Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Stefan Löfven (sida 1 av 3)

Inget pris är för högt att betala när Miljöpartiet ska räddas

Svensk migrationspolitik blev precis ännu ett par nyanser obegripligare. Detta efter måndagens uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet i frågan om amnesti för de så kallat ensamkommande. Detta besynnerliga nyspråk för asylsökande som innefattar allt från konstaterat minderåriga till dem som uppgivit lägre ålder än de faktiskt hade vid sin ansökan, samt alla de som fyllt 18 år under tiden de väntat på besked om uppehållstillstånd.

Den luddiga uppgörelse som presenterades vid en likaledes förvirrad presskonferens på måndagseftermiddagen (där Stefan Löfven strategiskt nog valde att befinna sig på annat håll) visade dock på ett närmast övertydligt sätt att varken S eller MP har en susning om vad de kommit överens om: de bägge parternas uppfattning om detta skiljer sig åt helt. S hävdar att det råder business as usual i migrationspolitiken, medan MP hyllar uppgörelsen som en amnesti. Men inte ens Migrationsverket har koll på vad det nya lagförslaget kommer att innebära,  hur reglerna ska tolkas eller vad det hela kommer att kosta – även om det lär röra sig om ett antal miljarder när uppemot tiotusen ensamkommande vuxna ska beredas liknande omsorg och boende som när de sågs som omyndiga. (Regeringen beslutade redan i somras att skjuta till drygt en halv miljard för att gruppen ska kunna bo i en slags frivilliga familjehem – och därmed slippa att flytta till Migrationsverkets boenden – även efter att de fyllt 18.)

Vad som emellertid är grundbulten i förslaget är att det så kallade gymnasieundantaget förlängs och utökas. För den (tidigare) ensamkommande som fyllt 18, väntat tillräckligt länge och visar tillräckligt stort intresse för att ägna sig åt gymnaisestudier nu eller i framtiden, kan det tillfälliga uppehållstillståndet förlängas och möjligen en dag förvandlas till ett permanent. Härigenom upphävs den befintliga asylprocessen, där Migrationsverket och migrationsdomstolarna fattar beslut och istället läggs beslutsansvar på gymnasielärarens axlar. Läraren kommer alltså att avgöra ifall eleven kämpar tillräckligt bra i skolan – och blir alltså den som står mellan ett liv i Sverige och en enkel resa tillbaka till Afghanistan.

Nu är det dessvärre så att bara 20 procent av de ensamkommande får godkänt i svenska, engelska i matte – och på det så kallade introduktionsprogrammet har bara 7 procent tagit examen efter tre års studier. För det stora flertalet innebär den nya uppgörelsen i praktiken bara en lång, kostsam och utdragen väntan på utvisning. Som dessutom ska utdömas av betygssättande lärare.

Om detta ska kallas för en rättssäker asylprocess där ordning och reda råder och ett nej är ett nej – som Stefan Löfvens mantra låtit de senaste åren – vill jag nog inte veta vad verklig oordning innebär.

Men till syvende och sist handlar det här mindre om omsorg för ett antal tusen unga män som som befunnits sakna asyl- eller flyktingskäl. Istället handlar det om att till varje pris rädda Miljöpartiet från att trilla ur riksdagen vid valet nästa år. Partiet balanserar redan på fyraprocentsspärren, efter ett stort antal skandaler och nederlag. MP har visat sig ha kopplingar till både turknationalister och islamister – och även till Ryssland. Åsa Romsons gloria hamnade ordentligt på sned när hon fultankade sin miljöbomb till båt med svavelosande gröndiesel, och S har tvingat i partiet den ena bajsmackan efter den andra. Ingen kärnkraftsavveckling. Inget stopp av Förbifart Stockholm. Ingen nedläggning av Bromma flygplats. Och en dramatisk omsvängning i migrationspolitiken.

Efter tre år hänger MP på repen och måste helt enkelt kamma hem en seger för att rädda sig kvar vid maktens köttgrytor.

För utan Miljöpartiet lär även Socialdemokraterna vara rökta som regeringsalternativ. Utan de gröna rösterna är möjligheten att bilda regering efter valet 2018 obefintlig för Stefan Löfven (eller den som blir hans efterträdare) utan Centerns och Liberalernas goda vilja.

Därför accepterar S, om än motvilligt, förnedringen som det innebär att dansa efter MP:s pipa i frågam om amnesti för ensamkommande. Trots att det innebär att Stefan Löfven framstår som en historiskt svag ledare som låter ett fyraprocentsparti diktera regeringspolitiken. Att ordning och reda och en reglerad migration ställs åt sidan för högljudd aktivism och politiskt fulspel. Sossarna är så illa tvungna att rädda kvar det stödparti som de använt som dörrmatta under tre års regerande. Oavsett vad det kostar i prestige eller pengar.

Givetvis skulle Löfven och de lite mer samhällsbärande delarna i partiet helst slippa MP helt och hållet, men verkligheten är bister och kräver nu desperata åtgärder. Vi får väl se om det höga spelet ger utdelning,  och om väljarna hinner glömma Löfvens kappvändning innan det är dags att gå att rösta i september nästa år. Jag är inte alldeles övertygad om att detta kommer att ske.

En alternativ analys av ”uppgörelsen” är att det hela handlar om att plantera in en bomb i Alliansen – där framför allt Centern har en öm punkt för de ensamkommandes öde. Frågan om amnesti för dessa vuxna män, kommer alltså potentiellt att kunna förgifta Allianssamarbetet mitt under valkampanjen. Och om C och L röstar för de nya undantagen, ja då är Alliansen sannolikt stendöd som regeringsalternativ. Det är fullt möjligt att Löfven och hans stab här ger prov på machiavelliskt maktspel i den högre skolan, men jag är ändå tveksam. Klavertrampen under skandalen i Transportstyrelsen ger inte direkt vid handen att taktiska och strategiska förmågor på denna höga nivå skulle vara vanligt förekommande i partiledningen.

Sedan kan man förstås fråga sig om det är ett medvetet taktiskt val av Alliansen att gång på gång släppa fram Centern i rollen som good cop i samarbetet. Detta skulle ju kunna förklara det uppebara självskadebeteende som Alliansen ägnat sig åt en tid – allt i förhoppningen att locka till sig tillräckligt många desillusionerade miljöpartister för att ge partiet en enkel biljett ut från riksdagen.

Vad som händer sedan – det kan vi bara spekulera i.

Det tål att upprepa järnkanslern Otto von Bismarcks bevingade ord:

Folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till.

Intressant?

Fler om , , ,

 

Skatteboskapen ska knipa käft och betala

Leif Östling drog igång debatten om ”vad fan får jag?”. Foto: Wikimedia Commons

Svensk politisk debatt har inte  visat sig från sin allra bästa sida den senaste veckan. I spåren på avslöjandena i den så kallade Paradisläckan har såväl socialministrar, finansministrar som självaste statsministern stått i kö för att i starkaste möjliga ordalag ta avstånd från den osolidariska och rika elit – utmålad i Uppdrag granskning som en samling giriga östermalmsbor – som gömmer sina pengar undan beskattning utomlands. Oacceptabelt stämplade till exempel Magdalena Andersson  Svenskt näringslivs ordförande Leif Östlings placering av kapital i bolag i lågskatteländer som Malta och Luxemburg. Pengar som skulle gjort nytta i välfärden om de inte så omoraliskt undanhållits den svenska statskassan. Och inte blev det bättre när Östling i en uppföljande intervju ställde motfrågan ”vad fan får jag?”

Hela uppståndelsen är faktiskt ganska tragisk, och visar mest av allt på den nya trend som Anna Dahlberg skrev om nyligen – att nutidens politiker är formligen  livrädda för att ta ansvar och istället nöjer sig med posering och handviftande i sociala medier.

I fallet med Östling är det precis så. Tonläget är högt och fördömande, och socialminister Annika Strandhäll (som tidvis agerar på rena Trumpviset på Twitter) anklagade Östling för stöld. Enskilda medborgare hängs alltså ut som brottslingar av landets högsta politiker, när de förra faktiskt inte gjort annat  än att följa gällande regler. (I fallet med Malta var det pikant nog förre S-ledaren Göran Persson som satte sin namnteckning på det nu aktuella regelverket.)

Vad Andersson, Strandhäll och Löfven visar upp här är inget annat än chauvinism. Vad de egentligen säger med sina utfalll är att Sverige och svenska skatter ska gälla som föredöme för hela Europa, och att de länder som valt en annan väg egentligen är skurkstater som bistår i arbetet med att rasera det svenska välfärdsbygget.

Men trots alla de sändningstimmar som SVT ägnat ”läckan”, står det klart att det i inga redovisade fall handlar om någon brottslighet. Det kapital – Östlings och andras – som ligger i bolag på Malta eller i Luxemburg handlar alltså om fullt legala transaktioner. Som redovisats och beskattas enligt gällande regler i det aktuella landet, helt enligt de dubbelbeskattningsavtal som Sverige har med andra EU-länder.

Ändå står finansministern frustande i tv och kallar Östlings förfarande för oacceptabelt, medan en annan s-märkt debattör säger att det rör sig om illojal skattekonkurrens när omvärlden är fräck nog att inte ha lika hög skatt som Sverige. Med tanke på sådana uttalanden borde regeringen i konsekvensens namn aktivt arbeta för att dra sig ur dessa avtal så snart det är möjligt?

Inte alls. I en intervju i Aktuellt den 7 november försöker finansministerna att slingra sig från frågan. Men det framgår tydligt av svaren att hon absolut inte har för avsikt att ändra på den fria rörligheten för arbete, kapital och varor inom EU. Hon vill inte heller lägga sig i vilka skattesatser länder som Malta och Irland väljer att ha, och det ska vara fortsatt fritt fram för att placera och investera i utländska företag och fonder. (Något annat hade förvisso slagit tillbaka hårt mot Sverige, vars finansiella sektor är tungt beroende av internationellt kapital liksom med den expansiva IT-branschen.)

Och det enda alternativet till olika skattesatser i enskilda EU-länder länderna är att införa en gemensam EU-skatt – lika för samtliga unionens medborgare. Vilket skulle innebära att Magdalena Andersson blir av med sitt jobb och att Sveriges budget fjärrstyrs från ett gigantiskt Brysselbaserat finansdepartement – rattat av en icke-vald byråkratisk elit under ledning av Jean-Claude Juncker. Där det i så fall skulle beslutas om hur mycket den svenska välfärden egentligen ska få kosta. Och då hade Andersson (både Ulla och Magdalena) kunnat glömma valfläsk så som gratis glasögon och sänkt pensionärsskatt.

Alltså: Systemet inom EU ska alltså bestå, samtidigt som regeringens hållning är att det är oacceptabelt och moraliskt fel att som svensk skattebetalare använda sig av det.  Svenskarna ska ryggmärgsmässigt tänka att allt utom maximal skatt är att svika välfärden. Det måste alltså allmänt uppfattas som socialt och moraliskt stigmatiserat att försöka sänka sin skatt.

Detta är ett tankemönster som finansministern återkommer till gång på gång i intervjuer. Som här i Aftonbladet, där frågan är det växande ”problemet” med svenskar som flyttar söderut för att slippa skatt:

Det kan finnas många anledningar till att man flyttar till Portugal. Men om man flyttar till Portugal bara för att inte betala skatt på sin tjänstepension då bör man ta sig en funderare på om man kan stå för det beslutet. Vad vill vi har för samhälle? Ett samhälle där vi har bra skola, äldrevård och BB för våra gravida kvinnor? Då bygger det på en skattemoral där man bidrar.

Åtminstone gäller denna skattemoral för Leif Östling – det är annorlunda med Rörelsens egna som utan protester kan undvika att betala skatt på sina miljoner, och dessutom slipper undan med 32 kronor i månaden för en lägenhet i centrala Stockholm.

Upprördheten ska dock tas för vad det är: en slags teater. Socialdemokraterna har nämligen aldrig tvekat att gå storfinansen till mötes när den knorrat om skatterna. Sedan ett antal år har Sverige en så kallad expertskatt, som gör det möjligt för företag att anställa nyckelpersoner från utlandet till 25 procents lägre skatt under en period. Och superrika familjeföretagare som H&M:s Stefan Persson betalar specialanpassade och betydligt lägre skatter än vi vanliga dödliga.

Vad inte bara regeringen – utan även delar av borgerligheten – är livrädda för är nämligen att Leif Östlings bevingade ord, ”vad fan får jag” verkligen får fäste i en bredare allmänhet. Att folk på allvar börjar ifrågasätta om det verkligen är värt att betala upp till 75 kronor på varje hundralapp i olika direkta och indirekta skatter för den samhällsservice som ges tillbaka. Där polisen, skolan, sjukvården, äldreomsorgen, bostadsmarknaden – ja nästan alla samhällssektorer som kan sägas omfattas av samhällskontraktet – har underlevererat under en lång rad av år.

Det verkliga skräckscenariet vore om legitimiteten för det höga skatteuttaget och det alltmer flyktiga begreppet välfärden börjar ifrågasättas på allvar. Att folk faktiskt tröttnar och röstar med fötterna.

Som av en händelse besökte jag årets upplaga av Seniormässan i Älvsjö för ett par veckor sedan. Det som slog mig mest där var stor del av utställarna som kom från olika länder i Sydeuropa – och som lockade med billigare boende, lägre skatter och bra omsorg för pensionärer som väljer att flytta dit. Detta kommer att bli allt vanligare kommande år: enligt en undersökning från i våras umgås nära hälften av svenskar i medelåldern med tanken att flytta utomlands på ålderns höst. Ett veritabelt exodus står alltså för dörren, även om bara en mindre del av dessa gör slag i saken.

Det skrämmer förstås skiten ur regeringen, som riskerar få se stora delar av budgetutrymmet försvinna med det utvandrande skatteunderlaget. I ett läge där vi inom en snar framtid kommer att ha ett så kallat utanförskap med en miljon utanför arbetsmarknaden – som kommer att behöva försörjas av dem som har jobb eller pension  –  vore det en katastrof ifall stora delar av skatttebetalarna drog iväg. Det är därför vi ser förslag om höjd pensionsålder och att finansministern kämpar med näbbar och klor för att få Portugal att börja beskatta svenska pensionärer hårdare. Även om pengarna inte kommer den svenska statskassan till godo, så ska det inte löna sig att smita från välfärdsansvar. Som Andersson uttrycker det:

Det bygger på en skattemoral där man bidrar.

Det är främst i ljuset av detta man ska betrakta uppståndelsen efter Paradisläckan och det spelade raseriet mot Östling. För tro inte att den offentliga uppsträckningen och det höga tonläget riktar sig mot Svenskt näringslivs höjdare personligen – han råkade bara bli den som fick personifiera den roffande kapitalisten som sviker samhällskontraktet.  Med hjälp av Östling statuerade politkerna exempel: Se här hur illa det kan gå för dig om du deserterar från välfärdsstaten och försöker komma undan med lägre skatt.

Ett budskap som egentligen är riktat till alla oss andra: Håll käft och betala.

Och fundera inte ens på Portugal.

Intressant?

Fler om , , ,

Politik år 2016 – viktigare att bli gillad på Facebook än att styra landet

Man måste ändå ge Stefan Löfven och hans partitaktiker en eloge för det mästerliga sätt på vilket de lyckats  att kastrera betydande delar av borgerligheten. Det är givetvis det mångåriga arbetet med brunkletning och guilt by association, framför allt på sociala medier, som nu bär frukt. Resultatet är att mycket få så kallat liberala politiker längre vågar uttrycka stöd för några förslag som riskerar att få stöd av Sverigedemokraterna – inte ens när det handlar om deras egen politik.

Så väldresserade är numera de tidigare Allianspartierna C och L (och i viss mån KD) att de hellre undviker att försöka driva igenom sina egna förslag än riskerar att stämplas som rasist-nazist-fascister och SD-medlöpare. Tvärtom, ledande företrädare signalerar mer eller mindre öppet att det är viktigare att kassera in gillanden på sociala medier, än att vinna val och få möjligheten att genomföra sin egen politik.

För när Centerns vice ordförande Anders W Jonsson ställer ultimatum, som i veckan som gick, är det förstås bara samma gamla rädsla för brunfärg som styr handlandet. Trots att moderaterna inte vare sig öppnat för att bilda regering med SD, eller ens att diskutera sakfrågor med partiet för att få stöd i riksdagen, är blotta misstanken tillräcklig för att utlösa panik hos Jonsson & Co. En gemensam budget är därför fullständigt utesluten, idag och i framtiden, liksom i praktiken samtliga regeringskonstellationer efter 2018 där SD över huvud taget kan tänkas använda sina riksdagsmandat för att att stödja borgerliga förslag. För att få igenom sin politik genom att SD röstar för den, anses som bekant vara ett öde värre än döden.

Detta har lett oss fram till den närmast bisarra situationen där borgerlig politik begränsas till  snärtiga oneliners på Facebook och Twitter om att Sverige är på väg åt fel håll, eventuellt uppbackade av en eller annan debattartikel där Löfvens farliga vänstergir, oförmåga till att lösa utanförskapet, arbetslöshetskrisen bland utomeuropeiska invandrare eller det ständiga kaoset inom välfärden, vården, polisen och försvaret kritiseras.

Men där slutar det – trots att samma partier i åratal gnällt om sakernas tillstånd, gör de samtidigt allt för att undvika att ta makten. Trots att det enda som krävs är att de pratar ihop sig om en egen budget, utan att bry sig om SD.

Men istället tycks det viktigaste, åtminstone för C och L, ha blivit bilden av den politik som partierna säger sig vilja föra – inte att genomföra sina förslag i praktiken. Detta skulle ju kunna hota de höga väljar- och förtroendesiffror som framför allt Annie Lööf lyckas kassera genom sina rakryggade 140-teckensbudskap på senare år. Att partiet samtidigt, mellan raderna, utesluter samtliga möjliga framtida regeringskonstellationer utom en där Socialdemokraterna håller i taktpinnen, möts inte förvånande med stort gillande hos tangentbordsgardet – framför allt inom vänstern och socialliberalerna. (Att S för inte så länge sedan högljutt anklagade SD för att svika Sveriges arbetare genom att rösta emot regeringens förslag, är ju förstås en helt annan historia.)

Fenomenet med guilt by association och är förvisso lika gammalt som politiken själv, men slog igenom på bred front under förra året framför allt på Twitter där nya begrepp som hatsvans gjorde entré och snabbt blev ett effektivt sätt att tysta meningsmotståndare. Genom att peka på det faktum att någon som följde inläggsförfattaren var SD-anhängare eller någon form av troll från den brunare sidan av den politiska färgskalan var debattören själv vingklippt. För om en sverigedemokrat gillar ett Twitterinlägg, måste ju även inläggsförfattaren tillhör brunhögern, eller hur?

Detta tänkande har nu alltså nått ända upp till riksdagspartiernas ledargarnityr. Så när Anders W Johnsson hotar att splittra alliansen (ett hot som förvisso drogs tillbaka under uppmaning från partiledaren om att ta det lugnt) innebär det i praktiken att regeringsmakten nedprioriteras till förmån för ryggdunkningar på nätet. Johnsson – och Lööf – är bägge intelligenta människor som är fullt kapabla att räkna, och inget scenario under de kommande åren pekar på att den tidigare Alliansen skulle kunna nå egen majoritet i parlamentet. Särskilt inte med både KD och L som ligger farligt nära fyraprocentsspärren.

Så för att bilda en borgerlig regering efter 2018 kommer det att krävas antingen aktivt eller passivt stöd från SD – eller Socialdemokraterna. Inget av dessa alternativ tilltalar emellertid Centern och Annie Lööf, som istället nöjer sig med att sola sig i glansen av rekordhöga popularitetssiffror i opinionsundersökningarna.

Och i nådens år 2017, vem behöver mer? Det är enklare, och tryggare, att upprätthålla sin ideologiska och moraliska kompass på Twitter och FB, än att sätta sig i regering och malas ner av den hårda verkligheten. Kanske tvingas behöva fatta jobbiga beslut om de trots allt begränsade resurser som finns och ställa grupper mot varandra. Se bara hur det gått för MP.

Det där är förstås skrämmande och jobbigt. Bäst att checka ut och författa några kraftfulla oneliners istället.

Förhoppningsvis är det vi ser nu en slags politisk peak postmodernitet. Hoppas.

Intressant?

Fler om , , ,

Sverige har inte varit naivt, det är regeringen som valt att titta bort

Efter flera dagars frånvaro från offentligheten – mitt under brinnande terrorhot – kunde man lätt få intrycket att Stefan Löfven lämnat över statsministerposten till Anders Ygeman i smyg. Men så stod han där i talarstolen, statsminister Stefan Löfven. Sedan vi träffade honom senast har det hänt en hel del, bland annat är risken nu stor för att Sverige utsätts för en terrorattack. Samtidigt flaggar Migrationsverket för att alla sängar nu är slut, och flertalet av de drygt 10.000 flyktingar som söker asyl varje vecka nu får förbereda sig att möte den annalkande svenska vintern boende på gatan. Eller vad de nu kan fixa på egen hand.

”Sverige har tyvärr varit för naiva”, deklarerade Löfven i sitt tal, där han aviserade att det nu skulle bli hårdare tag. Ett uttalande som inte bara är felaktigt, utan ett direkt hån mot alla dem som gång på gång varnat för den ohållbara situation som landets regering genom sin brist på handlingskraft försatt oss i. Nu när den efterlyste Daesh-terroristen Mutar Muthanna Majid konstaterats ha tagit sig från Syrien via Tyskland in i Sverige – uppenbarligen utan att någon polis på vägen reagerat – skyller alltså statsministern på att Sverige varit naivt. Inte han själv, utan vi andra. Och främst den tidigare regeringen.

Statsmannamässigt?

Hur Löfven, i rollen som Sveriges statsminister, totalt lyckats undgå alla larmrapporter om alla risker och hot som Sverige haft att hängande över sig under ett stort antal år, är obegripligt. Gång på gång har terrorforskare som Magnus Ranstorp och Magnus Norell varnat för att svenska terrorresenärer haft svängdörrar in och ut från landet. Men istället för att lyssna, har makthavare och debattörer gjort allt föra att brunstämpla experterna och istället hittat på sina egna hemmasnickrade lösningar på problemen. Som att erbjuda mördarna förtur till jobb och lägenhet i förhoppning om att detta skulle få dem att sluta skära halsen av folk.

Samma politiker har informerats, gång på gång, om den uppseendeväckande slappa svenska hanteringen av pass – en slapphet som göder den allt mer lukrativa flyktingsmugglarindustrin.

Raden av exempel kan göras längre, men den springande punkten är denna: Sverige har inte varit naivt, det är regeringen som inte lyssnat på varningssignalerna. Eller ännu värre, den har valt att aktivt titta bort och undvika att agera alls, i en slags from förhoppning i att problemen skulle försvinna av sig själv. En modus operandi som varit utmärkande för regeringen Löfvens första dryga år vid makten.

När det gäller kontrollen av våra gränser är det värt att påminna om att det till för bara någon vecka sedan i princip existerade en öppen gräns mellan Sverige och Turkiet. Tusentals så kallade transitflyktingar släpptes in i landet, vid sidan av de asylsökande, utan någon som helst kontroll. Vissa av dessa, till exempel avhoppare från irakiska armén, var på väg till Finland, men de flesta försvann utan spår från myndigheternas radar.  Redan den 10 oktober slog gränspolisen larm om situationen, då man iakttog hur flyktingar som kom med tåget möttes upp av okända som försvann med dem. Inget gjordes, trots de uppenbara risker som föreligger med att låta individer från krigshärdar passera fritt över gränsen utan att veta ett dugg om vilka dessa är.

Sannolikt är det till största del människor som bara vill skapa sig ett bättre liv långt från krig och våld, men det kan givetvis finnas ett fåtal som har helt andra agendor, kanske daesh-sympatisörer som tagit sig hit i skuggan av de stora flyktingströmmarna. Detta är något som säkerhetstjänster i exempelvis Storbritannien varnat för under drygt ett års tid. Men fram till för ett par dagar sedan viftade regeringen bort alla sådana farhågor med att det var att gå främlingsfientligas ärenden.

Så sent som Igår meddelade turkisk polis att åtta terrorister gripits när de försökt ta sig till Europa under sken att vara flyktingar.

Inte nog med detta – fram till helt nyligen stödde regeringen de frivilliga som hjälpte dessa transitflyktingar, det vill säga personer som alltså rent juridiskt uppehåller sig i landet i strid med utlänningslagen. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke besökte ett av dessa transitboenden på Södermalm så sent som den 2 november och legitimerade med sin närvaro därmed verksamheten. Trots att hennes regeringskollega, inrikesminister  Anders Ygeman, bara några dagar tidigare aviserat att människor som vistas i landet utan att ha sökt asyl – eller fått avslag på sin ansökan – omgående ska avvisas.

Så när Löfven säger att Sverige varit naivt, är det inget annat än en förolämpning mot alla dem som varnat för följderna av regeringens politik – eller snarare avsaknaden av en sådan. Det är Löfvens regering som sovit och dragit benen efter sig. Många har krävt ordning och reda, men talat för döva öron.

Vad det beror på finns det säkert olika förklaringar på – förnekelse ligger väl närmast till hands – men att regeringen aktivt valt att titta bort och därmed ytterligare förvärra en av Sveriges värsta kriser i modern tid, står utom tvivel. Det är ett ansvar som faller tungt på Löfvens axlar.

Och är det något vi absolut inte behöver i denna svåra tid, är det naiva politiker.

Intressant?

Fler om , , , ,

Ner i djupet med Stefan Löfven

Flyktingkrisen accelererar, och vid sidan av de dryga 10.000 som söker asyl varje vecka kommer uppskattningsvis lika många som tar sig in i landet illegalt – utan vare sig gränskontroll eller registrering. Vad alla dessa tar vägen är oklart, men att vi är på väg in i en situation där myndigheterna helt tappat kontrollen över landets gränser står nu helt klart. I Malmö skriver Sydsvenskan att polisen nu slutat bry sig om folk som inte har vare sig pass eller tänker registrera sig som asyslsökande. 15 irakiska män som kom till Malmö centralstation vinkades igenom av de två kvinnliga poliser som kontrollerade gruppen när den steg av tåget.

”Vi saknar resurser, säger en av dem uppgivet.”

Det finns ett begrepp för en stat som befinner sig i detta tillstånd, en benämning som jag tvekade om att använda så sent för någon vecka sedan. Nu är jag långtifrån lika säker längre.

Samtidigt är det tydligt att regeringen och framför allt socialdemokraterna står helt utan svar på hur situationen ska lösas. Återinförda gränskontroller och återsändande av flyktingar till det EU-land de ankom från – det vill säga att försöka upprätthålla Dublinförordningen – möts med kalla handen från S eftersom det sägs bryta mot ”lagar och förordningar”. Fast mest sannolikt beror motviljan på det levande lik, Miljöpartiet, som S surrat fast sig med vid regeringsmakten. Dessa två partier håller nu på att dra ner varandra i djupet. I takt med att stora delar av samhällsservice och mottagningssystem bryter samman, vädjar Socialdemokrater runt om i landet till statsministern om att göra upp med M, hittills utan synbart resultat. Bunkern i Rosenbad är till synes hermetiskt tillsluten från yttre påverkan av sunt förnuft, och istället ägnar sig Stefan Löfven åt att svara på brev från barnen.

Samtidigt som Tyskland gör exakt det som regeringen och vänsterdebattörer menar är omöjligt och strider mot internationella konventioner (och sannolikt även ”allas lika värde”), nämligen att skicka tillbaka asylsökande i enlighet med Dublinförordningen, fortsätter Stefan Löfven att lalla runt nere i Bryssel och hoppas på ett gudomligt ingripande. Själv har han inga svar på hur krisen ska lösas, som den förhandlare han är tror han på fullt allvar att om bara han och EU:s ledare sitter ner och fikar lite så kommer de att ta i hand och komma överens om en kompromiss som alla parter blir nöjda med.

Det är förstås naivt att tro att något sådant kommer att ske, minst av allt spelar det någon roll i ett akut krisläge. Som jag skrev tidigare i somras – EU kommer inte att rycka in för att lösa Sveriges kris, och vi måste inse att ansvaret för vår asylpolitik och våra gränser ligger på oss själva – ingen annan. Dessutom är krisen till stora delar hemmagjord, och grunden lades för många år sedan.

Hela situationen börjar utveckla sig till en stor, fet, svart svan, inte bara för Sverige som samhälle – utan också för Socialdemokraterna. För misslyckas S med att lösa den här krisen, kommer de sannolikt att vare utstängda från makten för all framtid. Ett mycket högt pris att betala (särskilt som den primära anledningen till att det en gång statsbärande partiet är helt paralyserat synes vara skräcken att få kritik av Twitterliberaler och Allt åt alla-vänstern.)

Om Stefan Löfven fortsätter med sin vänta och se-attityd och hoppas på att andra EU-länder ska ”ta ansvar”, samtidigt som flyktingströmmarna fortsätter i samma takt som nu, är det sannolikt bara en fråga om dagar eller veckor innan regeringen eller någon av dess ministrar – Morgan Johansson ligger dokumenterat risigt till – ställs inför ett misstroendevotum och tvingas avgå. Moderaterna vet att de skulle få med en majoritet i riksdagen – SD har redan förklarat att de är med – även om det är den absolut sista utvägen. Och Moderaterna har med sitt utspel egentligen inte något annat val än misstroendevotum, om regeringen fortsätter ignorera partiets krav. Allt annat vore att tappa ansiktet inför väljarna.

Man får verkligen hoppas att Löfven inser att hans parti står och faller med den här frågan, och det handlar kanske bara om dagar eller veckor innan det är för sent. Just nu sjunker S snabbt, och i värsta fall står det nu bara ett misstroende mellan Jimmie Åkesson och makten över Sverige.

Förmår Stefan Löfven att ta till sig det?

Intressant?

Fler om , , ,

Bristvara: Politiker som vågar svara

asaeriksson

Åsa Eriksson i Gomorron Sverige. Bild: SVT

Satt och tittade på SVT:s morgonprogram och blev både glad och imponerad av det socialdemokratiska kommunalrådet i Norberg, Åsa Eriksson (56 minuter in i programmet). Hon, som var bland de första att tala klarspråk och varna för att gränsen för vad hennes kommun kunde ställa upp med i den allt mera betungande flyktingkrisen – bland annat larmade hon för ett par veckor sedan om att kommunen skulle komma att tvingas hålla lektioner utomhus ifall tillströmningen av nyanlända fortsatte i samma takt som tidigare.

Åsa Eriksson satt där, lugn och samlad och berättade som det var. Hon svarade på frågorna hon fick utan att varken slingra sig, skylla på sina företrädare eller försöka leda in samtalet på sidospår. Alltså den totala motsatsen mot vad vi är vana vid att se när stadsråden, s-topparna eller Stefan Löfven får en mikrofon under hakan.

Det stora problemet med dagens politiker, i alla fall de som lyckats ta sig fram till köttgrytorna i Rosenbad, är att de knappast kommit dit med hjälp av hårt, enträget arbete eller särskild lämpad läggning för sina uppgifter. Och de verkar sällan rekryteras från den hårda skola som kommunpolitiken utgör.

Istället tillhör våra toppolitiker ofta en slags innerstadsadel, drillad i ungdomsförbund via skolning vid Bommersvikakademier, vidare genom filter av PR-kurser där de får lära sig att till varje pris undvika att svara på frågor. Eftersom alla raka svar eller ställningstaganden kan binda ministern/politikern till något som  kan vändas mot vederbörande vid ett senare tillfälle. Detta var också något som Johanna Jönsson, riksdagsledamot för centern, satte fingret på i gårdagens SVT Debatt (26.40 in i sändningen). ”Jag är så innerligt trött på dessa robotpolitiker”, sa hon.

SVT Debatt handlade till stor del om det historiskt låga förtroendet för politikerna – en förtroendebrist som inte bara regeringen utan även oppositionen. Aldrig någonsin har förtroendesiffrorna varit lägre.

Detta är emmelertid inte alls förvånande, utan snarare en logisk konsekvens av ängslig försiktighet, PR-skolning, en paralyserande åsiktskorridor och feghet. Lägg till dessa faktorer en stor protion av vanlig hederlig inkomptens.

Det senare är särskilt allvarligt, för i en tid då politiken befinner sig i sin kanske största kris i modern tid, undviker våra folkvalda – inklusive statsministern – i det alldra längsta att ta ansvar eller ens svara på frågor. Vad värre är – i ett läge där stora delar av Sveriges välfärdssystem hotas av total systeminfarkt. vägrar regeringen att ens skicka ansvarig minister att debattera en viktig migrationspolitisk fråga i tv, dels för att den sannolikt var för ”känslig” (det handlade om ålderskontroller av ensomkommande), dels för att de var upptagna med att umgås på en tjejmiddag.

Det sägs att vi får de politiker vi förtjänar. Själv tycker jag nog att vi förtjänat något betydligt bättre än Löfven, Morgan Johansson och Mehmet Kaplan. Någon med fötterna på jorden, med vettig moralisk kompass, som bottnar i sin övertygelse utan att hemfalla till utopiska flummerier och önsketänkande.

Någon som Åsa Eriksson i Norberg, kanske.

Intressant?

Fler om , ,

Löfvens gränslösa Sverige i gungning

Det är nästan så att man fysiskt kan ta på den oroskänsla som råder i Sverige just nu. Flyktingkrisen har, trots riksdagspolitikers och ansvariga myndigheters försäkran om att vi har gjort det förut och vi kommer att klara det igen – senast manifesterat vid Stefan Löfvens pepp-gala igår som gick under namnet Sverige tillsammans – fått många att på allvar ifrågasätta om regeringen verkligen har en plan för vad som sker.

Dessvärre tyder det mesta på att så inte är fallet.

Kanske trodde Löfven på fullt allvar att EU skulle fixa problemet för honom. Han deltog ju för bara ett par veckor sedan på möten med framstående ledare som Tysklands Angela Merkel och EU:s ledning, som har flyktingkrisen överst på dagordningen. Kanske hoppades han på att tillströmningen av migranter skulle ebba ut, när Ungern stängde sina gränser – eller i och med avtalet med Turkiet, som framöver kommer att husera gigantiska ”ankomstcenter” där EU ska registrera flyktingar och bedöma ifall de har skäl att få asyl. Detta drar emellertid ut på tiden, samtidigt som inflödet nu ligger på flera tusen dagligen. Och det gäller inte bara asylsökande: minst lika många oidentifierade befaras ta sig in i landet dagligen, människor som myndigheterna inte har någon kontroll på. Redan i vintras slog polisen larm om att brottslingar släpps in i landet på grund av migrationsverkets slappa kontroller av de asylsökande, och sedan dess har det alltså blivit mångdubbelt fler.

Idag hinner gränspolisen inte på långa vägar med sitt jobb – för att upprättahålla Schengenavtalets så kallade inre utlänningskontroller är kåren alldeles för liten för det stora antal som nu anländer dagligen med färjor och tåg. För att skyla över detta misslyckande har vi därför infört ett nytt begrepp, transitflyktingar. Dessa kan förvisso vara migranter som tror det är enklare att söka asyl i andra länder, men det kan lika gärna vara till exempel albaner som försöker ta sig via Sverige med containerfartyg till England. Det kan vara desertörer från irakiska armén (som nu Finland slutat att ge asyl) eller ensamkommande barn och unga som försvinner från ankomstboenden innan de hinner registreras. För att i värsta fall hamna i utanförskap och brottslighet – ungefär som de marockanska gatubarnen i Stockholm. Vi vet helt enkelt inte vilka de är, eftersom våra gränser läcker som såll.

Samtidigt larmar allt fler kommuner och myndigheter om att verksamheten håller på att haverera under trycket. Kommuner – både borgerliga och s-styrda – varnar för en  förestående kollaps. Polisen larmar om att den tappat kontrollen. SKL, Sveriges kommuner och landsting varnar för skattechock och en hotad välfärd i spåren av en åldrande befolkning, kraftig befolkningstillväxt och bemanningsproblem. Migrationsdomstolarnas verksamhet håller på att bryta samman. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. MSB, konstaterar att läget redan är svårt och ansträngt.

Gigantiska tältläger väntar nu asylsökande, med allt vad detta kommer att föra med sig av potentiell oro, konfliker och ökade krav på bevakning. Polisresurserna räcker inte till för detta, återstår då att kalla in militär eller hemvärn (vi kan föreställa oss hur detta uppfattas av människor som flytt från krigsområden). Och skolorna i Norberg planerar på allvar för undervisning av eleverna utomhus. Detta i ett land där vintern nalkas och temperaturen redan krupit ner under nollpunkten. Sveriges socialsekreterare larmar om sammanbrott.

Utan att måla fan på väggen, ser det onekligen ut som flera viktiga delar av samhället snabbt är på väg mot sammanbrott. Det är en mycket oroande utveckling, oavsett vad man i grunden har för åsikt om migration. Själv har jag aldrig sett det som något problem att låta människor komma hit och skapa sig nya liv, oavsett ursprung, Men vad som händer nu är att myndigheterna helt verkar förlorat kontrollen och inte längre har svar på hur de stora samhällsutmaningarna ska tacklas, inte ens på några veckors sikt.

Och det skrämmer mig.

Det finns en amerikansk militär term som heter Overcome by events, eller OBD, som beskriver en situation där planering och strategier, oavsett hur bra de verkar på papperet, snabbt kan bli inaktuella när verkligheten tränger sig på med full kraft – man blir OBD:d.

Det är nog det som hänt statsministern och regeringen. Överkörd av verkligheten står han kvar med sin gamla plan, manifesterad i gårdagens väckelsemöte på Münchenbryggeriet, ett möte vars kontenta blev att ett par hundra flyktingar ska rensa sly i skogen. Mötet avslutades med att de församlade tillsammans stämde upp i allsång.

Från oppositionen saknas det likaledes svar på hur krisen ska tacklas. Det käbblas om RUT-avdrag, sänkta ingångslöner och enklare regler för bostadsbyggande. Detta kan naturligtvis vara välkomna reformer, men i det läge vi befinner oss idag är det jämförbart med att debattera vilket märke de nya brandbilarna ska ha, samtidigt som huset står i lågor.

Löfven skulle givetvis kunna visa ledarskap och besluta om att temporärt stänga landets gränser – som Johan Westerholm skriver finns denna möjlighet till undantag i lagen vid kriser som kan påverka landets säkerhet. Även Schengenavtalet tillåter att vi återinför gränskontroller, något som flera EU-länder också gjort redan.

Det enda som saknas är politisk vilja. Ängsligheten, rädslan för att få rasistkortet mulat i ansiktet – och en fortsatt förhoppning om att någon annan ska komma och lösa problemet gör att vi sannolikt har att se fram emot en fortsatt och accelererad kris.

Det kan vara på sin plats att påpeka att det efter Decemberöverenskommelsens fall inte längre finns något som hindrar en majoritet i Riksdagen från att fälla regeringen Löfven. Det kan också vara lämpligt att varna för det faktum att det i värsta fall bara står ett misstroendevotum mellan Jimmie Åkesson och makten över svensk politik.

Det scenariot borde Löfven, Kinberg Batra och alla vi andra känna en mycket stor oro för.

Intressant?

Fler om , , , ,

Den manchuriske statsministern

Den Manchuriske kandidaten – och statsministern

Stefan Löfven och Raymond Shaw (Liev Schreiber). Foto: Joella Marano och Frankie Fouganthin / Wikimedia Commons (CC BY-SA 2.0 resp. CC BY-SA 4.0)

Nuförtiden kommer jag allt oftare att tänka på den drygt tio år gamla amerikanska scifi-thrillern ”The Manchurian Candidate”, med Denzel Washington i huvudrollen och Liev Schreiber som hjältesoldaten Raymond Shaw som återvänder i triumf från Gulfkriget 1991 efter att ha räddat livet på hela sitt kompani. Eller det är i alla fall den officiella bilden av vad som hänt – i verkligheten är det mesta påhittat, soldaterna har hjärntvättats och har aldrig varit med i något irakiskt bakhåll överhuvud taget. Allt är istället en mycket sofistikerad och ondskefull komplott för att lansera Raymond Shaw som vicepresidentkandidat – och när denne väl är på plats är på plats i Vita huset är han programmerad att mörda presidenten och ta över makten, som ett verktyg för en ljusskygg grupp av makthavare som konspirerar för att ta makten över USA.

Jag reflekterar kring denna film varje gång jag ser eller hör Stefan Löfven tala numera. Inte för att jag på något sätt tror att han  skulle vara är en hjärntvättad mördare, eller plötsligt – som reaktion på ett hemligt kodord viskat i örat av Åsa Romson – skull dra fram ett pumphagel och börja meja ner riksdagsledamöter. Det handlar snarare om motsatsen – i det fall Löfven fjärrstyrs av någon eller några, måste det istället vara att få honom att framstå så förvirrad, obeslutsam och velig som det över huvud taget är möjligt. Om det existerar en konspiration är det alltså inte för att ta makten – den har han ju redan, åtminstone i teorin – utan för att få honom att framstå som Sveriges sämst förberedde statsminister i modern tid. Vem som skulle tjäna på det är oklart, men någonstans gynnar det givetvis den nya hårda vänstern, med Sjöstedt och Romson i spetsen, att statsministern bara lallar, sluddrar och allmänt beter sig osammanhängande oavsett vilken fråga han förväntas besvara.

Och att något har hänt med Löfven sedan hans tillträde 2012 råder det knappast någon tvekan om, något som s-bloggaren Johan Westerholm återkommit till ett flertal gånger i sina inlägg. Den starke, rakryggade fackföreningsbasen Stefan Löfven som vi lärde känna strax han tog över som s-ledare efter haveriet med Håkan Juholt var både öppen kärnkraftsförespråkare, stark näringslivsvän och sågs som en garant för ordning och reda i statsfinanserna och schyssta villkor på arbetsmarknaden. Dåtidens Löfven skulle aldrig göra något som riskerade industrins konkurrenskraft, och därmed jobben och välfärden. Som att låta sin vice statsminister lägga ner kärnkraften på egen hand, utan att ens ha ett ord att invända.

Men så, efter valet till s-ledare, åkte han på en veckas konditionering kurs vid Socialdemokraternas kursgård, Bommersvik. Och återvände som något… helt annat.

Försvunnen var den tydlige Metallordföranden, och i hans ställe inträdde någon som flummade iväg i floskler som ”ingångsvärden” och ”låt mig vara tydlig” – uttalanden följda av en kavalkad av rena motsatsen till tydlighet. Plattityder, motsägelser och uteblivna ställningstaganden har blivit de förväntade icke-svaren på nästan samtliga frågor. Samordnare tillsätts på löpande band – för att statsministern till varje pris ska undvika beslut – och själv trasslar han in sig i definitioner om vad som är diktaturer eller inte. Av de utlovade jobbsatsningarna och löftet om Europas lägsta arbetslöshet har det istället blivit en formlig skattehöjarkavalkad, där allt utom själva luften beläggs med högre skatter (detta arbetas det säkerligen på inom FInansdepartementet). Löfven chockhöjer bensin- och dieselskatter och straffskattar konstgödsel, väl medveten om att det blir dödsstöten för den svenska landsbygen och drabbar transportsektorn hårt. Därutöver vankas nya skatter på arbete,  på elektronik och ett bantat rot- och rutavdrag. Och när Löfven får frågan om varför S nu bryter sina vallöften, sitter den manchuriska konspirationen någonstans i bakgrunden och trycker på fjärrkontrollen, så att det enda som undslipper statsministern är ”det spelar ingen roll”.

Det finns givetvis en mera jordnära förklaring till Löfvens genomklappning, något som tidskriften Fokus är inne på i sitt senaste nummer där Stefan Löfven porträtteras i ett stort reportage. Fokus förklaring, om man läser mellan raderna, är att Löfven helt enkelt är har uppnått sin egen inkompetensnivå och inte klarar jobbet som statsminister. Inte för att han saknar hjärta eller hjärna – han är bara en vanlig hygglig kille som vill vara kompis med alla och van att genom kompromisser och handslag komma överens om allt. I politikens värld går det dessvärre inte att komma överens om allt, här måste man ibland välja sida och stå för den. Det går till exempel inte att lägga ner kärnkraften lite grann – antingen har vi kärnkraft, som Löfven och en majoritet av svenskarna vill, eller stänger vi alla reaktorer som V, MP och C föredrar. Och vill regeringen nå målet att komma ner till EU:s lägsta arbetslöshet, är det kontraproduktivt att kompromissa sig fram till en politik som leder till den raka motsatsen.

Själv föredrar jag emellertid att fortsätta odla konspirationsteorin om Den manchuriske statsministern, och spekulera i vem som egentligen håller i fjärkontrollen eller har tillgång till det hemliga kodordet. Och vad det sinistra slutmålet kan vara…

Intressant?

Fler om , , , ,

Därför storsatsar Sverige på handel med medeltiden

Egentligen hade jag ju tänkt att skriva ett betydligt längre blogginlägg om regeringens havererade Saudiavtal, eftersom det finns så många bottnar i den här affären som inte kommer fram i den svenska debatten.

Men vad jag reflekterar över när jag läser uttalandena från Stefan Löfven när han närmast desperat försöker krishantera och konstaterar att förutom de militära samarbetsavtalen som sägs upp, vill statsministern ha goda diplomatiska relationer och göra fler affärer med Saudiarabien.

Varför det? Med tanke på att det uppsagda avtalet dels inte innehöll några offensiva vapen (utan mest spanings- och övervakningsteknik, sådant som bland annat krisdrabbade svenska Ericsson sysslar med) dels att Saudiarabien inte befinner sig i krig, borde det inte vara särskilt mycket mer kontroversiellt att exportera dessa varor än låt oss säga svenska mejeriprodukter.

För om vi nu på allvar anser att Saudiarabien är det medeltida, förtryckande och brutala skäggvälde som utrikesministern säger – varför ska ens den civila handeln med denna skurkstat gynnas? Varför inte bojkotta allt, precis som vi gjorde med Sydafrika en gång i tiden? Apartheid kan ju sägas vara lika utbrett i det saudiska kungadömet som i 80-talets Sydafrika, med skillnaden att det är främst den kvinnliga delen av befolkningen som förvägras mänskliga fri- och rättigheter. Och alla asiatiska gästarbetare, förstås, som jobbar i landet under ofta slavliknande förhållanden.

Den saudiska säkerhetstjänsten klarar sig nog finfint utan våra spaningssystem när de förtrycker och torterar sitt eget folk. De kan säkert framgångsrikt använda sig av Ramlösa vid waterboarding om de skulle vilja det – eller varför inte bygga om Ikeas Kallax till en praktisk sträckbänk? Möjligheten finns även att sakta strypa oliktänkare med en rejäl näve av Malacos lakritssnören.

Skämt åsido, det handlar förstås i slutändan om pengar,  och vi ska vara medvetna om att Sveriges välstånd idag är byggt på export till ett stort antal gamla och nya diktaturer runt om i världen – Kina, Vietnam, Kuba, Östtyskland, för att bara välja ett par exempel. Vi har till och med sålt kronjuveler som Volvo personvagnar till en skurkstat som stryper informationsfriheten och regelbundet avrättar sina medborgare med nackskott, när de inte kör över sovande demonstranter med stridsvagnar.  Och bara för någon dag sedan presenterade näringsminister Mikael Damberg regeringens nya exportstrategi med en lista på 26 länder som han vill storsatsa på, däribland Thailand, Egypten, Förenade arabemiraten, Qatar. Och Saudiarabien…

Bakom de stora, svulstiga deklarationerna råder alltså samma gamla realpolitik. Oavsett vad man tycker moraliskt om att handla med diktaturer och skrukstater så är det ett sorgligt faktum att vi inte hade haft mycket till exportintäkter utan dem. Eller industrier heller för den delen.

Vi hade varit lite mera Grekland, helt enkelt.

Därmed inte sagt att det var fel av Margot Wallström att kalla medeltidsmännen i Riyadh för just det – medeltida. Men det gynnar inte direkt konsumtionen av svensk yoghurt i området mellan Röda havet och Persiska viken.

Intressant?

Fler om , , ,

Regeringen lägger ner kärnkraften i smyg – och torpederar Decemberuppgörelsen

Den så kallade Decemberöverenskommelsen, som fullkomligt logiskt  fick den mycket passande förkortningen DÖ (eller #dö som det skrivs ut av det tyckonomi-industriella komplexet) är inte mer än en dryg månad gammal, men är i praktiken redan död och begraven. Något som flera bloggar så riktigt påpekat har regeringen – sannolikt under betydande tryck från Miljöpartiet – redan brutit mot delar uppgörelsen. Mer specifikt är det punkten om att inleda blocköverskridande samtal inom energipolitiken som S/MP-regimen nu definitivt skjutit i sank, genom att via ägardirektiv förbjuda statliga Vattenfall att fortsätta utreda eller planera för ersättning de reaktorer som inom bara ett par år faller för åldersstrecket.

Samtliga som jobbat inom Vattenfall med denna viktiga planering – totalt ett 50-tal personer – har antingen fått andra arbetsuppgifter eller erbjudits tidig pension. Detta innebär att kärnkraften, som idag står för nära 50 procent av den svenska elproduktionen, i praktiken är dödsdömd när kompetensen skyfflas ut bakvägen.

Man kan ställa sig lite frågande till varför Stefan Löfven, en gång öppen kärnkraftsförespråkare, just i denna viktiga fråga kapitulerade  för det lilla gröna extremparti han av någon anledning tog med sig in i regeringen. Detta parti, som idag stöds av bara 5-6 procent av väljarna, har alltså tillåtits lägga ner ett av Sveriges viktigaste energislag, utan vare sig debatt eller beslut av de folkvalda eller en aning om vad vi ska få vår el från istället. Det var ju denna knepiga fråga som de blocköverskridande energiförhandlingarna skulle försöka få klarhet i, alla kort skulle läggas på bordet. Nu kommer regeringen istället med en kortlek där många av korten har smusslats undan.

Jag skrev om mina farhågor om att just detta skulle hända strax efter valet i höstas. Genom att styra via ägardirektiv uppnår Miljöpartiet här  sitt mål: att ställa till så mycket problem för kärnkraften att den blir olönsam. Detta uppnås via nya avgifter, kraftigt höjda riskpremier och massiv skattesubventionering av olönsam energiproduktion (oftast vindkraft) för att på så sätt driva ner elpriset till nivåer där kärnkraften inte längre klarar att konkurrera.

Ovanpå detta administrativa sabotage kastar alltså regeringen nu in ytterligare en skiftnyckel i maskineriet, för att få det att stanna helt – alla hos Vattenfall som kan något om kärnkraft får helt enkelt sparken. Tankeförbudet är tillbaka, det som gjorde att Sverige förlorade nära 30 år av kompetens på kärnkraftsområdet, och genom att kortsluta demokratin har ett femprocentsparti helt lyckats runda den demokratiska processen. En slags politisk maskirovka, helt enkelt.

Hade jag varit i Alliansledarnas kläder just nu, hade jag rivit decemberöverenskommelsen i väldigt små bitar, och kastat dem i ansiktet på Löfven & Romson. Decemberuppgörelsen är överspelad eftersom regeringen bara efter en månad brutit mot den på ett flagrant sätt. I en normalt fungerande demokrati hade detta mynnat ut i en misstroendeförklaring mot regeringen. Och Alliansen skulle kunna rösta bort Löfven som statsminister vilken dag som helst.

Men har vi hört något borgerligt parti yttra kritik mot att Löfven och Romson på förhand torpederar energiförhandlingarna? Nej just det. Tystnaden är öronbedövande, och uppenbarligen sätter sig de så kallat borgerliga partierna hellre i en förhandling riggad på förhand, än vågar sätta hårt mot hårt och fälla regeringen. Något av de mindre partierna skulle ju kunna riskera att ramla ur Riksdagen, eftersom folket som bekant inte går att lita på längre. Och att sitta vid köttgrytorna i tre år till är ju viktigare än att stå upp för sina principer – och sina väljare.

Det går att kalla det många saker, men demokrati är det inte.

Intressant?

Fler om , ,

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: