Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: terrorism (sida 1 av 3)

Sverige har inte varit naivt, det är regeringen som valt att titta bort

Efter flera dagars frånvaro från offentligheten – mitt under brinnande terrorhot – kunde man lätt få intrycket att Stefan Löfven lämnat över statsministerposten till Anders Ygeman i smyg. Men så stod han där i talarstolen, statsminister Stefan Löfven. Sedan vi träffade honom senast har det hänt en hel del, bland annat är risken nu stor för att Sverige utsätts för en terrorattack. Samtidigt flaggar Migrationsverket för att alla sängar nu är slut, och flertalet av de drygt 10.000 flyktingar som söker asyl varje vecka nu får förbereda sig att möte den annalkande svenska vintern boende på gatan. Eller vad de nu kan fixa på egen hand.

”Sverige har tyvärr varit för naiva”, deklarerade Löfven i sitt tal, där han aviserade att det nu skulle bli hårdare tag. Ett uttalande som inte bara är felaktigt, utan ett direkt hån mot alla dem som gång på gång varnat för den ohållbara situation som landets regering genom sin brist på handlingskraft försatt oss i. Nu när den efterlyste Daesh-terroristen Mutar Muthanna Majid konstaterats ha tagit sig från Syrien via Tyskland in i Sverige – uppenbarligen utan att någon polis på vägen reagerat – skyller alltså statsministern på att Sverige varit naivt. Inte han själv, utan vi andra. Och främst den tidigare regeringen.

Statsmannamässigt?

Hur Löfven, i rollen som Sveriges statsminister, totalt lyckats undgå alla larmrapporter om alla risker och hot som Sverige haft att hängande över sig under ett stort antal år, är obegripligt. Gång på gång har terrorforskare som Magnus Ranstorp och Magnus Norell varnat för att svenska terrorresenärer haft svängdörrar in och ut från landet. Men istället för att lyssna, har makthavare och debattörer gjort allt föra att brunstämpla experterna och istället hittat på sina egna hemmasnickrade lösningar på problemen. Som att erbjuda mördarna förtur till jobb och lägenhet i förhoppning om att detta skulle få dem att sluta skära halsen av folk.

Samma politiker har informerats, gång på gång, om den uppseendeväckande slappa svenska hanteringen av pass – en slapphet som göder den allt mer lukrativa flyktingsmugglarindustrin.

Raden av exempel kan göras längre, men den springande punkten är denna: Sverige har inte varit naivt, det är regeringen som inte lyssnat på varningssignalerna. Eller ännu värre, den har valt att aktivt titta bort och undvika att agera alls, i en slags from förhoppning i att problemen skulle försvinna av sig själv. En modus operandi som varit utmärkande för regeringen Löfvens första dryga år vid makten.

När det gäller kontrollen av våra gränser är det värt att påminna om att det till för bara någon vecka sedan i princip existerade en öppen gräns mellan Sverige och Turkiet. Tusentals så kallade transitflyktingar släpptes in i landet, vid sidan av de asylsökande, utan någon som helst kontroll. Vissa av dessa, till exempel avhoppare från irakiska armén, var på väg till Finland, men de flesta försvann utan spår från myndigheternas radar.  Redan den 10 oktober slog gränspolisen larm om situationen, då man iakttog hur flyktingar som kom med tåget möttes upp av okända som försvann med dem. Inget gjordes, trots de uppenbara risker som föreligger med att låta individer från krigshärdar passera fritt över gränsen utan att veta ett dugg om vilka dessa är.

Sannolikt är det till största del människor som bara vill skapa sig ett bättre liv långt från krig och våld, men det kan givetvis finnas ett fåtal som har helt andra agendor, kanske daesh-sympatisörer som tagit sig hit i skuggan av de stora flyktingströmmarna. Detta är något som säkerhetstjänster i exempelvis Storbritannien varnat för under drygt ett års tid. Men fram till för ett par dagar sedan viftade regeringen bort alla sådana farhågor med att det var att gå främlingsfientligas ärenden.

Så sent som Igår meddelade turkisk polis att åtta terrorister gripits när de försökt ta sig till Europa under sken att vara flyktingar.

Inte nog med detta – fram till helt nyligen stödde regeringen de frivilliga som hjälpte dessa transitflyktingar, det vill säga personer som alltså rent juridiskt uppehåller sig i landet i strid med utlänningslagen. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke besökte ett av dessa transitboenden på Södermalm så sent som den 2 november och legitimerade med sin närvaro därmed verksamheten. Trots att hennes regeringskollega, inrikesminister  Anders Ygeman, bara några dagar tidigare aviserat att människor som vistas i landet utan att ha sökt asyl – eller fått avslag på sin ansökan – omgående ska avvisas.

Så när Löfven säger att Sverige varit naivt, är det inget annat än en förolämpning mot alla dem som varnat för följderna av regeringens politik – eller snarare avsaknaden av en sådan. Det är Löfvens regering som sovit och dragit benen efter sig. Många har krävt ordning och reda, men talat för döva öron.

Vad det beror på finns det säkert olika förklaringar på – förnekelse ligger väl närmast till hands – men att regeringen aktivt valt att titta bort och därmed ytterligare förvärra en av Sveriges värsta kriser i modern tid, står utom tvivel. Det är ett ansvar som faller tungt på Löfvens axlar.

Och är det något vi absolut inte behöver i denna svåra tid, är det naiva politiker.

Intressant?

Fler om , , , ,

Fel ordval riskerar att gynna extremisterna

Efter de vidriga terrordåden i Paris, är det värt att notera att Frankrikes president Hollande i princip slutat med att använda ”IS” för att istället gå över till det begrepp som används om mördarsekten i Mellanöstern – Daesh. Något som även USA:s utrikesminister John Kerry gjort. Och nu har debatten också kommit till Sverige – vilket är utmärkt. Oavsett om Daesh betyder någåt annat än IS eller inte.

Fördelarna med att använda den till synes mer neutrala benämningen Daesh – i alla fall för oss i väst – uppges vara att undvika gå terroristernas ärenden, något som vi mer eller mindre omedvetet gör när vi kallar gruppen för Islamiska staten. Daesh må ha ambitionen att etablera en stat, ett kalifat som sträcker sig från Bagdad till Rom, men det är knappast en målbild som vi ska hjälpa till att etablera i våra medier. Daesh är och förblir ett mördarband, som visat stor förmåga att ta livet av obeväpnade civila. Däremot har de inte så mycket att sätta emot när de möter en motståndare som skjuter tillbaka – något som de kurdiska försvarsstyrkorna bevisat gång på gång, nu senast vid befrielsen av Sinjar. Och som den amerikanske försvarsbloggaren Adam Pattersson skrev så sent som i fredags i en djupare analys, är Daeshs chanser till överlevnad relativt små. Vid varje strid Daesh än ger sig in i, blir resultatet nämligen högar av döda – på terroristernas sida  – och det finns sannolikt inte obegränsat med kanonmat att importera från västvärlden för att fylla igen luckorna.

Men det finns fler ord och begrepp som vi också borde tänka på hur vi använder i samband med terrorgruppen.

Exempelvis rapporteras det, trots Daeshs upprepade militära fiaskon och motgångar på nog nära samtliga fronter, ofta om terrorgruppens stora ”militära”  och ”strategiska” förmåga, senast i SVT:s direktsändning från Paris i helgen. Detta är gravt missvisande, eftersom det inte krävs någon större militär förmåga för att skjuta ihjäl obeväpnade konsertbesökare. Dessutom misslyckades tre av terroristerna i Paris med att utlösa sina bombbälten vid rätt tillfälle (något vi givetvis ska vara mycket tacksamma för). Att upphöja självmordsbombingar bland oskyddade och obeväpnade civila till något slags intelligent militär strategi är dels att ge mördarna ett erkännande de inte förtjänar, dels att det etablerar en rädsla för att det är en slags närmast oövervinnerlig fiende vi möter. Vilket faktiskt inte stämmer.

Lika illa är det när tidningar och tv oreflekterat benämner förbrytarna som ”IS-krigare” eller ”ˆIS-soldater”. En soldat mördar inte civila – eller ens sin motståndare om hen inte är tvungen till det.

Olyckligt är också hur vi gång på gång får läsa om hur Daesh avrättat fångar. Detta är inte bara språkligt fel, eftersom en ”avrättning” är en myndighets verkställande av dödsstraff. Den utmäts efter att en förövare ställts inför rätta i en domstol och dömts till döden. (Sedan kan man förstås tycka att det är barbariskt att döma folk till döden över huvud taget, så som görs i USA). Att skära huvudet av  kristna på en strand i Libyen eller bränna fångar levande i burar har inget med avrättningar att göra. Det är bestialiska mord och ska benämnas precis så. Att välja juridiska begrepp som ”avrättning” förminskar dessa barbarers brott, samtidigt som terrorgruppen upphöjs till att besitta någon slags erkänd rättskipande myndighet.

(Observera att The Guardian här väljer att använda det mer korrekta ”mördade”.)

Ovanstående dåd var ett solklart exempel på kallblodigt mördande – precis som det var kallblodiga mördare som slog till i Paris och släckte 100-tals människoliv i fredags. I tv fick vi emmerltid höra att terroristerna skjutit och dödat massor med ”oskyldiga”, vilket också känns som ett märkligt ordval. Det implicerar nämligen att det också borde ha funnits skyldiga på plats – i så fall skyldiga till vad?

(Nu är detta förstås bara ett exempel på hur språket används utan några egentliga analyser av hur orden uppfattas, naturligtvis menar inte SVT:s utsända att det fanns folk som förtjänade att dö.)

Men återigen, orden är viktiga – om de urvattnas riskerar vi att normalisera barbariet. Eller i värsta fall gå terroristernas ärenden.

Det måste vi upphöra med.

Intressant?

Fler om , ,

Medhjälp till fildelning – värre än stöd till folkmord

Det mesta har förvisso redan skrivits om det nya handlingsprogrammet mot våldsbejakande extremism, signerat Stockholms stad, det som går ut på att curla krigsförbrytare och terrorturister genom att (i alla fall  som det framstår i strategidokumentetet) erbjuda  gräddfil till jobb och bostäder när de kommer hem, helt utmattade efter månader av slitsam halshuggning och påfrestande massvåldtäkter. Inte oväntat infinner sig ett stort antal moraliska frågor som en följd av denna kommunala välvilja – framför allt som den rödgrönrosa Stockholmsmajoriteten säger sig kämpa för feminism, mot rasism och för allas lika värde. I just detta fall ser det emellertid ut att vara fullt i sin ordning att begå, alternativt aktivt eller passivt medverka till, systematiska övergrepp mot kvinnor från religiösa minoriteter i Levanten. För detta är inget som något som kommun och socialtjänst ska bry sig om,enligt socialborgarrådet Ewa Larsson (MP). ”Det är polisens uppgift utreda brott”, förklarade hon för SVT:s reporter innan hon sprang iväg och vägrade svara på fler frågor.

Strategidokumentet, som alltså klubbades i förrgår, innebär alltså att dessa krigsförbrytare inte bara löper obefintlig risk att ställas inför rätta för sina brott när de kommer hem till den ”civilisationen” (om Stockholms stad numera kvalar in som ”civilisation” längre kan förstås diskuteras), de ska dessutom erbjudas specialbehandling, på skattebetalarnas bekostnad. Sjukvården ska ställa upp med gratis omplåstring för dem som skadat sig i strid – ja, dokumentet förminskar faktiskt deltagande i terrordåd och folkmord och kallar det rätt och slätt för ”strid” – och när de fått läkarhjälp och tillfrisknat, ska slaktarna eller deras lakejer slippa stå i bostadskön som andra stockholmare.

Konsekvensen blir således att halshuggning, massvåldtäkter och kidnappning ser ut att belönas med jobb och bostad, även om det självklart inte är intentionen från de välmenande lokalpolitikerna. (Att hemvändarna skulle tvingas till terapi för avprogrammering, är inget krav – men de ska däremot slippa att bli stigmatiserade.)

I en sevärd debatt på Aftonbladet TV försökte s-företrädaren Azadeh Rojhan Gustafsson (S) att försvara hemvändarstrategin: ”Som alla som begått brott måste de få en chans att återanpassa sig till samhället”, sa hon – under det att bilder från hur IS vandaliserade historiska världsarv i irakiska Nimrud rullade i bakgrunden. Motdebattören Hanif Bali (S), satte ord på det de flesta av oss förmodligen kände:

”De ska kallas för landsförrädare, det är precis vad de är”.

Men åter till Stockholms stad och terroristcurlingen. Ett av de bärande ursäkterna för att de hemvändande inte kan låsas in, utan istället få förtur i bostadskön, är enligt Ewa Larsson att man inte vet vilka som faktiskt begått brott under vistelsen i Syrien eller Irak. Detta är förvisso sant, men låt oss sätta detta uttalande i ett historiskt perspektiv – och jag ska redan här triggervarna: Jag kommer att blanda in Hitler. Vilket jag i detta avseende vågar påstå  är en lämpligare parallell än den Göran Greider gjorde igår.

Under Nürnbergrättegångarna 1946 dömdes en lång rad av nazister. Vissa av dem var officerare, andra jobbade som bödlar eller hantlangare i utrotningslägren . Vissa var administratörer och satt vid skrivbord och skyfflade order, långt från fasorna i lägren.  Ett flertal av de senare dömdes ändå till fängelsestraff, det spelade nämligen ingen roll att de inte själv stått och vridit på gaskranarna. De var en del av Hitlers utrotningsmaskin – och fick ta konsekvenserna av sitt handlande.

Så bör det naturligtvis vara även för den som aktivt tar värvning i terrorsekter som IS, Al-Qaida, Al-Nusra, Islamiska Jihad eller vad de nu kallar sig. Den som går med vet på förhand – bland annat genom alla de vidriga filmklipp som läggs upp på Facebook – exakt vad dessa gruppers mål och medel är. Att halshugga, våldta, bränna människor levande eller kasta ner homosexuella från höga torn är inget som IS råkar göra i stridens hetta, det är en central strategi att bedriva etnisk rensning och mörda oliktänkare och religiösa minoriteter för att bereda plats åt de rättrogna i det islamistiska kalifatet.

Om man stödjer detta tankegods – oavsett vilken roll man har i organisationen – bör man ställas inför rätta, precis som nazibödlarna och deras medlöpare i Nürnberg. Och precis som i Tyskland efter 1945, borde hemvändarna mötas av obligatorisk avnazifiering, innan någon ens funderade på jobb och förtur till bostad.

Och när det gäller medhjälp till brott, kan vi gärna påminna oss om en rättegång som hölls i Stockholms tingsrätt för sex år sedan, då de fyra ansvariga bakom The Pirate Bay dömdes till mångmiljonböter och fängelsestraff. Att notera är att de åtalade inte fälldes för att ha spritt upphovrättsskyddat material själva, utan för medhjälp till fildelning. Affärsmannen Carl Lundström fick – efter överklagande till hovrätten – fyra månaders fängelse för ”medhjälp och förberedelse till brott mot upphovsrätten”, och den enda anledningen var att han hyrt ut serverplats i sitt webbhotell, Port 80. Peter Sunde, som fungerade som TPB:s pressansvarige, dömdes till åtta månader,  Gottfrid Svartholm fick ett års fängelse, medan den fjärde åtalade, Fredrik Neij, dömdes till tio månader bakom galler. De fyra dömdes också att gemensamt betala ett skadestånd till de drabblade filmbolagen på mastiga 46 miljoner kr.

Det hade onekligen varit intressant att se samma typ av hårda tag för medhjälp till brott när det gäller de svenska terrorresenärerna. Och om det nu är så att det inte finns något stöd i lagen för detta, borde den ändras omgående. Då hade vi sannolikt inte sett många hemvändare överhuvudtaget.

Men idag betraktas det alltså rent juridiskt som allvarligare att hjälpa någon att lägga ut en länk till upphovrättsskyddat material på webben, än att gå med i terrorsekter som skär halsen av både vuxna och barn och begår massvåldtäkter på kvinnor. Det förra brottet ger årslånga fängelsestraff och 46 miljoner i böter – det andra förtur till lägenhet och jobb.

Av denna anledning kan det vara svårt att känna något grundmurat förtroende för de rättskipande instanserna. Det är, som Nuri Kino skriver i SvD, att spotta i ansiktet på alla de anhöriga till offren som kräken lämnar efter sig när de åker hem för att vila upp sig.

Som jämförelse har Australien en helt annan inställning till terrorturisterna. Så här uttryckte sig premiärministern Tony Abbott i en intervju:

”If you go abroad to join a terrorist group and you seek to come back to Australia, you will be arrested, you will be prosecuted and jailed.”

Framför allt kunde man förvänta sig att  socialdemokraterna börjar frågan på allvar. Att Miljöpartiet lider svår brist på ryggrad och moralisk kompass är inget att förvånas över, men av ett parti som S borde vi kunna förvänta oss mer. Stefan Löfven borde, om inte annat av ren självbevarelsedrift, omgående boka möte med partikollegerna i Stockholm för att leda in dem på rätt spår. Allt annat vore ett misstag av historiska proportioner.

I Miljöpartiets Stockholm handlar förstås ”historiska misstag” om helt andra saker…

Intressant?

Fler om , , , ,

Libyen: Var är våra Jasplan nu?

För snart fyra år sedan drog EU och Nato ut i krig för att försvara rebeller och civila i Benghazi mot diktatorn Moammar Ghadaffi, vars styrkor hotade med massaker på civila i de östra delarna av landet. Då ställde Sverige solidariskt upp med våra Jasplan som utförde ett stort antal spaninsuppdrag över Libyen, så att Natos bombflyg sedan skulle kunna rensa vägen för… ja islamister, jihadister och folkmördare. Vi bombade alltså bort en diktator, men fick något ännu värre. Vilket väl om något illustrerar de uppenbara svårigheterna med att bomba fram demokrati.

I dagarna nåddes vi av nyheten om att Libyen i praktiken upphört att fungera som stat, och att terroristerna i Islamiska staten tagit kontroll över hamnstaden Darna och stora delar av Sirte. Och för att liksom fira dessa erövringar, valde de att skära halsen av 21 kristna egyptier, vars blod kroppar färgade Medelhavet rött.

Som vedergällning inledde Egypten, med stöd från arabiska grannländer som Jordanien och Förenade arabemiraten, flygbomningar av IS träningsläger och vapendepåer i östra Libyen. Men Egypten klarar, trots sin storlek, inte av att driva krig mot terroristerna i Libyen, samtidigt som man har ett islamitiskt uppror på Sinai att bekämpa. Därför vädjar nu landets president, Abdul Fatah al-Sisi, om internationellt stöd i kampen mot IS, i den sönderfallande stat som tidigare var Libyen.

Tragedierna som utspelar sig i Syrien och Irak, har dock fått Libyenkrisen att hamna  i medieskugga – detta trots att vi borde vara än mer oroliga för vad som händer där. Detta eftersom landet ligger precis på tröskeln till Europa och den terror och laglöshet som breder ut sig snart kan komma att bli ett direkt hot mot Europa. I Sverige är det dock tyst och ingen politiker – förutom KD:s Lars Adaktusson – andas ens om att vi borde bekämpa de bestialiska mördarbanden i Libyen. Något som ju borde vara vår moraliska plikt, med tanke på att vi själva bombade fram sönderfallet i ett av Nordafrikas till ytan största länder, och därmed ställde gigantiska mängder vapen och oljeinkomster till terroristernas förfogande.

Bekämpandet av IS i Libyen borde också ges hög prioritet av ett annat skäl. Efter IS senaste landvinningar kontrollerar nämligen organisationen människohandeln med båtflyktingar från Libyen till Europa. En våldsamt lukrativ verksamhet där varje flykting som IS kan knuffa ombord på en gammal skorv med destination norrut kan inbringa 10.000-tals kronor. Bara under de senaste dagarna har ett tusentals flyktingar i rangliga båtar räddats av den italienska kustbevakningen, och antalet flyende verkar allt mer utom kontroll.

Med denna väg rakt in i EU, öppnas helt nya möjligheter för IS att skeppa in jihadister i stor skala till Europa, genom att gömma dem ombord på flyktingskeppen, något som både italienska och brittiska underrättelsetjänster nu varnar för.

Räkna dock inte med att Sverige skickar ner några Jasplan denna gång för att slå tillbaka terroristerna – de är upptagna med att undvika att delta i en Natoövning i Estland.

Dessutom är det säkert mycket mer effektivt att försöka tala mördarna tillrätta med samtalskompasser.

Intressant?

Fler om , , , ,

Med ryggradslösheten som ledstjärna

Att kröka rygg kan med visst fog sägas vara en klassisk svensk nationalsport. I modern tid har vi som nation gjort mer än de flesta för att hålla oss utanför konflikter; Andra världskriget med de tyska permittenttransporterna och censurerade tidningar är bara ett av de historiska exempel på hur vi under hot om våld funnit det bäst att vika ner oss.

Det är dock tydligt att både det politiska och kulturella Sverige fortfarande är fast beslutet om kämpa om VM-titeln i ryggradslöshet. I gårdagens specialinsatta Agenda diskuterades – till synes på fullt allvar – frågeställningen om yttrandefriheten gått för långt. Ett ämne som den ena av debattörerna, författaren Ann Heberlein, gick all in på (46:30 in i programmet). Enligt Heberlein var det både onödigt och kränkande att reta upp minoriteter genom att rita rondellhundar –istället skulle det goda samtalet  lösa problemen med beväpnade radikala jihadister som mördar på våra gator. Alltså – bara vi kröker våra ryggar tillräckligt långt bakåt och inte gör något som kan uppfattas stötande, då slipper vi nog massakrer på svensk mark. PEN-klubbens ordförande – den andre av de två inbjudna debattörerna – nickade förbluffande nog instämmande åt detta resonemang.

Jag funderar lite på hur alla de svenska och danska judar, som kränker ett antal radikala jihadistiska dödskulter bara genom att finnas till, ska förhålla sig till denna tankebana. Har deras själva existens kanske gått för långt? Missbrukas den på ett sådant sätt att de själva får skylla sig när en beväpnad galning kommer och skjuter dem på öppen gata? Det skulle varit intressant om programledaren Camilla Kvartoft hade följt upp det Heberleinska spåret just i detta avseende, men i public service ska det ju helst inte riskera att bli dålig stämning.

Men Heberlein är i gott sällskap av våra politiker, som kulturministern Alice Bah Kunkhe. Kulturministern som ännu inte med ett ord yppat sitt stöd för en svensk konstnär som utsatts för upprepade mordförsök av den enda anledningen att han tecknat på ett sätt som retat upp extremister. Istället för att ge sitt helhjärtade stöd till yttrandefriheten och Lars Vilks rätt att rita vad f-n han vill, även om det är fult som stryk, utan att få en kula i huvudet, väljer Kunkhe enligt Heberleinsk modell det goda samtalet – med representanter för organisationer som gjort sig kända bland annat för sitt stöd till de terrorister som försökte mörda journalister på Jyllands-Posten. I detta sammanhang ekar statsministerns högtidliga ord om att stå upp för demokratin aningen tomma.

Dessa exempel på undfallenhet förbleknar i jämförelse med vår egen utrikesminister, som ifall Expressens uppgifter idag verkligen stämmer, vikt ner sig för kravet från Rysslands president Vladimir Putin om att hålla Sveriges jaktplan borta från estniskt territorium under den stundande övningen med Nato.

Här talar vi i så fall om ryggkrökande i en klass för sig själv – frågan är om Wallström inte har en lysande framtid i det svenska gymnastlandslaget.

Få klarar att vika sig i denna U-form och ta sig upp igen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Hur många vågar egentligen vara Charlie idag?

Efter dagens vidriga terrorattack mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo, som slutade med att tio journalister och två poliser miste livet, var världen snabb med att visa solidaritet med offren. Det dröjde inte många minuter förrän hashtaggen #jesuischarlie  dök upp på Twitter. I dagens slacktivism-samhälle går det ju snabbt att visa sitt deltagande och sympati – praktiskt nog utan att riskera vare sig liv, hälsa eller jobb. Vilket de tio journalisterna på Charlie Hebdo gjorde.

De jobbade för en tidning som slog vilt åt alla håll och inte räddes för att håna och baktala vare sig politiker, potentater eller religiösa fanatiker. I denna genre stod Charlie Hebdo tämligen ensam: Få andra tidningar – framför allt inga som betraktade sig som vänster – vågade publicera den typ av teckningar som blev döden för stora delar av redaktionen. Ett faktum som illustrerades utmärkt av brittiska The Telegraphs liverapportering av terrorattentatet, illustrerad med en pixlad bild på Charlie Hebdos omslag.

Den övervägande delen av den internationella pressen har nämligen sedan länge bevisat att den definitivt inte är Charlie. Självcensuren sitter djupt, vilket visade sig bland annat i reaktionerna på de famösa Muhammedkarikatyrerna som publicerades av danska Jyllandsposten 2006. Dessa teckningar ledde inte bara till att tidningen terrorhotades – publiceringen gav även upphov till en storpolitisk kris när stora delar av Mellanöstern exploderade i hat mot Danmark (och även Sverige drogs med). Exporten av danska (och  svenska) mjölkprodukter hotades, och ledande politiker var snabba med att ta avstånd från publiceringen – samtidigt som de mellan raderna närmast beklagade att de  inte kunde göra något åt den (upphovsrätt, pressfrihet, etc).

Vad som förvånade mest då var den massiva kritiken mot själva publiceringen, inte bara från makthavare utan även från ledande publicister, en kritikstorm som kom att överskugga mordhoten mot tidningens anställda. Få andra tidningar valde att återpublicera teckningarna, inte ens som illustration till vad själva affären handlade om. Anledningen som gavs var att illustrationerna var en kollektiv kränkning av alla muslimer, men sanningen är nog att de flesta helt enkelt var rädda för att själva hamna i skottlinjen för extremister och fanatiker. En av få tidningar som faktiskt gjorde det var just franska Charlie Hebdo – och det är sannolikt denna publicering för åtta år sedan som var själva orsaken till dagens massaker i Paris, inte de färskare hånen mot IS och dess ledare.

Vår undfallenhet mot hot och terror har dock gamla anor. Salman Rushdie, den brittiske författaren som levt under dödshot från mullorna i Iran sedan mer än 25 år efter att ha skrivit  boken ”Satansverserna”, har fortfarande ett pris på sitt huvud. Så sent som i september 2012 höjdes belöningen för att mörda Rushdie till 3,3 miljoner dollar. Och i al-Qaidas webbtidning Inspire förnyades hotet mot honom med en dödslista – som även innehöll namnet på den svenske konstnären Lars Vilks.

Detta sker alltså samtidigt som omvärlden för länge sedan förlorat intresset för Rushdieaffären och åter bjuder in de iranska medeltidsmännen till diplomatins finrum. Rushdie själv, som fick sitt liv förstört, skrev så här om sin situation i boken Den sista gisslan:

I resten av den fria världen handlar ’fallet Rushdie’ om yttrandefrihet och statsterrorism. I Storbritannien förefaller det handla om en man som måste räddas från konsekvenserna av sina egna handlingar. På andra håll vet människor att det skändliga brottet inte begåtts av mig utan mot mig. I vissa kretsar i mitt eget land hyser man den motsatta uppfattningen.

Mycket av denna attityd har även mött Lars Vilks, som även han lever under dödshot sedan han för ett antal år sedan framställde profeten Muhammed som en rondellhund. Han har blivit överfallen under föreläsningar, utsatts för mordbränder – och så sent som 2011 greps tre knivbeväpnade män från Göteborg som var på väg att söka upp Vilks i samband med en konstutställning.

Och trots att alla, politiker som publicister, bedyrat att de alla står upp för den svenska yttrandefriheten, står Vilks ganska ensam där ute i kylan. Ingen vill längre befatta sig med honom eller hans konst, och egentligen får han nog skylla sig själv när han kränker miljarder människor så där som han gjorde. Eller?

Detta är något att fundera på en dag som denna, när jag på Twitter läser uppskattade och retweetade inlägg om att vi inte ska publicera bilder på de som dog i Paris – istället uppmanas vi dela de bilder journalisterna mötte döden för.

Jag ställer mig stilla frågan om vi hade visat samma slags solidaritet med Vilks, ifall någon av hans angripare hade lyckats i sitt uppsåt. Hade vi delat hans rondellhund på samma sätt som Charlie Hebdos satirteckningar? Hade vi samlats i en gemensam manifestation under hashtaggen #jagarlarsvilks?

Till sist: Det är lätt att sätta sig på höga hästar, men jag vill i detta avseende upplysa om att jag aldrig någonsin skulle dela en Mohammedteckning eller publicera någon av Charlie Hebdos karikatyrer. Jag är alltså inte heller Charlie – det är jag för feg för. Eller kanske jag bara handlar strategiskt. För precis som de flesta journalister som har familj tänker man sig väldigt noga för innan man ställer sig i skottlinjen. Framför allt eftersom att vi vet att vi oftast blir lämnade ensamma där framme, utan någon som kommer till vårt försvar när det blir allvar.

Just nu ställer vi oss alla helhjärtat bakom det avskyvärda dådet mot Charlie Hebdo, vi sympatitwittrar och sörjer attacken mot pressfriheten. Men redan i morgon kommer själva dådet att så sakteliga glida in i bakgrunden, för att istället ersättas av den evighetslånga mediala diskussionen om hur det kommer att gynna extremhögern och Sverigedemokraterna.

Hur som helst, de flesta av oss är definitivt inte Charlie – och det är ett problem.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3

Fler om , , ,

Israels blockad mot Gaza gjorde Hamasledarna stenrika


Få vet exakt hur många tunnlar som terroristerna i Hamas egentligen grävt under Gaza, men uppenbart är att det underjordiska systemet varit avsevärt större och långt mer utbrett än vad armen (IDF) och Israels underrättelsetjänst kunnat föreställa sig. Och det är primärt av detta skäl som den nu avstannade Gaza-offensiven hållit på såpass länge jämfört med tidigare militära operationer i Gaza. Det har helt enkelt tagit tid för IDF att upptäcka och demolera tunnlarna (32 stycken enligt de senaste uppgifterna).

Inspektioner som gjorts på plats visar dessutom svart på vitt det som IDF hävdat under lång tid: Att ett stort antal civila byggnader – sjukhus, moskéer, skolor, vanliga bostadshus – haft omfattande tunnelsystem under sig Tunnlar professionellt byggda i betong och med elektriskt belysning. Underjordiska system vars grenar sträckt sig kilometervis under mark – ett flertal  in på Israeliskt territorium – och som använts dels för att skydda Hamasledare, dels för att lagra och/eller tillverka de raketer som avfyrats mot Israel.

Och framför allt skulle tunnlarna göra det möjligt för Hamas att anfalla mål djupt inne på israelsiskt territorium – i syfte att kunna ta israelisk gisslan och använda denna i utpressningssyfte,

Även Gazas centralsjukhus visade sig ha ett bunkersystem i källaren, som enligt uppgifter använts som Hamas ledningscentral. (Det är därför Hamasledarna hållit många intervjuer just på sjukhuset, något som dock aldrig rapporteras av reportrar på plats, eftersom Hamas förbjudit det.)

Men tunnelsystemet i Gaza är långtifrån nytt. Tunnlarna började byggas redan på 80-talet, då framför allt för att smuggla varor från Egypten som delar en 1,2 mil lång gräns mot Gazaremsan vid gränsstaden Rafah. Efter Hamas maktövertagande 2006 och den påföljande israeliska blockaden, intensifierades byggverksamheten och som mest fanns flera tusen tunnlar som användes för att smuggla allt från blöjor till lyxbilar till Gazaremsan.

Och eftersom Hamas såg till att ta ut skatt på allt smuggelgods – medan tull på varor från den legala importen tillföll den Palestinska myndigheten i Ramallah – blev flera höjdare i organisationen snabbt mycket rika och antalet dollarmiljonärer kan räknas i tusental. Israel Today skriver:

In recent media interviews, Professor Ahmed Karima of Al-Azhar University in Egypt noted that in recent years Hamas has blossomed into a movement of millionaires. According to Karima, Hamas can boast no fewer than 1,200 millionaires among its leadership and mid-level officials. That assertion was backed up by Palestinian leader Mahmoud Abbas, who in 2012 estimated the number of Gaza millionaires to be 800.

Hamasledaren Khaled Mashal är riktats av alla, och sägs vara god för inte mindre än 18 miljarder kr, enligt uppgifter i jordanska medier.

De nyvunna rikedomarna har gått befolkningen i Gaza spårlöst förbi. Istället har miljonerna använts till att köpa exklusiva bilar, lyxbostäder och fastigheter utomlands – och vapen förstås. Och samtidigt som folket led brist på allt, kunde höjdarna själva bedriva jihad i luftkondititionerade lyxlägenheter i Qatar, på tryggt avstånd från fattigdomen och misären i det Gaza som de själva  förvandlat till ett mål för Israels bomber.

Tunnelindustrin boomade under åren med israelisk blockad  och utvecklades snabbt till en av Hamas viktigaste intäktskällor. Som mest utgjorde smugglingen 30 procent av ekonomin, och 10.000-tals gazabor jobbade i tunnlarna. Det upprättades till och med ett tunnelministerium för att administrera intäkterna från smuggelverksamheten. Myndigheten betalade också ut ersättning till familjerna till tunnelarbetare som miste livet när tunnlar rasade eller svämmades över.

För ett par år sedan skrev jag så här om denna gigantiska underjordiska industri.

Omar Shabban, ekonom verksam vid den Gazabaserade tankesmedjan Palthink,berättar för BBC att så mycket som 500.000 liter bensin och 300.000 cigaretter smugglas in via tunnlarna – varje dag. Vissa av tunnlarna är stora nog att köra igenom – under 2011 fördes c:a 13.000 bilar in i Gazaremsan denna väg. Och den boomande byggindustrin i Gazaremsan är nästan helt beroende av byggmaterial och cement som smugglas in via tunnlarna. 10.000 personer är ”anställda” i denna tunnelekonomi, som gjort många förmögna (den palestinska myndigheten på Västbanken hävdar att många av Gazaremsans 600 nya miljonärer har smuggelverksamheten att tacka för sitt välstånd).

Men mest av alla tjänar Hamasregeringen på smugglingen. Den styr verksamheten och tar ut avgifter för varenda pryl som smugglas in via tunnlarna. En egyptisk källa som Asharq Al-Awsat talat med hävdar att tunnlarna idag har blivit en av Hamasregimens primära intäktskällor och i princip betyder ”liv eller död” för organisationen.

Därför skulle det givetvis vara ett tungt ekonomiskt avbräck om smugglingen plötsligt upphörde. Särskilt som tullavgifter från de c:a 250 lastbilar som kommer in dagligen på legitim väg vid israeliska Kerem Shalom, går direkt till den Palestinska myndigheten på Västbanken – inte till Hamas.

 

Vad man ska ha i minnet är att det är den israeliska – och på senare tid även den egyptiska – blockaden mot Gaza som gjort detta möjligt. Utan blockaden hade inkomsterna från gränshandeln tillfallit den palestinska regeringen under mahmoud Abbas i Ramallah istället. Därför har Hamas gjort allt för att stoppa denna ”vita” importen av varor, genom att helt enkelt lägga beslag på transporter när de kommit in i Gaza – och istället tvingat invånarna till att köpa från den Hamaskontrollerade svarthandeln. För de styrande i Hamas vore det alltså knappast något positivt om Gaza-blockaden lättade eller upphörde, snarare tvärtom.

Ett exempel på denna bisarra dubbelmoral är att Hamas vägrat att släppa in transporter med  ”sionistisk bensin” genom någon av de båda israeliska gränsövergångarna. Istället sålde Hamas sin egen insmugglade, och betydligt dyrare, bensin från Egypten. Samtidigt som den hårt prövade civilbefolkningen tvingats leva i fattigdom och en arbetslöshet på 40 procent, har Hamas lagt beslag på den cement som importerats via Israel till att bygga terrortunnlar istället för bostäder.

Resultatet efter den snart åtta år långa israeliska blockaden, som kom till till för att hindra palestinska extremister att föra in vapen till Gaza, fick alltså helt motsatt effekt: Den berikade just de terrorister man ville stoppa. Och med fickorna fulla av pengar kunde Hamas mer eller minera ostört bygga ut sin militära infrastruktur under jord, under Gazas sjukhus, moskéer och skolor, som undan för undan förvandlades till vapenupplag för raketer som köpts från Iran eller tillverkades på plats. När den israeliska operationen inleddes för en dryg månad sedan fanns därför fler raketer än nånsin på Gazaremsan – bedömningar pendlar mellan 15.000 och 20.000.

För den som är kritisk mot den israeliska blockaden finns här alltså ett utmärkt argument för att upphöra med den omgående.

Och även om IDF kämpat i en allt hårdare medial motvind för att upptäcka och förstöra terrortunnlarna – för varje civilit offer blir omvärldens fördömanden allt hårdare – är frågan om den riktigt stora game changern för Gazas framtid finns i Kairo. För sedan general Al-Sisi kom tog makten förra sommaren i en militärkupp där islamisten Muhammed Mursi avsattes, har Hamas inte bara förlorat en allierad. Organisationen hatas och föraktas av såväl den egyptiska ledningen som en majoritet av allmänheten, och inget skulle passa Egypten bättre än att Israel en gång för alla raderade ut extremisterna i Hamas – som ju är en del av det numera förbjudna Muslimska brödraskapet – från kartan.

Inslaget nedan ger en bra sammanfattning av känslorna i Egypten mot de styrande på Gaza.

Sedan maktskiftet i Egypten ligger också smuggelekonomin i ruiner. Al-Sisi beordrade redan i fjol att alla tunnlar mellan Sinai och Gaza skulle förstöras, vilket slagit hårt mot Hamas finanser. Mer än 1.600 tunnlar har förstörts av Egypten de senaste månaderna, de senaste så sent som för någon vecka sedan. Egyptens mål är, precis som Israels, att svälta ut Hamas och andra islamistgrupper, genom att hindra inflödet inte bara av vapen utan också av smuggelvaror till Gaza.

Det är här man ska hitta förklaringen till det hårda motstånd som Israel har mött på marken i Gaza – att försvara tunnlarna handlar om överlevnad för Hamas.

För utan pengar, ingen jihad.

Intressant?

Fler om , , ,

DN, SvD 1, 2

Putins lakejer utför massmord på civila – Moskva lägger beslag på bevisen

Visserligen ska man som journalist undvika ryktesspridning, men det verkar nu nu stå bortom allt rimligt tvivel att ryska separatister – eller rättare sagt terrorister – i ”Folkrepubliken Donetsk” ligger bakom neskjutningen av Malaysian Airlines MH17, med 295 personer ombord – varav ett 100-tal framstående Aids/HIV-forskare. Antingen av separatister med tillgång till och utbildning på avancerade luftvärnssystem – eller ryska operatörer som avfyrat missilen på uppdrag från separatisterna, i tron att det var ett ukrainskt transportflyg som sköts ned.

Oavsett vilket som är fallet, visar separatisternas skryt i sociala medier i går eftermiddag om att ett flygplan skjutits ner – en statusuppdatering som snabbt raderades (skärmdumpen ovan sparades innan uppdateringen togs bort) när det stod klart att det var ett civilt flyg som träffats, med hundratals döda som följd. Att notera i sammanhanget är att det inte var ryska separatister som stod för skrytet, utan den ryske medborgaren och agenten ”Igor Strelkov”, som tidigare var inblandad i invasionen av Krim och ledde de ”gröna männen” i samband med Rysslands maktövertagande där.

Dessutom vittnar inspelningar av avlyssnad radiotrafik på att planet otvetydigt sköts ner av separatisterna. Kyiv Post har en engelsk översättning av samtalet.

Som vanligt skyller Vladimir Putin på Ukraina, och att landet är ansvarigt för vad som händer på dess territorium. Problemet är bara att Ukraina inte har kontroll över hela sitt territorium längre – eftersom Moskva tillåtit och understött att ryska stridande och vapen hela tiden förs in via gränsen till de östra delarna av landet. Av de stridande i Donetsk utgörs nu allt fler av ryska ”frivilliga” – till exempel tjetjenska legosoldater – med tillgång till avancerade ryska vapensystem.

Och som vanligt ligger den nye tsaren i Moskva, hästlängder före väst i propagandakriget. Enligt uppgift lade separatisterna/terroristerna  redan igår beslag på flygplanets svarta låda, som innehåller svaret på vad som egentligen hände med MH17, samtidigt som de döda kropparna plundras och lämnas att ruttna i sommarhettan. Detta eftersom ukrainska räddningstjänsten inte tillåts komma fram till det ockuperade området där vraket finns – någon haveriutredning kan därför inte påbörjas. Och snart är det för sent att säkra bevis.

Samtidigt är den svarta lådan enligt uppgift redan på väg till Moskva, där de ryska haverimyndigheterna efter grundlig undersökning givetvis kommer att lägga fram övertygande bevis för att det var ukrainska fascister som höll i avtryckaren.

Precis som Jakob Ljungman vid tankesmedjan Frivärld skriver i SvD, behövs en kraftig nysatsning på ett psykologiskt försvar. Putins lakejer tillåts desinformera närmast ostört i sociala medier och komma undan med det oemotsagda. Vad värre är – desinformationen verkar ha letat sig in till och med i public service, som i gårdagens nyhetssändningar upprepade gånger lät sin Moskvakorrespondent okritiskt förmedla den huvudlösa konspirationsteorin om att Ukraina låg bakom nedskjutningen av planet i tron att det var Putins flyg – samtidigt som inget nämndes om det faktum att rebellerna själva skrutit om att de skjutit ner ett plan: Något som Carl Bildt informerade om i sändningm, men som möttes med kompakt misstro av programledaren.

Det är faktiskt rätt illa.

Intressant?

Fler om , , , ,

Putins totala förnedring av Obama

Vladimir_Putin_in_Japan_3-5_September_2000-22

Det är inte Obama som får spö här, men analogin är slående.

Svenska medier och politiker är som bekant obotliga Obama-fanboys, så ingen ska vara förvånad över att till exempel DN för sitt bästa för att släta över den totala förnedringen som USA:s president utsatts för av Vladimir Putin. För där Obama – och hans likaledes gravt inkompetente utrikesminister John Kerry – målat in sig i ett hörn med sin krigsretorik och behovet av att bomba Syrien med något som till slut utvecklade sig till en otroligt liten attack, steg den ryske presidenten fram som en statsman, och hittade en möjlig diplomatisk lösning på konflikten.

Eller rättare sagt – när Obama och Kerry beter sig som truliga tonåringar som nekas att leka med sina dyra vapen och krigsskepp, visar Putin och den ryska administrationen verkligt statsmannaskap. Medier i USA (och Sverige) försöker förgäves att släta över, genom att komma med efterhandskonstruktioner om att Obama minsann själv föreslagit detta under förra helgens G20-möte.

Men för den stora amerikanska allmänheten har Obama, för att uttrycka sig frankt, fått sin rumpa levererad på ett fat av Putin. Medier på högersidan av det politiska spektrumet skräder inte orden. Fox News anser att Putin är den som egentligen förtjänar Nobels fredspris. ”Högerspöket” Glenn Beck deklarerade att USA:s roll som supermakt tog slut igår.

Och oavsett om man har sina preferenser till höger eller vänster, kvarstår faktum – ingen president i modern tid har gjort bort sig mer kapitalt utrikespolitiskt än Barack Obama – inte minst i Mellanöstern där han hjälpt Al-Qaida att komma över vapen i Libyen, gett sitt aktiva stöd till ett islamistiskt maktövertagande i Egypten och nu är på god väg att ställa USA:s stridskrafter till förfogande för terroristerna i Syrien.

För övrigt är det idag, den 11 september, exakt ett år sedan terrorattacken mot USA:s konsulat i Benghazi, där ambassadören Chris Stevens dog, tillsammans med flera soldater ur konsulatets skyddsstyrka. Benghaziattacken skylldes snabbt av administrationen på en fejkad Youtube-video, men som CNN kunde avlslöja i somras var detta ett sätt att skyla över vad som verkligen hände. CIA använde nämligen konsultatet som en front för att smuggla vapen till rebellerna i Syrien. Vid attacken, iscensatt av Al-Qaida, stals 400 bärbara Hellfire-robotar, som bland annat kan användas för att skjuta ner civilt trafikflyg.

Dåvarande utrikesminister Hillary Clintons kommentar till händelsen var lakonisk: Vad spelar det för roll?

Att USA förlorat sin forna roll som världspolis och försvarare av demokrati, frihet och mänskliga rättigheter har aldrig varit tydligare än nu. Och att Ryssland och Putin samtidigt mitt i allt detta framstår som måttfulla och ansvarstagande är en historisk ironi av oändliga proportioner.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 SvD 1, 2, 3, 4

Hamas terror och rätten att försvara sig


Det finns all anledning att vara kritisk mot Israels bosättningspolitik på ockuperade områden (även om det är juridiskt omstritt vem de ursprungligen tillhör), behandlingen av palestinier på såväl Västbanken som i Gaza – varav det senare området befinner sig i blockad sedan kriget mot Israel 2008-2009 – och den insomnade fredsprocessen.

Antal raketer som Hamas och andra terrorgrupper skjutit mot Israel sedan årsskiftet. 2012 är på väg mot ett nytt beklagligt rekord.

Men detta är knappast ett försvar för att Hamas, Islamiska Jihad och en rad andra terrorgrupper sedan 12 års tid bombarderat södra Israel med raketer, något som vår utrikesminister Carl Bildt antyder på sin blogg. Sedan årsskiftet har mer än 1.000 missiler avfyrats mot israeliska städer och byar i syd, och beskjutningen trappades upp avsevärt under oktober och början av november. Bara under de senaste dygnen har mer än 350 raketer skjutits in mot Israel (se IDF:s blogg för uppdaterade siffror över antal missilträffar).

Och Hamas skjuter knappast missiler mot Israel för att de är missnöjda med ”fredsprocessen”. Hamas, en organisation som terrorstämplats av EU, USA och de flesta västländer, är nämligen inte ett dugg intresserad av att skapa fred med Israel. Hamas har egentligen bara ett mål: att förinta Israel och helst utrota dess ”ohyra” till invånare – något som organisationens företrädare upprepar så ofta de får tillfälle. Detta mål – att förinta Israel – delar Hamas för övrigt med Muslimska brödraskapet i Egypten (Hamas är en avläggare till MB), vars president Mohammed Mursi nu står inför det kniviga valet att antingen upprätthålla den mångåriga freden med Israel, eller ställa upp och hjälpa Hamasbröderna i Gaza.

Att Israel, liksom alla andra länder borde ha rätt att försvara sig mot terror, trodde jag i min enfald att de flesta var överens om, även Carl Bildt och svenska ledarskribenter. Men när man läser tidningarna får man lätt intrycket av att det är Israel som bedriver ett terrorkrig mot civilbefolkningen i Gaza – när det egentligen förhåller sig precis tvärtom. Under flera års tid har israelernas vardag hotats av den ständiga raketbeskjutning från terrorgrupper i Gaza. Varje dag har barn fått fly skolor för att uppsöka skyddsrum undan missilerna. Under hela den tid som detta bombardemang pågått, har medierna förbigått terrorn med tystnad.

Men när till slut Israel väljer att försvara sig, för att skydda sin befolkning, då blir det liv i luckan. Ledarskribenter och proffstyckare överträffar varandra i att mana till återhållsamhet – från israeliskt håll förstås – och konspirationsteorierna tar fart. Carl Bildt spekulerar till exempel om att Israel vill ”återställa tilltron till sin vedergällningsförmåga”, medan Isabell Schierenbeck, docent i cynism statsvetenskap vid Göteborgs universitet, avfärdar kampanjen som ett sätt för regeringen Netanyahu att visa musklerna inför stundande nyval. Att det skulle handla om omsorg för de egna medborgarna verkar vara fjärran bägge dessa ”experters” empatiska förmåga.

I realiteten är ju risken att dras in i ett utdraget och kostsamt markkrig i Gaza, med flertalet döda israeliska soldater som följd, mångdubbelt större än de osäkra politiska framgångar som skulle kunna vinnas på att bomba sönder Gaza. Dessutom finns alltid risken för att Hizbollah i Libanon ansluter till striderna, och att det nya styret i Egypten mer eller mindre aktivt börjar stödja sina bröder i Gaza.

Nej, det verkliga hotet mot fred och en lösning i Israel-Palestinakonflikten är och förblir terrorister som Hamas, som sedan maktövertagandet 2007 använt den egna befolkningen i Gaza som mänskliga sköldar i sitt  krig mot Israel. Det är Hamas som år efter år sanktionerat daglig raketbeskjutning mot en miljon israeler. En beskjutning som riktas urskiljningslöst mot skolbussar, barn, kvinnor, förskolor och bostadsområden. Ju fler som dör desto bättre, lyder fanatikernas skruvade analys.

Och på vanligt vis placerar terroristerna sina vapen och avskjutningsramper mitt i tättbebyggda bostadsområden i Gaza. Finns kvinnor och barn i närheten är det bara ett plus, eftersom det garanterar civila offer när Israel slår tillbaka, och därmed seger i mediekriget. Hamas-terrorn dödar alltså inte bara israeliska civila, de struntar fullständigt i om den egna befolkningen hamnar i skottlinjen.

Det är i ljuset av detta man ska se Israels likvidering av general Ahmed Jabari, ledare för Hamas militära gren. Man kan ha moraliska invändningar mot metoden att ta livet av terrorledare på främmande territorium. Dock ska man komma ihåg att det handlade om palestinas motsvarighet till Osama Bin Ladin. General Jabari var ansvarig för kidnappningen av Gilad Shalit, den unge soldat som hölls gisslan av Hamas i flera år innan han utväxlades mot drygt 1.000 palestinska fångar. Tillsammans hade dessa män utfört terrordåd som kostat fler än 500 israeler livet, och den högste ledaren för denna terrorrörelse var alltså Jabari.

Professionella armviftare som indigneras över mordet på generalen bör dock hålla i minnet att USA gjorde exakt samma sak i Pakistan för bara något år sedan. Ett kontraktsmord utfört på främmande lands territorium, som president Barack Obama solade sig länge i glansen av och som applåderades världen över – även av oss i Sverige.

Om Hamas skulle lägga ner sina vapen, och upphörde med sin raketbeskjutning mot Israel, hade det nog funnits goda möjligheter för en fredlig tvåstatslösning i regionen.

Skulle Israel däremot lägga ner sina vapen hade landet raderats från kartan för gott.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Läs även Roy B. Altermans blogg

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD, SR 1, 2, 3

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: