I somras utbröt ett kollaktivt ramaskri inom klimatindustrin, efter regeringens beslut att låta Sveriges största – tillika en av världens starkaste – isbrytare Oden stanna hemma och bryta is i Bottenviken i år, efter att under fem år befunnit sig i Antarktis, där fartyget säkerställt leveranser till och från den amerikanska forskningsbasen McMurdo.

Men efter två rekordkalla och bistra vintrar, med högar av färjor och handelsfartyg fastfrusna i Östersjöns is, beslöt Sjöfartsverket att Oden, tillsammans med Sveriges fyra andra isbrytare skulle hålla sig hemma i år. Ilska och fördömanden från det internationella forskarsamhället bet inte på sjöfartsverket, inte heller vädjanden från USA:s utrikesminister Hillary Clinton, som skrev ett personligt brev till Carl Bildt i hopp om att den svenske utrikesministern skulle kunna få sjöfartsmyndigheterna på bättre tankar. Beslutet stod fast: Oden skulle stanna i svenska vatten.

Det faktiska resultatet blev dock ett helt annat, för knappt hade den diplomatiska krisen med USA ebbat ut förrän Sjöfartsverket hyrde ut Oden igen – till Finland, där hon nu ser till att hålla transportlederna öppna till de stora hamnarna i norr. Vilket visat sig vara ett utmärkt beslut, för medan isen knappt lagt sig på den svenska sidan av Bottenviken, har de envisa sydvästvindarna denna vinter packat ismassorna mot den finska kusten istället.

Att jag kommer att tänka på Odenbråket just nu är rapporterna om den extrema vinter som Alaska just nu upplever med stormar, kyla och metervis med snö utöver det normala. Kommunikationer har lamslagits, och orkanvindar under hösten har stoppat leveranser av bränsle och förnödenheter till avlägsna delar av delstaten, till exempel till hamnstaden Nome vid Alaskas kust vid Barents hav.

Isbrytaren Healy försöker assistera ryska tankern Renda i Barents hav.

För ett par dagar sedan körde den ryska tankern Renda, på väg till Nome med bunkerolja, fast i isen i Barents hav, där fartyget de senaste dagarna assisterats av amerikanska kustbevakningens isbrytare Healy. ”Räddningsuppdraget” var dock nära att misslyckats, då fartyget är byggt endast för lättare isbrytning och Renda var nära att fastna i packisen – under gårdagen rörde sig tankern bara 20 meter…

Att notera är att istjockleken i området ”bara” är lite drygt en meter, vilket är rena bagatellen för en isbrytare av Odens klass. Men incidenten visar på det verkliga problemet; nämligen att USA i princip helt saknar isbrytarflotta. Världens rikaste land, med en delstat som är större än Sverige precis vid Norra ishavet, har idag endast en fungerande, lätt isbrytare i drift, Healy. De övriga två, Polar Sea och Polar Star, ligger sedan åratal på varv i Seattle, med stora reparationsbehov. Experter gör bedömningen att U.S Coast Guard skulle behöva upp till sex större isbrytare.

Vad incidenten i Barents hav visar, är USA:s skriande brist på isbrytarkapacitet. Möjligen beror det på åratal med rapporter om smältande havsisar och varmare klimat, eller bara på missriktad spariver, men idag klarar USA alltså bara med nöd och näppe att hålla sina egna nordliga handelsleder öppna.

Det är i ljuset av detta man ska se Hillary Clintons vädjan till Carl Bildt i somras. USA har helt enkelt inga egna isbrytare som klarar att operera under arktiska förhållanden.

Men kanske är det inte för sent att tjäna en hacka? Amerikanerna hade nog betalat top dollar just nu för att få låna Oden i några veckor.

Intressant?

Andra bloggar om usa, vinter, is, isbrytare, arktis

Related posts:

1. Sjöfartsverket: en bra affär att hyra ut Oden
2. I Miljöpartiets Sverige hade vi varit ihjälfrusna nu
3. Fartygen fryser fast – då är isbrytaren i Antarktis

Reinfeldts recept mot minskad ungdomsarbetslöshet.

Det kan inte precis ha undgått någon att de varmaste anhängarna av regeringen Reinfeldts storstilade momssänkning (KROG) för restaurangbranschen återfinns bland de stora snabbmatskedjorna, med McDonalds i spetsen (där Reinfeldts son förresten sommarjobbade). Även Burger King, Max och Pizza Hut applåderar regeringens subvention av branschen. Snabbmatsgiganterna sänker priserna, det pratar om nyanställningar – och allt talar för en fortsätt tillväxt för dessa stora leverantörer av socker och snabba kalorier.

Man kan förstås fråga sig om detta verkligen är vad Sverige behöver i ett läge där allt fler lider av övervikt och fetma – framför allt unga storkonsumenter av läsk ligger i riskzonen. Visst, ungdomsarbetslösheten är ett stort samhällsproblem – men det är vårt alltmer hysteriska ätande också. Och för den som ändå försöker att hålla igen, är varje dag ett gatlopp. Det går inte att gå mer än några meter utan att stöta på ett kafé, snabbmatsställe, kebabhak, 7-Eleven, Pressbyrån, eller något av de otaliga ställen som säljer take-awaymackor och gigantiska muffins. Mestadelen av vårt umgänge cirkulerar numera kring mat och fika.

I Timrå, med 10.000 invånare, finns det 14 snabbmatsställen längs huvudgatan i stan – den som vill äta husmanskost får ta bilen utanför tätorten. Övervikt, diabetes, högt blodtryck och hjärtbesvär är därför vanligt på ortens vårdcentral. Orsaken: felaktig kost, enligt ortens folkhälsosamordnare Britt-Louise Nyholm.

I lilla Järna med 6.000 invånare ligger Burger King i startgroparna för att bygga ny restaurang längs E4:an. Detta trots att det redan finns 15 matställen på orten.

Frågan man ställer sig är – hur påverkar detta ständigt ökande utbud av (snabb)mat oss?

Låt oss jämföra med alkoholen, där just utbudet anses ha ett klart samband med konsumtionen – det är därför vi har ett försäljningsmonopol istället för att tillåta öl- och vinförsäljning i varenda kvartersburtik. Att det faktiskt också råder ett sådant samband, verkar bevisas av att alkoholkonsumtionen i Stockholm – där det är nära mellan krogarna – är betydligt högre än på landsbygden.

Någon sådan reflexion verkar dock inte någon göra mellan sambandet utbud av mat/godis och övervikt. Trots att just fetma är en av de absolut allvarligaste folkhälsosjukdomarna vi har att brottas med. Det är bara att besöka USA för att se hur det går när maten blir till ett missbruk – följdsjukdomar orsakade av övervikt och fetma dödar idag fler amerikaner än rökning, trafikolyckor, krig, narkotika och terrorism sammantaget. För att inte tala om vad det kostar.

Men trots att amerikanerna blir allt fetare finns det naturligtvis en gräns för hur mycket och hur ofta de kan trycka i sig. Det skedde en närmast explosionsartad tillväxt av antalet restauranger och snabbmatsställen fram till 2008, då finanskrisen slog till. Idag råder en kraftig överetablering, vilket vi förstås riskerar att få även i Sverige. Vi närmar oss nog peak snabbmat – men frågan är hur snabbt det går.

Hur som helst, i ett läge där flera länder nu agerar för att minska missbruket av mat – Danmark har t ex nyligen infört fettskatt – gör vår egen regering alltså det ännu billigare att äta. Och då framför allt skräpmat, eftersom denna bransch är mest aggressiv efter ett par år med stagnerande tillväxt.

Som sagt, ungdomsarbetslösheten är ett gigantiskt problem, men lösningen är inte att vi försöker äta oss ur krisen. Vi behöver äta mindre – inte mer – om vi ska slippa undan de enorma vårdkostnader som blir resultatet av en allt fetare befolkning.

Och då kanske vi till och med kan spara ihop lite pengar på banken, som Annie Lööf vill…

Intressant?

Andra bloggar om regeringen, moderaterna, mat, hälsa, skatter, fetma

No related posts.

Hormuz-sundet, getingmidjan i Persiska viken genom vilken en femtedel av världens olja fraktas.

Vapenskramlet mot Iran tilltar – senaste utvecklingen i det kalla kriget mot USA togs går, när en amerikan dömdes till döden för spioneri. USA och President Obama vill nu få med EU på en gemensam bojkott av iransk råolja – det vill säga själva grundbulten för Irans ekonomi – för att sätta press på landet att upphöra med sitt kärn(vapen)program.

Iran svarar i sin tur med att hota stänga det strategiska Hormuz-sundet, genom vilket 20 procent av världens råolja fraktas via oljetanker varje dag. En blockad av det smala sundet skulle skicka värlsmarknadspriserna på råolja genom taket: enligt analytiker skulle vi kunna få se prisnivåer på över 400 dollar fatet (åtminstone kortsiktigt). Idag pendlar priset runt 100 dollar fatet.

En så kraftig oljeprischock skulle kunna driva USA:s haltande ekonomi rakt in i recession, och för skuldkrisens Europa hade effekterna sannolikt blivit mångdubbelt värre. Värst skulle Grekland drabbas, som numera får mer än en tredjedel av sin olja från Iran (på kredit, enligt rykten som dementerats offentligt av Teheran). Tidigare levererades oljan från Ryssland, Azerbajdzjan och Kazakstan, men sedan Grekland i princip gick i statsfinansiell bankrutt vägrar dessa länder att leverera, av rädsla för att inte få betalt.

Samma läge gäller för övrigt för andra Medelhavsländer, som Spanien och Italien.

Att hoppa på det amerikanska sanktionståget ser alltså vid första anblicken ut att vara rena rama självmordspakten. I bästa fall hamnar stora delar av Sydeuropa i akut energikris, i värsta fall drabbas hela kontinenten av skyhöga bränslepriser som effektivt tar död på en eventuell ekonomisk återhämtning.

För USA är det en helt annan femma. En oljekris i Persiska viken skulle självklart bli kännbar på kort sikt. Men det hade samtidigt inneburit ett mycket stort tryck på Barack Obama att upphäva det mångåriga förbudet mot prospektering av nya oljekällor i USA och stoppet för djuphavsborrning utanför USA:s kuster, som varit i kraft sedan olyckan med Deepwater Horizon för snart två år sedan. Och det militärindustriella komplexet jublar nog också i smyg: de kraftiga nedskärningarna inom det amerikanska försvaret som aviserats efter återtåget från Irak och Afghanistan, kanske kan skjutas ytterligare några år på framtiden om det hettar till på allvar i Hormuz.

Intressant?

SvD, SvD, E24

No related posts.

Dö, bankirer! Dö!

Det händer inte ofta numera att jag blir inbjuden till releasefester – efter att jag sålde FZ för fem år sedan försvann jag raskt ur PR-bolagens rolodexar. Därför var det kul att få vara med om den storstilade releasen vid midnatt igår av Modern Warfare 3 – Activisions utmanare till Battlefield 3. Det senare har jag inte spelat, däremot har jag pangat mig igenom de allra flesta Call of Duty-spel som släppts.

Releasefest för Modern Warfare 3 – Sean Banan intar Manhattan. Klicka för större bild.

Jag lyckades få tag i en ledig Xbox och körde igenom det första (?) uppdraget i spelet, som till min stora glädje utspelade sig på nedre Manhattan – närmare bestämt i finanskvarteren runt Wall Street. Och utan att på något sätt göra jämförelser mellan MW3 och BF3, måste jag ge en riktigt stor applåd för utvecklarna hos Infinity Ward, som inte bara verkar ha förutsett Occupy Wall Street-rörelsen och raseriet mot de finansiella terroristerna på Wall Street – vissa av dem finns förvisso på hemmaplan – utan dessutom gett oss möjlighet att skjuta finanskvarteren i småbitar. Äntligen.

Nu är det förvisso ryssen som ockuperat Manhattan och placerat sin kommunikations- och störningsutrustningen inne i New Yorkbörsens lokaler, men det förtar inte glädjen att få lobba granater och avlossa grovkalibriga vapen inne på själva börsgolvet. Här och där hittar man civila offer för striderna, liggandes bredvid sina attacheväskor. (Förmodligen hedgefondförvaltare, vars sista handling innan ryssen kom var att positionera sig på nedsidan mot en amerikansk förlust av New York och östra USA…)

Modern Warfare 3 ligger rätt i tiden. Sanslöst snyggt är det dessutom – och i rättvisans namn får man även chans att totalförstöra såväl London, Paris och Berlin under spelets gång, som synes av trailern.

Det kommer att bli två intensiva veckor framför Xboxen.

Intressant?

Recensioner: Aftonbladet, Game Reactor, FZ, Sweclockers, Eurogamer

Andra bloggar om usa, ekonomi, wall street, dataspel, modern warfare 3

Related posts:

1. Därför borde alla hata Wall Street

Om detta är en värdemätare om vart den amerikanska ekonomin, finns det ytterligare en detalj i sammanhanget som vittnar om den tid vi lever i. Det är nämligen Wall Streetvärstingen, storbanken J.P Morgan Chase, som administrerar det numera elektroniska systemet med Food Stamps – ett slags cashkort som bidragstagarna kan använda i utvalda butiker – i fler än hälften av USA:s delstater och är på god väg att utvidga verksamheten som beskrivs som mycket lukrativ för banken som drar in avgifter på varje transaktion som görs via korten.

Vilket innebär att samma bank som var med att köra USA:s ekonomi i botten 2008 och sedan belönades med 160 miljarder i krisstöd från regeringen – till skillnad från de hundratusentals amerikaner som förlorade både sina jobb och bostäder – nu tjänar mångmiljardbelopp på människors accelererande fattigdom. Under 2010 genererade den enhet inom banken som hanterar matkuponger en vinst på 5,5 miljarder dollar (36 miljarder kr).

J.P Morgans vd Jamie Dimon drog samma tid in motsvarande 277 miljoner kr i lön och förmåner under 2010. Att Occupy Wall Street-demonstranterna nöjer sig med att demonstrera utanför hans våning, vittnar om en beundransvärd återhållsamhet.

(Och för den som trodde att svenska banker var mera återhållsamma – tänk igen.)

Intressant?

Aftonbladet, SvD
Andra bloggare om ekonomi, kleptokrati, banker, usa, finanskris

No related posts.

Här, mitt i stan, fanns en av Varbergs många cykelbutiker, fram till för några månader sedan. I porten bredvid huserade Bröderna Carlssons boktryckeri under många år. Idag finns här en begrvningsbyrå.

Om ni inte redan upptäckt Peter Kadhammars intressanta reportageresa genom nydepressionens USA, kan jag varmt rekommendera hans blogg, Amerika på dekis. Tillsammans med fotografen Urban Andersson har åkt bil genom sydvästra USA, genom samhällen som hamnat i både historiskt och ekonomiskt bakvatten, där allt fler förlorat både sina jobb och sin tro på framtiden. Igenbommade butiker, nedlagda arbetsplatser – att döma av Kadhammars reportage visar världens ekonomiska draglok tydliga tecken på soppatorsk.

Men vi ska akta oss väldigt noga för att förledas tro att detta är något unikt för USA. Samma miljöer, samma nerdekade städer och samma desillusionerade människor går att hitta på många ställen i Europa  Och i princip samma resa går att göra även i Sverige, fastän konsekvenserna inte syns lika tydligt – ännu. Dels gör våra trygghetssystem att vi kan gömma undan problemen effektivare än USA, i alla fall under en tid. Dels har Sveriges ekonomi – hyllad både hemma och utomlands – till stor del vuxit som ett resultat av en kraftig ökad privat skuldsättning. Konstlat låga räntor har drivit upp värden på bostäder – vilket sedan rapporteras okritiskt som att svenskarna är ”rikare än nånsin”.  En stor andel av BNP-tillväxten består alltså av privat konsumtion för lånade pengar –vi är skyldiga allt mer, medan lönerna stagnerar eller till och med minskar. I alla fall i branscher som den där jag jobbar (media) där det blir allt svårare att försörja sig.

Vi är också bra på att gömma undan alla de som drabbas när deras jobb flyttar – till platser där andra gör deras jobb för en bråkdel av lönen. Vi har småföretagare som sällan kan ta ut lön som ens når upp till a-kasseersättning. Det finnshorder av arbetslösa ungdomar  som tvingas kvar som inneboende hos föräldrar och lever på smulor från telemarketingjobb eller andra själsdödande jobb.

Här låg det en akvarieaffär en gång i tiden.

Finans- och statsministrar må alltså slå sig för bröstet och hävda att Sveriges ekonomi är stark. Men på marken ser det annorlunda ut, och det behövs bara att man tar bilen till valfri svensk småstad för att se den förändring som landet genomgått under de senaste 10-20 åren. Jag tog de här bilderna i Varberg för några veckor sedan, i de kvarter där jag växte upp och där det förr myllrade av småbutiker, hantverkare och företag. Idag är det mesta igenbommat, i bästa fall ersatt med take away-pizzaställen, frisersalonger (det finns nog ingen stad som har fler än Varberg) eller loppmarknader, där folkhemmets forna välstånd säljs ut för några tior styck. Småaffärerna förlorade för länge sedan kampen mot de stora köpcentren, och trots att man befinner sig mitt i stadskärnan känns det lite som att gå runt i en spökstad.

A-Foto hette fotoaffären förr. Den rostaiga och trasiga skylten ser inte ut att ha lagats sedan jag jobbade där i början av 80-talet.

Här tror jag att det fanns ett bageri en gång. Nu – skyltfönster för loppmarknaden bredvid.

Mitt emot bageriet fanns en blomsteraffär. Nu igenbommad.

Kakelbutiken flyttar ut från stan – till nya större lokaler utanför centrum.

När jag växte upp på 70-talet fanns det ganska många stora industrier i stan, och det var egentligen aldrig särskilt svårt att hitta jobb för den som ville. Man kunde skruva ihop cyklar på Monark, stansa spik på Gunnebo, såga upp virke på en av många brädgårdar, bli plåtslagare, byggjobbare, bilmekare, finmekaniker, urmakare. Numera finns istället möjligheten att utbilda sig, utbilda sig och utbilda sig ännu mer, helst till man närmar sig 30-årsstrecket. Då när man maxat studielånen och är skyldig staten så mycket att det krävs ett jobb med Håkan Juholt-lön för att kunna betala av, inser man att vad som erbjuds på den svenska arbetsmarknaden är ett oändligt antal lågavlönade servicejobb – som oftast är tillfälliga eller provisionsbaserade.

Bröderna Carlssons boktryckeri hade sina fabrikslokaler här på innergården som myllrade av aktivitet. Nu är det tyst och stilla – inte bara för ett yogacenter tagit över.

Denna verklighet syns kanske inte så mycket i trakterna runt Kungsgatan i Stockholm, men det räcker att ta bilen några mil för att se spåren av ett Sverige som befunnit sig på dekis minst lika längre som USA.

Man skulle kunna säga att vi nu skördar det vi sått. De flesta av oss har trott att globaliseringen, avreglerade finansmarknader och fri rörlighet för varor och tjänster skulle göra oss alla rikare. Vi skulle ju bara behöva ägna oss åt kreativa arbeten –  vi som är så smarta. Och tänk bara hur dyr en 42-tums platt-TV eller en Iphone hade varit om vi skulle tillverkat sådana i Sverige!

Nu kommer kinesiska storföretag till oss för att köpa upp resterna av vår forna industriella storhet. Cirkeln är sluten.

Intressant?
Andra bloggare om ekonomi, usa, sverige, recession, dekis

Related posts:

1. Elbrist och prischocker – det är bara början
2. USA:s ekonomi nere på u-landsnivå
3. Det är inte Tysklands fel att Europa krisar

Diktatorn – efter ambulansfärden.

Överste Gaddafi gömmer sig som den råtta han är i en kloakbrunn. Han släpas ut av mobben, misshandlas och blir misshandlad och skjuten innan han lastas ombord på en ambulans – där den dödligt sårade diktatorn får ytterligare en kula i huvudet. Det exakta förloppet är oklart, men en rebellsoldat poserar på film med diktatorns gyllene pistol, firad som hjälte efter att ha utdelat det dödande skottet.

USA:s utrikesminister kommenterar nyheten med ”Wow”. Det som alltmer ser ut som en ren avrättning, utförd av en blodtörstig mobb av en tillfångatagen diktator hyllas världen över – äntligen är kampen över och en ny demokratisk stat ska uppstå ur ruinerna av de sönderbombade ökenstäderna. Att nu mer eller mindre varenda libyer sitter på sitt eget privata förråd av vapen och ammunition gör emellertid att demokrati och fred kanske långtifrån är det enda möjliga framtidsscenariot.

Utan tvekan fanns det få som förtjänade att få en kula i skallen mer än Moammar Gaddafi – men det ger också en bitter eftersmak till det som skulle kunnat bli den Arabiska vårens Grande Finale: Gaddafi inför rätta för brott mot mänskligheten.

Fast å andra sidan – vem är vi i Västvärlden att döma? Världens största supermakt har ju visat vägen, genom att avrätta sina egna medborgare på utländsk mark – utan vare sig åtal eller rättegång. Och Osama bin Ladin råkade ju oturligt nog få halva huvudet bortskjutet när han skulle gripas i sitt hem i Pakistan av amerikanska marinsoldater.

Nu väntar vi bara på att Gaddafi förs ombord på ett hangarfartyg, och raskt begravs till havs såsom muslimsk sed tydligen föreskriver.

Intressant?

DN 1, 2 , 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3 ,4, Expressen

Andra bloggar om libyen, gaddafi, diktatur, revolution, demokrati

Related posts:

1. Gaddafi levererar – vi tiger och sväljer

Vid en första anblick kan det tyckas vara en oändlig skillnad mellan förtryckta nordafrikaner som protesterar på Tahrirtorget i Kairo, och en luttrad amerikansk medelklass som ockuperar Wall Street i protest mot den amerikanska finansbranschen. Men kanske är olikheterna ändå inte så stora. Protesterna på Wall Street riktar sig mot en slags diktatur som är minst lika förtryckande, men samtidigt oändligt mycket svårare att rå på än envåldshärskare i Nordafrika och Mellanöstern. Finansmarknadens diktatur är i princip ansiktslös, utan enskilda makthavare att ställa till ansvar. Ändå påverkar den människors liv mer än någon politiker ens kommer i närheten av.

Det är detta 99-procentarna på Wall Street inser, och reagerar mot. Det handlar egentligen inte om politik utan rättvisa – för oavsett vem som sitter vid makten lyckas Wall Street gång på gång se till att skaffa sig makt över de politiska beslut som tas i Washington. Det har pågått under snart hundra år, varav de senaste 25 inneburit en förmögenhetsöverföring utan jämförelse i moden historia – från den arbetande befolkningen (medelklassen) till den procent som styr ekonomin och äger 40 procent av de samlade rikedomarna i USA. Och sannolikt ser det likadant ut överallt i världen.

Vad ockupanterna på Wall Street insett är att det inte längre handlar om höger- eller vänsterpolitik, om liberaler och republikaner. Oavsett vem som sitter i Vita huset – eller för den delen vid makten i något annat av västvärldens länder – så är det Wall Street och alla de banker och finansbolag som hämtar näring från världens finanscentrum som har makten. Finansministrar som Timothy Geithner, tidigare Fedchef i New York och den som godkände gigantiska bonusar till styrelsen i det konkursade försäkringsbolaget AIG, har hämtats in till Washington direkt från The Street. Till stor glädje för finansindustrin som därmed säkrat sitt grepp över den ekonomiska politiken – dvs så få regleringar som möjligt som kan påverka bankernas vinster. Många har varit inne just på denna nya skiljelinje, som inte går mellan höger och vänster, utan mellan den finansiella kleptokratin, den som har makten över de ekonomiska massförstörelsevapnen som fristående finansanalytikern Max Keiser kallar det.

I denna fråga finner alltså extremer som Sarah Palin, socialdemokrater och marxister stå på samma sida. (Själv vet jag inte längre vad jag står politiskt, eftersom politiken som vi känner den tillhör det förgångna. Förmodligen tillhör jag någon slags ny anarkohöger…)

Hur som helst: nästan alla problem vi ser idag ett resultat av Wall Streets rovdrift med våra pengar. Allt började gå åt helvete nånstans i början av 80-talet, då finansbranschen lyckades övertala Ronald Reagan om vikten av att släppa kapitalet fritt – utan några  regleringar eller begränsningar. Det blev starten på en mer än 20 år lång finansbubbla, som vi alla drogs med i. I Sverige avskaffade socialdemokraterna kontrollen över börsen i mitten av 80-talet, vilket ledde till den bostadsbubbla som briserade 1990. Och så sent som 2000, när ytterligare en bubbla var på väg att spricka, tog riksdagen det vansinniga beslutet att satsa större delen av vår pensionssparande i det pyramidspel som kallas börsen.

Men den riktiga inplosionen kom hösten 2008 med kraschen i Lehman Brothers. Då blev ilskan stor mot bankerna som orsakat det hela, med sina subprimelån och innovativa derivat var nära att krossa hela världsekonomin. Efter det gigantiska räddningspaket på 700 miljarder dollar (5.000 miljarder kronor) som blev president George W. Bushs avskedsgåva efter åtta förödande år i Vita huset, var därför förhoppningarna stora på att den tillträdande presidenten Barack Obama skulle skärpa kontrollen över Wall Street.

Vad hände då? Ingenting. Eller rättare sagt: de kvarvarande storbankerna använde stödpengarna till att sluka de mindre, konsoliderades och blev ännu mäktigare. Idag kan man med fog säga att dessa finansiella institutioner kontrollerar politiken.

Det har gjorts lama försök av Barack Obama att få Wall Steets finansiella massförstörelsevapen under kontroll. Förra sommaren, 2010, antogs den så kallade Dodd Frank-reformen, ett antal lagskärpningar riktade mot finansbranschen. Det är till synes en relativt självklar uppsättning regler, till exempel att banker måste ha en viss kapitaltäckning så att de klarar kreditförluster på egen hand, och förhindra att de tillåts att spela bort andras pengar än sina egna på börsen. Men ännu idag har ingen del av lagen genomförts – det har Wall Street sett till, bland annat genom att förhala och förhindra tillsättningen av chefen för den nya myndighet som ska övervaka finansbranschen. Och dessutom stoppa finansieringen av den.

Förutom att finansbranschen lyckats injicera sitt DNA i regeringen har branschen bedrivit en massiv lobbyverksamhet i Washington. Förra året satsade banklobbyn 350 miljoner för att försöka vattna ur lagen. Det jobbar fler än 3.000 lobbyister i Washington – tio per kongressledamot –  vars enda uppgift är att Wall Street ska slippa ny lagstiftning som begränsar branschens frihet. Wall Street var också en av de största bidragsgivarna till Obamas presidentvalskampanj, vilket kanske förklarar varför presidenten varit så lam i sina försök att reglera bankerna.

VD:n för storbanken J.P Morgan, Jamie Dimon, gick till attack så sent som förra veckan mot planerna på reglering av finansmarknaderna och kallade sådana initiativ för ”oamerikanska”. Samma bank gav nyligen ett generöst privat bidrag på nära 30 miljoner till New York-polisen, för att göra Manhattan tryggare. Kanske är det de pengarna vi ser i arbete, när batongerna går varma bland demonstranterna.

Man kan alltid hoppas att Occupy Wall Street växer ut till en fullfjädrad finansiell intifada – många har redan börjat kalla OWS-rörelsen för den Amerikanska hösten. Och det är ju faktiskt detta som är 2000-talets stora utmaning – att bygga en ny finansiell världsordning baserad på verkliga tillgångar och riktigt arbete, utan astronomiska skuldberg som idag bara göder J.P Morgan, Goldman Sachs, Deutche Bank, UBS, RBS etc, samtidigt som världens befolkning faller allt längre ner i fattigdom.

Vi behöver kanske inte ta fram giljotinen, som Roseanne Barr föreslog nyligen, men någon form av offentlig förnedring av ledande bankirer vore på sin plats. Varför inte på Wall Street?

Intressant?

E24 1, 2, SvD 1, 2, DN
Andra bloggare om wallstreet, usa, ekonomi, börsen, revolution

Related posts:

1. Occupy Wall Street, Modern Warfare Style
2. I centrum av alla finansbubblor: Goldman Sachs

Vi tar det från början.

I morgon drar Al Gore igång sin stora miljökampanj 24 Hours of Reality, som enligt förhandsbuzzen (fritt översatt) ska “rikta världens uppmärksamhet mot den verkliga omfattningen och konsekvenserna av klimatkrisen. Att undanröja tvivlen. Avslöja förnekarna.”

Stora ord, och det kanske behövs. Allmänhetens intresse för klimatfrågan har nämligen svalnat avsevärt på senare år. Färre än hälften av amerikanerna och bara fyra av tio engelsmän tror idag på att människans utsläpp av växthusgaser påverkar klimatet. Och bara 24 procent uppfattar Al Gore som expert i miljö- och klimatfrågor. Det är också fullt möjligt att USA får en klimatförnekare som president nästa år. Rick Perry, guvernör från Texas, har nämligen uttryckt skepsis när det gäller att höja miljöskatter och satsa miljarder på t ex alternativa energikällor, då varken omfattningen eller orsakerna till klimatförändringarna är tillräckligt utredda. I Al Gores värld är Rick Perry givetvis köpt av olje- och kollobbyn, något som mycket väl kan stämma.

Men oavsett vilket så har Gore en brant uppförsbacke för sitt projekt – och kanske är det därför hans PR-byrå tar till metoder som ligger snubblande det sätt som botnät och storspammare agerar.  Gores PR-rådgivare har nämligen kommit på den fantastiska idén att uppmana människor att ge kampanjen fri tillgång till deras Facebook-konton. Den som ställer upp, godkänner att Gore & Co under 24 timmar postar kampanjinlägg som ser ut att komma från ens egen FB-användare. Detta är förstås tänkt att få ett högre genomslag än traditionell annonsering eller genom att driva trafik till en Facebooksida. Projektet lovar dock att posta högst tre uppdateringar i timmen – vilket innebär att dina FB-kompisar som mest kan få se 72 uppdateringar under det dygn som kampanjen pågår. Det är… mycket.

Leo Hickman, som miljöbloggar för The Guardian, tycker Gore har gått för långt:

As I’ve written before – most notably about Foursquare– internet security is, at best, a fragile beast and the idea of asking people to donate their online accounts is not, in my view, a terribly sensible precedent to being setting. [...]

I follow people on Twitter to hear their real voice, not that of a spambot, no matter how good the intentions of the sender.

Frågan är väl dessutom om det tilltaget bryter mot Facebooks regler så det bara skriker om det. Kommersiella aktörer som haft liknande idéer har stoppats tidigare från att använda FB-användare som spambottar (även om det finns exempel på motsatsen, till exempel Farmville och Zyngas andra så kallade spel).

Skulle du upplåta ditt Twitter- eller Facebookkonto till Al Gores kampanj?

Intressant?

Andra bloggare om facebook, internet, miljö, al gore

Mer om miljö i DN

Related posts:

1. Ny Al Gore-effekt: blixthalka i Göteborg
2. Vit jul? Det är Al Gore-effekten…
3. Al Gore avslöjar en konspiration

Amerikanska soldater i Afghanistan. Foto: U.S. Army.

Fick frågan i kommentarerna till tidigare inlägg om hur alternativet skulle ha sett ut till mångmiljardsatsningarna på det 10-åriga kriget mot terrorn, som startade i och med anfallen mot World Trade Center.

Ett alternativ kanske hade varit, som Richard North är inne på, att istället för att starta krig mot en av världens fattigaste länder, Afghanistan, hade USA kunnat ge varje invånare i landet – män, kvinnor och barn – 15.000 dollar vardera, motsvarande 100.000 svenska kronor. Så mycket, 450 miljarder dollar, beräknas nämligen det tio år långa kriget i Afghanistan ha kostat.

Om samma summa hade satsats på infrastrukturinvesteringar, utblidning, handel och demokratisk utveckling i det krigshärjade landet – hur hade grogrunden för Al-Qaida och andra terroristorganisationer sett ut då?

Jag kanske är naiv, men förmodligen hade den typen av pengarullning bidragit oändligt mycket mer till säkerheten i västvärlden och USA. Istället har de långa krigen mot terrorismen gjort allas vår tillvaro både farligare och mindre fri. Krigen i Irak och Afghanistan löste inte problemet med militanta islamister, istället blev krigsskådeplatserna rekryteringsgrund för massor av unga arga män med hatet mot USA och väst som gemensam nämnare. Många av dem är vältränade efter ett decennium av krig mot supermakten och dess allierade, och flera av dem har på senare tid varit framgångsrika i kampen mot Moammar Gaddafis diktatur i Libyen.

Efter terrordådet på norska Utøya i somras, överraskade statsministern Jens Stoltenberg med att deklarera att vad som behövdes var MER demokrati och öppenhet, inte mindre. För tio år sedan var president George W. Bushs buskap det rakt motsatta: terroristerna skulle rökas ut från sina hålor, och den som inte var med Bush var emot honom. Och den senare grupperingen har ju knappast blivit mindre med åren.

Intressant?

11 september i pressen: DN 1, 2, 3, 4, 5,  SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet, 2, Expressen

Related posts:

1. Tio år efter 9/11 – terroristerna vann
2. Efter bröllopet – hög tid för republik