Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: vänstern

Provokation med en doft av 30-tal

Dammet börjar så sakteliga lägga sig efter veckans absolut viktigaste händelse nationellt – och globalt –  om man ska döma av den massiva mediebevakningen. Jag syftar förstås på SD:s sällsynt lyckade annonskampanj på en t-banestation i centrala Stockholm. Ett mycket billigt budskap (i alla bemärkelser) som genom massiv uppmärksamhet i samtliga mediekanaler lyckades nå ut till hela svenska folket – för ett par ynka hundratusen.

Och med den magnifika avslutningen, där en hord av demonstranter och ”antirasister” stormar ner i t-banan och sliter bort affischerna – allt dokumenterat på film – nås det absoluta crescendot i denna välregisserade propagandaoperation. Det är bara att motvilligt gratulera Sverigedemokraterna, som nu kan se fram emot ytterligare ett par procent i väljarsympatierna. Buskapet har nått ut: Partiet är numera det enda som tar ställning i en fråga – tiggeriet – där de vet att ungefär hälften  av svenskarna är för ett förbud. Övriga riksdagspartier hukar sig och har som bekant ingen egentlig åsikt alls.

Flera har jämfört stämningsläget vi befinner oss idag med 30-talets Tyskland, när Hitler och hans nationalsocialister kom till makten, och Sverigedemokraternas framfart i opinionen. Det är förstås fel av många skäl. Visserligen har SD mörkbruna rötter, och det finns säkerligen nassar eller ex-nassar kvar i partiet, men att utmåla i princip var femte svensk som nazist är knappast en konstruktiv reaktion.

Vad som däremot verkar upprepa sig från 30-talet är vänsterns ryggmärgsmässiga reflexer som svar på det bruna hotet: Att dra ut på gatorna i regelrätt strid mot sin motståndare. Med attacker mot SD:s budskap, kombinerat med hot och fysisk misshandel av motståndarna ska folk skrämmas till att inte rösta på rasisterna, är tanken. Det funkade som bekant inte då, och det funkar inte idag heller. Det enda som händer är att den stora massan av normala, hyggliga medborgare hukar sig i ett alltmer minerat debattklimat – och därmed lämnas fältet fritt för extremerna att styra det offentliga samtalet.

Twittraren Victor Strömgren (som beskriver sig som socialist) uttryckte det överlägset bäst av alla under den kväll då alla spärrar verkade släppa i trakterna av Norrmalmstorg:

Och det är förstås så det ligger till. Vi verkar inte kunna lära oss av historien, och upprepar samma fel gång på gång. Istället för ett öppet demokratiskt samtal kring svåra frågor, lämnar vi både problemformulering och lösningar till dem som är absolut sämst på att hantera dem.

Det finns för övrigt många frågetecken kring den våldsamma stormningen av T-Östermalmstorg, där en journalist (verksam för en SD-anknuten tidning) misshandlades och en romsk kvinna blev spottad i ansiktet, åtminstone enligt filmer från demonstrationen. Det är dock något som inte känns helt autentiskt med dessa inspelningar. Om man tittar närmare på exempelvis den sekvens där en romsk kvinna går runt bland demonstranterna och tigger, dyker som en händelse Jan Sjunnesson – som jobbar för SD-anhängarnas husorgan Avpixlat och arrangerade Pridemarschen genom Järva – upp och trycker en stor sedel i hennes pappmugg med kommentaren det är du värd. Detta alltså sagt av en anhängare av just det parti som annonserar i t-baneuppgången strax intill med buskapet att tiggeriet ska förbjudas. Filmen ser i detta avseende helt klart ut att vara regisserad. Då kan man fråga sig – finns det något mer i den som är arrangerat? Finns det något som inte är regisserat?

Problemet med till synes dokumentära filmer, som samtidigt är partsinlagor, är att det aldrig går att veta säkert. Att en journalist misshandlas är mycket allvarligt, men kan vi verkligen lita på att inte också denna händelse var riggad på förhand (även om själva attacken var autentisk)?

Var kanske hela kalabaliken som vi såg i tisdags kanske en välregisserad pjäs, med rollerna färdiga på förhand, ägnad att få största möjliga genomslag?

Vi ska inte tro att Putin och hans trollfabrik är de enda som behärskar konsten att sprida desinformation som lätt får fäste i medierna. Såväl ”våldsvänstern” som ”brunhögern” verkar numera behärska denna gren ganska väl.

På det sättet är det nog lite 30-tal i luften.

Läs också: Den hälsosamme ekonomisten, Ledarsidorna.se, SVT Debatt, Motpol

Fler om , , ,

Debatten om Teodorescu handlar nog inte alls om klassresor

Jag har egentligen ganska lite gemensamt med GP:s politiska chefredaktör Alice Teodorescu, som sommarpratade häromdagen och därmed fick det åsiktsindustriella komplexet på landets kultursidor att gå i spinn.

Men en sak har vi gemensamt – det som kallas för klassresa. Bägge mina föräldrar var vad som allmänt brukar kallas arbetarklass, även om jag är fullt på det klara med att min egen resa från en familj av byggjobbare och kommunalarbetare i svensk småstad på 70-talet skilde sig som natt och dag mot Alice Teodorescus uppväxt. Hon, uppvuxen under fattiga förhållanden som barn till  rumänska flyktingar, lyckades mot alla odds ta sig hela vägen genom en tuff högskoleutbildning och hårt arbete upp till samhällstoppen. Hennes resa var längre och jobbigare än min, och hon hade knappast den trygghet som jag själv åtnjöt, med ett skyddsnät som jag visste skulle fånga upp mig om jag föll. I föräldrahemmet stod det alltid ett rum som väntade varje gång jag valde att resa hem och vila upp mig från studierna.

Dock kan jag ändå relatera till just detta klassreseperspektiv, och hur det påverkat mig i livet. Och det var just kring den personliga klassresan som en stor del av Teodorescus sommarprat handlade om – och det som gav upphov till de mest kritiska recensionerna. En kritik som tagit sig ett flertal besynnerliga uttryck – alltifrån argument som att alla minsann inte kan göra en klassresa till att alla inte ska behöva göra en för att duga, till det kanske mest bisarra argumentet: kvinnor som gör klassresor åldras enligt forskarna snabbare och betalar alltså ett skyhögt pris för sina ambitioner. (Underförstått – låt bli.)

När jag läser dessa – ibland påfallande unga – skribenter och deras alster, slås jag av tanken att de kanske inte riktigt bottnar i sina åsikter, att de inte kan relatera till vad det hela handlar om, och texterna blir därför bara en slags stilstudier i vem som bäst kan avfärda betydelsen av Teodorescus upplevelser.  Detta kan i sin tur bero på att få (om ens någon) i det åsiktsindustriella komplexet numera har någon egen klassresa att jämföra med. Många som är verksamma i mediebubblan – numera till stor del förlagd till de centrala delarna av huvudstaden – är ju mer eller mindre födda in i sina yrkesroller, antingen det är via släktband in i underhållningsbranschen, familj som jobbar i TV-huset eller en karriär i politiska ungdomsförbund som startat direkt efter gymnasiet.

Jag erkänner att jag kanske generaliserar här och kan till och med ha helt fel i vissa fall. Men jag är ganska säker på att det är få idag som går från ett mångårigt yrkesliv vid svarven på SKF eller sjuksköterskejobbet på Karolinska till att bli journalist eller politiker. Politiken har professionaliserats i allt större utsträckning – betald nästan uteslutande med skattemedel – medan journalistiken i allt snabbare takt håller på att förvandlas till en slags överklasshobby, reserverad för dem som inte behöver dra in pengar till brödfödan varje dag. Vi kanske inte är där riktigt ännu, men trenden är tydlig. Lägg därtill att utbytet mellan dessa påverkansgrupper blir allt tätare: istället för en press som granskar makten får vi en stor heterogen grupp med åsiktsmaskiner som ena dagen jobbar som granskande journalister, för att nästa dyka upp som pressekreterare i något av de politiska partierna.

Vi har alltså fått en slags politisk-medial adel som är rörande ening om det mesta. Som delar samma gemensamma värdegrund och samma kodord för att beskriva samtiden. Åsiktsmässigt kan man kanske kalla denna bubbla för vänsterliberal, men gemenskapen sträcker sig i realiteten över hela det politiska landskapet från MP till S, M, C och FP. Vilket märkts tydligt på det närmast odelade uppskattning som den unga artisten Zara Larsson fick efter sitt sommarprat (välförtjänt, ska tilläggas). Men det handlar givetvis inte bara om kvalitet – Zara Larsson är en i ”klubben”, medan Alice T är och förblir en utböling.

I denna klubb ses därför klassresenären som något oönskat och lite smutsigt, som något katten släpat in. Någon som kommer och trashar deras trevliga middagsbjudning, pratar alldeles för högt och ställer allmänt jobbiga frågor.

Enklast då att utmåla dem som högertroll, rasister eller husblattar så de håller sig borta.

Intressant?

Fler om , ,

Hur många procent av lönen är det ok att vi behåller?

Årets valrörelse handlar i mångt och mycket om skatter, och då särskilt behovet av att höja dem kraftigt för att försvara välfärden – som enligt framför allt vänstern  totalhavererat under de åtta åren av borgerligt regeringsinnehav. Framför allt är det jobbskatteavdragen som slagit sönder Sverige och enligt vissa kritiker slitit isär  samhället till den grad att det tvingat ut rumänska EU-migranter på Stockholms gator för att tigga.

Om man analyserar dessa nya krav på stora skattehöjningar, en slags hets mot verkligheten som Sakine Madon så klarsynt formulerade det i en ledare nyligen, är det lätt att få intrycket av att de pengar vi tjänar egentligen inte är våra egna – utan statens. Att våra löner i sin helhet borde hanteras av politiker, som  i sin stora välvilja och godhet därefter förser oss med den välfärd och de bidrag som vi anses efterfråga. Och dessutom låter oss behålla mer mer än hälften av det vi tjänar.

Så generöst!

Som medelålders, vit man och allmän surgubbe (och dessutom fortfarande sosse i grunden) är jag så gammaldags att jag anser att mina ihoptjänade pengar tillhör mig och inte staten. Och att jag i princip alltid kommer att använda dem effektivare och bättre än Anders Borg och kommunpolitiker.

För i samma stund som skatterna sugs in i de stora transfereringssystemen, upphör också kostnadskontrollen och istället för välfärd får vi kommunala storsatsningar på dimmaskiner, medeltidsvärldar och kommunala clowner. Att vara generös och frikostig med någon annans pengar är nämligen alltid enklare än att satsa sina egna slantar, som slöseriombudsmannen Martin Borgs förtjänstfullt visat i sina böcker och filmer.

punktskatter

Nåväl, låt oss titta närmare på hur mycket en svensk höginkomsttagare betalar i skatt idag,

För att ta svensk politiks verkliga hatobjekt, väljer vi en medelålders, vit, heterosexuell man, Gustav, som jobbar som projektledare i IT-branschen, som går som tåget. Därför har han vid 44 års ålder lyckats förhandla sig till en lön på 40.000 kr, vilket i de flesta rödgrönas ögon gör honom så kallat ”rik”.

Om man går efter skattetabellen, betalar Gustav 10.966 kr i skatt på sin heltidslön, vilket innebär att han betalar 27 procent i skatt. Det verkar ju inte så farligt, eller hur.

Men då glömmer man att löneskatten bara är en av många skatter som tas ut. På den utmärkta sajten Ekonomifakta kan man beräkna det totala skattetrycket, inklusive arbetsgivaravgifter, och då framträder en helt annan bild.

På Gustavs lön måste nämligen hans arbetsgivare betala full arbetsgivaravgift – 31,42 procent av lönesumman eller 12.568 kr. Den totala skatten på Gustavs lön är alltså 23.534 kr, eller 59 procent. (Vissa hävdar att denna siffra är för hög eftersom lönen ska räknas inklusive arbetsgivaravgiften – jag har aldrig riktigt förstått det argumentet.)

(Utan jobbskatteavdragen hade Gustav haft en total skatt på 25.647 kr, eller 64 procent.)



Men det slutar inte där. När Gustavs lön är skattad och klar, och han vill använda sina pengar till konsumtion är staten framme igen. Denna gång vill Borg/Andersson/valfri finansminister ha 25 procent av hans kvarvarande pengar, eller c:a 4.000 kr. Därmed har skatterna på Gustavs lön ökat till nära 28.000 kronor.

Till detta kommer att en del varor och tjänster dessutom har höga punktskatter – som elektricitet, tobak och alkohol  vars pris utgörs till mer än hälften av skatter och moms.

Det totala skattetrycket för en en inkomst på 40.000 kronor ligger därför sannolikt i närheten av 30.000 kr – vilket skiljer sig rejält från de blygsamma 27 procent som man brukar tala om i deklarationssammanhang. Hur vi än vänder och vrider på det, antingen vi tolkar skatternas andel som 75 procent eller 57 procent av lönen, är det svårt att hävda att vi har ett problem med låga skatter i Sverige.

Detta är viktigt att bära med sig i en debatt där flera partier tävlar i vem som kan lova flest skattehöjningar – framför allt för ”höginkomsttagare”. För frågan alla borde svara på är: Hur mycket är det befogat att vi får behålla? 10 procent? 15? 5? Var någonstans blir det ointressant för folk att över huvud taget gå till jobbet – är det när 70 procent av lönen går till skatten? Eller 80?

Socialdemokraterna var faktiskt fram till helt nyligen ovilliga att skruva upp det totala skattetrycket, men om väntstervinden håller i sig fram till valet om ett par veckor kommer det snart att ställas krav på att 100 procent av våra inkomster behövs för att värna välfärden.

Och det kommer förstås att marknadsföras som rättvisa.

Intressant?

Fler om , , , ,

Hatet är vänsterns livsluft

hurtig

Debatten om #näthatet har lagt sig, och drevet har dragit vidare mot nya jaktmarker – närmare bestämt integrationsminister Tobias Billström, som lyckades sätta både en och två fötter i det berömda klaveret med sitt klumpiga uttalanden i förra veckan. Detta har fått både vänsterintellektuella som avsevärt mindre intellektuella på den vänstra planhalvan att känna blodsvittring. Den 11 mars kunde därför ordföranden för Ung vänster i Luleå, Christoffer Hurtig, inte längre hantera sina känslor, utan var tvungen att twittra om sin lust att skjuta Tobias Billström. Denna tweet låg sedan kvar i 11 dagar – ända tills igår när medierna fick nys om den. Och då var förstås alltsammans ett ”svart skämt”.

Men det är det förstås inte. Det är på blodigt allvar, vilket visat sig i nära nog samtliga fall där kommunister tagit makten. Sovjet, Kina, Nordkorea, Kambodja, Kuba – listan kan göras lång på exempel där hatet mot klassfienden resulterat i inskränkt frihet, förföljelse mot dissidenter och inte sällan interneringar eller massmord.

Ideologin som Vänsterpartiet (där många fortfarande kallar sig kommunister) bygger sin politik på är – och förblir – en hatideologi. Drivkraften är hatet – mot överheten, mot borgarna, eller mot vem som helst som inte passar in i vänsterns ideal. Solidaritet är fint, fast bara så länge man tycker exakt som Vänsterpartiet. Gör man inte det räknas man per definition som klassfiende som förtjänar att skjutas eller åtminstone skickas till nåt kallt ställe.

Att det inte är en engångsföreteelse bevisas dessutom av att ytterligare en näthatare från norr, vänsterpartisten Simon Fors, för inte så länge sedan önskade se SvD-journalisten Per Gudmundsson död. På Twitter skrev han:

”Alla tänkande människor förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning?”

När detta uppdagades var det förstås också ett ”misstag” eller ironi, men från V-partitoppen och Lars Ohly har vi varken fått höra avståndstaganden eller ens att det kan tänkas vara ett problem att partimedlemmar vill ta livet av svenska journalister för deras åsikter.

På Facebook tyckte nyligen en annan vänsterpartist att Blondinbella borde skjutas i huvudet för att hon är borgare. Medan intellektuella vänsterpartister, som Ali Esbati, uttrycker sig så här balanserat när Janne Josefsson granskade Röda korset och hur organisationen utnyttjade debatten om barnfattigdomen:

Fuck you, Janne Testosteron Josefsson. FUCK YOU VERY MUCH”.

Övertrampen till trots, slätas vänsterns hat och hot om våld ständigt över, medan ledarsidor och debattörer ägnar dagar och veckor åt att analysera huruvida Billström, Reinfeldt och kanske hela borgerligheten egentligen är Sverigedemokrater i förklädnad.

Själv må jag vara politiskt oberoende, men en gång i tiden klappade faktiskt hjärtat lite extra för socialdemokratin. Vilket kanske inte är konstigt om man kommer från en släkt med generationer av hantverkare och byggjobbare.

Fast det var på den tiden som sossarna jobbade hårt med att hålla lössen borta från den röda fanans veck. Något som tyvärr inte är en självklarhet längre.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

De rödgrönas skamliga SD-samarbete

Så sent som förra året protesterade socialdemokraterna högljutt mot Alliansens nedskärning av UD. Beslutet att minska personalen med 100 anställda och stänga ett antal ambassader vållade ett ramaskri hos oppsitionen.

”Beslutet är sorgligt och kortsiktigt, sa Jan Eliasson, före detta socialdemokratisk utrikesminister.

Ett val senare tvingar försöker de havererade resterna av det rödgröna samarbetet i riksdagen tvinga fram nya besparningar i regeringskansliets budget på 300 miljoner, något som bland andra Anders Borg och Carl Bildt varnat för kommer att leda till massuppsägningar – inte minst hos UD:s personal. Bildt skriver i sin blogg:

Ca 70 % av våra kostnader ligger utomlands. Att göra så stora nedskärningar på de 30 % av kostnaderna som ligger i Sverige att man helt kan undgå betydande neddragningar utomlands är näppeligen möjligt.

Att Sverigedemokraterna är mot att Sverige skall finnas i världen förvånar mig inte en sekund. Deras utrikespolitik inskränker sig väl till taggtråd vid gränsen.

Den rödgrönsvarta budgetslakten handlar naturligtvis inte om något nyvaknat ansvarskännande för Sveriges ekonomi, utan är bara ett småsint sätt att kasta grus i maskineriet för Alliansen – för att de hade den stora fräckheten att vinna valet.

Ett gäng dåliga förlorare som utan att tveka gör gemensam sak med extremhögern i en fråga som i sammanhanget handlar om småpengar.

Att Vänstern och Miljöpartiet beter sig som idioter är ju inget nytt, men jag förstår inte att Mona Sahlin och ledande socialdemokrater hänger . De borde skämmas.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Mona Sahlin var Socialdemokraternas sista chans

Satt och lyssnade på Mona Sahlins lysande avskedstal i Riksdagen igår, och inser plötsligt att hon förmodligen är den mest begåvade partiledare Socialdemokraterna haft i modern tid. Och att partiet nu förmodligen är bortom all räddning.

Sahlin var briljant i sin tuffa analys av vad som gått fel – inte minst tvångsäktenskapet med Lars Ohly som tvingades på henne av vänsterfalangen i S – och att det enda som kan föra partiet tillbaka till makten är att återvända till den socialdemokratiska politikens mittfåra. Att fungera som ett appendix till Vänsterpartiet som tror att alla problem löses med 100 procent skatt och bidrag till alla, skrämmer bort bort väljarna.

Sahlin gjorde helt rätt analys när hon inledde samarbetet med Milöpartiet, och stängde ute kommunisten Lars Ohly. Men tyvärr var hon inte stark nog att stå emot tokvänstern inom det egna partiet, som under förnedrande former tvingade henne att ta med Ohly i den rödgröna alliansen. Det här är något som naturligtvis Sahlin själv är ansvarig för – hon skulle hotat med att avgå redan då, istället för att sitta kvar och tvingas försvara Lars Ohlys idiotier, som att kräva att alla USA:s militärbaser skulle läggas ner.

Partiet kastade Mona Sahlin under bussen, men som den lojala socialdemokrat hon var, plåstrade hon om sig hjälpligt, bet ihop och fortsatte kampen. Hon visste förstås då att Ohly var djupt avskydd av socialdemokraternas kärnväljare – ändå teg hon och höll god min.

När det gick åt skogen i valet, precis som väntat, skyllde samma tokvänster på att det var Sahlins fel att de förlorat. Veronica Palm, en av de mest högljudda Ohly-kramarna i partiet, hävdar på fullt allvar att partiet måste driva ännu hårdare vänsterpolitik för att komma igen 2014. Vanligt folk som lyckats spara en slant till barnen, så att de slipper bo hemma till 40-årsåldern, är kapitalister som ska sättas åt. Skatter ska höjas, förmögenhetsskatt ska återinföras på allt ”passivt kapital” – vilket är det som vi gnetat ihop under 15 års tid för att kanske kunna betala handpenning på en etta åt dottern när hon blir vuxen.

Men Socialdemokraternas eftervalsanalys visar verkligheten: den arbetande delen av befolkningen röstade på Allianspartierna, medan förtidspensionärer och sjukskrivna lade sina röster på S. Ändå förespråkar vänsterfalangen i partiet, att det är just mer politik som riktar in sig på de 10 procenten som inte jobbar, som kan få socialdemokraterna att vinna val igen.

Frågan är dock om det över huvud taget finns någon väg tillbaka till makten för Socialdemokraterna. I en skarpsynt ledare i Aftonbladet jämför Karin Pettersson socialdemokraterna med de japanska soldater som gömde sig i djunglerna på en ö fram till 1970-talet, utan att veta att Andra världskriget tagit slut.

Det är precis detta problemet som socialdemokraterna har idag; fienden är borta och kriget är för länge sedan över. De förtryckta massorna som slavade på bruken för hundra år sedan, är idag välbetalda bilbyggare, framgångsrika hantverkare och tjänstemän i karriären. Byggjobbarna vinner på moderaternas politik, och röstar i allt mindre utsträckning på ett parti som vill höja deras skatter och förbjuda den skola som barnen går i.

Men på Sveavägen sitter partistrategerna inlåsta med sina kartor från svunna tider.

Efter årets katastrofval, finns det dock mycket begränsade möjligheter att vinna tillbaka de traditionella väljarana – alltså folk som jobbar. Moderaterna har gjort ett lysande jobb med att triangulera in sig i positionen som det nya arbetarpartiet, och det skulle inte funka för S att kopiera M-politiken (även om det var Socialdemokraternas från början). Miljöfrågan har både centern och miljöpartiet kapat åt sig. Skolan har Folkpartiet lagt beslag på.

För Socialdemokraterna och vänstern finns nu bara de överblivna smulorna kvar – de arbetslösa, de utförsäkrade, förtidspensionärer och långtidssjukskrivna. Viktiga grupper att solidarisera sig med, men de vinner inga val.

Mona Sahlin var med stor sannolikhet Socialdemokraternas sista chans att komma till makten – och en av de bästa partiledare partiet kunde ha haft, om de bara litat på hennes omdöme. Istället kastade de henne under bussen, inte bara en utan flera gånger.

Nu får de ta konsekvenserna. Idioter.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, Expressen 1, 2, 3, DN 1, 2, SvD 1, 2

Fler bloggare om , , ,

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: