Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: vindkraft (sida 1 av 4)

Den gröna omställningen går inget vidare

Olja blir ett allt populärare val fram till 2040, liksom naturgas. Framför allt är det tillväxtländerna som kommer att stå för efterfrågeökningarna.

Via Watts up With That? uppmärksammas jag på nyheten om att super-mega-skurkbolaget Exxon Mobil (onda eftersom bolaget utvinner och säljer en produkt som vi alla är tungt beroende av för att överleva idag) har släppt en ny prognos för framtidens globala energimarknad  – med siktet inställt på 2040. Intressant nog är detta samma år som statsminister Stefan Löfven deklarerat att Sverige ska vara helt fossilfritt – dessutom utan vår kärnkraft som står för cirka hälften av svensk elproduktion men som är tänkt att vara avvecklad fram tills dess.

Exxon Energy Outlook 2040 (pdf) berör förvisso inte Sverige specifikt (och rapporten har inte heller uppmärksammats här hemma), men man kan konstatera att den som har sina sparpengar investerade i olje- och gasaktier inte behöver känna någon omedelbar panik för att dessa snart ska bli värdelösa (som en följd av framgångarna för sol- och vindenergin). Alltså det som vi ofta får höra från ekonomiska förståsigpåare som Johan Rockström.

Den globala energimixen idag och om 25 år, enligt Exxons bedömning. Ingen direkt revolution väntar bakom knuten.

Det är snarare tvärtom: oljekonsumtionen kommer att öka kraftigt de närmasste 25 åren – och det är bland annat de hyllade miljöhjältarna i Kina som leder fossilbränsle-sörplandet.

Samtidigt förväntas sol- och vindenergi uppgå hela fyra procent av den globala energimixen år 2040.

Ja just det, fyra (4) procent.

Nu kan det förstås hävdas att eftersom det är just ett super-mega-ondskefullt oljebolag som gjort prognosen, och därmed kan sägas tala i egen sak, så ska man inte sätta någon större tillit till rapporten. Dock – oavsett grad av ondska – ska man vara medveten om att Exxon och övriga multinationella oljebolag historiskt sett varit ganska bra på att tjäna pengar. De investeringar som krävs för att utvinna nya fyndigheter kostar ofta i paritet med BNP för ett mindra land – och return on investment kan dröja i decennier. Det gäller alltså att inte satsa fel, vilket ställer höga krav på prognosmakarna.

Som vanligt är det Kina, landet som just hyllas som miljöhjältar för att de lovat att öka sina utsläpp kraftigt de kommande 20 åren, som leder ökningen. Och den som på allvar tror att lite pillande med symboliska lokala flygskatter skulle ha någon avgörande effekt på den framtida globala medeltemperaturen behöver bara studera diagrammet ovan.

Dessutom lämnas det som ett räkneexempel för framför allt MP och C att komma fram till hur världens länder – varav många fortfarande inte kan erbjuda el till hela sin befolkning – ska överytgas minska sin energikonsumtion till en nivå där vi klarar att leva på lite drygt fyra procent av vad vi gör idag, samtidigt som vi storsatsar på att skattesubventionera internetgiganter som Facebook och Google med billig el.

Den globala elkonsumtionen förväntas öka med 75 procent fram till 2040. Kina, Indien, Afrika och Mellanöstern står för de högsta tillväxttalen med en 150-procentig ökning.

Glöm det där med uppvärmning hemma, glöm kyl och frys, fabriker och arbetsplatser att gå till eller ens elektrisk belysning hemma mer än någon halvtimme om dagen. (Internet kan vi förresten också glömma, all tillgänglig el måste ju trots allt gå till Googles och Facebooks serverfarmar i Norrland, där en handfull anställda i alla fall kan åtnjuta elektricitet och värme hela dagen, till skillnad från oss andra.)

Alla som klarar att göra någon typ av basal reality check, inser att sol och vind aldrig kommer att kunna ersätta fossila energikällor – inte idag, inte i morgon och inte om 25 år.

Det enda som möjligen skulle kunna bryta trenden som Exxon målar upp, är en massiv satsning på kärnkraft – framför allt den 4:e generationens kärnkraft som drivs med Thorium istället för uran. Fast det är som bekant en omöjlighet, eftersom miljörörelsens ludditer och utvecklingsmotståndare effektivt har omöjliggjort en sådan satsning genom årtionden av skräckpropaganda. Och i den så kallade Energiöverenskommelsen som träffades nyligen, fick MP med sig löftet att kärnkraften alltså ska vara borta helt om 25 år, till förmån för 100 procent förnybart.

År 2040 kommer vår fordonsflotta att vara 100 procent fossilfri. (OBS, skämtade bara…)

I en värld där mer än 70 procent av all protein vi får i oss har producerats med hjälp av fossilbränslen, finns det därför tyvärr inga alternativ till olja, kol och gas på varken kortare eller längre sikt – i alla fall inte med tekniker som är tillgängliga idag.  Och för den som tror på ett snabbt genombrott för jättestora batterier som klarar att lagra  el från intermittenta energikällor som sol och vind – läs Matt Ridley för några räkneexempel som effektivt debunkar dessa fantasier, som även vår närmast osynlige så kallade energiminister alltså har stora förväntningar på.

Elbilar då? Jo men visst.

Fordonsparken kommer att växa med 80 procent till runt 1,8 miljarder privatbilar i världen år 2040 – men de allra flesta kommer att drivas på bensin, precis som idag. Och eventuella miljövinster som uppstår i takt med att motorerna utvecklas och görs bränslesnålare, äts snabbt upp av den massiva ökningen i antalet fordon.

Nu är detta förstås en prognos, och det finns fortfarande gott om tid att vända utvecklingen. En lokal svensk flygskatt kan säkert få Kina, Indien och utvecklingsländerna att komma på andra tankar!

Intressant?

Fler om , , , ,

Energiomställningen kostar Tyskland femtusen miljarder – till att börja med

Nytt från you can’t make this shit up-avdelningen. Från Tyskland nås vi av beskedet att kostnaden för den gröna omställningen, det som på tyska kallas Energiewende, nu för första gången har kostnadsberäknats av ledande ekonomer. Och det är inga småsummor det handlar om. Fram till 2025 kommer den massiva satsningen på solenergi och vindkraft att kräva i runda tal 520 miljarder Euro. Eller omräknat till svenska kronor, mer än 5.000 miljarder.

Vi tar det igen: 5.000 miljarder. 5 biljoner. Och detta är alltså enbart skattesubventioner för att hålla förnybartindustrin under armarna – i summan finns inte själva kostnaden för elen med.

Och detta är bara början, varnar Institutet för näringslivsekonomi vid Düsseldorfs universitet, som karlagt kostnaderna för Tysklands dyrköpta experiment med att ersätta både kol och kärnkraft med ”100 procent förnybart”. Ett projekt som med tiden kommit att framstå som allt mer utopiskt och verklighetsfrånvänt.

Mot slutet av 2030-talet kommer subventionerna att förnybar energi att uppgå till det dubbla – 1 biljon Euro. 10.000 miljarder.

Som en jämförelse tyngs skuldkrisens Grekland just nu av ett underskott på 323 miljarder Euro, eller 3.000 miljarder kronor. Det skulle alltså vara avsevärt mycket billigare för de tyska skattebetalarna att nolla Greklands skulder än att betala för elen i det egna hemlandet. För en familj på fyra personer beräknas energiomställningen kosta 250.000 kr fram till 2025.

Men det kanske ändå kan vara värt alla dessa miljarder, det är ju trots allt för en bättre miljö som tyskarna får avstå från sina sparpengar?

Tyvärr inte. Den gigantiska satsningen på sol och vind har inte resulterat i minskade koldioxidutsläpp, vilket måste ha varit tanken med alltihop, snarare det motsatta. Utsläppen ökar istället i Tyskland, eftersom ingen riktigt insåg (eller ville inse) att det skulle krävas reglerkraft de fyra av fem dagar som vindkraftverken står stilla eller när solen inte lyser.

Därför gör nu kolkraften comeback på bred front. Kolpriset stiger, det råder prisrally i kolgruveaktier och kolkraftverk har blivit attraktiva investeringsobjekt för en helt ny energimäklarbransch som ser en lukrativ framtid i att sälja reglerkraft till elbolagen när de förnybara energikällorna inte levererar (vilket alltså är större delen av tiden). Att notera är att svenska Vattenfall sålde sina tyska koltillgångar när priset var som lägst. Istället har bolaget fått nya ägardirektiv från regeringen – att storsatsa på förnybart…

Vad var nu definitionen på galenskap igen? Göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat?

Det kan i sammanhanget vara viktigt att påminna om att vi har minst ett parti i riksdagen som ser tyska Energiewende som ett föredöme värt att ta efter.

Intressant?

Fler om , , ,

Vattenfalls tyska kolkraftverk kan få miljardstöd – bara för att hållas stängda

Minns ni det högljudda bråket för ett par veckor sedan kring den föreslagna försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland? Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kallade försäljningen ett svek, och krävde att Miljöpartiet skulle stoppa affären. ”Kolet måste stanna i marken”, dundrade han.

Sjöstedt kan sannolikt glädja sig åt att så faktiskt ser ut att bli fallet. Den tilltänkta köparen, det Pragbaserade holdingbolaget Energeticky a Prumyslovy AS (förkortat EPH), planerar nämligen att använda Vattenfalls åldrade brunkolstillgångar som reglerkraft – ett affärsupplägg som kan ge mångdubbelt mer i vinst än att sälja elen på den öppna marknaden. EPH uppmärksammades nyligen av affärssajten Bloomberg som i en artikel beskriver detta nytt kapitel i det ständigt eskalerande vansinnet som kallas europeisk energipolitik.

Anledningen stavas Energiewende, Tysklands gigantiska utbyggnad av sol- och vindenergi under senare år. Denna ambitiösa satsning, som syftat till att ersätta smutsig kolkraft med miljövänlig el från förnybara källor, har nämligen inte riktigt gått som planerat. Dels har den kraftiga utbyggnaden inneburit ett massivt överskott på el under vissa perioder (framför allt under sommarhalvåret) medan landet tvingats köra vidare med sina koleldade kraftverk för att kompensera för bortfallet under vindstilla dagar eller då solen inte lyser (på natten till exempel). Överproduktionen har fått till följd att priserna pressats ner och energibranschen i Tyskland, precis som i Sverige, har hamnat i djup kris. Ingen tjänar längre pengar på att producera el, utan massiva bidrag från skattebetalarna.

Stora energiföretag, som E.ON och RWE, har hotat med att stänga flera kolkraftverk just på grund av bristande lönsamhet. Detta skulle emellertid ställa till kaos på marknaden – eftersom det då skulle saknas reglerkapacitet. Med tanke på att 80 procent av landets el kommer från kolkraften och den förestående stängningen av landets kärnkraftverk (som bidrar med 7,4 procent av energimixen) inser alla att det skulle behövas ett nytt tyskt under för att behålla ljusen på i Förbundsrepubliken.

Det är här de smarta investerarna från Prag kommer in i bilden. De är nämligen övertygade om att de kan tjäna stora pengar på Vattenfalls kol – utan att behöva bränna upp det.

Sedan starten 2009 har företaget expanderat i Central- och Östeuropa, och köpt upp energibolag, framför allt kolkraftverk och kolgruvor, i Tyskland och Polen. 2014 köpte EPH upp det kol- och oljeeldade elverket Eggborough i England, och förra året tog företaget över E-ONs fossileldade elproduktion i Italien. Och under innevarande månad förväntar man sig alltså att få grönt ljus för affären med Vattenfall, som har en produktionskapacitet i Tyskland på totalt 8 TWh.

Bolaget har redan rott i hamn ett guldkantat avtal i Storbritannien, värt motsvarande nära 750 miljoner kr, enbart för att hålla ett av sina kraftverk i standbyläge under vintern. Vid behov av reservkraft körs det 46 år gamla kolkraftverket igång – med en prislapp som är tre gånger högre än det aktuella marknadspriset för själva elen. Dessutom kan ägarna debitera 135.000 kronor per timme som verket är i vänteläge – och ytterligare 45.000 kronor i timmen för att starta upp anläggningen.

En ganska lukrativ affär, med andra ord.

Det slutliga målet för EPH är att teckna liknande avtal i hela Europa.

Och just i Tyskland är behovet av liknande arrangemang skriande stort – landet planerar därför att sätta upp liknande reservkraftverk för att säkerställa tillgången på el när kärnkraftverken stängs och ett antal av de äldre fossileldade kraftverk pensioenras. Denna backup uppges bestå av åtta brunkolseldade kraftstationer – vilket inkluderar några av Vattenfalls anläggningar, som alltså ser ut att få runthänt betalt för att inte producera el, utan bara köras igång i nödlägen.

Vattenfalls kol ser alltså ut att kunna stanna i marken – åtminstone delar av det. Men det blir till priset av närmast gigantiska subventioner till den tyska kolkraften. Vi har alltså hamnat i ett läge där det inte bara är förnybar el som behöver subventioner för att överleva – utan samtliga typer av elproduktion. Detta besvärande faktum uppmärksammas av den ansedda tidningen Die Welt, som kallar hela den tyska energiomställningen för en illusion (artikeln refereras på Second opinion). Trots finansiellt stöd på hundratals miljarder till sol och vind, har nämligen inte landets koldioxidutsläpp minskat – de är till och med högre idag än de var 2009. Och övriga delar av energisektorn befinner sig i fritt fall.

I Sverige har vi inte riktigt kommit lika långt med galenskaperna, men den nya energiöverenskommelsen säkerställer vi att vi kommer dithän inom ett par år. Trots att vi redan har en stor överproduktion från framför allt vindkraft, innebär energiöverenskommelsen (som Liberalerna ställde sig utanför) att utbyggnaden ska fortstätta. Priserna kommer högst sannolikt att pressas ännu hårdare ner mot noll, och snart nog kommer elkunderna att tvingas skattefinansiera även konventionell kraftproduktion genom det som kallas elvertifikat – men som i praktiken är en extra skatt. Något som bland annat Centerpartiet fortfarande inte förstått.)

Tung industri är förstås undantagen från denna straffskatt, men för privatpersoner innebär de allt högre elkostnaderna att annan konsumtion får stå tillbaka. Det riskerar att bli en hämsko på tillväxten, samtidigt som allt mer av skatter och pålagor går åt till att strö pengar över en liten högljudd lobby som ständigt kräver mer. (I debatten brukar det med en förskönad omskrivning kallas för ”ökad ambition i elcertifikatssystemet”.)

Samtidigt tycker politikerna att det är en god idé att svenska skattebetalare ska göda den amerikanska IT-jätten Facebook med hundratals miljarder genom att befria bolaget från energiskatt. Regeringen satsar hårt på att lansera Sverige som en billig råvarukoloni för de stora IT-bolagens servehallar. En satsning som inte ger särskilt många jobb – förutom en vaktmästare som kan byta ut krånglande hårddiskar och boota om en server då och då, sköts all administration från andra delar av världen.

Det är sådant som kallas jobblös tillväxt – och det är du och jag som tar notan.

Man ska dock inte vara förvånad. Den europeiska energipolitiken är ett haveri som pågått i det tysta under många år – skuggan av andra spektakulära misslyckanden som valutaunionen och flyktingkrisen. Galenskaperna har förstås sin grund i olika EU-direktiv, men i vanligt ordning vill Sverige ”gå före” och vara bäst i klassen.

Då blir det som det blir.

Intressant?

Fler om , , ,

40.000 dör – för att de inte har råd med elräkningen


Energifattigdom är ett begrepp som vi ännu så länge lyckligtvis inte behövt stifta bekantskap med i Sverige. Men i Europa är det i allra högsta grad verklighet för stora delar av befolkningen – var tionde europe faller under detta nya fattigdomsbegrepp, efter att energipriserna stigit kraftigt på senare år.

I den tyskfranska dokumentären ”Die große stromlüge” (Den stora ellögnen) från tv-kanalen Arte (kan ses i en månad framåt) skildras baksidorna av de senaste 15 årens dramatiska omläggning av de europeiska elmarknaderna, som gått hand i hand med massiva satsningar på förnybar energi som sol- och vind. Satsningar som nu betalas dyrt av elkunderna.

Det kanske mest chockerande med programmet är siffran 40.000  – så många dog nämligen under 2014 som en följd av den tilltagande energifattigdomen.. I valet mellan mat på bordet eller värma upp bostaden har många – framför allt äldre och fattigpensionärer – föredragit att slippa svält. Vilket i sin tur inneburit att många  dukat under för vinterkylan i  dragiga, ofta oisolerade bostäder. ”Excessive winter deathts” kallas det torrt i statistiken, och det ligger något mörkt ironiskt i det faktum att de energisatsningar som gjorts i syfte att möjligen skona framtida generationer från att dö i eventuella värmeböljor, leder till tiotusentals dödsfall här och nu.

Som ett resultat av att de inte har råd att skydda sig – från klimatet.

Den europeiska integrerade elmarknaden – ännu ett av EU:s grandiosa misslyckanden – är ett skräckexempel på hur lätt det är att slå sönder en lönsam och fungerande bransch genom en kombination av centraldirigerad planekonomi, påhejad av bidragsentreprenörer, energilobbyister och gröna politiker med utopiska agendor.

Resultatet ser vi nu. Den gigantiska överproduktionen av vind- och solel, framför allt i Tyskland, gör att priserna pressas till nivåer där nästan ingen branschaktör längre tjänar pengar på att producera el. I artikeln How to kill an industry, skriver tyska Handelsblatt om hur landets fyra stora energibolag – E.ON, RWE, Vattenfall och EnBW – tvingats göra nedskrivningar på svindlande 450 miljarder de senaste fem åren. 77 fossileldade  och kärnkraftverk har lagts ner på grund av bristande lönsamhet. RWE har sparkat 7.000 anställda, E.ON har gjort sig av med 25.000 – en tredjedel av arbetsstyrkan. Energisektorn, för inte så länge en av landets lönsammaste, är idag närmast att likna vid ett konkursbo.

Vad värre är – de investeringar i reglerkraft som kommer att krävas för att balansera vind- och solenergin, kommer också att behöva finansieras av skattebetalarna, eftersom det är en förlustaffär att investera i ny elproduktion idag.

Samtidigt som energisektorn blivit krisbransch (att notera är att Vattenfalls usla affärer i mångt och mycket har sin grund i politiska beslut) har elräkningarna för konsumenterna blivit allt dyrare. De senaste åtta åren har elpriserna stigit med i genomsnitt 42 procent i unionen, och mest av allt betalar tyskarna. Förbundsrepublikens skattebetalare har redan fått slanta upp cirka 2.000 miljarder (!) för landets sol- och vindsatsningar, och idag klarar 7 miljoner tyskar inte  längre av att betala elräkningen. I Ungern går i snitt hälften av den disponibla inkomsten till att betala elräkningen, medan spanjorerna lägger 28 procent på el och uppvärmning. Var åttonde fransman klarar inte att betala elräkningen.

Samtidigt har Tysklands beslut att avveckla sin kärnkraft – samtidigt med satsningarna på förnybart – inneburit att den billigaste, smutsigaste reglerkraften, kol, fått ett uppsving igen efter att succesivt ha fasats ut på 90- och 00-talet. Hela landsändar ödeläggs av gigantiska dagbrott där brunkol (lignit) grävs upp. Hela byar töms på folk, som frågar sig om  Tysklands omtalade energiewende verkligen skulle få som resultat att landets koldioxidutsläpp skulle  ÖKA istället för att minska.

Tyvärr förfaller dokumentären i sin andra halva till en ganska ointressant studie av maktspelet i EU:s korridorer, där det antyds att det egentligen är de stora oljebolagen som styr i kulisserna (alltså den gamla vanliga big oil-konspirationen). Men fakta i reportaget talar ändå för sig själv.

I Sverige har vi som sagt varit förskonade från det allra värsta vansinnet – hittills. Men med skrotnignen  av den svenska kärnkraften – 40 procent av vår elproduktion – som presenterades av energiminister Ibrahim Baylan och Miljöpartiets energipolitiska talesperson Lise Nordin i veckan, är det bara en tidsfråga innan vi börjar se allvarliga effekter även här. Dels ökar risken för blackouter vintertid – alltså att elen inte räcker till – dels kommer priserna att stiga dramatiskt när nära hälften av produktionen skrotas utan att ersättas.

Utan kärnkraft blir vi utelämnade till antingen import – till exempel från Finland som är i full färd med att bygga nya reaktorer bara några mil från Sverige – eller genom reservkraft som rullar på Putins gas. Finlandsspåret kompliceras främst av det faktum att Sverige i så fall kommer att behöva köpa i princip allt landet producerar för att hålla nätet stabilt under en köldknäpp – något som kan bli svårsålt i Finland. I ett läge där det är vinter, 20 grader kallt och vindstilla så kommer samtliga våra grannländer att behöva behålla det mesta av  sin el för sig själva.

Då kommer det att bli dyrt – och då kommer vi snabbt att få lära oss vad energifattigdom innebär. Skillnaden är att det går betydligt snabbare att frysa ihjäl i -30 grader i Burträsk än i ett dragigt radhus i brittiska Doncaster.

(I ärlighetens namn ska sägas att det är få svenska hem som värms upp med direktverkande el numera – men de finns.)

S och MP har emellertid kommit på  en lösning på det stora bortfallet av el, nämligen batterier. Utvecklingen på detta område har gått snabbt på senare år, skriver de – så lagom till att kärnkraftverken skrotas framåt 2020  kommer någon säkert att ha uppfunnit JÄTTESTORA batterier som klarar att lagra elektriciteten från de tiotusentals nya vindkraftverk som är tänkta att ersätta reaktorerna.

Vi kan fundera på detta en stund. En socialdemokratisk regering driver en energipolitik som inte bygger på dagens verklighet och utgår från befintlig teknik – utan på önsketänkande om nya utvecklingssprång, som ska göra de storslagna gröna utopierna verkliga.

You can’t make this shit up

Det riktigt stora problemet för svenskt vidkommande är tyvärr att energipolitiken blivit ett slags bondeoffer för att hålla det svårt sargade Miljöpartiet på humör. Efter att ha tvingats tugga i sig den ena bajsmackan efter den andra – senast i november när regeringen införde gränskontroller och id-krav – var det kanske MP:s krav för att överhuvud taget sitta kvar i regeringen att Lise Nordins faktaresistenta vision om framtidens energi också skulle bli regeringen.

Det vill säga –att låta den den svenska elmarknaden haverera enligt tysk och spansk förebild.

Flytta söderut, ni som kan.

Intressant?

Fler om , , ,

Svensk energipolitik: Elkunder betalar miljoner för att leverera ström till Google i Finland

I veckan tillkännagjordes nyheten om att sökmotorgiganten Google, ett av världens största och rikaste internetbolag, träffat en överenskommelse med vindkraftsföretaget Eolus om att köpa upp all el som produceras vid bolagets nya vindkraftspark i Liden, strax utanför Sundsvall.

Avtalet innebär att Google under en tioårsperiod kommer att köpa all el som produceras av anläggningen, enligt uppgift 250-300 GWh per år.

Nyheten har uppmärksammats såväl internationellt som här i Sverige, och har hyllats som ännu ett bevis på hur Sverige tar ledarrollen i omställningen till 100 procent grön energi. Fast om man tittar närmare på affären så visar den kanske tydligast av allt hur dysfunktionell den svenska energimarknaden faktiskt är.

För efter snart 20 år av stöd och subventioner till en massiv utbyggnad av väderberoende kraftkällor – främst vindkraft – har vi hamnat i ett läge där vi skapat en överkapacitet som inte bara bidrar till rekordlåga elpriser – ibland tvingas elproducenterna betala för att bli av med elen – den slår också undan benen för all annan elprododuktion och lägger en död hand på alla privata investeringar i nya anläggningar. Och kärnkraften, 100 procent koldioxidfri, har i allt väsentligt redan lagts ner i spåren av chockhöjda straffavgifter.

Vi står därför med ett system där hela energisektorn mer eller mindre har förstatligats i smyg – ingen ny elproduktion byggs längre utan statliga miljardsubventioner. Tyvärr skapar de nya gröna satsningarna inga svenska jobb – förutom möjligen under själv anläggningsarbetena med att uppföra vindsnurrorna – och inkomsterna går inte sällan ner i fickorna på utländska riskkapitalister och smarta bidragsentreprenörer, något jag skrivit om tidigare.

I fallet med Google exporteras elen till Finland där bolaget har sin närmaste serverhall. Det tillkommer alltså inga nya svenska jobb i samband med affären, och Google betalar mig veterligt inga energiskatter i Sverige.

Men för vindkraftsbranshen, som länge plågats av usel lönsamhet, är en affär som den med Google guld värd. Via avtalet med sökmotorjätten om ett tioårigt elavtal, kan Eolus Vind (ett bolag som enbart sysslar med själva bygget av  vindkraftverken) garantera en potentiell köpare till verken en långsiktig fast inkomst i form av elcertifikat, vid sidan av de intäkter för själva elen som ägaren givetvis har. (Huruvida Google köper elen till ett på förhand överenskommet pris framgår inte av pressmeddelandet som skickats ut – det är hur som helst inget som parterna skulle offentliggöra.)

Alla som handlar med el är enligt lag ålagda att köpa ett visst antal elcertifikat, och kostnaden för detta hamnar på våra elräkningar. Elcertifikaten är alltså en dold extra skatt på elen – oavsett om den kallas något annat – och finns till för att säkerställa utbyggnaden av förnybar energi. I oktober klubbade Riksdagen ett beslut om att som det uttrycks höja ambitionen i elcertifikatssystemet, vilket för den vanlige lägenhetsinnehavaren innebär en kostnadsökning med ytterligare någon tia i månaden vid en förbrukning om 5 000 kWh/år (villaägare betalar förstås mer).

Enligt uppgift från Svensk Kraftmäkling handlas elcertifikaten för leverans i mars 2018 just nu runt 170 kr/MWh. Det innebär att den blivande ägaren till de 23 vindkraftverken i Liden kan räkna hem en garanterad intäkt på 40–50 miljoner kr per år via certifikatsystemet, eller uppåt en halv miljard under den tioårsperiod som Google förbundit sig att köpa el till sin finska serverhall. Du, jag och alla andra elkunder betalar kalaset, medan stora elintensiva industrier (som exempelvis Facebooks serverhall i Luleå) är undantagna kravet på att köpa elcertifikat.

(Egentligen betalar vi ännu mer än ovan– alla skatter och avgifter på elräkningen beläggs nämligen med 25 procent moms innan den landar i brevlådan.)

Att komma ihåg i det här sammanhanget är att vindkraft i Sverige inte ersätter några fossila utsläppskällor, eftersom nära nog 100 procent av vår energiproduktion redan är koldioxidfri. Eller rättare sagt – den kommer förmodligen inte att vara fossilfri så länge till. för Efter den senaste ambitionshöjningen i elcertifkatssystemet, som alltså smögs igenom Riksdagen utan någon uppmärksamhet över huvud taget, är målet nu att bygga ut vindkraften ännu mer, från tidigare beslutade 25 till 30 GWh. En sådan massiv utbyggnad får till följd att den svenska vattenkraften, som hittills använts som reglerkraft när vindkraftverken stått stilla, inte längre kommer att räcka till för att balansera nätet. Istället kommer vi att behöva bygga upp ny fossil reservkraft, sannolikt i form av gasturbiner. Alternativt får vi finna oss i att vara utan elektricitet delar av veckorna.

Men att kritisera vindkraft har tyvärr blivit närmast tabu. I den gängse bilden, som vi matas med från såväl medier och politiker, står vindsnurrorna som en slags symbol för bättre miljö, och att peka på avigsidorna av de mångmiljardsatsningar på förnybart som gjorts och görs innebär att man riskerar att smetas ner som klimatförnekare. Eller ännu värre – som Sverigedemokrat. Det var nämligen bara SD som reserverade sig i näringsutskottet mot beslutet att bränna ännu mer av våra pengar på att höja ambitionen i elcertifikatsystemet.

Jag vill givetvis betona att ingen av de inblandade i affären – varken Eolus eller Google – har gjort något som vare sig är juridiskt fel eller moraliskt förkastligt. Vad affären istället visar är de oväntade effekterna av hur det kan gå när politiker och byråkrater bestämmer sig för att rädda världen – med andras pengar.

Och handen på hjärtat, i en svårt ansträngd flyktingsituation där vi till och med ska känna skuld för att vi lägger pengar på julklappar, hade vi inte kunnat använda ett par hundra miljoner på ett bättre sätt än att säkra elleveranser till ett av världens högst värderade företag?

Bara undrar.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Planekonomiskt energihaveri har gjort kalkylen omöjlig för ny kärnkraft

Dagens så kallade uppgörelse mellan S och MP innebär av allt att döma slutet för minst två kärnkraftsreaktorer under den kommande mandatperidoden. För oavsett hur man tolkar överenskommelsen mellan Fridolin, Romson och Löfven så ser vi nu förmodligen början till slutet för svensk kärnkraft, exakt 60 år efter att den första R1-reaktorn kördes igång i berget under KTH i Stockholm. Även om Löfven tolkar det som att uppgörelsen bevarar status quo.

Orsaken är att kärnkraften redan med dagens elpriser är olönsam att driva. Värst är det för Oskarshamnsverket, som dras med miljardförluster, vilket SVT kunde berätta härom dagen. För ägarna vore sannolikt det vettigaste att sätta anläggningen i konkurs, vilket skulle innebära att drygt 800 anställda blev av med jobben. Och då ska man veta att Oskarshamn ändå är ett av de äldsta svenska verken, med de tunga investeringarna gjorda långt tillbaka i tiden. Att någon ens skulle drömma om att bygga nya reaktorer – även om tillstånd gavs – i ett läge då elpriset ligger på mindre än en tredjedel av vad ny kärnkraftsel kostar att producera, är inte realistiskt.

Detta innebär alltså att kärnkraftsfrågan – trots sin laddning (!) – i praktiken är en ickefråga i förhandlingarna mellan s och mp. De bägge partierna kan lugnt ta åt sig äran för att ha fått igenom sina respektive krav – ute i verkligheten kommer det sannolikt aldrig mer (eller i alla fall inte inom överskådlig framtid) att byggas någon ny kärnkraft i Sverige. Vad det handlar om just nu är inte om två reaktorer – eller fler – kommer att stängas, utan hur snart. Och med ett par extra finansiella pålagor på produktionen, något som MP aviserat, skyndas stegen mot konkurs på lite extra.

Vad som inte kommit fram i debatten är varför lönsamheten sviktar, inte bara för kärnkraftsindustrin. Orsaken är de låga elpriserna, som i sin tur är en följd av en krympande industrisektor och ihållande lågkonjunktur – både i Sverige och Europa – kombinerat med en gigantisk överproduktion av el, som framför allt beror på den kraftiga utbygganden av förnybar energi (i Sverige framför allt vindkraft). Överskottet på vindel driver ner spotpriset, och mycket av elöverskottet får helt enkelt skänkas bort.

Trenden ser exakt likadan ut i stora delar av Europa. I Tyskland – som ofta framställs som den goda förebilden – har botten gått ur elmarknaden helt och i princip alla investeringar i ny energiproduktion är olönsam. Undantaget är den del av energisektorn som åtnjuter gigantiska statliga subventioner. Och det är är just här problemet ligger.

I Tyskland har energiföretag försökt att  lägga ner ett antal äldre koleldade kraftverk, som inte klarar dagens utsläppskrav – men där det inte lönar sig att modernisera. Detta har dock tyska politiker satt stopp för, reservkraften behövs för att balansera produktionen från opålitliga sol- och vindkraften. Det har gått så långt att statliga subventioner betalas ut till gamla kolkraftverk för att att hålla dem igång.

Miljöskatter används alltså för att hålla igång den allra sämsta energiproduktionen, helt enkelt för att alternativet är stora blackouter.

Sverige har länge hållit emot denna tyska lösning, men nu är det alltså slut. Nu ska ännu högre avgifter och fler pålagor läggas på den redan blödande kärnkraftsbranschen, vilket kommer att garantera att minst två reaktorer läggs ner inom en snar framtid. ”Med råge”, som Åsa Romson uttryckte det. Istället kan vi se fram emot att betala ännu högre skatter och elcertifikatsavgifter för en ännu större andel förnybar energi.

Elpriserna är för låga för att någon ska vilja investera i ny konventionell kraftproduktion – samtidigt som skatter, subventioner och pålagor ändå gör elen dyrare än nånsin för de vanliga konsumenterna och driver bort företag och jobb. Avindustrialiseringen av Sverige kommer nu att accelerera, och de tillverkningsindustrier som finns kvar kommer förmodligen att söka sig till andra länder, med en nyktrare syn på det som kallas energipolitik.

Vad nedläggningen av kärnkraften också för med sig, är att annan energiproduktion måste byggas ut för att klara effektreserven – till exempel på iskalla vinterdagar då det är vindstilla och inga vindkraftverk är igång. Det kommer i så fall att handla om gasturbiner, som eldas med gas från Putins Ryssland.

Framtidens historiker kommer att titta tillbaka på det tidiga 2000-talet och fascineras av hur världsfrånvända politiker med utopiska drömmar – som 93 procent av väljarna dessutom inte röstade på – tilläts slå sönder en väl fungerande, stabil elmarknad och ersätta den med en planekonomisk mardröm. Till en kostnad för skattebetalarna på hundratals miljarder.

Och med den enda effekten att utsläppen ökar.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

Fler om , , , ,

Hundratals svenska skattemiljoner till vindkraftsoligarkerna

Många vänsterpolitiker, framför allt Jonas Sjöstedt, går till val med löfte om att stoppa så kallade vinster i välfärden. Att hindra gnidna välfärdsoligarker och riskkapitalbolag från att profitera på vår gemensamma välfärd och föra ut till vinsterna till skatteparadis.

Och det kan man ju i mångt och mycket sympatisera med. Vad som är betydligt svårare att förstå är att samme Sjöstedt vill storsatsa på att bygga ut av bland annat vindkraften i Sverige – en bransch som domineras av stora utländska energijättar och riskkapitalister med kontor i Luxemburg. Bolag som genom sina konstruktioner plockar  hem skattefria intäkter från svenska elkonsumenter i storleken hundratals miljoner. Intäkter som garanteras via det svenska elcertifikatssystemet, som egentligen bara är en förklädd skatt som vi alla betalar via  elräkningen och utgår till alla som producerar vindel.

Energimyndigheten har publicerat en lista på samtliga anläggningar i Sverige som är berättigade till elcertifikat (något som tillfaller inte bara vindkraftsproducenter, även om dessa överväger). Av listan framgår också vem som är ägare till verken.

Om vi sorterar på de största anläggningarna, visar det sig tydligt att flera stora aktörer dominerar. En av de största vindparkerna, Havsnäs i jämtländska Strömsunds kommun, ägs via bolaget Havsnäs Vindkraft AB av riskkapitalbolaget Njord Wind SL med säte i Luxemburg. Vindkraftparken blev klar 2010, och bakom både konstruktion och drift stod bolaget Nordisk Vindkraft AB, helägt av brittiska riskkapitalbolaget HG Capital. (Sannolikt är Njord Wind också ägt av HG Capital – samma personer förekommer i bolagsledningarna.)

Vindkraftparken har hittills genererat hundratals miljoner i inkomster till de utländska ägarna – samtidigt som Strömsundsborna fick nöja sig med 400.000 kr i så kallad ”bygdepenning”. Vilket i praktiken är en muta för att folk ska hålla tyst när deras närmiljö skövlas av gigantiska vindsnurror.

havsnas_nyckeltal

Hög omsättning, men ingen vinst. Havsnäs vindkraft AB verkar inte vara någon lysnade affär…

En snabb titt i årsredovisningen för Havsnäs vind visar att det trots intäkter på hundratals miljoner – 180 milj omsattes under 2013 – redovisar minusresultat år efter år. En förklaring är tunga räntekostnader, bland annat till koncernföretaget i Luxemburg. (Det som populärt brukar kallas för räntesnurror.) Genom att vinsten försvinner, finns inget att beskatta i bolaget. Resultatet blir att intäkterna slussas över till ägarbolaget i Luxemburg, där pengarna undgår svensk beskattning. Eller rättare sagt – bolaget får dessutom tillbaka ett antal miljoner i skatt eftersom de går med storförlust. Närmare bestämt 25 miljoner för 2012 och 2013.

havsnas_avskrivningar

Tunga räntekostnader, bland annat till koncernföretag, trollar bort vinsten.

Nu är förstås Havsnäs Vind AB långtifrån ensamma om att slussa bolagsvinster utomlands, och det finns absolut inget olagligt i hanteringen. Många av de större vindkraftsparkerna ägs eller delägs av utländska intressen. Exakt hur mycket dessa drar in via certifikatssystemet är svårt att säga, eftersom detta dels styrs av dagspriset för elcertifikat, dels av hur mycket det blåser. Totalt finns det, enligt Energimyndighetens lista, idag cirka 12 GWh så kallat ”förväntad elcertifikatberättigad produktion” i systemet. Om hela denna tilldelning skulle falla ut, hade det med dagsaktuellt pris på elcertifikat (c:a 200 kr/MWh) inneburit en kostnad för svenska elkunder på 2,4 miljarder.

Detta är alltså utöver alla andra miljöskatter, nätavgifter och moms som gör elräkningen till en av de tyngsta hushållsavgifterna vid sidan av hyra och/eller bostadslån.

Här är några av de största ägarna av svensk vindkraft, samt hur mycket deras godkända certifikatsberättigade produktion är värd om de skulle producera för fullt:

  • Havsnäs vindpark (Njord Wind SL): 51 235 200 kr
  • Eon (Tyskland): 95 323 600 kr
  • Enercon (Tyskland): 24 000 000 kr
  • Hällåsen/Jädraås vindkraft AB (Scirocco Wind Holding AB, Malmö): 115 479 200 kr
  • Statkraft (Norge): 101 691 200,00 kr
  • Vattenfall: 166 126 400 kr

(Att notera är att även statliga Vattenfall har ett bolag med säte i Luxemburg, Vattenfall SAs, vad detta nu är tänkt att användas till.)

Hur som helst – trots denna till synes ohämmade miljonrullning med skattepengar, räcker pengarna inte på länga vägar för att hålla den allt mer ekonomiskt ansträngda vindkraftsbranschen under armarna. Därför bedrivs nu intensivt lobbyarbete, dels för att som det heter ”öka ambitionen i elcertifikatssystemet” (vilket i klartext innebär att politikerna bestämmer att elhandlarna ska tvingas köpa fler certifikat till ännu högre pris), dels att på olika sätt skruva upp det idag alldeles för låga elpriset, som inte ens är hälften av vad som krävs för att vindkraftsel ska bli lönsam – trots den garanterade intäkten via elcertifikaten.

I detta ligger sannolikt mycket av förklaringen till olika energilobbyisters brådska att stänga svenska kärnkraftverk och lägga ner stora delar av vår vattenkraft med hänvisning till att den skadar miljön. Bara med en riggad marknad där stora skattesubventioner paras med ett högt elpris – minst det dubbla mot idag, kan utbyggnaden av vindkraften bli lönsam.

Vi kan också notera att vindkraften egentligen inte behövs för vår elförsörjning. Den måste alltid backas upp av annan baskraft, vilket i Sverige utgörs av vattenkraften, och den ersätter inte några koldioxidproducerande kraftkällor och sänker alltså inga utsläpp. Dessutom har vi ett stort elöverskott,  större än den sammanlagda vindkraftsproduktionen, som vi vid sidan av alla andra kostnader får betala för att bli av med.

Dessutom är det värt att uppmärksamma att nästan samtliga dessa bolag, som håvar in hundratals miljoner, redovisar antalet anställda i ägarbolagen till – just det – 0 personer.

Vart än alla de nya sköna, gröna jobben är tänkta att komma ifrån, så inte är det i vindkraftsbranschen i alla fall.

Kanske kan vi få fler i sysselsättning genom att elda upp skogen istället?

Intressant?

DN 1, DN 2, DN 3, SvD 1, 2, 3

Fler om , , , ,

Tyskland på väg att backa från energiomställningen

Tyskland, som av de flesta mp- och c-politiker i Sverige ses om det stora föregångslandet, håller så sakteliga på att inse att de senaste tio årens exempellösa utbyggnad av så kallad förnybar energi varit allt annat än hållbar. Satsningen har gjort arbetarklassen fattigare, och allt fler har hamnat i ”energifattigdom”, vilket innebär att mer än tio procent av lönen används till att betala el och uppvärmning. Samtidigt har en förmögenhetsöverföring till välbeställd husägare och landägare skett från de fattiga i en skala som aldrig någonsin tidigare skådats.

Totalt betalar nu tyska skattebetalare 280 miljarder euro för att framställa energi som har ett värde på marknaden motsvarande två miljarder. Samtidigt har satsningen inte uppnått något av sina mål, vilket en tysk expertgrupp slog fast nyligen. Koldioxidutsläppen har ökat istället för att minska, och några gröna ”innovationer” har inte materialiserat sig. De frikostiga subventionerna har nämligen – tvärtemot vad som var tanken – motarbetat ny teknik. Eftersom marknadens aktörer har garanterats frikostiga intäkter, har inget tryck funnits på att ta fram nya, billigare och effektivare produkter. Alltså precis det som händer i alla planekonomier där politiker inbillar sig att de kan beställa fram uppfinningar genom att gödsla med skattebetalarnas pengar.

Det tyska energifiaskot är så enormt att det nu istället används i normalfungerande delar av världen som avskräckning för vad som händer när man lägger för mycket makt i händerna på dogmatiska gröna politiker utan uns av kunskap vare sig om energi, ekonomi eller arbetsmarknad. Det vill säga, precis det som vi gjort i Sverige.

I Tyskland verkar nu polletten i alla fall ha trillat ner, och Die Energiewende hånas till och med i humorprogram på tv. Och så sent som igår deklarerade de tyska socialdemokraternas ledare, vice förbundskanslern Sigmar Gabriel, att subventionsvansinnet måste upphöra. Risken är annars att Tysklands industri går under, tyngda av de självförvållat skyhöga energikostnaderna. Citat (översatt av NoTricksZone):

Germany and all of Europe are facing a huge challenge. The price of electricity in Germany is twice as high as it is in the USA. If we fail to at least provide some relief to our industry, then we are threatened with deindustrialization. This isn’t just crude propaganda from business, but rather it is bitter reality. Indeed here in Europe we have to think about how to reduce the state-induced burdens. I know how difficult this is.

Detta är ord som jag och många med mig skulle vilja se yttras av Gabriels svenska partikollega, Stefan Löfven. Alla vet att han innerst inne har ett hjärta som klappar för den svenska industrin, men sossarnas spinndoktorer har  satt munkavle på honom, för att till varje pris stoppa honom från att görs,det enda vettiga: att föra upp energifrågan som en av de viktiga framtidsfrågorna i valet. Och gärna deklarera att han vill modernisera de svenska kärnkraftverken och gärna kommer överens med moderater, kd och fp i frågan.

Det skulle förstås innebära,att bägge blocken tvingades att kasta sina gröndogmatiska stödpartier under bussen.

Vilket i alla fall för mig låter som en ganska attraktiv tanke.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Sifo: Majoritet av svenskarna vill betala miljarder för att ge bort el gratis till Tyskland

Opinionsundersökningar är tyvärr ofta trubbiga verktyg om man vill skaffa sig beslutsunderlag i komplicerade frågor. Få svenskar hade till exempel svarat nej på frågan om vi borde upphöra med allt utvecklingsbestånd – däremot hade svaret sannolikt blivit ett annat om frågan istället varit om vi bör fortsätta stödja homohatande och korrupta makthavare som stoppar pengarna i egen ficka.

För så är det ju tyvärr i ett stort antal politiska dagsfrågor: allmänheten förväntas dels kunna besvara en komplicerad fråga med ett enkelt ja eler nej, dels sitta på alla de bakgrundskunskaper som behövs för att ta ställning.

När det gäller frågan om vi ska fortsätta att subventionera vindkraften, som SIFO gjort på uppdrag av SVT, hamnar vi precis i ett sådant läge. Energiförsörjning, förnybart, subventioner och elcertifikat är ett ohyggligt komplicerade frågor, där medborgarna i allmänhet har ganska små kunskaper. I princip tror folk att ju mer vindkraft, desto lägre koldioxidutsläpp och därmed en räddning undan klimathotet. Så det är knappast förvånande att de flesta svarar ja på frågan om de vill fortsätta stödja den förnybara energin.

Problemet är bara att verkligheten ser väldigt annorlunda ut. Sverige har redan så gott som 100 procent koldioxidfri energiproduktion, vilket Annie Lööf slog fast så sent som igår. Oavsett hur många vindkraftverk vi smäller upp, sänker de alltså inga utsläpp det är något som till och med lobbyorganisationen Svensk vindenergi nu erkänner – istället motiveras miljardrullningen numera med att den export av vindenergi som vi gör sänker utsläppen i våra grannländer.

Vindkraft kan dessutom inte ersätta produktion av baskraft (dvs vatten- eller kärnkraft) eftersom den är intermittent, dvs bara fungerar lite då och då. I snitt levererar vindkraftverk el en eller två dagar i veckan, övriga måste det finnas reservkraft som backup eftersom folk skulle bli lite griniga om de bara kunde tvätta, laga mat och se på tv lite då och då under veckorna. Denna kraftbackup räknas förstås aldrig in i notan för vindkraftens kostnader, inte heller den gigantiska notan för att bygga om elnäten så att de kan ta emot 20-30 GWh el från vindkraft. Svenska Kraftnät och IVA uppskattar denna kostnad till mellan 55 och 73 miljarder – pengar som vi förväntas betala för att möjliggöra elproduktion som vi inte behöver. Som en aktuell jämförelse kostar hela det svenska försvaret 40 miljarder per år (siffror från 2010). 75 miljarder hade också räckt till en faslig massa höghastighetsjärnvägar och utbyggd kollektivtrafik.

Hade de svenskar som besvarade enkäten vetat om dessa fakta, och att Sverige har ett rekordstort överskott av vindel som nästan uteslutande exporteras med miljardförlust, kanske villigheten att betala för kalaset svalnat ytterligare.

Så. Här är några tips på frågor som SIFO kan ställa nästa gång de vill pejla svenskarnas villighet att subventionera den förnybara energin via sin elräkning:

  • Är du beredd att betala ett högre elpris för att vi ska kunna skänka bort vår vindkraftsel till Tyskland varje gång det blåser?
  • Är du för eller emot att bygga om det svenska elnätet för 55-75 miljarder för att effektivare kunna skänka bort vårt elöverskott till Tyskland när det blåser?
  • Är du för en högre ambitionsnivå i elcertifikatssystemet, så att en effektivare förmögenhetsöverföring från vanliga elkonsumenter kan ske till skånska adelsmän, storbönder, utländska riskkapitalbolag, stenrika tidigare Volvodirektörer och Maud Olofsson?
  • Är du för en utbyggd vindkraft i Sverige, och därmed även ny reglerkraft i form av gaseldade turbiner, med bränsle som importeras från Putins Ryssland?

Detta är som sagt viktiga frågor att besvara för en liten en nation nära polcirkeln, en nation med 0,02 0,2 procent av världens koldioxidutsläpp och en status av ständigt självspäkande världssamvete att upprätthålla.

Risken med att diskutera sånt här öppet är givetvis att man hamnar ordentligt på sned i åsiktskorridoren och klumpas ihop med Sverigedemokrater och förintelseförnekare. Fast det är väl en risk man får ta, antar jag.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Centern och jakten mot nollpunkten

Härom veckan, ungefär samtidigt som Ryssland gick in med militär på Krim och världens ledare febrilt försökte hitta en lösning på den största krisen sedan Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968, noterade jag följande overkliga dialog utspela sig på Twitter.

akhatt

Det handlar alltså Centerpartiets energiminister Anna-Karin Hatt, som råkat i  Twitterdebatt med ett antal miljöpartister, miljölobbyister och enstaka vänstersossar om vem som är bäst på att bränna miljarder av skattebetalarnas pengar på verkningslösa symbolhandlingar för att ”gå före” och rädda klimatet.

Dialogen är talande. Detta är alltså den fråga som Centern, Miljöpartiet och ett antal andra religiöst klimathotstroende tror att svenska väljare går igång på: om EU ska bindande mål för andelen förnybar energi eller inte. På fullt allvar. En känsla av overklighet infinner sig.

Uppenbarligen befinner sig såväl Anna-Karin Hatt, Per Bolund och de andra debattörerna så långt från vanliga väljares vardag att de inte förstår hur de framstår. Men så är de sannolikt också politiska broilers, infödda och uppfödda på spinn och triangulering som de är.

Att förstå självklara ekonomiska samband – som till exempel det mellan energipriser och antal jobb inom industrin – kommer de aldrig nånsin att förstå. Ett aktuellt exempel på denna oförmåga är dagens centerkrav på SvD Brännpunkt om att genast upphöra med import av kärnbränsle från Ryssland.

Export av kärnbränsle utgör en mindre del av den ryska exporten – betydligt effektivare vore att långsiktigt arbeta för att eliminera det europeiska (och svenska) beroendet av rysk olja och gas, vilket skulle kunna skada Ryssland oändligt mycket mer.

Men istället gör Centern allt för att sätta käppar i hjulet för utvinning av skiffergas, som på sikt skulle kunna göra Västeuropa oberoende av rysk fossilimport. Med nuvarande centerpolitik – vilket går ut på att avskaffa kärnkraften till förmån för en kraftig utbyggnad av vindkraft – innebär det att även Sverige kommer att behöva bygga gasdrivna kraftverk för att balansera den högst osäkra vindkraftsproduktionen.

Centern är på inget sätt unikt i denna gravt dysfunktionella syn på energiproduktionen, men inget parti har varit lika framgångsrikt som just C när det gällt att kortsluta Sveriges energipolitik sedan slutet av 70-talet. Idag bestämmer Centern – med knappa fyra procent av väljarnas röster – genom sina strategiska energi- och miljöministerposter även stora delar av den svenska industripolitiken.

Till sin hjälp har de sin egen statligt avlönade lobbyorganisation, Energimyndigheten, som nyligen aviserat kraftigt höjda kostnader för vindkraften, något som kommer att drabba landets elkunder med uppåt tusenlappen årligen (ett besked som smögs ut i tysthet på myndighetens hemsida).

Tyvärr lär det inte bli bättre med en S-märkt regering, där Miljöpartiet tar över från Ek och Hatt i höst.

Hur vi än röstar, är vi dömda att drunkna i grönt flum.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: