Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Stefan Löfven (sida 1 av 2)

Politik år 2016 – viktigare att bli gillad på Facebook än att styra landet

Man måste ändå ge Stefan Löfven och hans partitaktiker en eloge för det mästerliga sätt på vilket de lyckats  att kastrera betydande delar av borgerligheten. Det är givetvis det mångåriga arbetet med brunkletning och guilt by association, framför allt på sociala medier, som nu bär frukt. Resultatet är att mycket få så kallat liberala politiker längre vågar uttrycka stöd för några förslag som riskerar att få stöd av Sverigedemokraterna – inte ens när det handlar om deras egen politik.

Så väldresserade är numera de tidigare Allianspartierna C och L (och i viss mån KD) att de hellre undviker att försöka driva igenom sina egna förslag än riskerar att stämplas som rasist-nazist-fascister och SD-medlöpare. Tvärtom, ledande företrädare signalerar mer eller mindre öppet att det är viktigare att kassera in gillanden på sociala medier, än att vinna val och få möjligheten att genomföra sin egen politik.

För när Centerns vice ordförande Anders W Jonsson ställer ultimatum, som i veckan som gick, är det förstås bara samma gamla rädsla för brunfärg som styr handlandet. Trots att moderaterna inte vare sig öppnat för att bilda regering med SD, eller ens att diskutera sakfrågor med partiet för att få stöd i riksdagen, är blotta misstanken tillräcklig för att utlösa panik hos Jonsson & Co. En gemensam budget är därför fullständigt utesluten, idag och i framtiden, liksom i praktiken samtliga regeringskonstellationer efter 2018 där SD över huvud taget kan tänkas använda sina riksdagsmandat för att att stödja borgerliga förslag. För att få igenom sin politik genom att SD röstar för den, anses som bekant vara ett öde värre än döden.

Detta har lett oss fram till den närmast bisarra situationen där borgerlig politik begränsas till  snärtiga oneliners på Facebook och Twitter om att Sverige är på väg åt fel håll, eventuellt uppbackade av en eller annan debattartikel där Löfvens farliga vänstergir, oförmåga till att lösa utanförskapet, arbetslöshetskrisen bland utomeuropeiska invandrare eller det ständiga kaoset inom välfärden, vården, polisen och försvaret kritiseras.

Men där slutar det – trots att samma partier i åratal gnällt om sakernas tillstånd, gör de samtidigt allt för att undvika att ta makten. Trots att det enda som krävs är att de pratar ihop sig om en egen budget, utan att bry sig om SD.

Men istället tycks det viktigaste, åtminstone för C och L, ha blivit bilden av den politik som partierna säger sig vilja föra – inte att genomföra sina förslag i praktiken. Detta skulle ju kunna hota de höga väljar- och förtroendesiffror som framför allt Annie Lööf lyckas kassera genom sina rakryggade 140-teckensbudskap på senare år. Att partiet samtidigt, mellan raderna, utesluter samtliga möjliga framtida regeringskonstellationer utom en där Socialdemokraterna håller i taktpinnen, möts inte förvånande med stort gillande hos tangentbordsgardet – framför allt inom vänstern och socialliberalerna. (Att S för inte så länge sedan högljutt anklagade SD för att svika Sveriges arbetare genom att rösta emot regeringens förslag, är ju förstås en helt annan historia.)

Fenomenet med guilt by association och är förvisso lika gammalt som politiken själv, men slog igenom på bred front under förra året framför allt på Twitter där nya begrepp som hatsvans gjorde entré och snabbt blev ett effektivt sätt att tysta meningsmotståndare. Genom att peka på det faktum att någon som följde inläggsförfattaren var SD-anhängare eller någon form av troll från den brunare sidan av den politiska färgskalan var debattören själv vingklippt. För om en sverigedemokrat gillar ett Twitterinlägg, måste ju även inläggsförfattaren tillhör brunhögern, eller hur?

Detta tänkande har nu alltså nått ända upp till riksdagspartiernas ledargarnityr. Så när Anders W Johnsson hotar att splittra alliansen (ett hot som förvisso drogs tillbaka under uppmaning från partiledaren om att ta det lugnt) innebär det i praktiken att regeringsmakten nedprioriteras till förmån för ryggdunkningar på nätet. Johnsson – och Lööf – är bägge intelligenta människor som är fullt kapabla att räkna, och inget scenario under de kommande åren pekar på att den tidigare Alliansen skulle kunna nå egen majoritet i parlamentet. Särskilt inte med både KD och L som ligger farligt nära fyraprocentsspärren.

Så för att bilda en borgerlig regering efter 2018 kommer det att krävas antingen aktivt eller passivt stöd från SD – eller Socialdemokraterna. Inget av dessa alternativ tilltalar emellertid Centern och Annie Lööf, som istället nöjer sig med att sola sig i glansen av rekordhöga popularitetssiffror i opinionsundersökningarna.

Och i nådens år 2017, vem behöver mer? Det är enklare, och tryggare, att upprätthålla sin ideologiska och moraliska kompass på Twitter och FB, än att sätta sig i regering och malas ner av den hårda verkligheten. Kanske tvingas behöva fatta jobbiga beslut om de trots allt begränsade resurser som finns och ställa grupper mot varandra. Se bara hur det gått för MP.

Det där är förstås skrämmande och jobbigt. Bäst att checka ut och författa några kraftfulla oneliners istället.

Förhoppningsvis är det vi ser nu en slags politisk peak postmodernitet. Hoppas.

Intressant?

Fler om , , ,

Sverige har inte varit naivt, det är regeringen som valt att titta bort

Efter flera dagars frånvaro från offentligheten – mitt under brinnande terrorhot – kunde man lätt få intrycket att Stefan Löfven lämnat över statsministerposten till Anders Ygeman i smyg. Men så stod han där i talarstolen, statsminister Stefan Löfven. Sedan vi träffade honom senast har det hänt en hel del, bland annat är risken nu stor för att Sverige utsätts för en terrorattack. Samtidigt flaggar Migrationsverket för att alla sängar nu är slut, och flertalet av de drygt 10.000 flyktingar som söker asyl varje vecka nu får förbereda sig att möte den annalkande svenska vintern boende på gatan. Eller vad de nu kan fixa på egen hand.

”Sverige har tyvärr varit för naiva”, deklarerade Löfven i sitt tal, där han aviserade att det nu skulle bli hårdare tag. Ett uttalande som inte bara är felaktigt, utan ett direkt hån mot alla dem som gång på gång varnat för den ohållbara situation som landets regering genom sin brist på handlingskraft försatt oss i. Nu när den efterlyste Daesh-terroristen Mutar Muthanna Majid konstaterats ha tagit sig från Syrien via Tyskland in i Sverige – uppenbarligen utan att någon polis på vägen reagerat – skyller alltså statsministern på att Sverige varit naivt. Inte han själv, utan vi andra. Och främst den tidigare regeringen.

Statsmannamässigt?

Hur Löfven, i rollen som Sveriges statsminister, totalt lyckats undgå alla larmrapporter om alla risker och hot som Sverige haft att hängande över sig under ett stort antal år, är obegripligt. Gång på gång har terrorforskare som Magnus Ranstorp och Magnus Norell varnat för att svenska terrorresenärer haft svängdörrar in och ut från landet. Men istället för att lyssna, har makthavare och debattörer gjort allt föra att brunstämpla experterna och istället hittat på sina egna hemmasnickrade lösningar på problemen. Som att erbjuda mördarna förtur till jobb och lägenhet i förhoppning om att detta skulle få dem att sluta skära halsen av folk.

Samma politiker har informerats, gång på gång, om den uppseendeväckande slappa svenska hanteringen av pass – en slapphet som göder den allt mer lukrativa flyktingsmugglarindustrin.

Raden av exempel kan göras längre, men den springande punkten är denna: Sverige har inte varit naivt, det är regeringen som inte lyssnat på varningssignalerna. Eller ännu värre, den har valt att aktivt titta bort och undvika att agera alls, i en slags from förhoppning i att problemen skulle försvinna av sig själv. En modus operandi som varit utmärkande för regeringen Löfvens första dryga år vid makten.

När det gäller kontrollen av våra gränser är det värt att påminna om att det till för bara någon vecka sedan i princip existerade en öppen gräns mellan Sverige och Turkiet. Tusentals så kallade transitflyktingar släpptes in i landet, vid sidan av de asylsökande, utan någon som helst kontroll. Vissa av dessa, till exempel avhoppare från irakiska armén, var på väg till Finland, men de flesta försvann utan spår från myndigheternas radar.  Redan den 10 oktober slog gränspolisen larm om situationen, då man iakttog hur flyktingar som kom med tåget möttes upp av okända som försvann med dem. Inget gjordes, trots de uppenbara risker som föreligger med att låta individer från krigshärdar passera fritt över gränsen utan att veta ett dugg om vilka dessa är.

Sannolikt är det till största del människor som bara vill skapa sig ett bättre liv långt från krig och våld, men det kan givetvis finnas ett fåtal som har helt andra agendor, kanske daesh-sympatisörer som tagit sig hit i skuggan av de stora flyktingströmmarna. Detta är något som säkerhetstjänster i exempelvis Storbritannien varnat för under drygt ett års tid. Men fram till för ett par dagar sedan viftade regeringen bort alla sådana farhågor med att det var att gå främlingsfientligas ärenden.

Så sent som Igår meddelade turkisk polis att åtta terrorister gripits när de försökt ta sig till Europa under sken att vara flyktingar.

Inte nog med detta – fram till helt nyligen stödde regeringen de frivilliga som hjälpte dessa transitflyktingar, det vill säga personer som alltså rent juridiskt uppehåller sig i landet i strid med utlänningslagen. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke besökte ett av dessa transitboenden på Södermalm så sent som den 2 november och legitimerade med sin närvaro därmed verksamheten. Trots att hennes regeringskollega, inrikesminister  Anders Ygeman, bara några dagar tidigare aviserat att människor som vistas i landet utan att ha sökt asyl – eller fått avslag på sin ansökan – omgående ska avvisas.

Så när Löfven säger att Sverige varit naivt, är det inget annat än en förolämpning mot alla dem som varnat för följderna av regeringens politik – eller snarare avsaknaden av en sådan. Det är Löfvens regering som sovit och dragit benen efter sig. Många har krävt ordning och reda, men talat för döva öron.

Vad det beror på finns det säkert olika förklaringar på – förnekelse ligger väl närmast till hands – men att regeringen aktivt valt att titta bort och därmed ytterligare förvärra en av Sveriges värsta kriser i modern tid, står utom tvivel. Det är ett ansvar som faller tungt på Löfvens axlar.

Och är det något vi absolut inte behöver i denna svåra tid, är det naiva politiker.

Intressant?

Fler om , , , ,

Ner i djupet med Stefan Löfven

Flyktingkrisen accelererar, och vid sidan av de dryga 10.000 som söker asyl varje vecka kommer uppskattningsvis lika många som tar sig in i landet illegalt – utan vare sig gränskontroll eller registrering. Vad alla dessa tar vägen är oklart, men att vi är på väg in i en situation där myndigheterna helt tappat kontrollen över landets gränser står nu helt klart. I Malmö skriver Sydsvenskan att polisen nu slutat bry sig om folk som inte har vare sig pass eller tänker registrera sig som asyslsökande. 15 irakiska män som kom till Malmö centralstation vinkades igenom av de två kvinnliga poliser som kontrollerade gruppen när den steg av tåget.

”Vi saknar resurser, säger en av dem uppgivet.”

Det finns ett begrepp för en stat som befinner sig i detta tillstånd, en benämning som jag tvekade om att använda så sent för någon vecka sedan. Nu är jag långtifrån lika säker längre.

Samtidigt är det tydligt att regeringen och framför allt socialdemokraterna står helt utan svar på hur situationen ska lösas. Återinförda gränskontroller och återsändande av flyktingar till det EU-land de ankom från – det vill säga att försöka upprätthålla Dublinförordningen – möts med kalla handen från S eftersom det sägs bryta mot ”lagar och förordningar”. Fast mest sannolikt beror motviljan på det levande lik, Miljöpartiet, som S surrat fast sig med vid regeringsmakten. Dessa två partier håller nu på att dra ner varandra i djupet. I takt med att stora delar av samhällsservice och mottagningssystem bryter samman, vädjar Socialdemokrater runt om i landet till statsministern om att göra upp med M, hittills utan synbart resultat. Bunkern i Rosenbad är till synes hermetiskt tillsluten från yttre påverkan av sunt förnuft, och istället ägnar sig Stefan Löfven åt att svara på brev från barnen.

Samtidigt som Tyskland gör exakt det som regeringen och vänsterdebattörer menar är omöjligt och strider mot internationella konventioner (och sannolikt även ”allas lika värde”), nämligen att skicka tillbaka asylsökande i enlighet med Dublinförordningen, fortsätter Stefan Löfven att lalla runt nere i Bryssel och hoppas på ett gudomligt ingripande. Själv har han inga svar på hur krisen ska lösas, som den förhandlare han är tror han på fullt allvar att om bara han och EU:s ledare sitter ner och fikar lite så kommer de att ta i hand och komma överens om en kompromiss som alla parter blir nöjda med.

Det är förstås naivt att tro att något sådant kommer att ske, minst av allt spelar det någon roll i ett akut krisläge. Som jag skrev tidigare i somras – EU kommer inte att rycka in för att lösa Sveriges kris, och vi måste inse att ansvaret för vår asylpolitik och våra gränser ligger på oss själva – ingen annan. Dessutom är krisen till stora delar hemmagjord, och grunden lades för många år sedan.

Hela situationen börjar utveckla sig till en stor, fet, svart svan, inte bara för Sverige som samhälle – utan också för Socialdemokraterna. För misslyckas S med att lösa den här krisen, kommer de sannolikt att vare utstängda från makten för all framtid. Ett mycket högt pris att betala (särskilt som den primära anledningen till att det en gång statsbärande partiet är helt paralyserat synes vara skräcken att få kritik av Twitterliberaler och Allt åt alla-vänstern.)

Om Stefan Löfven fortsätter med sin vänta och se-attityd och hoppas på att andra EU-länder ska ”ta ansvar”, samtidigt som flyktingströmmarna fortsätter i samma takt som nu, är det sannolikt bara en fråga om dagar eller veckor innan regeringen eller någon av dess ministrar – Morgan Johansson ligger dokumenterat risigt till – ställs inför ett misstroendevotum och tvingas avgå. Moderaterna vet att de skulle få med en majoritet i riksdagen – SD har redan förklarat att de är med – även om det är den absolut sista utvägen. Och Moderaterna har med sitt utspel egentligen inte något annat val än misstroendevotum, om regeringen fortsätter ignorera partiets krav. Allt annat vore att tappa ansiktet inför väljarna.

Man får verkligen hoppas att Löfven inser att hans parti står och faller med den här frågan, och det handlar kanske bara om dagar eller veckor innan det är för sent. Just nu sjunker S snabbt, och i värsta fall står det nu bara ett misstroende mellan Jimmie Åkesson och makten över Sverige.

Förmår Stefan Löfven att ta till sig det?

Intressant?

Fler om , , ,

Bristvara: Politiker som vågar svara

asaeriksson

Åsa Eriksson i Gomorron Sverige. Bild: SVT

Satt och tittade på SVT:s morgonprogram och blev både glad och imponerad av det socialdemokratiska kommunalrådet i Norberg, Åsa Eriksson (56 minuter in i programmet). Hon, som var bland de första att tala klarspråk och varna för att gränsen för vad hennes kommun kunde ställa upp med i den allt mera betungande flyktingkrisen – bland annat larmade hon för ett par veckor sedan om att kommunen skulle komma att tvingas hålla lektioner utomhus ifall tillströmningen av nyanlända fortsatte i samma takt som tidigare.

Åsa Eriksson satt där, lugn och samlad och berättade som det var. Hon svarade på frågorna hon fick utan att varken slingra sig, skylla på sina företrädare eller försöka leda in samtalet på sidospår. Alltså den totala motsatsen mot vad vi är vana vid att se när stadsråden, s-topparna eller Stefan Löfven får en mikrofon under hakan.

Det stora problemet med dagens politiker, i alla fall de som lyckats ta sig fram till köttgrytorna i Rosenbad, är att de knappast kommit dit med hjälp av hårt, enträget arbete eller särskild lämpad läggning för sina uppgifter. Och de verkar sällan rekryteras från den hårda skola som kommunpolitiken utgör.

Istället tillhör våra toppolitiker ofta en slags innerstadsadel, drillad i ungdomsförbund via skolning vid Bommersvikakademier, vidare genom filter av PR-kurser där de får lära sig att till varje pris undvika att svara på frågor. Eftersom alla raka svar eller ställningstaganden kan binda ministern/politikern till något som  kan vändas mot vederbörande vid ett senare tillfälle. Detta var också något som Johanna Jönsson, riksdagsledamot för centern, satte fingret på i gårdagens SVT Debatt (26.40 in i sändningen). ”Jag är så innerligt trött på dessa robotpolitiker”, sa hon.

SVT Debatt handlade till stor del om det historiskt låga förtroendet för politikerna – en förtroendebrist som inte bara regeringen utan även oppositionen. Aldrig någonsin har förtroendesiffrorna varit lägre.

Detta är emmelertid inte alls förvånande, utan snarare en logisk konsekvens av ängslig försiktighet, PR-skolning, en paralyserande åsiktskorridor och feghet. Lägg till dessa faktorer en stor protion av vanlig hederlig inkomptens.

Det senare är särskilt allvarligt, för i en tid då politiken befinner sig i sin kanske största kris i modern tid, undviker våra folkvalda – inklusive statsministern – i det alldra längsta att ta ansvar eller ens svara på frågor. Vad värre är – i ett läge där stora delar av Sveriges välfärdssystem hotas av total systeminfarkt. vägrar regeringen att ens skicka ansvarig minister att debattera en viktig migrationspolitisk fråga i tv, dels för att den sannolikt var för ”känslig” (det handlade om ålderskontroller av ensomkommande), dels för att de var upptagna med att umgås på en tjejmiddag.

Det sägs att vi får de politiker vi förtjänar. Själv tycker jag nog att vi förtjänat något betydligt bättre än Löfven, Morgan Johansson och Mehmet Kaplan. Någon med fötterna på jorden, med vettig moralisk kompass, som bottnar i sin övertygelse utan att hemfalla till utopiska flummerier och önsketänkande.

Någon som Åsa Eriksson i Norberg, kanske.

Intressant?

Fler om , ,

Löfvens gränslösa Sverige i gungning

Det är nästan så att man fysiskt kan ta på den oroskänsla som råder i Sverige just nu. Flyktingkrisen har, trots riksdagspolitikers och ansvariga myndigheters försäkran om att vi har gjort det förut och vi kommer att klara det igen – senast manifesterat vid Stefan Löfvens pepp-gala igår som gick under namnet Sverige tillsammans – fått många att på allvar ifrågasätta om regeringen verkligen har en plan för vad som sker.

Dessvärre tyder det mesta på att så inte är fallet.

Kanske trodde Löfven på fullt allvar att EU skulle fixa problemet för honom. Han deltog ju för bara ett par veckor sedan på möten med framstående ledare som Tysklands Angela Merkel och EU:s ledning, som har flyktingkrisen överst på dagordningen. Kanske hoppades han på att tillströmningen av migranter skulle ebba ut, när Ungern stängde sina gränser – eller i och med avtalet med Turkiet, som framöver kommer att husera gigantiska ”ankomstcenter” där EU ska registrera flyktingar och bedöma ifall de har skäl att få asyl. Detta drar emellertid ut på tiden, samtidigt som inflödet nu ligger på flera tusen dagligen. Och det gäller inte bara asylsökande: minst lika många oidentifierade befaras ta sig in i landet dagligen, människor som myndigheterna inte har någon kontroll på. Redan i vintras slog polisen larm om att brottslingar släpps in i landet på grund av migrationsverkets slappa kontroller av de asylsökande, och sedan dess har det alltså blivit mångdubbelt fler.

Idag hinner gränspolisen inte på långa vägar med sitt jobb – för att upprättahålla Schengenavtalets så kallade inre utlänningskontroller är kåren alldeles för liten för det stora antal som nu anländer dagligen med färjor och tåg. För att skyla över detta misslyckande har vi därför infört ett nytt begrepp, transitflyktingar. Dessa kan förvisso vara migranter som tror det är enklare att söka asyl i andra länder, men det kan lika gärna vara till exempel albaner som försöker ta sig via Sverige med containerfartyg till England. Det kan vara desertörer från irakiska armén (som nu Finland slutat att ge asyl) eller ensamkommande barn och unga som försvinner från ankomstboenden innan de hinner registreras. För att i värsta fall hamna i utanförskap och brottslighet – ungefär som de marockanska gatubarnen i Stockholm. Vi vet helt enkelt inte vilka de är, eftersom våra gränser läcker som såll.

Samtidigt larmar allt fler kommuner och myndigheter om att verksamheten håller på att haverera under trycket. Kommuner – både borgerliga och s-styrda – varnar för en  förestående kollaps. Polisen larmar om att den tappat kontrollen. SKL, Sveriges kommuner och landsting varnar för skattechock och en hotad välfärd i spåren av en åldrande befolkning, kraftig befolkningstillväxt och bemanningsproblem. Migrationsdomstolarnas verksamhet håller på att bryta samman. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. MSB, konstaterar att läget redan är svårt och ansträngt.

Gigantiska tältläger väntar nu asylsökande, med allt vad detta kommer att föra med sig av potentiell oro, konfliker och ökade krav på bevakning. Polisresurserna räcker inte till för detta, återstår då att kalla in militär eller hemvärn (vi kan föreställa oss hur detta uppfattas av människor som flytt från krigsområden). Och skolorna i Norberg planerar på allvar för undervisning av eleverna utomhus. Detta i ett land där vintern nalkas och temperaturen redan krupit ner under nollpunkten. Sveriges socialsekreterare larmar om sammanbrott.

Utan att måla fan på väggen, ser det onekligen ut som flera viktiga delar av samhället snabbt är på väg mot sammanbrott. Det är en mycket oroande utveckling, oavsett vad man i grunden har för åsikt om migration. Själv har jag aldrig sett det som något problem att låta människor komma hit och skapa sig nya liv, oavsett ursprung, Men vad som händer nu är att myndigheterna helt verkar förlorat kontrollen och inte längre har svar på hur de stora samhällsutmaningarna ska tacklas, inte ens på några veckors sikt.

Och det skrämmer mig.

Det finns en amerikansk militär term som heter Overcome by events, eller OBD, som beskriver en situation där planering och strategier, oavsett hur bra de verkar på papperet, snabbt kan bli inaktuella när verkligheten tränger sig på med full kraft – man blir OBD:d.

Det är nog det som hänt statsministern och regeringen. Överkörd av verkligheten står han kvar med sin gamla plan, manifesterad i gårdagens väckelsemöte på Münchenbryggeriet, ett möte vars kontenta blev att ett par hundra flyktingar ska rensa sly i skogen. Mötet avslutades med att de församlade tillsammans stämde upp i allsång.

Från oppositionen saknas det likaledes svar på hur krisen ska tacklas. Det käbblas om RUT-avdrag, sänkta ingångslöner och enklare regler för bostadsbyggande. Detta kan naturligtvis vara välkomna reformer, men i det läge vi befinner oss idag är det jämförbart med att debattera vilket märke de nya brandbilarna ska ha, samtidigt som huset står i lågor.

Löfven skulle givetvis kunna visa ledarskap och besluta om att temporärt stänga landets gränser – som Johan Westerholm skriver finns denna möjlighet till undantag i lagen vid kriser som kan påverka landets säkerhet. Även Schengenavtalet tillåter att vi återinför gränskontroller, något som flera EU-länder också gjort redan.

Det enda som saknas är politisk vilja. Ängsligheten, rädslan för att få rasistkortet mulat i ansiktet – och en fortsatt förhoppning om att någon annan ska komma och lösa problemet gör att vi sannolikt har att se fram emot en fortsatt och accelererad kris.

Det kan vara på sin plats att påpeka att det efter Decemberöverenskommelsens fall inte längre finns något som hindrar en majoritet i Riksdagen från att fälla regeringen Löfven. Det kan också vara lämpligt att varna för det faktum att det i värsta fall bara står ett misstroendevotum mellan Jimmie Åkesson och makten över svensk politik.

Det scenariot borde Löfven, Kinberg Batra och alla vi andra känna en mycket stor oro för.

Intressant?

Fler om , , , ,

Den manchuriske statsministern

Den Manchuriske kandidaten – och statsministern

Stefan Löfven och Raymond Shaw (Liev Schreiber). Foto: Joella Marano och Frankie Fouganthin / Wikimedia Commons (CC BY-SA 2.0 resp. CC BY-SA 4.0)

Nuförtiden kommer jag allt oftare att tänka på den drygt tio år gamla amerikanska scifi-thrillern ”The Manchurian Candidate”, med Denzel Washington i huvudrollen och Liev Schreiber som hjältesoldaten Raymond Shaw som återvänder i triumf från Gulfkriget 1991 efter att ha räddat livet på hela sitt kompani. Eller det är i alla fall den officiella bilden av vad som hänt – i verkligheten är det mesta påhittat, soldaterna har hjärntvättats och har aldrig varit med i något irakiskt bakhåll överhuvud taget. Allt är istället en mycket sofistikerad och ondskefull komplott för att lansera Raymond Shaw som vicepresidentkandidat – och när denne väl är på plats är på plats i Vita huset är han programmerad att mörda presidenten och ta över makten, som ett verktyg för en ljusskygg grupp av makthavare som konspirerar för att ta makten över USA.

Jag reflekterar kring denna film varje gång jag ser eller hör Stefan Löfven tala numera. Inte för att jag på något sätt tror att han  skulle vara är en hjärntvättad mördare, eller plötsligt – som reaktion på ett hemligt kodord viskat i örat av Åsa Romson – skull dra fram ett pumphagel och börja meja ner riksdagsledamöter. Det handlar snarare om motsatsen – i det fall Löfven fjärrstyrs av någon eller några, måste det istället vara att få honom att framstå så förvirrad, obeslutsam och velig som det över huvud taget är möjligt. Om det existerar en konspiration är det alltså inte för att ta makten – den har han ju redan, åtminstone i teorin – utan för att få honom att framstå som Sveriges sämst förberedde statsminister i modern tid. Vem som skulle tjäna på det är oklart, men någonstans gynnar det givetvis den nya hårda vänstern, med Sjöstedt och Romson i spetsen, att statsministern bara lallar, sluddrar och allmänt beter sig osammanhängande oavsett vilken fråga han förväntas besvara.

Och att något har hänt med Löfven sedan hans tillträde 2012 råder det knappast någon tvekan om, något som s-bloggaren Johan Westerholm återkommit till ett flertal gånger i sina inlägg. Den starke, rakryggade fackföreningsbasen Stefan Löfven som vi lärde känna strax han tog över som s-ledare efter haveriet med Håkan Juholt var både öppen kärnkraftsförespråkare, stark näringslivsvän och sågs som en garant för ordning och reda i statsfinanserna och schyssta villkor på arbetsmarknaden. Dåtidens Löfven skulle aldrig göra något som riskerade industrins konkurrenskraft, och därmed jobben och välfärden. Som att låta sin vice statsminister lägga ner kärnkraften på egen hand, utan att ens ha ett ord att invända.

Men så, efter valet till s-ledare, åkte han på en veckas konditionering kurs vid Socialdemokraternas kursgård, Bommersvik. Och återvände som något… helt annat.

Försvunnen var den tydlige Metallordföranden, och i hans ställe inträdde någon som flummade iväg i floskler som ”ingångsvärden” och ”låt mig vara tydlig” – uttalanden följda av en kavalkad av rena motsatsen till tydlighet. Plattityder, motsägelser och uteblivna ställningstaganden har blivit de förväntade icke-svaren på nästan samtliga frågor. Samordnare tillsätts på löpande band – för att statsministern till varje pris ska undvika beslut – och själv trasslar han in sig i definitioner om vad som är diktaturer eller inte. Av de utlovade jobbsatsningarna och löftet om Europas lägsta arbetslöshet har det istället blivit en formlig skattehöjarkavalkad, där allt utom själva luften beläggs med högre skatter (detta arbetas det säkerligen på inom FInansdepartementet). Löfven chockhöjer bensin- och dieselskatter och straffskattar konstgödsel, väl medveten om att det blir dödsstöten för den svenska landsbygen och drabbar transportsektorn hårt. Därutöver vankas nya skatter på arbete,  på elektronik och ett bantat rot- och rutavdrag. Och när Löfven får frågan om varför S nu bryter sina vallöften, sitter den manchuriska konspirationen någonstans i bakgrunden och trycker på fjärrkontrollen, så att det enda som undslipper statsministern är ”det spelar ingen roll”.

Det finns givetvis en mera jordnära förklaring till Löfvens genomklappning, något som tidskriften Fokus är inne på i sitt senaste nummer där Stefan Löfven porträtteras i ett stort reportage. Fokus förklaring, om man läser mellan raderna, är att Löfven helt enkelt är har uppnått sin egen inkompetensnivå och inte klarar jobbet som statsminister. Inte för att han saknar hjärta eller hjärna – han är bara en vanlig hygglig kille som vill vara kompis med alla och van att genom kompromisser och handslag komma överens om allt. I politikens värld går det dessvärre inte att komma överens om allt, här måste man ibland välja sida och stå för den. Det går till exempel inte att lägga ner kärnkraften lite grann – antingen har vi kärnkraft, som Löfven och en majoritet av svenskarna vill, eller stänger vi alla reaktorer som V, MP och C föredrar. Och vill regeringen nå målet att komma ner till EU:s lägsta arbetslöshet, är det kontraproduktivt att kompromissa sig fram till en politik som leder till den raka motsatsen.

Själv föredrar jag emellertid att fortsätta odla konspirationsteorin om Den manchuriske statsministern, och spekulera i vem som egentligen håller i fjärkontrollen eller har tillgång till det hemliga kodordet. Och vad det sinistra slutmålet kan vara…

Intressant?

Fler om , , , ,

Därför storsatsar Sverige på handel med medeltiden

Egentligen hade jag ju tänkt att skriva ett betydligt längre blogginlägg om regeringens havererade Saudiavtal, eftersom det finns så många bottnar i den här affären som inte kommer fram i den svenska debatten.

Men vad jag reflekterar över när jag läser uttalandena från Stefan Löfven när han närmast desperat försöker krishantera och konstaterar att förutom de militära samarbetsavtalen som sägs upp, vill statsministern ha goda diplomatiska relationer och göra fler affärer med Saudiarabien.

Varför det? Med tanke på att det uppsagda avtalet dels inte innehöll några offensiva vapen (utan mest spanings- och övervakningsteknik, sådant som bland annat krisdrabbade svenska Ericsson sysslar med) dels att Saudiarabien inte befinner sig i krig, borde det inte vara särskilt mycket mer kontroversiellt att exportera dessa varor än låt oss säga svenska mejeriprodukter.

För om vi nu på allvar anser att Saudiarabien är det medeltida, förtryckande och brutala skäggvälde som utrikesministern säger – varför ska ens den civila handeln med denna skurkstat gynnas? Varför inte bojkotta allt, precis som vi gjorde med Sydafrika en gång i tiden? Apartheid kan ju sägas vara lika utbrett i det saudiska kungadömet som i 80-talets Sydafrika, med skillnaden att det är främst den kvinnliga delen av befolkningen som förvägras mänskliga fri- och rättigheter. Och alla asiatiska gästarbetare, förstås, som jobbar i landet under ofta slavliknande förhållanden.

Den saudiska säkerhetstjänsten klarar sig nog finfint utan våra spaningssystem när de förtrycker och torterar sitt eget folk. De kan säkert framgångsrikt använda sig av Ramlösa vid waterboarding om de skulle vilja det – eller varför inte bygga om Ikeas Kallax till en praktisk sträckbänk? Möjligheten finns även att sakta strypa oliktänkare med en rejäl näve av Malacos lakritssnören.

Skämt åsido, det handlar förstås i slutändan om pengar,  och vi ska vara medvetna om att Sveriges välstånd idag är byggt på export till ett stort antal gamla och nya diktaturer runt om i världen – Kina, Vietnam, Kuba, Östtyskland, för att bara välja ett par exempel. Vi har till och med sålt kronjuveler som Volvo personvagnar till en skurkstat som stryper informationsfriheten och regelbundet avrättar sina medborgare med nackskott, när de inte kör över sovande demonstranter med stridsvagnar.  Och bara för någon dag sedan presenterade näringsminister Mikael Damberg regeringens nya exportstrategi med en lista på 26 länder som han vill storsatsa på, däribland Thailand, Egypten, Förenade arabemiraten, Qatar. Och Saudiarabien…

Bakom de stora, svulstiga deklarationerna råder alltså samma gamla realpolitik. Oavsett vad man tycker moraliskt om att handla med diktaturer och skrukstater så är det ett sorgligt faktum att vi inte hade haft mycket till exportintäkter utan dem. Eller industrier heller för den delen.

Vi hade varit lite mera Grekland, helt enkelt.

Därmed inte sagt att det var fel av Margot Wallström att kalla medeltidsmännen i Riyadh för just det – medeltida. Men det gynnar inte direkt konsumtionen av svensk yoghurt i området mellan Röda havet och Persiska viken.

Intressant?

Fler om , , ,

Regeringen lägger ner kärnkraften i smyg – och torpederar Decemberuppgörelsen

Den så kallade Decemberöverenskommelsen, som fullkomligt logiskt  fick den mycket passande förkortningen DÖ (eller #dö som det skrivs ut av det tyckonomi-industriella komplexet) är inte mer än en dryg månad gammal, men är i praktiken redan död och begraven. Något som flera bloggar så riktigt påpekat har regeringen – sannolikt under betydande tryck från Miljöpartiet – redan brutit mot delar uppgörelsen. Mer specifikt är det punkten om att inleda blocköverskridande samtal inom energipolitiken som S/MP-regimen nu definitivt skjutit i sank, genom att via ägardirektiv förbjuda statliga Vattenfall att fortsätta utreda eller planera för ersättning de reaktorer som inom bara ett par år faller för åldersstrecket.

Samtliga som jobbat inom Vattenfall med denna viktiga planering – totalt ett 50-tal personer – har antingen fått andra arbetsuppgifter eller erbjudits tidig pension. Detta innebär att kärnkraften, som idag står för nära 50 procent av den svenska elproduktionen, i praktiken är dödsdömd när kompetensen skyfflas ut bakvägen.

Man kan ställa sig lite frågande till varför Stefan Löfven, en gång öppen kärnkraftsförespråkare, just i denna viktiga fråga kapitulerade  för det lilla gröna extremparti han av någon anledning tog med sig in i regeringen. Detta parti, som idag stöds av bara 5-6 procent av väljarna, har alltså tillåtits lägga ner ett av Sveriges viktigaste energislag, utan vare sig debatt eller beslut av de folkvalda eller en aning om vad vi ska få vår el från istället. Det var ju denna knepiga fråga som de blocköverskridande energiförhandlingarna skulle försöka få klarhet i, alla kort skulle läggas på bordet. Nu kommer regeringen istället med en kortlek där många av korten har smusslats undan.

Jag skrev om mina farhågor om att just detta skulle hända strax efter valet i höstas. Genom att styra via ägardirektiv uppnår Miljöpartiet här  sitt mål: att ställa till så mycket problem för kärnkraften att den blir olönsam. Detta uppnås via nya avgifter, kraftigt höjda riskpremier och massiv skattesubventionering av olönsam energiproduktion (oftast vindkraft) för att på så sätt driva ner elpriset till nivåer där kärnkraften inte längre klarar att konkurrera.

Ovanpå detta administrativa sabotage kastar alltså regeringen nu in ytterligare en skiftnyckel i maskineriet, för att få det att stanna helt – alla hos Vattenfall som kan något om kärnkraft får helt enkelt sparken. Tankeförbudet är tillbaka, det som gjorde att Sverige förlorade nära 30 år av kompetens på kärnkraftsområdet, och genom att kortsluta demokratin har ett femprocentsparti helt lyckats runda den demokratiska processen. En slags politisk maskirovka, helt enkelt.

Hade jag varit i Alliansledarnas kläder just nu, hade jag rivit decemberöverenskommelsen i väldigt små bitar, och kastat dem i ansiktet på Löfven & Romson. Decemberuppgörelsen är överspelad eftersom regeringen bara efter en månad brutit mot den på ett flagrant sätt. I en normalt fungerande demokrati hade detta mynnat ut i en misstroendeförklaring mot regeringen. Och Alliansen skulle kunna rösta bort Löfven som statsminister vilken dag som helst.

Men har vi hört något borgerligt parti yttra kritik mot att Löfven och Romson på förhand torpederar energiförhandlingarna? Nej just det. Tystnaden är öronbedövande, och uppenbarligen sätter sig de så kallat borgerliga partierna hellre i en förhandling riggad på förhand, än vågar sätta hårt mot hårt och fälla regeringen. Något av de mindre partierna skulle ju kunna riskera att ramla ur Riksdagen, eftersom folket som bekant inte går att lita på längre. Och att sitta vid köttgrytorna i tre år till är ju viktigare än att stå upp för sina principer – och sina väljare.

Det går att kalla det många saker, men demokrati är det inte.

Intressant?

Fler om , ,

Socialdemokraterna – en allt skakigare allians

Efter valet i september spekulerades det vilt – framför allt från vänsterhåll – om att Alliansen var död, eftersom ingenting längre höll den samman. Så blev det ju inte riktigt, tvärtom visar sig samarbetet mellan de fyra tidigare regeringspartierna vara oväntat livskraftigt. Ett samarbete som nu inför stundande nyval dessutom får en oväntad nystart.

Däremot finns det en annan allians som knakar rejält i fogarna – socialdemokraterna. För i verkligheten är S fjärran från ett ”normalt” politiskt parti – det består snarare av ett antal inbördes stridande falanger som alla samlats under den röda rosen av det enkla skälet att detta traditionellt sett varit den enklaste vägen till makten i Sverige.

För 40 år sedan, då Socialdemokraterna var ett parti som samlade 40-45 procent av väljarna och Sverige i princip styrdes som en semi-socialistisk enpartistat, var det givetvis naturligt att alla med en politisk agenda gick med i SAP. Det var industrisossarna som värnade de svenska basnäringarna, vänsterfalangen som ville att staten skulle äga de flesta av produktionsmedlen inklusive bankerna, de utopiska miljökämparna, den kristna vänstern (Broderskapsrörelsen – idag Socialdemokrater för Tro och solidaritet – är vänsterns motsvarighet till KD). Under S-paraplyet ställdes stad mot land, industrijobb mot miljö, marknadsekonomi mot planekonomi.

Alla dessa falanger finns fortfarande kvar, och hur tuffa striderna dem emellan varit och fortfarande är, har Daniel Suhonen, socialdemokrat på vänsterkanten, engagerad i tankesmedjan Tiden och tillika Håkan Juholts talskrivare, beskrivit ingående i  Partiledaren som klev in i kylan (Leopard, 2014). Socialdemokratiska höger-vänsterbråk är förvisso inget nytt, de har pågått i decennier, men vad som är den stora skilladen melllan dagens falangstrider och gårdagens är avsaknaden av en stark ledare. Under decennier styrdes S av partiledare med närmast machiavelliska drag, som Olof Palme och Göran Persson – den senare med omvittnat hårda nypor. Under Persson var det ingen i S som på allvar vågade opponera sig mot GP: den partiföreträdare eller minister som försökte eller av olika skäl inte föll Persson i smaken, försågs snabbt med ett jobb långt borta. Till exempel i Bryssel, dit exempelvis Margot Wallström skickades.

Efter Persson-eran har dock Socialdemokraterna kompromissat sig fram till den ena ledaren svagare än den andra. Inte överraskande misslyckades Sahlin, Juholt och  Löfven att komma till rätta med de hårda maktstriderna i partiet. I Löfvens fall är detta extra illa, eftersom partiet nu befinner sifg i regeringsställning, samtidigt som statsministern inte har en aning om vilket ben han ska stå på. Ena dagen gör han upp med vänsterpartiet – vilket får högersossar och LO att göra uppror. Andra dagen ändrar han sig och ska gå till val tillsammans med MP – ett beslut som rivs upp när andra tunga partiföreträdare går emot statsministern offentligt. Löfven, å sin sida, mumlar och svamlar vidare, i desperata försök att försöka släta över de diametralt olika viljor han försöker gå till mötes samtidigt. Det är inte utan att man börjar känna sympati för statsministern med sitt närmast omöjliga uppdrag.

Dick Erixon beskriver situationen inom S som något som börjar närma sig inbördeskrig. Och den stora frågan är – vad händer om Löfven låter makten gå sig ur händerna vid extravalet i mars? Klarar Socialdemokraternas självbild som statsbärande parti ett så tungt nederlag?

En sak är i alla fall säker – just nu ser inte Alliansen ut att stå nära ett sammanbrott. Däremot verkar Socialdemokraterna ha uppenbara problem med att leva tillsammans.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4SVT, DN 1, 2, 3, 4

Fler om , , ,

Folket får en sista chans att rösta rätt

Strax efter valet reciterade jag som hastigast Bertolt Brechts dikt Die Lösung, som skrevs i samband med arbetarupproren i Östberlin 1953. Då, konstaterade Brecht med viss ironi, hade folket förverkat politikernas förtroende och det enklaste vore att välja ett nytt. Folk alltså.

Samma ironiska konstaterande av att folket förlorat politikernas förtroende, infinner sig efter Stefan Löfvens beslut att utlysa extraval – detta som en följd av att demokratin spelat ett synnerligen fult spratt med hans regering och den omsorgsfullt framförhandlade budget som undersåtarna skulle föräras under kommande år. Nu blev Löfven nesligt snuvad på konfekten när Sverigdemokraterna istället valde att rösta på Alliansens budget – och krisen var ett faktum.

Men istället för att ta på sig ansvaret för misslyckandet, valde Löfven att skylla allt på andra. Det var rasisterna i SD som i armkrok med Alliansen drog undan mattan för den älskade samarbetsregeringen. Och i sitt raseri valde statsministern att utlysa nyval – för att säkerställa att inte Alliansen skulle få chansen att göra en tidig comeback.

Det har skrivits pixelkilometer om maktspelet och analyser av vad resultatet av valet den 22 mars kan komma att innebära. Men det är få som uppmärksammat det kanske viktigaste budskapet som allt detta sänder till Sveriges väljare: att de röstade fel. Kaoset är ytterst väljarnas fel, som röstade på ett rasistiskt – eller enligt vissa till och med neofascistiskt – parti (även om det senare epitet inte är helt oomstritt). Så istället för att ta konsekvenserna av ett undermåligt politiskt hantverk, en uppsjö av klavertramp och en i många avseenden usel budget, väljer alltså S-MP-regeringen att upplösa parlamentet.

Nu ska man alltså välja sig ett nytt folk, eller åtminstone dressera det befintliga till att rösta rätt, i förhoppning om att de denna gång stoppar rätt valsedel i urnan och skickar iväg Socialdemokraterna mot gamla 40-procentsnivåer igen. Precis som det var på den gamla goda tiden, när Sverige i princip var en enpartistat och S kunde styra och ställa i lugn och ro utan käbbel.

Och om det ändå inte fungerar, alltså om folket envisas med att rösta på fel partier, så vankas det hårdare tag. Ett första steg blir att möjligheten för partier att taktikrösta begränsas, och därmed ska det bli möjligt för minoriteten att styra över riksdagsmajoritet utan att behöva förankra sina förslag hos tillräckligt många partier.

Allt detta görs i ett enda syfte: att de etablerade partierna ska slippa ha kontakt med SD. Valframgången för detta parti gör uppenbarligen att allt demokratiskt vett och analysförmåga lämnat såväl Alliansens företrädare som regeringen. Att begränsa röstningsreglerna i Riksdagen må lösa ett akut problem just nu, men det är samtidigt första steget ut på ett sluttande plan. För vad händer om (eller snarare när, om S och Alliansen fortsätter som nu) Sverigedemokraterna blir största parti? Då skulle samma regler innebära att en SD-budget skulle antas utan behov av en riksdagsmajoritet.

Att bädda för en sådan minoritetens diktatur, är att tigga om framtida problem genom att bygga in en tidsinställd bomb i systemet. Som tur är finns det fortfarande politiker, som förra MP-språkröret Peter Eriksson, som lyckas hålla huvudet kallt och påpeka hur galet det är

För vad man ska komma ihåg i denna infekterade situation där invektiv och etiketter haglar, är att 13 procent av svenskarna faktiskt inte är rasister. De flesta röstade inte för SD, utan emot de etablerade partierna, och därför är SD-framgångarna mer att betrakta som ett symptom på att något är allvarligt fel i det svenska samhällsbygget. Det är som ett stort öppet och varigt sår – men istället för att tvätta rent och sätta in antibiotika så står S/V/MP och Alliansen där och lindar in det i alltfler lager med gasbinda. Hudfärgad, så att det inte ska synas. Fast därunder fortsätter förstås infektionen att sprida sig.

Som av en händelse har en av Löfvenregeringens tungviktare, Margot Wallström, nu gett sig in i nyvalsdebatten och funderat på om det kanske ändå vore bäst att kasta Miljöpartiet under bussen för att locka väljarna att rösta rätt. Och Wallström har de facto mer erfarenhet än någon svensk politiker av sådant maktspel efter åren i Bryssel, där hon som kommissionär arbetade med ordföranden Jose Manuel Barroso för att driva igenom det impopulära Lissabonfördraget 2008. Ett land, Irland, anordnade en folkomröstning om fördraget, vilket utmynnade i ett nej. Det fick EU:s makthavare att hamna i smärre panik, eftersom avtalet krävde att samtliga unionens medlemmar ratificerade det. Lösningen: Irland tvingades hålla ytterligare en folkomröstning året därpå, där landets invånare efter massiv propaganda till slut röstade rätt, och fördraget gick igenom.

I TV-inslaget ovan förklarar Wallström hur detta agerande är viktigt för demokratin.  Hennes svar, om än förvirrade, ger en ganska bra inblick i vad som rör sig i huvudet på politiska eliten.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: