Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Sverigedemokraterna (sida 1 av 2)

Man bör vara försiktig med vem man stämplar som faktaresistent

Faktaresistens och är faktaförnekelse är begrepp som blivit omåttligt populära på senare tid, i spåren på debatten om fejkade nyheter och Donald Trumps chockseger i det amerikanska presidentvalet. Epiteten används därför flitigt av allt från politiker till ministrar och mediechefer som en stor och tung påk att drämma i huvudet på meningsmotståndare som tycker fel. Det handlar alltså inte primärt om fakta, vilket man ju skulle kunna tro, utan snarare om att upplevelsen och tolkningen av de fakta som åberopas anses vara fel.

Det kanske bästa exemplet på hur man inte bör använda de bägge F-orden kom i helgen, när SD återigen hamnade i blåsväder. Denna gång efter att ha kritiserat SMHI för att ha en alarmistisk agenda och att det statliga företagets klimatforskningsbidrag därför borde skäras ner med 700 miljoner, enligt partiets miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen.

Inte oväntat utbröt stor förstämning, framför allt i Miljöpartiet, där miljöminister Karolina Skog reagerade just med att kalla SD;s talesman för faktaresistent. Vilket kanske inte är ett alldeles bra debattknep i just detta fall. För vad SD-talesmannen baserade sina uttalanden på var Kungliga vetenskapsakademins klimatutlåtande från 2015. Ett uttalande som KVA i sin tur bygger på på FN:s klimatpanels, IPCC, senaste rapport (AR5). Det konstateras att koldioxid- och temperaturökningen de senaste 50 åren delvis beror på mänsklig påverkan, men att det i dagsläget inte är möjligt att säga exakt i vilken omfattning.

KVA bedömer även att temperaturhöjningen vid slutet av seklet kommer att hamna på 1-4 grader C jämfört med förindustriell tid, och att havsnivåerna förväntas stiga med 40–60 centimeter fram till år 2100. Emellertid finns det idag ingen möjlighet att veta med någon säkerhet i vilken ända av dessa skalor som det är mest troligt att vi landar.

Ovanstående är, oavsett vad miljöpolitikerna anser, de enda fakta vi har att gå på idag. Resten är bedömningar, prognoser eller kvalificerade gissningar. Vi vet helt enkelt inte säkert ifall det kommer ifall våra barnbarn kommer att ha det 1 eller 4 grader varmare – bara att temperaturen kommer att stiga, att vi bidrar till uppvärmningen – och att det är angeläget att hejda utsläppsökningen.

Så när vice statsministern och MP-språkröret Isabella Lövin anklagar Kinnunen för att ägna sig åt horribel faktaförnekelse, så är det egentligen KVA hon ger sig på. Så här sade ministern till Aftonbladet:

– Det är oerhört oroväckande att man nu börjar prata om att det finns osäkerheter och ifrågasätter forskare. Och det visar varför det skulle vara så farligt om SD skulle styra över Sveriges myndigheter.

Möjligen är det detta som fått KVA att idag gå ut med ett pressmeddelande för att förtydliga var vetenskapen står i frågan. Akademin hänvisar till sitt senast publicerade uttalande (pdf), där det aktuella forskningsläget redovisas, tillsammans med alla de osäkerheter som finns. Ett uttalande som avslutas med följande slutsats:

Tyvärr har vi ännu inte tillräcklig kunskap för att med någon större tillförlitlighet beräkna vad som kommer att hända med klimatet i framtiden. Man kan inte utesluta att det finns andra hittills förbisedda naturliga eller antropogena effekter på klimatsystemet, som antingen ökar eller minskar inflytandet av de stigande koncentrationerna av växthusgaser.

När det gäller SMHI och de klimatprognoser som vädertjänsten tar fram för att vägleda kommuner i det lokala klimatarbetet, är det värt att komma ihåg att denna typ av prognoser betraktas som  osäkra även av IPCC:s experter. Osäkerheten är alltför stor för att de globala cirkulationsmodellerna ska kunna appliceras på regioner. Och då ska man komma ihåg att de minsta regionerna som IPCC sysselsätter sig med är kontinenter och världsdelar – alltså mångdubbelt större än SMHI:s lokala klimatscenarier som är nere på landskapsnivå.

Det är förvisso att gå för långt att anklaga SMHI för att ägna sig åt propaganda – men lokala klimatprognoser är och förblir tveksamt använda pengar. Om dessa dessutom används som beslutsunderlag för att styra framtida kommunala stadsbyggnadsplaner, ja då är man ute på riktigt osäker mark.

Lennart Bengtsson, Sveriges mest välmeriterade klimatforskare och en av ledamöterna i Kungliga vetenskapsakademin, skrev för inte så länge sedan just om klimatmodellernas osäkerhet på Uppsalainitiativets blogg:

SMHIs down-scaling av klimatsimuleringar om 100 år är imponerande och visar i detalj och med utmärkt grafik hur klimatet kommer att bli både i Östergötland och Västerbotten. Detta är ovärderligt för kommunernas klimatexperter och planerare som arbetar febrilt för att undvika framtida översvämningar och skogsbränder. Allmänheten är i goda händer i det goda samhället.
Tyvärr är det ända inte så bra som det ser ut. Väder och klimat kan inte förutsägas som en följd av kaosteorin och hur det framtida klimatet kommer att bli får vi först veta när vi är där. Inte ens om vi vet exakt hur mycket växthusgaser det kommer att finnas hjälper ändå detta inte.

Vi kan alltså konstatera att även professor Bengtsson är faktaförnekare i MP-ministrarnas värld.

Man må ha olika uppfattning om hur akut klimathotet är, vilka beslut vi behöver ta för att vända utvecklingen och i vilken utsträckning en svensk flygskatt kan inspirera omvärlden att följa efter. Men det är ganska magstarkt att drämma till med nedsättande nedsättande epitet som faktaresistens när det faktiskt är just fakta som diskuteras. Sådana dumheter riskerar bara att slå tillbaka, och öppnar dörren för att Sverigedemokraterna plockar åt sig intitiativet i ytterligare en fråga.

Som om de nu behövde fler.

Intressant?

Fler om , , ,

Publicera och bli dömd

Efter förra helgens stora DN-reportage, där den åldrade moderatledaren Ulf Adelsohn och hans hustru, förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, fick agera illustration för tesen att överklassen på Östermalm gått och blivit Sverigedemokrater, har vågorna gått höga i nätets åsiktsindustri. Debatten handlar om förtroendet för journalistiken: Har objektiviteten kastats överbord av DN och övriga medier för att istället ersättas av åsikter – det som ibland kallas agendasättande journalistik?

Egentligen tror jag inte det. Däremot har gränslandet mellan nyhets- och opinionsjournalistien blivit allt luddigare. I forntiden, då jag utbildade mig till journalist, existerade relativa höga skyddsvallar mellan åsikter och nyhetsrapportering. Ledarskribenterna höll sig på sin kant (ledarsidan) medan resten av tidningen ägnade sig åt konventionell nyhetsbevakning.  En bra story publicerades, oavsett vems ömma tår som det råkades trampas på. Eller som det brukar heta:

Publish and be damned.

Idag har denna uppdelning mellan åsikter och nyhetsrapportering i det närmaste försvunnit. Gränsen mellan opinionsjournalistik och ”objektiv” rapportering på nyhetsplats är ofta flytande, och svår att urskilja ens för oss som jobbar i branschen. Det är en utveckling som pågått i ganska många år, men den har förstärkts av framväxten av sociala medier som Twitter och Facebook. Dessutom är det ett medvetet val från mediehusen. Åsikter är billiga att producera och genererar debatt och klick, den nya medieekonomins hårdvaluta, medan nyhetsjakt och grävande tar tid och ger för låg ROI, return on investment. I alltmer slimmade organisationer är det därför naturligt att premiera tyckande framför faktabaserade nyheter.

Samtidigt liknar den traditionella journalistiken alltmer en krisbransch i stil med varvs- och tekoindustrin på 70-talet. Knappt en vecka går utan nya varsel om uppsägningar på redaktionerna – och de som trots allt anställs förväntas leverera 20 artiklar om dagen. Det är kanske därför vi inte hör så mycket av dessa nyhetsjournalister på Twitter och Facebook – hur skulle de hinna med det också?

De som däremot hörs och syns desto mer är åsiktsjournalisterna, de som är anställda för att ha en åsikt. Och i frånvaro av nyhetsjournalisterna på Twitter och Facebook (det finns givetvis undantag) blir det de förra som också formar allmänhetens bild av vad mediebolagen står för. En ledarskribent på DN, SvD, Expressen eller Aftonbladet är ju inte anställd för att bedriva objektiv nyhetsförmedling – tvärtom. När Wolodarski skriver en ledare gör han det för driva DN:s socialliberala agenda – på samma sätt som de texter Aftonbladets, Expressens och SvD:s ledarskribenter publicerar syftar till att driva en uttalad ideologisk linje.

Problemet är att allmänheten oftast inte klarar att göra denna distinktion mellan å ena sidan nyhetsjournalistik och å andra sidan opinonstexter. Särskilt inte som medierna har själva bidragit till att sudda ut gränsen mellan dem. Ledarredaktioner börjar göra nyhetsreportage, och plötsligt tillåts en reporter på SVT uppträda som ledarskribent på nyhetsplats. (Public service är i detta avseende ett kapitel för sig själv, som kräver ett eget blogginlägg. Minst.)

Resultatet av denna hopmixning av åsikter och fakta blir inte oväntat att förtroendet dalar för nyhetsredaktionerna. Men istället för att fråga sig varför det sker, går redaktionerna till närmast ursinniga motattacker mot dem som brister i tillit. Mediekritik brunstämplas, trots att det faktum att fler idag litar mer på Google än de stora tidningarna borde stämma till djup eftertänksamhet och självrannsakan.

För snart sex år sedan skrev jag om utvecklingen mot ett mer amerikanskt medielandskap, där stora delar av journalistiken är hårt politiserad – ta bara kanaler som Fox News – men där tittarna är fullt medvetna om detta förhållande. I Sverige har läsare och tittare traditionellt förväntat sig att medierna – framför allt public service – ska spegla nyhetshändelser objektivt.

Kanske behöver vi, som jag skrev om 2010, en slags varudeklaration även på journalister. I alla fall på dem som kallar sig agendasättande.

 

 

Nåväl. Om vi går tillbaka till makarna Adelsohn, visar det sig att surfandet på fulsajter långt ifrån är begränsat till före detta kulturministrar på Strandvägen. Sveriges största redaktioner är likaledes frekventa besökare på Sveriges största hatsajt.  Göteborgs-Posten leder Avpixlatsurfandet,  tätt följd av Sveriges radio. Vilket förstås är helt i sin ordning – i researchsyfte kan man som journalist inte vara för fin för att undvika informationskällor bara för att de råkar drivas av folk som har helt andra åsikter än en själv – och det inkluderar antidemokratiska och rasistiska åsikter.

(Observera att grafen ovan visar fem dagars medietrafik till den där sajten, och mätningen har gjorts mellan den 16 och 21 mars, det kan se annorlunda ut idag.)

Att DN inte syns, beror sannolikt att företaget blockerat sin avsändardata så att besök därifrån inte kan spåras via Mediacreeper. Jag har dock svårt att tro att inte vare sig Björn af Kleen eller hans chefredaktör varit inne och researchat inför den stora granskningen av sju procent sverigedemokrater på Östermalm är på väg att ta över stadsdelen.

För övrigt skriver Patrik Oksanen  klokt om mediernas förtroendekris på Hela Hälsingland. Och Dagens medias avpolleterade publisher Mats Edman drar igång ett nytt projekt som ska satsa på mindre tyckande och mer Excel.

Publish and be doomed?

Intressant?
Fler om ,

Julchocken: SD är de nya Socialdemokraterna

novus_sd

Grafik: TV4/Novus

Opinionsmätningarna har duggat tätt de senaste dagarna, och utvecklingen av svenskarnas partisympatier har sannolikt inte gjort det enklare för de bägge regeringspartierna att koppla av i julhelgen. Miljöpartiet är nere på Liberalernas siffror, och Socialdemokraterna har passerat Juholtnivån. Samtidigt fortsätter Sverigedemokraterna att växa, och är nu mycket nära både socialdemokraterna och moderaterna – i en av mätningarna var SD näst största parti.

Men det som sannolikt framkallar störst panik hos S, är hur många av det gamla arbetarpartiets egna kärnväljare som det senaste året valt att lämna Löfven för Åkesson. Var fjärde LO-medlem sympatiserar idag med SD, visar mätningarna, och bland män är över 30 procent SD:are. Det vill säga att LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson idag leder Sveriges största organiserade sammanslutning av Sverigedemokrater. Hur länge dessa medlemmar finner sig i att kallas för nazistfascistrasister och riskera uteslutning kan man fråga sig – detta är i alla fall det enda sätt som fackföreningen så här långt svarat på väljarflykten från moderpartiet till SD.  Istället för att ägna sig åt självrannsakan, skickar LO fram sin egen toppekonom Sandro Scocco att bevisa vilken toppenaffär flyktingkrisen är för landet – och därmed fackets medlemmar – samtidigt som  LO-ledningen lägger miljoner på reklamfilm med budskapet är att SD är rasistfascistnazister. Därmed hoppas ”Kålle” att avhopparna ska skrämmas tillbaka tillbaka till Socialdemokraterna.

Lycka till med det.

För den smutsiga lilla hemligheten är ju att Sverigedemokraterna lockar väljare från LO-kollektivet, eftersom partiet i allt väsentligt står för nära nog allt som varit viktigt för fackföreningsrörelsen i modern tid. Fackföreningarnas själva ranson d’etre har varit och är att försvara sina medlemmars löner och förmåner, och så långt det går stoppa låglönekonkurrens. Det är faktiskt inte så många år sedan som byggfacket skanderade ”go home” vid ett husbygge i Vaxholm där utländsk arbetskraft hyrts in.

Så när det gamla arbetarpartiet, S, i spåren av flyktingkris och hundratusentals nyanlända som måste slussas ut på arbetsmarknaden, så sakteliga öppnar för att skapa en ny marknad av låglönejobb, så är LO-medlemmarna givetvis medvetna om var dessa jobb kommer att hamna – i transportsektorn, i byggsvängen, inom vård- och omsorg, i kommunerna och i restaurangbranschen. Alltså just där som LO har sina största förbund, de flesta med medlemmar som knappast kan betraktas som högavlönade. LO-medlemmarna misstänker, kanske inte helt ogrundat, att regeringspartierna trots löften om motsatsen nu kommer att ställa grupper mot varandra som det heter. Det börjar redan märkas här och där. Att få en tandkäkartid kan på vissa håll nu innebära årslång väntan, och redan idag plockar kommuner bort lägenheter från bostadskön för att ge nyanlända tak över huvudet – något de givetvis måste göra, eftersom Sverige är förpliktigat till att inte ställa människor på gatan. Men vi kommer inte ifrån att svaga grupper kommer att ställas mot varandra.

Detta är naturligtvis inget som riskerar drabba välbetalda samhällsdebattörer och underhållare i Stockholms innerstad, som inte bara kan unna sig ett par extra pizzor och ett tv-abonnemang i månaden, utan dessutom har pengar för att köpa sig både privata försäkringar och bostadsrätter till barnen när det är dags för dessa att lämna boet. Det privilegiet har dock inte sjukvårdsbiträdet i Stockholms ytterområden – hen som litade på att samhällskontraktet gällde och att det allmänna en dag skulle hjälpa barnen att hitta nånstans att bo. Nu etablerar sig insikten om att det kommer att krävas miljoner av egna besparingar.

Så kommer då ett parti som tycker exakt som facket (och S) en gång i tiden gjorde. Som säger sig vilja försvara folkhemmet och välfärden mot yttre konkurrens, som vill stoppa låglönejobben, som vill reglera arbetsmarknaden så att de som redan är inne i systemen försvaras mot dem utanför. Det kanske inte är helt förvånande att många lockas av dessa förenklade budskap – särskilt som inget annat parti hittills visat sig ta oron på allvar.

Ja, Sverigedemokraterna har bruna och nazistiska rötter – det är ett faktum vilket vi påminns om ständigt och jämt – men vid sidan av partiets extrema migrationspolitik är det ett i alla avseenden socialkonservativt parti, inte alls olikt det  Socialdemokraterna var var för bara 20-25 år sedan.

Visst, även Moderaterna har tappat stort till SD – framför allt i valet 2014 – men då ska man hålla i minnet att många socialdemokratiska LO-medlemmar gick över till M under Reinfeldts första år, då Moderaterna sågs som det nya arbetarpartiet. Nu drar de alltså vidare till SD.

Socialdemokraterna och LO har alltså en hel del att jobba med efter julledigheten, för att uttrycka det milt. Till att börja med borde de inse faktum: Att S i praktiken har spruckit och att det nu existerar två ”socialdemokratiska” partier.

Det ena leds av Jimmie Åkesson.

Intressant?

Fler om , ,

Väljarna har fått lära sig att de egentligen är sverigedemokrater

Chockvågorna efter den färska Yougov-mätningen, som krönte SD till Sveriges största parti, håller fortfarande på att fortplanta sig genom den politiska samhällskroppen. Fortfarande befinner sig många i förnekelsefasen, andra har så smått börjat vakna, medan vissa befinner sig i full panik inför utsikterna att Jimmie Åkesson snart – eller kanske redan – leder Sverige största parti.

Fast ändå: de har nu fått skörda vad de sått, alla de politiker, debattörer och Twittertyckare som aldrig försuttit en chans att kalla sina åsiktsmotståndare för fascister och rasister. Som aldrig missat ett tillfälle att utpeka motståndaren som SD-troll i smyg. Som aktivt begravt all diskussion i de frågor som en majoritet av svenska folket anser vara de viktigaste för de folkvalda att faktiskt lösa med argumentet att diskussionen i sig själv ”gynnar SD” eller att debattören fiskar i grumliga vatten. Det har till och med gått så långt som att ledarskribenters musiksmak numera anses vara skäl att placera dem på samma planhalva som Åkesson.

Detta beröringsskräck, detta ängsliga positionerande, detta ständiga stigmatiserade har blivit fullkomligt  förödande för det offentliga samtalet. Varje människa – politiker eller medborgare – som ens nuddar vid det faktum med att Sverige riskerar en storskalig systemkollaps som en följd av att rekordstort antal flyktingar och anhöringinvandrare ska beredas bostäder, svenskundervisning, läkarvård och – framför allt – jobb, riskerar att bli omgående förvisad till det bruna hörnet av en aggressiv debattmobb. Är du orolig för att handgranaterna regnar i centrala Malmö? Lågpannade SD-kräk! Har du inte fattat att våldet minskar?

Och ifall någon känner en ängslan för att det växer upp 100-tals kåkstäder runt om i landet medan stadsparkerna förvandlas till offentliga toaletter – ställ vederbörande i det bruna hörnet direkt, utan att passera gå. När förorter brinner och flera delar av landet allt mer antar skepnaden av en failed state, där beväpnade gäng kastar bomber på polisen och ambulanser inte längre vågar rädda nödställda  – då går tyckonomerna i spinn och vill förbjuda ordet ”förort” istället för att föreslå lösningar på själva problemet. Den som talar om missförhållanden i orten måste ju trots allt vara Sverigedemokrat, innerst inne.

Så nu står vi där. Ledande politiker och  rättrådiga debattörer har tillsammans lärt den svenska väljarkåren att  de frågor som de tycker är angelägna att lösa – just de frågorna är sådana som hör hemma hos Sverigedemokraterna och ingen annanstans. Särskilt framgångsrika i konsten att visa sina egna medlemmar på dörren har LO varit, där SD nu är största parti.

Själva vill ”statsbärarna” S och M inte alls befatta med jobbiga problem, utan ägnar sig i stället åt att lugnt och metodiskt flytta runt däcksstolarna. Eller mer konkret, de debatterar färg på plåster eller föreslår sovmorgon i gymnasiet.

Med Decemberöverenskommelsen befäste sju av åtta partier, svart på vitt, dessutom att det bara fanns ett oppositionsparti som den eventuellt missnöjde under rådande förhållanden kunde rösta på – ett budskap som verkar ha framgått tydligt. Genom långt och enträget arbete har sjuklövern  slutligen lyckats övertyga var fjärde svensk att de hör hemma i SD.

Termen ”nyttiga idioter” har fått en helt ny innebörd.

Fotnot: Jag avskyr SD och skulle aldrig nånsin fundera på att lägga min röst på ett parti med sina rötter i nynazismen. Samtidigt inser jag att den exempellösa framgången för partiet inte handlar om att folk faktiskt sympatiserar med partiet – opinionsframgångarna är istället ett kvitto på att något på allvar har gått sönder i Sverige.

Fotnot 2: Bara att behöva författa en dislaimer som den ovan bevisar om något hur dysfunktionellet debattklimatet egentligen är.

Intressant?

Fler om , , ,

Provokation med en doft av 30-tal

Dammet börjar så sakteliga lägga sig efter veckans absolut viktigaste händelse nationellt – och globalt –  om man ska döma av den massiva mediebevakningen. Jag syftar förstås på SD:s sällsynt lyckade annonskampanj på en t-banestation i centrala Stockholm. Ett mycket billigt budskap (i alla bemärkelser) som genom massiv uppmärksamhet i samtliga mediekanaler lyckades nå ut till hela svenska folket – för ett par ynka hundratusen.

Och med den magnifika avslutningen, där en hord av demonstranter och ”antirasister” stormar ner i t-banan och sliter bort affischerna – allt dokumenterat på film – nås det absoluta crescendot i denna välregisserade propagandaoperation. Det är bara att motvilligt gratulera Sverigedemokraterna, som nu kan se fram emot ytterligare ett par procent i väljarsympatierna. Buskapet har nått ut: Partiet är numera det enda som tar ställning i en fråga – tiggeriet – där de vet att ungefär hälften  av svenskarna är för ett förbud. Övriga riksdagspartier hukar sig och har som bekant ingen egentlig åsikt alls.

Flera har jämfört stämningsläget vi befinner oss idag med 30-talets Tyskland, när Hitler och hans nationalsocialister kom till makten, och Sverigedemokraternas framfart i opinionen. Det är förstås fel av många skäl. Visserligen har SD mörkbruna rötter, och det finns säkerligen nassar eller ex-nassar kvar i partiet, men att utmåla i princip var femte svensk som nazist är knappast en konstruktiv reaktion.

Vad som däremot verkar upprepa sig från 30-talet är vänsterns ryggmärgsmässiga reflexer som svar på det bruna hotet: Att dra ut på gatorna i regelrätt strid mot sin motståndare. Med attacker mot SD:s budskap, kombinerat med hot och fysisk misshandel av motståndarna ska folk skrämmas till att inte rösta på rasisterna, är tanken. Det funkade som bekant inte då, och det funkar inte idag heller. Det enda som händer är att den stora massan av normala, hyggliga medborgare hukar sig i ett alltmer minerat debattklimat – och därmed lämnas fältet fritt för extremerna att styra det offentliga samtalet.

Twittraren Victor Strömgren (som beskriver sig som socialist) uttryckte det överlägset bäst av alla under den kväll då alla spärrar verkade släppa i trakterna av Norrmalmstorg:

Och det är förstås så det ligger till. Vi verkar inte kunna lära oss av historien, och upprepar samma fel gång på gång. Istället för ett öppet demokratiskt samtal kring svåra frågor, lämnar vi både problemformulering och lösningar till dem som är absolut sämst på att hantera dem.

Det finns för övrigt många frågetecken kring den våldsamma stormningen av T-Östermalmstorg, där en journalist (verksam för en SD-anknuten tidning) misshandlades och en romsk kvinna blev spottad i ansiktet, åtminstone enligt filmer från demonstrationen. Det är dock något som inte känns helt autentiskt med dessa inspelningar. Om man tittar närmare på exempelvis den sekvens där en romsk kvinna går runt bland demonstranterna och tigger, dyker som en händelse Jan Sjunnesson – som jobbar för SD-anhängarnas husorgan Avpixlat och arrangerade Pridemarschen genom Järva – upp och trycker en stor sedel i hennes pappmugg med kommentaren det är du värd. Detta alltså sagt av en anhängare av just det parti som annonserar i t-baneuppgången strax intill med buskapet att tiggeriet ska förbjudas. Filmen ser i detta avseende helt klart ut att vara regisserad. Då kan man fråga sig – finns det något mer i den som är arrangerat? Finns det något som inte är regisserat?

Problemet med till synes dokumentära filmer, som samtidigt är partsinlagor, är att det aldrig går att veta säkert. Att en journalist misshandlas är mycket allvarligt, men kan vi verkligen lita på att inte också denna händelse var riggad på förhand (även om själva attacken var autentisk)?

Var kanske hela kalabaliken som vi såg i tisdags kanske en välregisserad pjäs, med rollerna färdiga på förhand, ägnad att få största möjliga genomslag?

Vi ska inte tro att Putin och hans trollfabrik är de enda som behärskar konsten att sprida desinformation som lätt får fäste i medierna. Såväl ”våldsvänstern” som ”brunhögern” verkar numera behärska denna gren ganska väl.

På det sättet är det nog lite 30-tal i luften.

Läs också: Den hälsosamme ekonomisten, Ledarsidorna.se, SVT Debatt, Motpol

Fler om , , ,

Dubbelstöten mot Löfven och Alliansen

Vi var nog många som höjde ordentligt på ögonbrynen när Jimmie Åkessons vikarie, Mattias Karlsson, tillsammans med den finanspolitiske talespersonen Oscar Sjöstedt inte bara fick alla svenska mediers totala uppmärksamhet i 15 minuter, utan avslutade den långa föreläsningen om svensk migrationspolitik med att begrava regeringen Löfvens budget. SD förklarade att partiet efter noggranna övervägningar beslutat att stödja Alliansens förslag – vilket logiskt sett borde leda till om inte extraval så i alla fall regeringsombildning.

Men SD, som i Jimmie Åkessons frånvaro verkar ha slipat knivarna och vässat partiets strategi ordentligt, ger inte bara Löfven en rak höger – utan även Alliansen. För även om de fyra borgerliga partierna efter ett nyval skulle få uppdraget att bilda regering, skulle Sverigedemokraterna fälla även den om flykting- och integrationspolitiken ligger fast, alltså den som både S och Alliansen sedan länge anslutit sig till. Åtminstone om SD behåller vågmästarrollen efter nyvalet (och partiets popularitet lär inte minska bland supportrarna efter dagens smocka mot ”etablissemanget”).

Detta lämnar alltså alla övriga partier i ett närmast omöjligt läge. Om de samarbetar över blockgränserna för att stänga SD ute, träder Sverigedemokraterna in i rollet som den enda svenska oppositionen, och kommer sannolikt att växa ännu mer. Och att bilda regeringskoalitioner där Miljöpartiet är i princip omöjligt, eftersom SD ser som sin uppgift att jaga ut MP från varje konstellation där partiet har inflytande.

Lika illa blir det om Alliansen – eller delar av den – i morgon avstår från att rösta för sin egen budget i någon slags solidaritetsmarkering för att förvägra SD inflytande – något som givetvis skulle innebära slutet för det borgerliga samarbetet, och ett direkt erkännande av Sverigedemokraterna som enda oppositionsparti. Det vill säga precis vad SD vill. Hur motståndarna än gör, så tjänar Sverigedemokraterna på det.

Stefan Löfven, statsministern som satt oss i den här situationen med sitt usla regeringsförhandlande – där MP och V fått ett oproportionerligt stort inflytande över välfärdspolitiken, ekonomin och energifrågorna – avsade sig dock allt ansvar i en intervju strax efter nederlaget. Löfven meddelade att bollen nu ligger hos de borgerliga. Vilket i klartext innebär att Sveriges statsminister i princip har abdikerat från sin post, och nu lägger ansvaret för att driva landet på Alliansen, genom att avstå från att rösta på sin egen budget.

Det är djupt tragiskt att SD kom att få den maktposition som partiet har idag – men lika tragiskt är det att vi saknar ledande politiker hos både S och Alliansen som klarar att stå upp emot dem när det blåser snålt. Framför allt sådana som inte försöker skylla ifrån sig när de egna planerna slår fel.

Det är inte utan att man ser tillbaka på Göran Perssons tid vid makten med en viss nostalgi.

Intressant?

Fler om , , , ,

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

 

En omvänd skönhetstävling

Migrationsverket släppte i dagarna sin uppdaterade prognos, som pekar på att fler flyktingar än nånsin kommer att söka sig till Sverige kommande år. En mottagningorganisation som redan är mycket ansträngd, kommer att få ännu större problem – och kostnaderna kommer givetvis att bli ännu ett antal miljarder högre än vad finansminister Magdalena Andersson prognosticerade i sin två veckor gamla budget.

Och den stora och brännande frågan för Stefan Löfvens regering just nu är om han alls kommer att få igenom denna budget i Riksdagen. (Själv är han, och finansministern Magdalena Andersson, av någon anledning övertygade om att de borgerliga riksdagsledamöterna nog ändrar sig och väljer den gröna knappen för att ”unga ska få jobb” istället för att gå arbetslösa.)

Problemet för Andersson och Löfven är att allianspartierna sedan länge deklarerat att de kommer att lägga fram en gemensam budget – med start kl 09.30 idag – något som onekligen vore ganska meningslöst om de inte själva tänkte rösta på den. Därför kommer allianspartierna att säga nej till Löfvens budget, som alltså bara kan överleva ifall Sverigedemokraterna gillar den. Och med tanke på de senaste veckornas uttalanden från partiets företrädare, verkar SD redan ha beslutat sig för att rösta ner Löfven när det blir dags att rösta om budgeten i december.

Så långt verkar ju allt enkelt, men i dagens politiska situation är emellertid det som inte sägs ofta mer intressant än det som kommuniceras. För snart två veckor sedan uppmärksammades det lite i förbigående att den nya budgeten innehåller ett område där kostnadsökningen inte överraskande är mycket kraftig – migration och integration. Jämfört med 2014 hamnar kostnaderna  runt 12 miljarder högre nästa år, eller nära hälften av de budgetförstärkningar på 25 miljarder som aviserats. (Siffror som alltså redan är inaktuella.)

Denna budgetbomb har inte nämnts annat än i förbigående, eftersom Voldemortdoktrinen råder. Istället har fokus riktats mot i sammanhanget rena felräkningspengar som dragits in från Medelhavsinstitut, eller några miljoner som satsas på förortskultur.

Ingen ska dock inbilla sig att Sverigedemokratierna och Åkessons vikarie inte håller full koll på budgeten – krona för krona som det brukar heta på modern politikerprosa. Det som driver kostnaderna är framför allt de rekordstora flyktingströmmarna från Syrien och Irak, och de platser på anläggningsboenden som Migrationsverket tvingas hyra av diverse välfärdsoligarker, som genom att ta ut hotellpriser just nu tjänar miljarder på desperata människor på flykt undan mördarband och terrorister.

För SD bygger som bekant hela partiets politik på att stoppa flyktingströmmarna, därför kommer partiet givetvis att nagelfara alliansens stundande skuggbudget. Kommer M, FP, C och KD att satsa mer eller mindre på migrationspolitiken än regeringen? Och kommer de att bryta sig loss från den tidigare migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet, som slöts av Fredrik Reinfeldt som ett sätt att stoppa SD från att få inflytande, men som samtidigt innebar en avsevärt generösare migrationspolitik än tidigare s-regeringar bedrivit?

En överenskommelse till vilken Socialdemokraterna nu anslutit sig, och med tanke på arkitekterna bakom densamma – regeringspartnern MP – ges det knappast utrymme för ändringar i liggande S/MP-budget.

Vad som stundar är alltså en slags bisarr omvänd skönhetstävling där det block som satsar minst på migration kan räkna med SD:s röst. Inget av partierna kommer att prata öppet om denna politiska gisslansituation, men vi kan vara säkra på en det blir en högljudd svekdebatt där brun gegga i monumental mängd kommer att kletas på det block vars budget går segrande ur striden.

Om Alliansen i sin budget som det spekulerats däremot skulle lägga sig på samma nivå som S/MP-regeringen – eller högre – för att på så sätt desarmera SD:s möjlighet att bedriva utpressning, kan vi konstatera att Alliansen fortsatt hedrar Miljöpartiöverenskommelsen, trots att den nya regeringen kastat de flesta andra blocköverskridande uppgörelser överbord.

I praktiken innebär det att väljarna får bekräftat att det endast finns två alternativ att välja mellan på:  MP:s närmast nyliberala migrationspolitik, eller Sverigedemokraternas nollvision för flyktingar. Det finns ingen alternativ plan C, D eller E, eftersom både Stefan Löfven och Allianspartierna bestämt sig för att just denna mycket komplicerade fråga – hur vi ska kunna få fram utbildning, jobb och bostäder till nära 100.000 nyanlända – ska lämnas till Riksdagens två ytterlighetspartier att hantera.

Den vettskrämda tystnaden från partierna, där ingen politiker från vare sig alliansen eller vänsterblocket verkar vågar ta i frågan med tång, gör att vi har en situation där en liten minoritet bestämmer Sveriges politik i en av våra verkligt stora frågor. Och just nu är det MP med 6,9 procent av rösterna, som styr. Svansen vajar på hunden.

Detta är det nog ganska många väljare hos både S och M som har en del synpunkter på. Samtidigt som de bägge statsbärande partiernas ledare hoppas att problemet ska försvinna om de bara tiger tillräckligt länge.

De närmaste veckorna kommer att bli intressanta.

Intressant?

Fler om , , , ,

Valkompasserna visar hur visionslösa partierna är i EU-politiken

valkompass_ab

Aftonbladets valkompass. Här blev jag miljöpartist ena gången, och Sverigedemokrat den andra. Observera dock att samtliga av mina rekommenderade kandidater kommer från PP…

Har långt om länge tagit mig tid att fylla i en av alla dessa valkompasser, för att få reda på vilka partier som står mig närmast i EU-valet om fyra veckor. Inte för att jag skulle behöva hjälp med att hitta en lämplig kandidat – jag har sedan länge bestämt mig för att rösta på Piratpartiet – utan för att jag rent allmänt är nyfiken på om det finns något parti som tycker ungefär som jag  när det gäller Sveriges framtid inom EU. Jag tycker själv att jag är hälsosamt EU-skeptisk: Den fria rörligheten för såväl kapital, varor och arbetskraft är bra, men jag är starkt emot en ökad överstatlighet och tycker att alldeles för många viktiga beslut fattas av ovalda byråkrater i Bryssel, som istället borde avgjorts på hemmaplan. Att EU ska detaljreglera hur många vindkraftverk Sverige ska ha, att vi tvingas betala miljarder i miljöskatter på 100 procent ren vattenkraftsel eller att vår svenska sjöfart straffbeskattas via det jobbdödande svaveldirektivet, är bara några exempel på lagstiftning där jag känner att EU har passerat gränsen för vad vi ska acceptera.

Så jag fyllde i Aftonbladets och SVT:s valkompasser, eftersom dessa är inriktade just på EU-valet. Resultatet? Jag som aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att vare sig rösta på Miljöpartiet, Centern eller Sverigedemokraterna vår veta får veta att det är just dessa partier ligger närmast mig i EU-valet.

Det känns som ett hån.

Men det är nog inte mig det är fel på – utan det faktum att de etablerade partierna uppvisar en närmast total avsaknad av visioner för hur Sverige ska fungera tillsammans med EU de närmaste fyra åren. Om man som jag redovisat har klara och tydliga åsikter om att EU roffat åt sig  alltför mycket makt på nationalstaternas bekostnad – då hamnar jag alltså automatiskt i samma hörna som extremistpartierna SD och Vänsterpartiet. Problemet är bara att bägge dessa partier är populister – i Sverigedemokraternas fall dessutom skrämmande okunniga om vad EU egentligen står för. De fångar bara upp ett missnöje och försöker kapitalisera på det.

valkompass_svt

I SVT:s valkompass blev jag plötsligt moderat – och kristdemokrat…

Samma sak med Centern, som utsett sig själva till integritetens försvarare, trots att de röstat för såväl FRA som Datalagringsdirektivet – det senare på EU:s order. Piratpartiet, de enda som slagits för att stoppa övervakningssamhället, hamnar längst ner på min lista över lämpliga partier att rösta på (både i Aftonbladets och SVT:s test). Trots att jag på en direkt fråga angav att det var detta parti jag kunde tänka mig att rösta på.

Men tyvärr är det just så här som det svenska politiska landskapet ser ut idag. De stora, etablerade partierna ägnar sig åt viskleken och avslöjar så lite som möjligt om vad de vill (vilket kanske är lika bra, eftersom den yttersta målet egentligen bara är att roffa åt sig makt). Kvar för oss som faktiskt är politiskt intresserade står bara missnöjes- och populistpartier.

Vad valkompasserna visar är alltså inte min politiska tillhörighet – utan de politiska partiernas oronbedövande visionslöshet och feghet.

Vi borde vara värda bättre. Framför allt i ett val som på avgörande punkter är betydligt viktigare än vårt eget riksdagsval i höst. Tre av fyra lagar stiftas i Bryssel (och Strasbourg), och att i det läget lämna walk-over till enfrågepartier och extremister är ett gigantiskt misslyckande för våra etablerade partier.

Intressant?

Andra om valkompasser: Anders Johansson Heinö, Politologerna, Enligt min humla,  Metro, G-P

Fler bloggar om , , , ,

SD-framgångar, antal pirater och att skarva med statistik

Bild från DN:s nätupplaga.

Med statistik kan man som bekant bevisa i princip vad som helst, och metoden med att lägga olika trendkurvor bredvid varandra för att visa på korrelation, används flitigt av politiker, aktivister och forskare. Särskilt vanligt är detta i den internationella klimatlarmsindustrin (som just nu samlas i Qatar) och fenomenet brukar kallas för körsbärsplockning. Men det används också flitigt i politiken, för att bevisa allt från ökad barnfattigdom till misslyckad arbetsmarknadspolitik – och nu har alltså även Dagens nyheter hängt på körsbärsplockartrenden.

I en artikel knyter tidningen idag ihop Sverigedemokraternas opinionsframgångar på senare tid med varselvågen inom industrin. Detta bevisar man genom att visa upp ett diagram som illustrerar antalet varsel från hösten 2010 fram till idag. På slutet sticker kurvan iväg i en rejäl hockeyklubba, samtidigt som antalet arbetslösa ökar dramatiskt.

Och eftersom de bägge kurvorna följer varandra, måste den ena förstås vara avhängig av den andra, eller hur?

Tyvärr inte. Dels kan det finnas helt andra orsaker till att SD firar framgångar för tillfället – partiet har till exempel stått i rampljuset som inget annat på senare tid – och dels måste man jämföra statistik över längre tid än bara två år för att kunna uttrycka sig med någon slags statistisk säkerhet. Correlation doesn’t imply causation, som jänkarna säger.

Och gör man det, dvs tittar på ett diagram som sträcker sig längre tillbaka i tid, framträder körsbärsplockningen tydligt. Diagrammet ovan kommer via Karl Avedal (@slopedcurve på Twitter) och jämför SD-sympatierna med antalet varsel från 2006 och framåt. Säga vad man vill, men inte är det lätt att gräva fram någon slags överensstämmelse mellan de där bägga kurvorna.

Hela artikeln påminner om den gamla Internetklassikern från Church of the Flying Spagetti Monster, där det minskade antalet pirater i världen korrelerade perfekt med den globala uppvärmingen från slutet av 1700-talet och framåt. Lösningen på klimatproblemet är alltså enklare än vi tror – få ut fler pirater på världshaven!

Det skulle säkert gå att göra ett diagram där antalet fartygskapningar utanför Somalias kust under en viss tidsperiod kan uppvisa en likhet med Jimmie Åkessons popularitetsssiffror.

I övrigt har naturligtvis Daniel Swedin helt rätt när han skriver att arbetarklassen, och ”vanliga jobbare” analyseras ur något slags übermenschperspektiv – som om de vore dumma i huvudet och inte har fårmåga att tänka själv. Fast sådana analyser är ju typiska för DN, en tidning som alltid fungerat som överhetens megafon.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2 ,3

Andra bloggar om , ,

Rapport: Att lämna Euron en bra affär

Om någon trodde att den gemensamma valutan var räddad, i och med fulspelet kring den grekiska skuldnedskrivningen – tänk om. Greklands problem, liksom Italiens, Portugals, Spaniens och Irlands, har nämligen samma huvudorsak: den gemensamma valutan. Och så länge EU krampaktigt håller fast vid att försvara Euron, kommer Europas länder drabbas av ständigt nya sparpaket, ökad arbetslöshet och negativa tillväxttal. Men att lämna Euron skulle innebära en kris mångdubbelt större än de påtvingade krispaketen ställer till med, har vi fått lära oss. Därför måste skuldtyngda länder i Sydeuropa härda ut under bördan av ekonomiska svältkurer och av EU mer eller mindre påtvingade teknokratregeringar.

Men det behöver inte alls vara sant. En ny rapport (PDF) från analysföretaget Lombard Street Research, beställd av nederländska PVV (Partij voor de Vrijheid) slår fast att Nederländerna faktiskt skulle tjäna ekonomiskt på att lämna Euron och återinföra den gamla nationella valutan, Gulden.

Slutsatsen i rapporten är att den gemensamma valutan kraftigt har skadat Nederländernas välstånd. Den holländska ekonomin har exempelvis vuxit med endast 1,25 procent årligen sedan Euron infördes, jämfört med 3 procent per år under de 20 åren som föregick Euron. Rapporten jämför också med två snarlika länder utanför Eurozonen, Sverige och Schweiz, vars tillväxt årligen legat på 2,25 respektive 1,75 procent.

Att lämna Eurosamarbetet skulle kosta Nederländerna upp emot 51 miljader Euro (455 miljarder kr), men denna kostnad är ändå mindre än de 75 miljarder Euro (670 miljarder kr) som landet behöver pumpa in i försvaret av den gemensamma valutan.

Och även om dessa siffror gäller Nederländerna, är det inte en särskilt avancerad gissning att samma förhållanden gäller även andra länder som är med i den gemensamma valutan.

Att hålla ihop Eurozonen, däremot, kommer att kosta minst 1.300 miljarder Euro. Detta förutsatt att de allra mest optimistiska prognoserna slår in. Går det sämre, och även Spanien och Italien behöver hjälp med någon slags skuldavskrivning, kan notan bli så hög som 2.400 miljarder Euro, eller fyra gånger kostnaden för att ”rädda” Grekland och Portugal.

Charles Dumas från analysföretaget Lombard Street Research, kommenterade rapporten så här i en intervju:

 “The difficulties of the eurozone are dynamic and complex but we believe that our report, based on careful statistical analysis, points towards a growing likelihood that the eurozone cannot survive in its current form.”

Att rapporten, trots sitt explosiva innehåll inte blivit särskilt omskriven beror med största sannolikhet på att det är Geert Wilders, Nederländernas motsvarighet till Jimmie Åkesson, som beställt den. Wilders är uttalad motståndare till islam, och han och hans parti anses allmänt som högerextrema.

Vi har exakt samma problem i Sverige. Det enda partiet som intar en kritisk hållning mot EU och den gemensamma valutan är tyvärr Sverigedemokraterna.

Det är synd och skam – vårt förhållande till EU, Euron, den europeiska räddningsfonden och den ständigt växande överstatligheten är alldeles för viktiga frågor för att tas över av ett litet extremt parti som SD. Är det beröringsskräcken som gör att inget annat politiskt parti vågar ifrågasätta de galopperande galenskaperna från Bryssel?

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: