kassan med 20 miljoner. Att det frös fast färjor i packisen utanför Stockholm så sent som i februari var ju bara en engångsföreteelse – enligt regeringens analys av klimatet kommer ju ”Isförhållandena runt Sveriges kuster […] bli lindrigare vilket får betydelse för sjöfarten. Det framtida behovet av isbrytarkapacitet kommer att minska.”.

Ett antal myndigheter har bidragit till rapporten, som Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Jordbruksverket och SCB m fl.

Men SMHI har en nyckelroll, eftersom det är detta verk – representerat av sin klimatforskningsenhet Rossby Centre – som ansvarar för de fria fantasier som i klimatrapporten upphöjs till ”prognoser”. Dessa bygger förstås på datormodeller, med ursprung hos bl a brittiska Met Office, som på senare år fått ta emot massiv kritik för sina havererade långtidsprognoser – senast i oktober när man spådde en varm och regnig decembermånad. (Enligt kritikerna beror Met Offices ständiga felbedömningar på att verkets prognosdatorer körs med samma globala klimatmodeller som de som används för IPCC, och som alltid ger samma svar: mer värme.)

Det vänligaste man kan säga säkert om dessa klimatmodeller är att de är bristfälliga: inga av dem har förutspått de senaste 12 årens avkylning av Jorden, trots de stadigt stigande koldioxidnivåerna. Modifieringar görs dock löpande när den allmänna opinionen påkallar det. Nyligen körde t ex en av klimatkultens överstepräster, Stefan Rahmstorf i Potsdam, en simulering efter fjolårets vargavinter som visade att kylan i Europa mycket väl kunde bero på global uppvärmning (!) Det är bara ett exempel på den typ av junk science som okritiska medier gång på gång går på, utan att någonsin reflektera över hur galet det är.

Men efter tre års brutalkalla vintrar i Storbritannien börjar folk bli heligt förbannade och fråga sig om den nationella väderlekstjänsten går att lita på över huvud taget, eller om Met Office kidnappats av klimataktivister med uttalade politiska syften.

I Sverige åtnjuter meteorologerna fortfarande ett stort förtroende, men politiseringen av vädret har givetvis påverkat även SMHI. Det räcker att titta på SMHI:s hemsida för att se hur djupt klimatortodoxin sitter. I en artikel om julvädret konstateras det exempelvis tvärsäkert att Malmö kommer att vara helt snöfritt på jularna om hundra år.

Och just SMHI:s klimatforskningsenhet, helfinansierad med våra skattepengar, är djupt involverad i arbetet med FN:s klimatrapporter och de årligen återkommande klimatförhandlngarna i FN:s regi. För att forskningsmiljonerna ska fortsätta flöda in, krävs det alltså att klimathotet lever och har hälsan.

Det sorgiliga i sammanhanget, är, som jag skrev i kommentarerna till ett tidigare blogginlägg, att det inte existerar någon Plan B för att klara klimatet. Under de gångna tio åren har 10-tals miljarder satsats på ”klimatinvesteringar” för att förereda oss för varmare och blötare väder. Men ingen myndighet har ens tänkt tanken på att planera för ett klimat med mer snö och strängare kyla.

I en normal värld hade sådana felbedömningar lett till att ett antal huvuden kommit i rullning, men nu handlar det om klimatpolitik, och den granskas över huvud taget inte. Förutom av ett fåtal klarsynta människor som Elisabet Höglund.

Intressant?

Mer kaos: DN, SvD, Expressen

Andra bloggar om , , , ,

Väderjournalistik 2.0 – ryssen kommer!

Om det kan vara till någon tröst för hårt prövade SJ-resenärer, så är det inte bara Sveriges infrastruktur som får storstryk i det arktiska vädret. Tyskarna, kända för kvalitet och punktlichkeit, sitter också fastfrusna i tåg och bilköer. Långtradare ligger i drivor längs Autobahn, skolor stängs och Luftwaffe Lufthansa står kvar på marken.

Det är som bekant inte första gången tyskarna har problem med kylan, som naturligtvis kommer från öster (liksom övervägande delen av allt obehagligt de senaste 100 åren).

Vi talar förstås om rysskylan, pressens nya favoritbegrepp i vår klimatförändrade värld där vädret beskrivs i allt mer dramatiska termer. Det som för bara några var en vanlig snöstorm, beskrivs nu som ”chockväder”. -10 grader i Stockholm blir ”skräckkyla”, och om en å i Sydsverige svämmar över får vi veta att vi har ”extremväder”.

Och varje gång det är riktigt kallt och det blåser från Östersjön – ja då är det rysskylan vi drabbats av. På sommaren, när vi svettas under veckor av hetta – skyller vi också på Putin & Co – då är det ryssvärmen vi lider av.

Möjligen beror det på vår gamla nedärvda skräck för att allt ont kommer från den stora grannen i öster, men visst skulle det behövas lite alternativa geografiska förstärkningsord för att sexa till de trista väderprognoserna. Här är några nya förslag:

  • Pakistanregn– när det vräker ner i ett par dagar.
  • Polackstorm – friska sydvindar som får festprissarna på Finlandsfärjan att kasta sig mot närmsta toalett.
  • Tyskhöst – gråkallt duggregn i november. Och en odé till Stig Dagerman.
  • Finnfrost – snöglopp från öster (även kallat ”snökanonen”).

I skrivande stund ser jag att det just nu är mer snö på väg, denna gång från söder mot nordost. Hunnerna ger igen – tyskkylan kommer!

Intressant?

SvD, DN, Expressen, Aftonbladet

Andra bloggare om , , , ,

Lite tvångsvård får man ta när världen hotas

Lämplig klädsel för klimatförnekare.

Trots 25-gradig värme i Cancún, där 15.000 ”klimatförhandlare” samlas för att bekämpa dåligt väder – med hjälp av ett par tusen miljarder som vi ska betala – vill det sig inte riktigt med den folkliga förankringen. Den internationella klimatindustrin faller snabbt samman, och engagemanget för att ransonera energi och betala mer för elektriciteten blir inte precis högre när Europa hålls i järngrepp av en arktisk vinter redan i november.

Till råga på allt har press och TV börjat släppa in klimatförnekare i debatten. Alltså forskare som är fräcka nog att påstå att vi inte vet särskilt mycket om Jordens klimat, att det förmodligen inte är så smart att pumpa ut miljontals ton koldioxid i atmosfären – men att de datormodeller som FN:s klimatpanel använder sig av för att se in i framtiden knappast kan användas som grund för att lägga ner stora delar av världens energiproduktion.

Sådant förnekande kan givetvis inte accepteras. Världens hälsa står på spel, och då kan vi inte acceptera att någon kommer och ifrågasätter den heliga religionen och dess apostlar. Den som ifrågasätter klimathotet, måste straffas hårt – att ställa förnekarna inför krigsförbrytartribunalen i Haag för brott mot mänskligheten vore det enda rätta, menar en amerikansk forskare. Vilket förstås applåderas av den gröna extremvänstern (som ju alltid får något vått i blicken när det talas om hårda tag och ransonering).

Svenska Dagbladet vill inte gå riktigt lika hårt fram med förnekarna, utan förespråkar vård mot det destruktiva beteende som medborgarna i allt högre utsträckning uppvisar. I artikeln Därför blundar du för klimathotet analyseras vår oförmåga att inse att det är mycket värre än någon någonsin insett.

Och på KTH har det nyligen upptäckts förnekarlitteratur. Självklart måste det ställas till med bokbål, och ansvariga författare rehabiliteras, alternativt skickas till Haag.

Möjligen kan samhället inrätta ett behandlingscenter i anslutning till nya miljöstadsdelen Norra Djurgårdsstaden, där det kommer att finnas optimala möjligheter till terapi och beteendeförändring. Och vi som får livstid för brott mot mänskligheten kanske kan få sitta av våra straff där?

Det kan dock behövas ganska många platser, om man ska gå efter vad SvD:s läsare tycker i frågan.

Intressant?

Fler bloggar om , , , , ,

Ett iskallt uppvaknande

Den inringade biten av grafen längst till höger är ”hockeyklubban”, dvs vår nuvarande värmeperiod – som skylls på våra koldioxidutsläpp. På något sätt känns den inte alls särskilt alarmerande. (Graf lånad från Klimathotet.info)

I mitten av december förra året slog ishavskylan till – och det skulle dröja ända fram till april innan frosten släppte greppet om oss. Nu, i slutet av november, har vi redan varit igenom ett par snöoväder, och i veckan väntar temperaturer neråt 10 minusgrader långt ner i Sydsverige. Skyfflar och snöslungor är slut sedan månader och elpriserna spurtar mot nya toppnivåer.

Det låter som rena Fimbulvintern, och vem vet, kanske är det inledningen till en längre period av betydligt kallare klimat, liknande det vi hade i Nordeuropa på 40-talet, då extrem kyla stoppade Hitlers framryckning på Östfronten, eller på tidigt 70-tal då flera år med smällkalla vintrar fick forskarna att varna för en ny istid. (Värt att notera: samma forskare som ett par år senare varnade för att Jorden blev allt varmare.)

Vintrarna var ganska milda mellan 1970 och 2000. Men nu ser det ut att vara slut på det.

Och så här håller det på. Vi människor lever så tragiskt korta liv, att vi aldrig har möjlighet att ens kunna börja förstå de stora perspektiven. Det har vuxit upp både en och två generationer som aldrig fått känna på hur kall en riktig vinter i ett land nära polcirkeln kan vara. Samma generationer som på fullt allvar trott på idén att vi kunnat förändra Jordens klimat genom vår närmast försumbara påverkan på halten av ett spårämne i atmosfären. Makthavare som trott på experter som sagt att vintrarna i Sverige skulle bli milda och snöfria och därför sparat in på väg och spårunderhåll – eller köpt in bussar som inte klarar att köra i snö.

För dessa generationer, som haft turen att växa upp under de röda staplarnas tid, blir ett par smällkalla vintrar förhoppningsvis ett nyttigt uppvaknande. Och en insikt om att vi egentligen bara är som myror på en stock i en mäktig flod. Hur vi än försöker kommer vi aldrig att få den att ändra kurs. Lika liten möjlighet har vi att påverka det stora kaosartade system som kallas Jordens klimat. Tids nog hamnar vi i en ny istid, vilket diagrammet högst upp med all önskvärd tydlighet visar. Den lilla värmeperiod vi är inne i just nu, är betydligt svalare än tidigare epoker, som den minoiska eran, och trenden i oscillationen är att det blir allt kallare. Det kommer förstås en sommar även 2011, men en ny istid blir det vad det lider. Om ett par tusen år, ett par hundra – ingen vet.

I det korta perspektivet innebär detta kalla uppvaknande förhoppningsvis att samhället inser att vi måste rusta oss för att klara även kalla vintrar. Vi behöver bli självförsörjande på både drivmedel och energi, se till att viktiga kommunikationer som järnvägen fungerar – och sist men inte minst att kunna producera livsnödvändig utrustning som snöslungor, vinterkläder och skyfflar inom landet.

Läs gärna Cornucopias utmärkta överlevnadsguide för 1000-årsvintern eller Hela Havet Stormar som reder ut fenomenet NAO. Och var framför allt skeptisk när ”experter” nu självsäkert hävdar att det blir kallare för att Jorden blir varmare. 5.000 års data från Grönlandsisen talar sitt tydliga språk.

Om vi nu verkligen går mot en längre köldperiod, blir det kanske vår räddning att vi trots allt pumpat ut en massa koldioxid i atmosfären under lite drygt 100 års tid. För en av de få verkliga observerade effekterna av högre koldioxidhalt är att träd och växter gynnas påtagligt. Skogarna växer snabbare, skördarna blir större och grönsaker och spannmålsväxter mera köldtåliga, vilket motverkar missväxt och svält.

Sånt läser man sällan i tidningen, minsann…

Intressant?

Vinterkaoset i pressen: SvD, DN 1 2 3 4, Aftonbladet 1, 2, Sydsvenskan

Andra bloggar om , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: