Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Tyskland (sida 1 av 4)

Om Berlins stora flygplatsfiasko – och varför politiska skrytprojekt ofta havererar

I Aftonbladets pappersupplaga idag.

Idag skriver jag i Aftonbladet om Europas just nu i särklass mest misslyckade infrastrukturprojekt – ett haveri som får Nya Karolinska att framstå närmast som ett under av kostnadskontroll. Möjligen är det det största och dyraste fiaskot i tysk efterkrigshistoria. En miljardrullning helt utom kontroll och som för alltid förstört ”Tysklandsbilden”, den som varit synonym med effektivitet och punktlighet.

BER, eller Berlin Brandenburg International Willy Brandt, är Berlins nya storflygplats och började byggas redan i mitten av 00-talet. Flygplatsen skulle enligt de ursprungliga planerna öppnas 2012, men byggfusk, en inkompetent ledning med politiker vid rodret och obefintlig styrning och kontroll gjorde att BER-bygget snabbt spårade ur. När säkerhetsinspektörerna stoppade allt våren 2012, bara några veckor före den planerade öppningen, var det inga småsaker de anmärkte på. 3.000 automatiska dörrar riskerade bli dödsfällor vid en brand. Och brandskyddet – ja det fungerade över huvud taget inte. Totala antalet fel som upptäcktes uppgick till 150.000, varav 85.000 av det allvarligare slaget.

Sex år senare kämpar Berlins flygplatsbolag med att rensa upp i det havererade projektet, och ingen vet när flygplatsen öppnar. Eller om det nånsin kommer att ske.

Eftersom utrymmet i papperstidningen är begränsat, var jag dessvärre tvungen att välja bort flera vinklar – framför allt  frågan varför det verkar bli allt vanligare att stora, offentligfinansierade projekt i mångmiljardklasen drar över budget. Det  är ju inte ovanligt att slutnotan landar på mångdubbelt mer än de ursprungliga kalkylerna.

Svaret är helt enkelt att politikerna – som håller i pengarna – är rädda för att avslöja de verkliga kostnaderna för sina hjärteprojekt, som de oftast investerat tid och personlig prestige i att baxa fram till beslut. Med begränsade budgetar blir gigantiska notor för nya vägprojekt eller konserthallar sällan populära hos skattebetalarna när de ställs mot övriga välfärdsåtaganden.

Därför blir det allt viktigare att frisera eller på andra sätt hålla ner kostnaderna så mycket som möjligt för att kunna klubba igenom besluten utan att väljare eller medier gör uppror.

Der Spiegel bekräftar i en granskning av de senare årens misslyckade tyska mastodontprojekt att det gånger faktiskt är medvetet felaktiga kalkyler som ligger bakom haverierna. Werner Rothengatter, forskare vid Karlsruhes tekniska institut, har studerat ett antal större offentliga byggprojekt runt om i världen och menar att samma mönster upprepar sig i alla västliga demokratier. Nämligen att politikerna har en tendens att aktivt mörka de faktiska kostnaderna för sina jätteprojekt.

”De som gör ärliga kostnadsestimat från början, har små chanser att driva igenom sina planer”, hävdar Rothengatter.

En annan förklaring till haverierna är vad som hände i BER-projektet: att politiker sätter sig själva i ledningen för styrgrupper utan att ha den expertis som krävs för att driva stora och komplicerade byggprojekt. De är glada amatörer, men tror ändå att de ska kunna hålla nere kostnaderna, jämfört med att hyra in externa experter för jobbet.

Inför BER:s byggstart, bjöd flygplatsbolaget in ett antal  privata entreprenörer – som återkom med offerter som var upp till 70 procent högre än de 620 miljoner Euro som det gemensamma flygplatsbolaget (ägt av staden Berlin, delstatsparlamentet i Brandenbudg och den tyska federala regeringen) var berett att betala. Det hela slutade med att politikerna beslutade att själva driva projektet.

Och nu är kostnaden enbart för terminalbyggnaden uppe i 1,2 miljarder Euro…

Lärdomen av detta är att politiker sällan eller aldrig är bra på att driva vare sig företag eller stora projekt. Precis som de oftast saknar tillräcklig kunskap om energimarknaden – eller är lämpade att besluta om hur AP-fondernas pengar ska investeras. Bara för att ta några exempel på områden där lockelsen att ge sig in och reglera har varit stor, med förödande konsekvenser.

But quality, cry once är en lärdom som många borde ta till sig.

Intressant?

Fler om , , ,

Energiomställningen kostar Tyskland femtusen miljarder – till att börja med

Nytt från you can’t make this shit up-avdelningen. Från Tyskland nås vi av beskedet att kostnaden för den gröna omställningen, det som på tyska kallas Energiewende, nu för första gången har kostnadsberäknats av ledande ekonomer. Och det är inga småsummor det handlar om. Fram till 2025 kommer den massiva satsningen på solenergi och vindkraft att kräva i runda tal 520 miljarder Euro. Eller omräknat till svenska kronor, mer än 5.000 miljarder.

Vi tar det igen: 5.000 miljarder. 5 biljoner. Och detta är alltså enbart skattesubventioner för att hålla förnybartindustrin under armarna – i summan finns inte själva kostnaden för elen med.

Och detta är bara början, varnar Institutet för näringslivsekonomi vid Düsseldorfs universitet, som karlagt kostnaderna för Tysklands dyrköpta experiment med att ersätta både kol och kärnkraft med ”100 procent förnybart”. Ett projekt som med tiden kommit att framstå som allt mer utopiskt och verklighetsfrånvänt.

Mot slutet av 2030-talet kommer subventionerna att förnybar energi att uppgå till det dubbla – 1 biljon Euro. 10.000 miljarder.

Som en jämförelse tyngs skuldkrisens Grekland just nu av ett underskott på 323 miljarder Euro, eller 3.000 miljarder kronor. Det skulle alltså vara avsevärt mycket billigare för de tyska skattebetalarna att nolla Greklands skulder än att betala för elen i det egna hemlandet. För en familj på fyra personer beräknas energiomställningen kosta 250.000 kr fram till 2025.

Men det kanske ändå kan vara värt alla dessa miljarder, det är ju trots allt för en bättre miljö som tyskarna får avstå från sina sparpengar?

Tyvärr inte. Den gigantiska satsningen på sol och vind har inte resulterat i minskade koldioxidutsläpp, vilket måste ha varit tanken med alltihop, snarare det motsatta. Utsläppen ökar istället i Tyskland, eftersom ingen riktigt insåg (eller ville inse) att det skulle krävas reglerkraft de fyra av fem dagar som vindkraftverken står stilla eller när solen inte lyser.

Därför gör nu kolkraften comeback på bred front. Kolpriset stiger, det råder prisrally i kolgruveaktier och kolkraftverk har blivit attraktiva investeringsobjekt för en helt ny energimäklarbransch som ser en lukrativ framtid i att sälja reglerkraft till elbolagen när de förnybara energikällorna inte levererar (vilket alltså är större delen av tiden). Att notera är att svenska Vattenfall sålde sina tyska koltillgångar när priset var som lägst. Istället har bolaget fått nya ägardirektiv från regeringen – att storsatsa på förnybart…

Vad var nu definitionen på galenskap igen? Göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat?

Det kan i sammanhanget vara viktigt att påminna om att vi har minst ett parti i riksdagen som ser tyska Energiewende som ett föredöme värt att ta efter.

Intressant?

Fler om , , ,

Vattenfalls tyska kolkraftverk kan få miljardstöd – bara för att hållas stängda

Minns ni det högljudda bråket för ett par veckor sedan kring den föreslagna försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland? Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kallade försäljningen ett svek, och krävde att Miljöpartiet skulle stoppa affären. ”Kolet måste stanna i marken”, dundrade han.

Sjöstedt kan sannolikt glädja sig åt att så faktiskt ser ut att bli fallet. Den tilltänkta köparen, det Pragbaserade holdingbolaget Energeticky a Prumyslovy AS (förkortat EPH), planerar nämligen att använda Vattenfalls åldrade brunkolstillgångar som reglerkraft – ett affärsupplägg som kan ge mångdubbelt mer i vinst än att sälja elen på den öppna marknaden. EPH uppmärksammades nyligen av affärssajten Bloomberg som i en artikel beskriver detta nytt kapitel i det ständigt eskalerande vansinnet som kallas europeisk energipolitik.

Anledningen stavas Energiewende, Tysklands gigantiska utbyggnad av sol- och vindenergi under senare år. Denna ambitiösa satsning, som syftat till att ersätta smutsig kolkraft med miljövänlig el från förnybara källor, har nämligen inte riktigt gått som planerat. Dels har den kraftiga utbyggnaden inneburit ett massivt överskott på el under vissa perioder (framför allt under sommarhalvåret) medan landet tvingats köra vidare med sina koleldade kraftverk för att kompensera för bortfallet under vindstilla dagar eller då solen inte lyser (på natten till exempel). Överproduktionen har fått till följd att priserna pressats ner och energibranschen i Tyskland, precis som i Sverige, har hamnat i djup kris. Ingen tjänar längre pengar på att producera el, utan massiva bidrag från skattebetalarna.

Stora energiföretag, som E.ON och RWE, har hotat med att stänga flera kolkraftverk just på grund av bristande lönsamhet. Detta skulle emellertid ställa till kaos på marknaden – eftersom det då skulle saknas reglerkapacitet. Med tanke på att 80 procent av landets el kommer från kolkraften och den förestående stängningen av landets kärnkraftverk (som bidrar med 7,4 procent av energimixen) inser alla att det skulle behövas ett nytt tyskt under för att behålla ljusen på i Förbundsrepubliken.

Det är här de smarta investerarna från Prag kommer in i bilden. De är nämligen övertygade om att de kan tjäna stora pengar på Vattenfalls kol – utan att behöva bränna upp det.

Sedan starten 2009 har företaget expanderat i Central- och Östeuropa, och köpt upp energibolag, framför allt kolkraftverk och kolgruvor, i Tyskland och Polen. 2014 köpte EPH upp det kol- och oljeeldade elverket Eggborough i England, och förra året tog företaget över E-ONs fossileldade elproduktion i Italien. Och under innevarande månad förväntar man sig alltså att få grönt ljus för affären med Vattenfall, som har en produktionskapacitet i Tyskland på totalt 8 TWh.

Bolaget har redan rott i hamn ett guldkantat avtal i Storbritannien, värt motsvarande nära 750 miljoner kr, enbart för att hålla ett av sina kraftverk i standbyläge under vintern. Vid behov av reservkraft körs det 46 år gamla kolkraftverket igång – med en prislapp som är tre gånger högre än det aktuella marknadspriset för själva elen. Dessutom kan ägarna debitera 135.000 kronor per timme som verket är i vänteläge – och ytterligare 45.000 kronor i timmen för att starta upp anläggningen.

En ganska lukrativ affär, med andra ord.

Det slutliga målet för EPH är att teckna liknande avtal i hela Europa.

Och just i Tyskland är behovet av liknande arrangemang skriande stort – landet planerar därför att sätta upp liknande reservkraftverk för att säkerställa tillgången på el när kärnkraftverken stängs och ett antal av de äldre fossileldade kraftverk pensioenras. Denna backup uppges bestå av åtta brunkolseldade kraftstationer – vilket inkluderar några av Vattenfalls anläggningar, som alltså ser ut att få runthänt betalt för att inte producera el, utan bara köras igång i nödlägen.

Vattenfalls kol ser alltså ut att kunna stanna i marken – åtminstone delar av det. Men det blir till priset av närmast gigantiska subventioner till den tyska kolkraften. Vi har alltså hamnat i ett läge där det inte bara är förnybar el som behöver subventioner för att överleva – utan samtliga typer av elproduktion. Detta besvärande faktum uppmärksammas av den ansedda tidningen Die Welt, som kallar hela den tyska energiomställningen för en illusion (artikeln refereras på Second opinion). Trots finansiellt stöd på hundratals miljarder till sol och vind, har nämligen inte landets koldioxidutsläpp minskat – de är till och med högre idag än de var 2009. Och övriga delar av energisektorn befinner sig i fritt fall.

I Sverige har vi inte riktigt kommit lika långt med galenskaperna, men den nya energiöverenskommelsen säkerställer vi att vi kommer dithän inom ett par år. Trots att vi redan har en stor överproduktion från framför allt vindkraft, innebär energiöverenskommelsen (som Liberalerna ställde sig utanför) att utbyggnaden ska fortstätta. Priserna kommer högst sannolikt att pressas ännu hårdare ner mot noll, och snart nog kommer elkunderna att tvingas skattefinansiera även konventionell kraftproduktion genom det som kallas elvertifikat – men som i praktiken är en extra skatt. Något som bland annat Centerpartiet fortfarande inte förstått.)

Tung industri är förstås undantagen från denna straffskatt, men för privatpersoner innebär de allt högre elkostnaderna att annan konsumtion får stå tillbaka. Det riskerar att bli en hämsko på tillväxten, samtidigt som allt mer av skatter och pålagor går åt till att strö pengar över en liten högljudd lobby som ständigt kräver mer. (I debatten brukar det med en förskönad omskrivning kallas för ”ökad ambition i elcertifikatssystemet”.)

Samtidigt tycker politikerna att det är en god idé att svenska skattebetalare ska göda den amerikanska IT-jätten Facebook med hundratals miljarder genom att befria bolaget från energiskatt. Regeringen satsar hårt på att lansera Sverige som en billig råvarukoloni för de stora IT-bolagens servehallar. En satsning som inte ger särskilt många jobb – förutom en vaktmästare som kan byta ut krånglande hårddiskar och boota om en server då och då, sköts all administration från andra delar av världen.

Det är sådant som kallas jobblös tillväxt – och det är du och jag som tar notan.

Man ska dock inte vara förvånad. Den europeiska energipolitiken är ett haveri som pågått i det tysta under många år – skuggan av andra spektakulära misslyckanden som valutaunionen och flyktingkrisen. Galenskaperna har förstås sin grund i olika EU-direktiv, men i vanligt ordning vill Sverige ”gå före” och vara bäst i klassen.

Då blir det som det blir.

Intressant?

Fler om , , ,

Sverige kommer också att betala för återvändarna – frågan är bara hur mycket

Nyligen nobbade Afghanistan Sveriges begäran av landet av att kunna sända tillbaka delar av de tiotusentals ensamkommande barn och ungdomar – företrädesvis pojkar – som kom till Sverige förra året. Den afghanske presidenten Ashraf Ghani, som tidigare oroats för att de unga i stora skaror lämnar landet, väljer här alltså att stoppa sina egna medborgare att  återvända. Presidenten, som i intervjuer beskrivit Afghanistans exodus av den unga befolkningen som ett hot mot såväl stabiliteten i landet – i många provinser hotad av talibanerna  – som Afghanistans ekonomiska och demografiska stabilitet, vill alltså plötsligt inte längre ha hem  stora delar av landets unga, manliga befolkning.

Detta går inte riktigt ihop, och vi kan alltså på goda grunder misstänka att Afghanistans nej egentligen är ett förhandlingsutspel. Presidenten vill helt enkelt ha betalt för vänligheten att låta Sverige (och även Tyskland) flyga tillbaka de tiotusentals unga män som kommit till Europa. Budskapet är – fram med pengarna, om ni vill ha hjälp.

Det kan förstås låta cyniskt, men vi har själv bäddat för denna situation. Så sent som i höstas betalade EU-ledarna 30 miljarder i stöd till Turkiet – i utbyte mot att Erdogans kemidiktatur gick med på stoppa flyktingsmugglarna, täppa igen gränserna österut och låta Europa skicka tillbaka flyktingar som tagit sig över Egeiska havet.

Och i morse meddelade Tyskland att ett nytt återvänderavtal tecknats med de nordafrikanska länderna Algeriet, Tunisien och Marocko. Tyskland kommer att investera miljoner Euro i länderna, i utbyte mot att asylsökande och gatubarn kan skickas tillbaka.

Asylsökande, gatubarn och ensamkommande har alltså blivit en handelsvara. Ett potentiellt lukrativt sätt för korrupta regimer att tjäna pengar på den egna befolkningens desperation. Först tvingas de flyende att slanta upp 100.000-tals kronor för att betala flyktingsmugglare att ta dem till Europa, på en ofta livsfarlig resa. Sedan skickas de tillbaka, ännu fattigare än när de åkte. Men deras regeringar håvar in miljoner på deras olycka.

Att just Tyskland accepterar att människor används som handelsvaror är intressant. Det är ett slags eko av en svunnen tid, som ingen i Berlin borde vara stolt över. I DDR var det nämligen också en lukrativ business för SED-regimen att sälja de egna medborgarna till släktingar i väst. Utresa från DDR var strängt förbjudet (åtminstone västerut) men efter uppnådd pensionsålder var det fritt fram för släkten i Västtyskland att slanta upp ett bunt d-mark, så skickades den åldrade och improduktive DDR-medborgaren over gränsen vid Warschauer Brücke.

Nu upprepas alltså historien, fast åt andra hållet.

Och vi kan vara ganska säkra på att också Sverige kommer att betala. Frågan är inte om, utan när ett avtal sluts, och hur mycket det kommer att kosta.

EU:s hantering av flyktingkrisen blir allt mer bisarr.

Intressant?

Fler om , , ,

Tannbach, socialismen och den oundvikliga muren

ADN-ZB- Donath Deutschland, Juli 1949 (amerikanische Besatzungszone), Grenzort Mödlareuth. Der Bach bildet die Zonengrenze zwischen Thüringen und Bayern, die mitten durch das Dorf verläuft.

Tyskland, juli 1949, amerkanska zonen i gränsorten Mödlareuth.  Bäcken Tannbach, som rinner genom byn, bildar gräns mellan Thüringen und Bayern. Foto: Bundesarchiv.

De senaste kvällarna har jag suttit som klistrad framför den gripande tyska miniserien Tannbach (går att se på SVT Play fram till den 9 juni). Tannbach skildrar en liten by på gränsen mellan Bayern och Thüringen som genom en ödets nyck hamnar i centrum av konflikten mellan USA och Sovjet efter andra världskrigets slut. Serien beskriver en ofta förbisedd del av vår nutidshistoria, den som handlar om vad som hände i det besegrade Tyskland vars territorium efter krigsslutet ockuperades av de fyra segrarmakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Tannbach skildrar dessa dramatiska år, med början i april 1945, när de flesta stora städer låg i ruiner och desperata flyktingströmmar drog fram genom landsbygden i jakt på mat och husrum.

Tannbach, som är  den bäck som utgör gränsen mellan de båda tyska delstaterna, bygger på verkliga händelser i byn Mödlareuth. I tv-serien rullar USA:s soldater in några dagar före krigsslutet i maj 1945 och kämpar ner det sista motståndet bland spridda hemvärnsstyrkor och Hitler jugendsoldater. Amerikanerna kan knappast sägas ha silkesvantar på sig, men under den inledande USA-styrda ockupationen återgår livet i byn till något som kan liknas vid vardag. Strax efter Tysklands kapitulation visar det sig emellertid att den amerikanska armén ryckt fram för långt – byn  ligger i den sovjetiska sektorn. USA drar sig tillbaka och in kommer de nya herrarna från Röda armén, som raskt inleder ett veritabelt skräckvälde med avrättningar, våldtäkter och plundring.

I Mödlareuth finns spåren kvar från denna tid. Byn, som kallas ”Lilla Berlin” delades mitt itu av den gigantiska innertyska gränsen, som trots sina 140 mil är betydligt mindre känd än Berlinmuren.  Idag finns det ett välbesökt museum i byn, och en del av den groteska gränssträckan står kvar, komplett med dödsremsa och vakttorn, som ett minne av det storskaliga vansinne som pågick under 40 år, inte många mil från Sverige. Ett vansinne som inte bara tolererades utan till och med försvarades av flera svenska politiker och kulturpersonligheter.

Moedlareuth_Informationstafel

Informationstavla i Mödlareuth som visar hur det såg ut under DDR-tiden med muren mitt i byn.„Moedlareuth Informationstafel“ Foto: Andreas Praefcke/ Wikimedia Commons

För mig är de största behållningen med serien den lågmälda men mycket effektiva uppgörelsen med socialismen som idé. I Tannbach påbörjar de tyska kommunisterna, som placerats vid makten i den sovjetockuperade sektorn (DDR bildades 1949) socialiseringen med en hårdhänt landreform av samma typ som senare kom att genomföres i Kina och Kambodja. Jordägarna fråntogs sin mark – som styckades upp och delades ut till folket, så kallade nybönder (ofta helt utan erfarenhet från jordbruksarbete). De tidigare godsägarna betraktades som utsugare och folkfiender och deporterades i bästa fall långt bort från sina tidigare ägor. I värsta fall skickades de till arbetsläger – till exempel det gamla koncentrationslägret Buchenwald som under den sovjetiska ockupationen återuppstod som ”Specialläger nr 2” och nu huserade Stalins och den nya tyska statens fiender. Människor som genom sina åsikter riskerade att underminera det nya  socialistiska samhällsbygget.

Så medan USA och de västallierade satsade på snabb återuppbyggnad i sina sektorer, plundrade Sovjet de östliga delarna på i princip allt. Fabriker demonterades och skickades till Sovjet, liksom maskiner och fordon. Slott och gårdar revs för att få byggnadsmaterial till de nya småbönderna som förväntades försörja den nya tyska socialistiska staten.

Vi vet alla hur det gick. Istället för välstånd fick östtyskarna ett liv med ständig brist på det mesta. När godsägarna fängslades, marken styckades upp och generationers expertkunskap ersattes av nybönderna – ofta från de utbombade tyska städerna – bäddade den nya staten och dess enda tillåtna statsbärande parti SED för en långsam katastrof. När ingen längre kunde eller ville skapa välstånd genom sitt arbete, kom folk istället att ägna sig åt byteshandel och smuggling. Enda sättet att slippa köer och skaffa sig bristvaror var att få tag på västvaluta och skaffa det som behövdes på den svarta marknaden.

Parallellt röstade allt fler med fötterna. DDR-medborgarna såg hur de västtyska landsmännen bara några meter bort reste sig ur askan efter kriget och fick det allt bättre. De allierades Marshallplan gjorde att industrierna kom igång igen och allt fler fick jobb. Butikerna dignade av livsmedel och kapitalvaror oåtkomliga för tyskarna på andra sidan av den lilla gränsfloden. Alltfler tröttnade på misär och förtryck och röstade med fötterna. Den unga socialistiska staten höll på att förblöda och taggtrådsstängsel sattes upp längs den sovjetiska sektorgränsen. Jakten på folkfiender intensifierades och ”republikflykt” infördes som brottsrubricering. Snart började gränsvakterna skjuta mot den egna befolkningen när den försökte fly västerut.

I dagens Europa, inte minst i Sverige,  finns det tyvärr många som fortfarande tror att lösningen på problemet med klyftorna i samhället löses bäst genom att se till att alla får det lika dåligt. Välbetalda politiker som aldrig haft en vettig idé om hur välstånd ska skapas –  bara på hur de ska kunna konfiskera det andra producerat – lovar att allt ska bli bra när de dolda rikedomarna fördelas ”rättvist”.

Idag börjar Socialdemokraternas kongress, och dessvärre finns det många i partiet som inte lärt sig så mycket av de 40 år då Österuopa befann sig bakom en mur, byggd i ett desperat av att skydda en dödsdömd socialistisk drömvärld. Utopier som återuppstår i den svenska politiska debatten, i skepnad av förbud mot vissa typer av ägande, stopp för vinster – och genom att klämma åt desom tjänar för mycket. Dessa allt-åt-alla-politiker brukar hävda att ”Sverige är ett rikt land, vi har råd”, om vi bara beskattar de rika ännu mer och förbjuder människor att driva i alla fall vissa typer av företag.

De vill, helt enkelt, ha lite mera Tannbach.

Tyvärr har S av idag uppenbara svårigheter att hålla rågången mellan vad som är socialdemorati å ena sidan och socialism å den andra. Man kan ju alltid hoppas att kongressombuden kanske reflekterar lite över skillnaden och dess konsekvenser. För det är detta som är den viktiga frågan för framtidspartiet, snarare än hur många procent kvinnor det sitter i styrelserna på börsnoterade företag.

Vem vet, några av delegaterna kanske har sett Tannbach?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fotnot: Kalla kriget-experten Hans Jakobsson har en serie bra bilder från ett besök i Mödlareuth.

Födelsedagsfunderingar på perrongen vid spår 17

gleis17_03

En av de sista tågen avgick från spår 17, den 27 mars 1945. Min födelsedag.

Ett av det moderna Berlins mest kända konstverk är det så kallade Förintelsemonumentet, ett kvarter söder om Brandenburger Tor. Ett minnesmärke som varje år ses av 100 000-tals turister. Betydligt mindre känt är ett annat monument, betydligt mera lågmält, som döljs i grönskan runt S-tågsstationen i Grünewald, en gammal välbärgad villastad ungefär halvvägs till Potsdam. Här bodde många av Berlins bättre bemedlade under det tidiga 1900-talet, däribland många ur stadens framgångsrika judiska befolkning, som fick se sina ägodelar och hus konfiskeras av nazisterna – innan de sattes på godsvagnarna till koncentrationslägren.

För en gång i tiden, närmare bestämt för 70 år sedan, var järnvägsstationen Berlin Grünewald betydligt större än idag. Och den användes inte bara för lokaltågen till och från Potsdam. Grünewald var dessutom stationen varifrån deportationen deportationen av den judiska befolkningen i Berlin med omnejd skedde. Härifrån rullade godsvagnarna österut till de ökända mål som vi idag känner under namn som Lodz, Treblinka, Sobibor, Theresienstadt och Auschwitz-Birkenau. Godsvagnar fulla av människor på väg mot arbetsläger – eller utrotning. Många dog på vägen dit.

Och som ett resultat av nazisternas närmast patologiska intresse för att dokumentera allt, bokfördes även samtliga tågtransporter i officiella register. Datum, antal judar och destination – uppgifter som idag finns instansade i tunga stålplattor på perrongen till Gleis 17 (spår 17) – bildar idag en minneslund som genom sin obönhörliga saklighet inte lämnar någon oberörd. Till skillnad från minnesmärket vid Brandenburger Tor, möter man här knappast några andra besökare alls. Däremot vittnar de många kvarlämnade ljuslyktorna med hebreisk text att överlevare och släktingar fortfarande kommer hit för att hedra sina nära och kära, som mördades av nazisterna.

gleis17_01

Betongplattorna täcker perrongerna vid stationen i Grünewald.

 

Själva den industriella skalan av utrotningen blir här smärtsamt tydlig när man promenerar längs de i igenvuxna perrongerna. Stålplattorna täcker inte bara en utan flera perronger, var och en med uppgift om datum, antal passagerare och slutdestination.

Ett av de sista tågen lämnade Grünewald idag för precis 70 år sedan, den 27 mars 1945, bara några få veckor före Tredje rikets fall. Målet för denna resa var Theresienstadt. För så fixerad var Hitler av sitt projekt att utrota Europas judar, att han beordrade transporterna till dödslägren att rulla ända in i det sista, när fienden stod utanför ett par mil utanför Berlin. Till och med trupptransporterna – som var livsviktiga för wehrmacht som höll på att förlora kriget på Östfronten – fick stå tillbaka för att det skulle finnas kapacitet att frakta judar till dödslägren.

Den 27 mars – min födelsedag. Något som får en att reflektera lite extra. I en tid när Europas judar återigen befinner sig under attack endast för att de är judar,  borde alla göra ett besök vid Spår 17.

Kanske lugnet och tystnaden här kan stämma till lite eftertanke, i en allt vansinnigare värld.

Intressant?

Under en sten i Berlin

Precis intill järnvägsspåren i de södra delarna av Berlin, nära Tempelhof-flygplatsen, står en gigantisk betongklump, kallad Schwerbelastungskörper (ungefär ”tungbelastningskropp” på svenska) . Denna konstruktion är en av de få kvarvarande resterna av Adolf Hitlers kanske allra mest megalomaniska projekt – att bygga om Berlin till Welthauptstadt Germania. Ett projekt som innehöll en gigantisk nord-sydaxel och en öst-västlig boulevard – dagens Strasse des 17 juni – och vars huvudnummer var den gigantiska Volkshalle, en kupolförsedd gigantversion av det romerska Pantheon som med sina 290 meters höjd förväntades få problem med  molnbildning inuti kupolen.

germania

Modell över Germania. Observera triumfbågen, som står på den plats där betongklumpen finns idag. Bild: Bundesarchiv

I södra änden av den sju kilometer långa och 120 meter breda boulevarden skulle en likaledes överdådig triumfbåge anläggas. Måtten var sådana Paris motsvarighet lätt hade fått plats i dess öppning.

Tvärtemot den gängse uppfattningen – att byggplanerna bara var fantasier från en storhetsvansinnig diktator – så färdigställdes faktiskt en hel del av arbetet med Germania. Bland annat anlades två underjordiska motorvägar och en järnvägstunnel – detta eftersom den breda boulevarden inte skulle ha biltrafik utan användas för mimitärmarscher och hyllningar av Det tusenåriga rikets ledare, något som beskrivs väl i National Geographic-dokumentären  om Hitlers dolda stad. Uppmarschplatsen framför Volkshalle skulle ha plats för en miljon människor samtidigt.

Men kriget kom emellan och arbetet med den nya tyska huvudstaden ställdes in till förmån för bunkerbyggen och vapenproduktion. Och Germania hade ändå aldrig kunnat bli verklighet – något som den stora betongkolossen i korsningen General Pape Strasse och Löwenhardtdamm står kvar som ett tyst vittnesmål om.

korper_adress

Den massiva betongklumpen, som är 14 meter hög och sträcker sig 18 meter under mark, konstruerades nämligen av ett enda skäl: Att ta reda på om markförhållandena i Berlin skull klara av tyngden de gigantiska byggnadsverk som planerades i den nya Världshuvudstaden. Den uppfördes av franska slavarbetare 1941, och fylldes med mätinstrument för att kontrollera hur mycket den 12 000 ton tunga klumpen skulle sjunka ner i marken. Gränsvärdet för om marken skulle klara den gigantiska triumfbågen, som skulle stå just på platsen för Scwherbelastungskörper, var 6 centimeter. Men tyngden sjönk tre gånger så mycket, 18 cm, ner i den sanka Berlinmarken. Projektet var alltså dömt att misslyckas.

Hitlers storstilade planer begravdes således redan 1941 under en stor sten i Tempelhof – även om det skulle ta ytterligare fyra år innan diktatorn själv var död och de allierade lagt huvudstaden i ruiner.

Som tur är undgick Schwerbelastungskörper sprängning efter kriget, eftersom den stod alltför nära bostadshusen i kvarteret. Idag är betongklumpen öppen för allmänheten, och från toppen av den har man fin utsikt norröver mot det som var tänkt att bli Germania. Väl där uppe kan man begrunda det filosofiska i att alla förtryckarregimer förr eller senare går under – och att alla despoter till slut hamnar under en sten.

Oavsett om de heter Stalin, al-Baghdadi eller Putin.

Intressant?

Fler om , , ,

Passkontrolle, Bitte – den sista resan genom DDR

DDR-gränspolis

Östtysk passkontrollant (t v) i tidstypisk uniform ombord på ett tåg. Dock inte den samme som beskrivs i texten.

Tiden går snabbt när man har roligt, brukar det heta. Om det stämmer, måste de senaste 25 åren varit närmast hysteriskt kul, för tiden har verkligen flugit iväg. Det känns ju som det var alldeles nyss som vi var unga och nygifta, den varma försommaren 1989. Och som gröna nykomlingar i mediebranschen fanns det knappast tid för någon smekmånad – däremot lyckades vi lirka loss en veckas semester till vårt favoritställe i Europa: Berlin.

På den tiden var Berlin i mångt och mycket synonymt med Västberlin, och det skulle dröja många år innan det blev gentrifierat weekendresmål för svenskar. De centrala stadsdelarna, Mitte, låg bakom den antifascistiska skyddsvallen som det hette i östtysk propaganda. Visst gick det att resa in på ett dagsvisum, men det krävde tvångsväxling av 25 D-mark till lika många östtyska mark, som i princip inte gick att köpa nåt för. Dåtidens DDR:s ekonomi var i betydande utsträckning närmast fixerad vid att få in västvaluta till den konkursmässiga statskassan. Till och med de egna medborgarna såldes som ett sätt att få in västvaluta.

Dessutom kände sig aldrig riktigt ensam när man trampade kring bland de nedgångna och halvt raserade husen i Berlins forna hjärta – övervakningen var omfattande och Folkpolisen (Vopo) fanns överallt. Men trots det grå, trots det långt gångna förfallet, låg det något i luften då, denna sista sommar 1989 – en känsla som andades om det oundvikliga slutet för den övervaknings- och slavstat som DDR utvecklats till. Östtyskarna hade redan börjat rösta med fötterna – de tog sina Trabanter och reste i tiotusental på ”semester” till Ungern, och korsade sedan den nyöppnade gränsen mot Österrike. Landet dränerades snabbt och Honecker och hans politbyrå blev mer och mer trängd för varje dag. I städer som Leipzig, Karl Marx-Stadt och Magdeburg tilltog protesterna för varje dag, och massdemonstrationerna hade vuxit sig så stora att SED och Stasi inte längre vågade ingripa med våld.

Men det jag ändå minns bäst från Berlin 1989 är resan dit. En resa jag gjorde ett flertal gånger med början i mitten av 80-talet. På den tiden var tåget det enda realistiska sättet att ta sig dit från Sverige. Flyget till Västberlin var starkt reglerat – det fanns bara tre flygrutter in till staden – och endast de tre allierade segrarnas nationella flygbolag (Pan Am, Brirish Airways och Air France), hade tillstånd att landa på Tegel. Så för oss svenskar blev det till att ta nattåget från Malmö Centralsation, som avgick vid 22-tiden på kvällen och var framme strax efter 08.00 vid Bahnhof Zoo, dåtidens fjärrtågsstation i Västberlin.

Vägen dit var inte mycket längre än 40 mil – alltså kortare än till Stockholm – men i tid och rum kändes resan som en evighet.

mitropa_wagen

”Mitropa” stod det på många av de vagnar som kördes av östtyska Deutche Reichbahn. Den här bilden är tagen några år senare i Paris, men skulle lika gärna kunna ha varit från Malmö central en kväll 1989. Foto: Renaud CHODKOWSKI/Flickr

Redan på Malmö central kunde man förnimma DDR-atmosfären. Tågvagnarna som stod inne vid perrongen var nämligen östtyska, tillhörande Deutche Reichbahn, DR. (Östtyskland brydde sig aldrig om att döpa om den gamla riksjärnvägen från förkrigstiden.) Vagnarna var formligen  impregnerade av brunkolsrök och dieselångor, och vi visste att det krävdes en grundlig dusch och ett klädbyte efter natten på de hårda britsarna i fyrmannakupén.

Efter den svensk passkontroll på bangården i Trelleborg – jo, man kollades på utresan också, mest för att slippa fastna i Östtyskland – rullade vi ombord på M/S Rügen, en kombinerad tåg- och bilfärja med destination Sassnitz. Absolut ingenting hände ombord, möjligen med undantag för att några långtradarchaufförer, med destinationer i Östeuropa, drack sig fulla på billig östtysk öl i kafeterian.

När vi rullade av färjan i Sassnitz framåt tretiden på morgonen, bogserades tågsetet in ett stickspår, bredvid ruinerna av ett par gamla hamnmagasin. På perrongen lyste en rad starka strålkastare som fick ekipaget att bada i ljus. Ljudet av stöveltramp och hundskall hördes utanför, och ytterdörrarna till vagnen slets upp. Dörren till kupén öppnades med ett ryck, och en bister rundlagd man i 40-årsåldern, iklädd DDR-gränspolisens uniform, trädde in – i sällskap av en stor schäfer i koppel. Hunden satte igång direkt att sniffa under träbänkarna, på jakt efter föremål som var otillåtna att medföra in i DDR (skrivmaskiner och tryckutrustning var minst lika illa som narkotika). På magen hade passpolisen en liten metalllåda, som han knäppte upp med ett vant snäpp – varpå en uppsättning av stämplar och blanketter blev tillgängliga.

Barskt och med bistert ansiktsuttryck röt han fram sitt ärende: ”Passkontrolle, Bitte!” Det fanns inga som helst spår av någon vänlighet i detta ”bitte” – snarare handlade det om en militär ordergivning. På vakt utanför kupén stod ett par kpistbeväpnade vakter beredda att rycka in ifall någon passagerare mot förmodan skulle ha problem med att efterleva ordern.

Efter att ha blivit noggrant granskad och jämförd med bilden i passet, fick vi våra stämplar och fick åka vidare. Tåget rangerades om, vändes, och ett nytt diesellok kopplades på för vidare transport till Berlin.

Minnet från den nattliga tågresan genom det lummiga försommarlandskapet är något jag aldrig glömmer, framför allt för de extrema kontrasterna. Östtyskland var som ett slags Midgård ur Sagan om ringen – oändligt vackert och obeskrivligt smutsigt och fult på samma gång. Lummiga ängar, skogsdungar och vajande fält bredde ut sig i försommarskrud – bara för att snabbt förbytas i något som påminde om Mordor när tåget rullade förbi gigantiska, rykande kemikombinat i Bergen Rügen eller nedgångna skeppsvarv i Stralsund-Rügendamm – ett förfall som vittnade om en bankrut stat där ingenting egentligen hänt efter krigsslutet mer än 40 år tidigare.

ostberlin_1989

Östberlin 1989. Foto: Raphaël Thiémard/Flickr

När vi rullade in i Berlins utkanter tidigt på morgonen, gled färgskalan allt mer över i grått. Resan gick via förstäderna i öster, som Bernau, Ahrensfelde och Lichtenberg, och ju längre in mot centrum, desto tyngre lade sig den sötaktiga stickande röken från de stora koleldade kraftverken runt Spree. Till sist fanns det inga färger kvar, bara en skala från mörkt- till ljusgrått.

Tågstoppen var flera, trots att det här var ett transittåg som ingen vare sig fick gå på eller av. Men efter ett längre uppehåll vid Berlin Ostbahnhof var det till sist dags för den sista anhalten i DDR – Berlin Friedrichstrasse.

Här upprepades proceduren från Sassnitz, om möjligt med ännu fler gränsvakter och ännu grundligare undersökning. Poliser med ficklampor kröp in under tågvagnarna för att säkerställa att ingen DDR-medborgare försökte ta sig över gränsen,  schäferhundarna sniffade frenetiskt både under sätena och på vårt bagage. Efter ytterligare ett ”Passkontrolle, Bitte”, ännu en stämpel och ett stelt ”auf wiedersehen” fick tåget så äntligen rulla vidare in i väst mot slutdestinationen Zoologischer Garten.

Och det var inte utan att man drog en lättnadens suck efter de där timmarna i påtvingad instängdhet i DDR.

31-3

Potsdamer Platz, någon gång på 80-talet. I fonden står resterna av det forna lyxhotellet Esplanade (delar av detta finns idag inbyggt i det nya moderna centrumet på platsen.

Några månader senare, den 9 november, föll muren och mindre än ett år senare återförenades de bägge tyska staterna. Terrorstaten monterades ner och människor i öst och väst kunde själva välja att resa dit de ville, när de ville, utan att behöva riskera en kula i ryggen.

Det skulle dröja flera år innan jag gjorde om den nattliga tågfärden från Malmö till Berlin. Den var annorlunda på många sätt – men i ett avseende precis som förr.

När tåget rullade av färjan i Sassnitz, bogserades det som vanligt bort till sin rangerbangård för tågbyte, bredvid samma ruiner till hamnmagasin. Varpå samma rultiga gränspolis som på DDR-tiden återigen stegade in i kupén –  fast denna gång iklädd Förbundrepublikens uniform. Borta var också schäfern och plåtlådan med stämplar på bröstet.

”Passkontrolle”, sa han, med ganska trött röst. Och tillade, med ett tillkämpat leende, ”bitte”.

Den sista resan genom DDR – och den första genom ett fritt Tyskland. Två länder som var mer annorlunda än någon kanske  trodde, vilket Die Zeit speglar i sin utmärkta infografik om Tyskland idag jämfört med för 25 år sedan.

Nästan så man blir lite sugen på att sätta sig på tåget igen.

Intressant?

DN, SvD 1, 2, 3

Fler om , , ,

Tyskland på väg att backa från energiomställningen

Tyskland, som av de flesta mp- och c-politiker i Sverige ses om det stora föregångslandet, håller så sakteliga på att inse att de senaste tio årens exempellösa utbyggnad av så kallad förnybar energi varit allt annat än hållbar. Satsningen har gjort arbetarklassen fattigare, och allt fler har hamnat i ”energifattigdom”, vilket innebär att mer än tio procent av lönen används till att betala el och uppvärmning. Samtidigt har en förmögenhetsöverföring till välbeställd husägare och landägare skett från de fattiga i en skala som aldrig någonsin tidigare skådats.

Totalt betalar nu tyska skattebetalare 280 miljarder euro för att framställa energi som har ett värde på marknaden motsvarande två miljarder. Samtidigt har satsningen inte uppnått något av sina mål, vilket en tysk expertgrupp slog fast nyligen. Koldioxidutsläppen har ökat istället för att minska, och några gröna ”innovationer” har inte materialiserat sig. De frikostiga subventionerna har nämligen – tvärtemot vad som var tanken – motarbetat ny teknik. Eftersom marknadens aktörer har garanterats frikostiga intäkter, har inget tryck funnits på att ta fram nya, billigare och effektivare produkter. Alltså precis det som händer i alla planekonomier där politiker inbillar sig att de kan beställa fram uppfinningar genom att gödsla med skattebetalarnas pengar.

Det tyska energifiaskot är så enormt att det nu istället används i normalfungerande delar av världen som avskräckning för vad som händer när man lägger för mycket makt i händerna på dogmatiska gröna politiker utan uns av kunskap vare sig om energi, ekonomi eller arbetsmarknad. Det vill säga, precis det som vi gjort i Sverige.

I Tyskland verkar nu polletten i alla fall ha trillat ner, och Die Energiewende hånas till och med i humorprogram på tv. Och så sent som igår deklarerade de tyska socialdemokraternas ledare, vice förbundskanslern Sigmar Gabriel, att subventionsvansinnet måste upphöra. Risken är annars att Tysklands industri går under, tyngda av de självförvållat skyhöga energikostnaderna. Citat (översatt av NoTricksZone):

Germany and all of Europe are facing a huge challenge. The price of electricity in Germany is twice as high as it is in the USA. If we fail to at least provide some relief to our industry, then we are threatened with deindustrialization. This isn’t just crude propaganda from business, but rather it is bitter reality. Indeed here in Europe we have to think about how to reduce the state-induced burdens. I know how difficult this is.

Detta är ord som jag och många med mig skulle vilja se yttras av Gabriels svenska partikollega, Stefan Löfven. Alla vet att han innerst inne har ett hjärta som klappar för den svenska industrin, men sossarnas spinndoktorer har  satt munkavle på honom, för att till varje pris stoppa honom från att görs,det enda vettiga: att föra upp energifrågan som en av de viktiga framtidsfrågorna i valet. Och gärna deklarera att han vill modernisera de svenska kärnkraftverken och gärna kommer överens med moderater, kd och fp i frågan.

Det skulle förstås innebära,att bägge blocken tvingades att kasta sina gröndogmatiska stödpartier under bussen.

Vilket i alla fall för mig låter som en ganska attraktiv tanke.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Sifo: Majoritet av svenskarna vill betala miljarder för att ge bort el gratis till Tyskland

Opinionsundersökningar är tyvärr ofta trubbiga verktyg om man vill skaffa sig beslutsunderlag i komplicerade frågor. Få svenskar hade till exempel svarat nej på frågan om vi borde upphöra med allt utvecklingsbestånd – däremot hade svaret sannolikt blivit ett annat om frågan istället varit om vi bör fortsätta stödja homohatande och korrupta makthavare som stoppar pengarna i egen ficka.

För så är det ju tyvärr i ett stort antal politiska dagsfrågor: allmänheten förväntas dels kunna besvara en komplicerad fråga med ett enkelt ja eler nej, dels sitta på alla de bakgrundskunskaper som behövs för att ta ställning.

När det gäller frågan om vi ska fortsätta att subventionera vindkraften, som SIFO gjort på uppdrag av SVT, hamnar vi precis i ett sådant läge. Energiförsörjning, förnybart, subventioner och elcertifikat är ett ohyggligt komplicerade frågor, där medborgarna i allmänhet har ganska små kunskaper. I princip tror folk att ju mer vindkraft, desto lägre koldioxidutsläpp och därmed en räddning undan klimathotet. Så det är knappast förvånande att de flesta svarar ja på frågan om de vill fortsätta stödja den förnybara energin.

Problemet är bara att verkligheten ser väldigt annorlunda ut. Sverige har redan så gott som 100 procent koldioxidfri energiproduktion, vilket Annie Lööf slog fast så sent som igår. Oavsett hur många vindkraftverk vi smäller upp, sänker de alltså inga utsläpp det är något som till och med lobbyorganisationen Svensk vindenergi nu erkänner – istället motiveras miljardrullningen numera med att den export av vindenergi som vi gör sänker utsläppen i våra grannländer.

Vindkraft kan dessutom inte ersätta produktion av baskraft (dvs vatten- eller kärnkraft) eftersom den är intermittent, dvs bara fungerar lite då och då. I snitt levererar vindkraftverk el en eller två dagar i veckan, övriga måste det finnas reservkraft som backup eftersom folk skulle bli lite griniga om de bara kunde tvätta, laga mat och se på tv lite då och då under veckorna. Denna kraftbackup räknas förstås aldrig in i notan för vindkraftens kostnader, inte heller den gigantiska notan för att bygga om elnäten så att de kan ta emot 20-30 GWh el från vindkraft. Svenska Kraftnät och IVA uppskattar denna kostnad till mellan 55 och 73 miljarder – pengar som vi förväntas betala för att möjliggöra elproduktion som vi inte behöver. Som en aktuell jämförelse kostar hela det svenska försvaret 40 miljarder per år (siffror från 2010). 75 miljarder hade också räckt till en faslig massa höghastighetsjärnvägar och utbyggd kollektivtrafik.

Hade de svenskar som besvarade enkäten vetat om dessa fakta, och att Sverige har ett rekordstort överskott av vindel som nästan uteslutande exporteras med miljardförlust, kanske villigheten att betala för kalaset svalnat ytterligare.

Så. Här är några tips på frågor som SIFO kan ställa nästa gång de vill pejla svenskarnas villighet att subventionera den förnybara energin via sin elräkning:

  • Är du beredd att betala ett högre elpris för att vi ska kunna skänka bort vår vindkraftsel till Tyskland varje gång det blåser?
  • Är du för eller emot att bygga om det svenska elnätet för 55-75 miljarder för att effektivare kunna skänka bort vårt elöverskott till Tyskland när det blåser?
  • Är du för en högre ambitionsnivå i elcertifikatssystemet, så att en effektivare förmögenhetsöverföring från vanliga elkonsumenter kan ske till skånska adelsmän, storbönder, utländska riskkapitalbolag, stenrika tidigare Volvodirektörer och Maud Olofsson?
  • Är du för en utbyggd vindkraft i Sverige, och därmed även ny reglerkraft i form av gaseldade turbiner, med bränsle som importeras från Putins Ryssland?

Detta är som sagt viktiga frågor att besvara för en liten en nation nära polcirkeln, en nation med 0,02 0,2 procent av världens koldioxidutsläpp och en status av ständigt självspäkande världssamvete att upprätthålla.

Risken med att diskutera sånt här öppet är givetvis att man hamnar ordentligt på sned i åsiktskorridoren och klumpas ihop med Sverigedemokrater och förintelseförnekare. Fast det är väl en risk man får ta, antar jag.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: