I somras utbröt ett kollaktivt ramaskri inom klimatindustrin, efter regeringens beslut att låta Sveriges största – tillika en av världens starkaste – isbrytare Oden stanna hemma och bryta is i Bottenviken i år, efter att under fem år befunnit sig i Antarktis, där fartyget säkerställt leveranser till och från den amerikanska forskningsbasen McMurdo.

Men efter två rekordkalla och bistra vintrar, med högar av färjor och handelsfartyg fastfrusna i Östersjöns is, beslöt Sjöfartsverket att Oden, tillsammans med Sveriges fyra andra isbrytare skulle hålla sig hemma i år. Ilska och fördömanden från det internationella forskarsamhället bet inte på sjöfartsverket, inte heller vädjanden från USA:s utrikesminister Hillary Clinton, som skrev ett personligt brev till Carl Bildt i hopp om att den svenske utrikesministern skulle kunna få sjöfartsmyndigheterna på bättre tankar. Beslutet stod fast: Oden skulle stanna i svenska vatten.

Det faktiska resultatet blev dock ett helt annat, för knappt hade den diplomatiska krisen med USA ebbat ut förrän Sjöfartsverket hyrde ut Oden igen – till Finland, där hon nu ser till att hålla transportlederna öppna till de stora hamnarna i norr. Vilket visat sig vara ett utmärkt beslut, för medan isen knappt lagt sig på den svenska sidan av Bottenviken, har de envisa sydvästvindarna denna vinter packat ismassorna mot den finska kusten istället.

Att jag kommer att tänka på Odenbråket just nu är rapporterna om den extrema vinter som Alaska just nu upplever med stormar, kyla och metervis med snö utöver det normala. Kommunikationer har lamslagits, och orkanvindar under hösten har stoppat leveranser av bränsle och förnödenheter till avlägsna delar av delstaten, till exempel till hamnstaden Nome vid Alaskas kust vid Barents hav.

Isbrytaren Healy försöker assistera ryska tankern Renda i Barents hav.

För ett par dagar sedan körde den ryska tankern Renda, på väg till Nome med bunkerolja, fast i isen i Barents hav, där fartyget de senaste dagarna assisterats av amerikanska kustbevakningens isbrytare Healy. ”Räddningsuppdraget” var dock nära att misslyckats, då fartyget är byggt endast för lättare isbrytning och Renda var nära att fastna i packisen – under gårdagen rörde sig tankern bara 20 meter…

Att notera är att istjockleken i området ”bara” är lite drygt en meter, vilket är rena bagatellen för en isbrytare av Odens klass. Men incidenten visar på det verkliga problemet; nämligen att USA i princip helt saknar isbrytarflotta. Världens rikaste land, med en delstat som är större än Sverige precis vid Norra ishavet, har idag endast en fungerande, lätt isbrytare i drift, Healy. De övriga två, Polar Sea och Polar Star, ligger sedan åratal på varv i Seattle, med stora reparationsbehov. Experter gör bedömningen att U.S Coast Guard skulle behöva upp till sex större isbrytare.

Vad incidenten i Barents hav visar, är USA:s skriande brist på isbrytarkapacitet. Möjligen beror det på åratal med rapporter om smältande havsisar och varmare klimat, eller bara på missriktad spariver, men idag klarar USA alltså bara med nöd och näppe att hålla sina egna nordliga handelsleder öppna.

Det är i ljuset av detta man ska se Hillary Clintons vädjan till Carl Bildt i somras. USA har helt enkelt inga egna isbrytare som klarar att operera under arktiska förhållanden.

Men kanske är det inte för sent att tjäna en hacka? Amerikanerna hade nog betalat top dollar just nu för att få låna Oden i några veckor.

Intressant?

Andra bloggar om usa, vinter, is, isbrytare, arktis

Related posts:

1. Sjöfartsverket: en bra affär att hyra ut Oden
2. I Miljöpartiets Sverige hade vi varit ihjälfrusna nu
3. Fartygen fryser fast – då är isbrytaren i Antarktis

Passa på att besöka New York innan det ser ut så här.

Som om världen inte hade nog med problem redan med galopperande skuldkris, arbetslöshet och vulkanutrbrott. Nu påstår ett antal tungviktare inom solforskningen att risken finns för att Jorden raskt är på väg in i en ny liten istid.

Tre olika forskargrupper har kommit fram till samma oroande slutsats: solen håller på att slumra till. Normalt sett följer solen 11-åriga cykler med olika stor solfläcksaktivitet (solläckarna är egentligen magnetstormar, som påverkar Jordens atmosfär och sannolikt klimat). Nuvarande solcyckel (nr 24) kom igång flera år för sent, och trots att cykeln nu börjar närma sig maximum, har antalet solfläckar varit betydligt färre än förväntat. Och det riktig oroande är att forskarna vid NSO (National Solar Observatory) fruktar att nästa solcykel, nr 25, kanske inte kommer igång över huvud taget.

Antalet solfläckar sedan mitten av 90-talet. Påminner lite om börsen just nu.

En sol utan fläckar, vad är det för märkvärdigt med det då? Tja, ingen vet helt säkert eftersom det inte inträffat i modern tid, men det finns mycket som talar för att en slumrande sol kan ge upphov till ett svalare klimat här på Jorden. Senast som solen uppvisade en period nästan helt utan solfläckar var under det som går under benämningen Maunder Minimum, åren 1645 till 1715. Denna period kännetecknades av brutala vintrar och var inledningen på det som kallas Lilla istiden. Under dessa år frös stora floder, som Themsen, varje vinter och en viss svensk kung marscherade med en hel här över isen på Stora och Lilla Bält för att spöa upp dansken. I flera höglänta områden låg snön kvar året runt, och missväxt och hungersnöd var vanligt förekommande i Europa.

Det finns förstås positiva effekter med avsaknad av solfläckar. Vi slipper leva i skräck för att solstormar ska slå ut elnätet, och astronauter behöver inte oroa sig för att dö av den starka strålning som utvecklas vid en solfläckseruption (så kallade Coronal Mass Ejections). Det gör det förmodligen billigare och säkrare att genomföra bemannade rymdresor till exempel till Mars. Och Spanien och övriga Medelhavsländer kommer sannolikt att blomstra när frusna Nordeuropeer flyttar söderut.

På minussidan kan vi dock räkna med att stora områden som idag används för odling, kommer att bli obrukbara och galopperande matpriser kommer att leda till upplopp i stora delar av världen. Det kommer att bli rätt svårt för politikerna att övertyga oss om nyttan med att koldioxidbanta, eller att vi måste fortsätta betala 100-tals miljarder i miljöskatter och utsläppsrätter. Och glöm det där med att ersätta kärnkraften med vindsnurror.

Fast än så länge är det sommar. Njut så länge det varar!

Intressant?
Andra bloggare om sommar, miljö, solen, istid, rymden

Related posts:

1. Väderjournalistik 2.0 – ryssen kommer!
2. Idiotisk ändring av dubbdäckslagen

Snöoväder på våren, ingen ovanlig syn.

Transportstyrelsen har i år bestämt att förbjuda dubbade vinterdäck redan från och med lördag – alltså två veckor tidigare än tidigare år. Jag förmodar att anledningen är den sjukliga fixeringen vid skadliga ”partiklar”, kombinerat med en övertygelse om att 15 ytterligare dagar med dubbfritt kan spara in pengar på vägunderhållet.

Det riktigt galna i den här nya lagen, är att den gäller i hela Sverige från och med lördag, om det inte ”råder vinterväglag”. Kvällens väderprognos talade om varma vårdagar i Stockholmsområdet, men kalla nätter med stor risk för frost. Det vill säga vinterväglag på nätter och tidiga morgnar, med stor risk för isbildning på gator och vägar, och sommarväg under dagtid. Precis som det brukar vara under vårmånaderna.

Och längre norrut avlöses snöfallen av mildväder, vilket gör det ännu farligare att lägga om till sommardäck för tidigt.

Det enda den nya dubbdäckslagen för med sig är en ökad risk för trafikolyckor, när bilister i de delar av Sverige där det fortfarande råder vinter under stora delar av dygnet kör runt på sommardäck.

Byråkratin vs förnuftet: 1-0.

Intressant?

DN, Expressen, Allehanda.se, ekuriren.se,

Andra bloggar om dubbdäck, trafiksäkerhet, vår, bilar

No related posts.

Förr i tiden, när en meteorolog var en meteorolog och John Pohlman var lika folkkär som Peter Settman, brukade man lite skämtsamt skylla dåligt väder på TV-meteorologerna.

Idag är det inget skämt längre. För SMHI är, om inte ansvarigt för de senaste årens smällkalla vintrar, djupt involverat i besluten att avveckla vår beredskap för att klara av snö och kyla.

I Aftonbladet idag skriver Elisabet Höglund – en av få svenska journalister som fortfarande bibehåller en sund skepsis till så kallade experter – att det haveri vi just nu ser i vår infrastruktur går att spåra till de scenarier för Sveriges framtida klimat som målades upp i Sveriges fjärde nationalrapport om klimatförändringar, som Regeringen skickade över till FN:s klimatpanel (IPCC) 2005. I denna kan man läsa om följderna av att medeltemperaturen i Sverige – framför allt i de norra delarna – kommer att öka med mellan 2,5 och 4,5 grader. Slutsatsen:

”Den förväntade uppvärmningen för också med sig vissa positiva effekter genom att fördelningen mellan regn och snö kommer att ändras under den kalla årstiden. Detta minskar behovet av snöröjning, sandning och saltning av vägbanorna vilket i sin tur ger bättre miljö och luftkvalitet.”

I ljuset av dessa slutsatser – som är regeringens egna – är det inte alls konstigt att världsfrånvända lokalpolitiker förbjuder dubbdäck – det kommer ju inte att snöa mer! Lika självklart är det att SJ tar chansen att sparapengar på snöröjningen, till exempel genom att skicka sina gamla snöplogningslok till museum. Dessa var ju, liksom snö och kyla, något som tillhörde det förgångna. Nu plockas de fram igen, eftersom verkligheten inte riktigt visade sig stämma med kartan.

Och Sjöfartsverket, som för fjärde vintern i rad skickar Sveriges bästa isbrytare Oden på en forskningsexpedition till Antarktis, kan luta sig tillbaka och glädja sig åt en förstärkning av kassan med 20 miljoner. Att det frös fast färjor i packisen utanför Stockholm så sent som i februari var ju bara en engångsföreteelse – enligt regeringens analys av klimatet kommer ju ”Isförhållandena runt Sveriges kuster [...] bli lindrigare vilket får betydelse för sjöfarten. Det framtida behovet av isbrytarkapacitet kommer att minska.”.

Ett antal myndigheter har bidragit till rapporten, som Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Jordbruksverket och SCB m fl.

Men SMHI har en nyckelroll, eftersom det är detta verk – representerat av sin klimatforskningsenhet Rossby Centre – som ansvarar för de fria fantasier som i klimatrapporten upphöjs till ”prognoser”. Dessa bygger förstås på datormodeller, med ursprung hos bl a brittiska Met Office, som på senare år fått ta emot massiv kritik för sina havererade långtidsprognoser – senast i oktober när man spådde en varm och regnig decembermånad. (Enligt kritikerna beror Met Offices ständiga felbedömningar på att verkets prognosdatorer körs med samma globala klimatmodeller som de som används för IPCC, och som alltid ger samma svar: mer värme.)

Det vänligaste man kan säga säkert om dessa klimatmodeller är att de är bristfälliga: inga av dem har förutspått de senaste 12 årens avkylning av Jorden, trots de stadigt stigande koldioxidnivåerna. Modifieringar görs dock löpande när den allmänna opinionen påkallar det. Nyligen körde t ex en av klimatkultens överstepräster, Stefan Rahmstorf i Potsdam, en simulering efter fjolårets vargavinter som visade att kylan i Europa mycket väl kunde bero på global uppvärmning (!) Det är bara ett exempel på den typ av junk science som okritiska medier gång på gång går på, utan att någonsin reflektera över hur galet det är.

Men efter tre års brutalkalla vintrar i Storbritannien börjar folk bli heligt förbannade och fråga sig om den nationella väderlekstjänsten går att lita på över huvud taget, eller om Met Office kidnappats av klimataktivister med uttalade politiska syften.

I Sverige åtnjuter meteorologerna fortfarande ett stort förtroende, men politiseringen av vädret har givetvis påverkat även SMHI. Det räcker att titta på SMHI:s hemsida för att se hur djupt klimatortodoxin sitter. I en artikel om julvädret konstateras det exempelvis tvärsäkert att Malmö kommer att vara helt snöfritt på jularna om hundra år.

Och just SMHI:s klimatforskningsenhet, helfinansierad med våra skattepengar, är djupt involverad i arbetet med FN:s klimatrapporter och de årligen återkommande klimatförhandlngarna i FN:s regi. För att forskningsmiljonerna ska fortsätta flöda in, krävs det alltså att klimathotet lever och har hälsan.

Det sorgiliga i sammanhanget, är, som jag skrev i kommentarerna till ett tidigare blogginlägg, att det inte existerar någon Plan B för att klara klimatet. Under de gångna tio åren har 10-tals miljarder satsats på ”klimatinvesteringar” för att förereda oss för varmare och blötare väder. Men ingen myndighet har ens tänkt tanken på att planera för ett klimat med mer snö och strängare kyla.

I en normal värld hade sådana felbedömningar lett till att ett antal huvuden kommit i rullning, men nu handlar det om klimatpolitik, och den granskas över huvud taget inte. Förutom av ett fåtal klarsynta människor som Elisabet Höglund.

Intressant?

Mer kaos: DN, SvD, Expressen

Andra bloggar om politik, samhälle, snö, vinter, klimat

No related posts.

Heathrow, december 2010, efter en decimeter snö.

Den brutala och rekordtidiga vintern, som lamslagit Europa med metervis av snö, sträng kyla och ett totalt haveri för infrastrukturen i flera länder, sätter fingret på en öm punkt: har politikerna låtit sig luras av de så kallade klimatexperterna, och därmed i sin blinda tro på kommande medelhavsväder i Nordeuropa medvetet rustat ner vår vinterberedskap? Det är mycket som talar för det. Vi såg tecken på det redan förra vintern, och i år är det ännu tydligare att vårt samhälle inte längre klarar en vinter när det faller mer än några centimeter snö.

Snöröjningsbudgetar har minskats och snöskottningspersonalen halverats. De bussar och tåg som köpts in har visat sig fungera uselt under vinterförhållanden – biogasbussarna i Stockholm startar inte när det blir neråt 20 grader kallt, och den låga markfrigången gör att de kör fast när det faller en decimenter snö. Och vindkraften, den som skulle rädda oss från de opålitliga kärnkraftsreaktorerna, levererar på sin höjd någon promille av energibehovet (många är dessutom avstängda eftersom de inte kan köras när det är kallt). Det är alltså samma vindkraft som – enligt miljöpartiet – skulle ge landet så mycket överskottsenergi att vi skulle bli en exportör av grön el.

I den verkliga världen, utanför surdegsbagerierna på Södermalm, importerar Sverige just nu el som motsvarar tre kärnkraftsreaktorer.

Samtidigt är detta helt enligt planen. För ett par år sedan lovade ju forskarna att det inte skulle bli några fler vintrar, att snö och kyla skulle ersättas med regn och mildväder under vintermånaderna. Att alla sådana prognoser var baserade på hemmasnickrade datormodeller, som med tiden visat sig lika pålitliga som de börsanalyser som utlovade evig tillväxt för amerikanska bostadslåneobligationer, var det dock ingen som informerade om.

Det är ganska talande att en av de mest lästa artiklarna på brittiska The Independents webbsajt den här veckan är en tio år gammal artikel, med rubriken ”Snowfalls are now just a thing of the past”. Det är en fantastisk studie i usel kampanjjournalistik, som man ett decennium senare bara kan ruska på huvudet åt. Men den sorgliga sanningen är ju bara att det är så här vi vant oss vid att miljöjournalistik ser ut; aktivister och pseudoforskare har givits fritt spelrum av journalister som antingen inte haft vett att ifrågasätta, eller själv fungerat som aktivister.

Och galenskaperna pågår fortfarande för fullt. De senaste veckorna har det klimatindustriella komplexet i ett slags chocktillstånd varit tvunget att snabbt hitta på förklaringar till den rådande extremkylan. Som naturligtvis beror på att det är så varmt. I Expressen förklarar idag ett antal ”klimatexperter” (varav ingen är forskare och samtliga är beroende av klimathotet för sina jobb) att problemet dels är att vanligt folk blandar ihop väder och klimat, dels att det behövs fler dramatiska väderhändelser för att allmänheten ska börja tro på klimathotet igen. Förutom den uppenbara motsägelsen i artikeln, blir det nog svårt med tilltron när till och med Australien får en vit jul, mitt i sommaren.

Alla normalbegåvade människor som läser artiklar som de här inser förstås att det är rent och skärt dravel, och bara kompletta idioter kan förvänta sig att vi ska gå på dem. För medan vi sitter fast i utkylda tåg, milslånga bilköer eller campar på flygplatser som börjar likna flyktingläger, växer ilskan mot de politiker som likt en skock lättledda får låtit sig ledas till att avskaffa vår vinterberedskap. Politiker som kommer hem från klimatmötet i Cancún i triumf över att vi ska pumpa in pengar i en fond på 1.000 miljarder kr årligen för att bekämpa klimatförändringar utomlands, när det samtidigt fattas flera miljarder till spår- och vägunderhåll här hemma. Som skickar iväg våra bästa isbrytare till Antarktis samtidigt som passagerarfärjor fryser fast i Östersjön. Och som vill satsa 300 miljarder av våra pengar på värdelös vindkraft, som ändå inte fungerar vintertid.

Och i takt med att temperaturen faller, blir det klimatindustriella komplexet allt mer desperat.  Alla som ifrågasätter om det påstådda klimathotet möjligen har överdrivits något, stämplas direkt som förnekare och foliehattar. Vi vet dock vem de verkliga haveristerna i sammanhanget är.

Man ska inte förväxla väder med klimat, säger experterna.

Det är klimatkommunikatörer som Jessica Cederberg Wodmar, med en tidigare karriär på Naturvårdsverket, vars stora skrämselkampanj Något konstigt håller på att hända med vädret från 2002 finansierades med nära 100 miljoner av våra skattepengar. (Dessutom är hon författare till Klimatkoden, tillsammans med Pär Holmgren.)

Det är surdegsliberaler miljöpartister som Johannes Forssberg och Per Bolund, som inte ser några som helst problem med att ena dagen ta ställning mot massövervakning via FRA och Ipred, och nästa tycka det är en bra idé att införa personliga utsläppsrätter som skulle kräva en övervakningsmaskin av en storlek som inte ens DDR var i närheten av.

Och det är miljöaktivister som Johan Rockström, som bakom ett brus av pseudovetenskapligt mumbojumbo om planetära gränser tillåtits styra stora delar av regeringens miljöpolitik i sin roll som rådgivare till miljödepartementet. Samtidigt som han drar in hundratals skattemiljoner till sina institut SEI och Stockholm Resilience Center, bägge beroende av att rädslan för klimathotet fortsätter ligga högt på politikernas agenda. Rockströms roll ifrågasattes i en utvärdering från Statskontoret (Stockholm Environment Institute – nytta och värde för regeringen) förra året:

”Frågan har lyfts om SEI är objektiva forskare eller klimataktivister. Som exempel ges Johan Rockströms samarbete med Tällberg Foundation som ”framför stark kritik av överenskommen klimatpolitik”. Enligt den intervjuade kan ”SEI:s trovärdighet som forskare äventyras om institutet kopplas ihop med kampanjorganisationer med en egen agenda”.

Det klimatindustriella komplexet – varav ovanstående namn bara utgör en liten del – har varit instrumentellt i att skapa det infrastrukturella kaos vi upplever idag.

De borde skämmas. Men istället lever de gott på våra skattepengar.

Mycket tyder på att vi nu går in i en längre period av kallare klimat, efter att ha haft turen att uppleva milda vintrar under ett par decennier. Hur Sverige kommer att stå sig i den internationella konkurrensen i framtiden, beror i hög grad på hur vår industri och infrastruktur kan hantera långa kalla och snörika vintrar, kortare växtsäsonger och ett betydligt högre energibehov.

En bra start vore om regeringen sparkade ut klimathaveristerna, och tog in experter som faktiskt har en aning vad de talar om. Då kanske tågen kunde börja gå igen.

Intressant?

Andra bloggar om vinter, snö, klimat, tåg, samhälle, kyla, väder

No related posts.

Om det kan vara till någon tröst för hårt prövade SJ-resenärer, så är det inte bara Sveriges infrastruktur som får storstryk i det arktiska vädret. Tyskarna, kända för kvalitet och punktlichkeit, sitter också fastfrusna i tåg och bilköer. Långtradare ligger i drivor längs Autobahn, skolor stängs och Luftwaffe Lufthansa står kvar på marken.

Det är som bekant inte första gången tyskarna har problem med kylan, som naturligtvis kommer från öster (liksom övervägande delen av allt obehagligt de senaste 100 åren).

Vi talar förstås om rysskylan, pressens nya favoritbegrepp i vår klimatförändrade värld där vädret beskrivs i allt mer dramatiska termer. Det som för bara några var en vanlig snöstorm, beskrivs nu som ”chockväder”. -10 grader i Stockholm blir ”skräckkyla”, och om en å i Sydsverige svämmar över får vi veta att vi har ”extremväder”.

Och varje gång det är riktigt kallt och det blåser från Östersjön – ja då är det rysskylan vi drabbats av. På sommaren, när vi svettas under veckor av hetta – skyller vi också på Putin & Co – då är det ryssvärmen vi lider av.

Möjligen beror det på vår gamla nedärvda skräck för att allt ont kommer från den stora grannen i öster, men visst skulle det behövas lite alternativa geografiska förstärkningsord för att sexa till de trista väderprognoserna. Här är några nya förslag:

• Pakistanregn– när det vräker ner i ett par dagar.
• Polackstorm – friska sydvindar som får festprissarna på Finlandsfärjan att kasta sig mot närmsta toalett.
• Tyskhöst – gråkallt duggregn i november. Och en odé till Stig Dagerman.
• Finnfrost – snöglopp från öster (även kallat ”snökanonen”).

I skrivande stund ser jag att det just nu är mer snö på väg, denna gång från söder mot nordost. Hunnerna ger igen – tyskkylan kommer!

Intressant?

SvD, DN, Expressen, Aftonbladet

Andra bloggare om snö, klimat, vinter, väder, tågkaos

Related posts:

1. Njut av värmen – snart kommer istiden

September i Skottland, och redan tid för vinterkläder.

Det är den 1 oktober, och en tidig premiär för att skrapa is från vindrutan på bilen och smälla på dubbdäcken på bilen. Det ser ut som om vi kommer att få en vinter i år också, trots försäkringar från Pär Holmgren och Andreas Malm om att vi alla snart kommer att dö av global uppvärmning.

Sundsvall fick en decimeter snö redan i förra veckan, och det blåser också kalla vindar över de brittiska öarna som vanligtvis är förskonade från vinterväder. Skotska höglandet fick ta emot ett par decimeter snö nyligen – enligt meteorologerna har det aldrig hänt så tidigt som i september förut. (”Aldrig” betyder förstås i det här fallet en relativt kort period, under vilken meteorologer fört statistik, vilket i de bästa fall är drygt 100 år.) Men vi kan i alla fall konstatera att brittiska Met Offices nya svindyra superdator – som så sent som i fjol prognosticerade grillsomrar i Storbritannien och vintrar utan snö – har gått i tidig pension.

Och polska meteorologer drämmer till med att den kommande vintern kommer att bli den kallaste på 1000 år (vilket i så fall kanske väger upp den ryska sommaren som sades vara den varmaste på 1000 år…). Anldningen är en försvagad golfström, delvis som en följd av oljeutsläppet i Mexikanska golfen. Det gränsar naturligtvis till rent hittepå, men det märks i alla fall en tydligt förändring i den mediala rapporteringen kring vädret. Sakta men säkert börjar det gå upp för både politiker och så kallade experter att människan är oändligt liten och att våra möjligheter att påverka väder och klimat är i princip obefintlig.

En del klimatforskare tror till och med att vi kan vara på väg in i en längre köldperiod. En indikation på att vi kanske borde börja oroa oss för denna möjlighet istället för att våndas över att  isbjörnarna har för få isflak att lifta på under sommaren, är följande program från Bilderbergsgruppens möte i somras:

The 58th Bilderberg Meeting will be held in Sitges, Spain 3 – 6 June 2010. The Conference will deal mainly with Financial Reform, Security, Cyber Technology, Energy, Pakistan, Afghanistan, World Food Problem, Global Cooling, Social Networking, Medical Science, EU-US relations.

Det kan ju förstås vara ett skrivfel, eller också har världens maktelit börjat inse att det stora hotet mot världen inte är att det blir någon grad varmare, utan motsatsen – att vi går in i en längre period av köld, med allt det skulle innebära av missväxt, krympande skördar, tilltagande svält och hungerkravaller. Allt medan politikerna fortsätter lägga på nya skatter på energin, sanktionerar Enron-metoder och uppmuntrar oss att elda upp maten i etanolbilar.

Men är det några som har koll på vart vindarna blåser så är det en globala eliten i Bilderberg. Frågan är vilket som kommer först – istiden eller New World Order…

Hmm. Man kanske skulle placera om lite pengar i en spannmålsfond.

Intressant?

Fler om klimat, vinter, snö, bilderberg, konspirationer

Related posts:

1. Nu: fimbulvinter

Tanken är att hålla Maria Wetterstrand utanför allt käbbel fram till valet, och istället skicka fram Peter Eriksson för att spela insatt i frågor där han inte har en susning. Det gör han med glädje – senast lovade han att tågtrafiken skulle gå ”oftare, bättre och snabbare” i ett Sverige styrt av MP. Trots frånvaron på kunskap har vi sett honom axla manteln som klimatforskningsexpert i SvT, sakkunnig i energifrågor och finansiell analytiker i debatter om bilindustrin. Problemet är inte att Eriksson kan besvärande lite om väldigt mycket, utan att han i sin roll av Miljöpartist aldrig en enda gång få några kritiska följdfrågor om vad han menar.

Den sorgliga sanningen är, att bakom Miljöpartiets rekordstora väljarstöd, döljer sig ett energipolitiskt program som – om det sätts i verket – kommer att göra Sverige, idag nästan självförsörjande på ren energi från vatten- och kärnkraft, till en nation som blir beroende av ännu dyrare el, importerad från utlandet där den framställs i koleldade kraftverk eller med fossilgas. Om det ens finns någon el att köpa vill säga – i ett läge där stora delar av Europa huttrar under fimbulvintern, ska man inte vara säker på att det finns kapacitet över.

Det tyska miljöpartiet, som satt i regeringskoalition i Berlin under många år, lyckades genomdriva en total avveckling av Tysklands kärnkraftverk (det sista stängs 2020). Resultatet, efter en havererad satsning på sol- och vindkraft, är idag en närmast frenetisk nybyggnad av kolkraftverk för att kompensera det bortfall som skulle ersättas med ”grön energi”, kraftkällor som visat sig värdelösa när det verkligen gällt. Till exempel på vintern, då det är för kallt eller inte blåser.

I Sverige levererar vindkraften just nu lite dryga 1 procent av det totala elbehovet i Sverige som upgår till 23.500 MWh/h. Och även om vi lyckats tiodubbla antalet vindsnurror, så är det i bästa fall en halverad elproduktion vi ska klara oss på framöver i Miljöpartiets Sverige. För kärnkraftverken – som också levererar kraft till våra nordiska grannar – ska stängas och ingen ny vattenkraft får byggas. Ur MP:s partiprogram:

Kärnkraften i Sverige ska avvecklas snabbt med början omedelbart. Den kan avvecklas på 10-12 år…
Det kan ske genom skärpta säkerhetskrav, höjd skatt på kärnkraft och genom att kärnkraften får bära alla sina kostnader, inklusive försäkringskostnader, fullt ut.
Hälften av energibortfallet från kärnkraften kan effektiviseras bort, bland annat genom sparande och konvertering från uppvärmning med el. Den andra hälften kan ersättas med bioenergi, vindkraft och solvärme.
Också fossilanvändningen för värme och el ska avvecklas. Elmarknaden måste fungera så att det blir dyrare att använda el när den är dyr att producera. Därigenom minskar elvärmen och då också marknaden för kärnkraft.
Vi anser att vattenkraften är färdigutbyggd i Sverige och vill grundlagsskydda de sista orörda älvarna och älvsträckorna. Vi vill inte ha någon utbyggnad, inte heller av småskalig vattenkraft

I Eriksson och Wetterstrands Sverige kan vi alltså vinka adjö till all kvarvarande tung industri. Massaföretaget SCA har redan stoppat produktionen på grund av de bisarrt höga elpriserna, och med MP:s politik skulle det aldrig mer startas igen.

Frågan är förstås hur många som hade frusit till döds i Sverige en vargavinter som denna, om Miljöpartiets får genomföra sitt experiment med en av våra mest livsnödvändiga råvaror: energin.

Om sådant får vi naturligtvis inga svar, eftersom Miljöpartiet aldrig drabbas av svåra frågor från TV-reportrarna. Därmed kan Eriksson riskfritt svamla vidare. Och Wetterstrand fortsätta sola sig i glansen från rekordhöga opinionssiffror.

Mer om politik, peter eriksson, maria wetterstrand, miljöpartiet

Intressant?

Related posts:

1. Oden hade behövts nu – i Alaska
2. Så mycket hade kärnkraften kunnat minska utsläppen
3. Har vi verkligen råd med Maud?

Håller Sjöfartsverket på att skaffa sig ett eget Odengate?

Man kan ju fråga sig, efter att Tomas Årnell, rederichef på Sjöfartsverket, på fullt allvar står i Rapport och påstår att det är en bättre affär för Sjöfartsverket att hyra ut Sveriges största och kraftigaste isbrytare till ett forskningsuppdrag på andra sidan Jorden, än att låta den stanna hemma och bryta is i Östersjön.

Då kan man ju fråga sig – eftersom inte Rapports reporter har vett att göra det: är Sjöfartsverkets uppdrag att generera vinst? Är det därför vi har pumpat in ett antal miljarder skattekronor i fem stora isbrytare: att de ska hyras ut till klimat(hots)forskning i Antarktis? Jag trodde i min enfald att vi hade dem för att säkerställa att en viktig del av Sveriges infrastruktur – sjöfarten – fungerar även om det blir kallt och is. Jag funderar på vad reaktionen blivit om Vägverket hade skickat iväg ett par hundra väghyvlar till Kanada mitt i vintern?

Förutom att rederichefen knappast räknar med de samhällsekonomiska kostnaderna av att dussintals fartyg ligger fastfrusna, drabbar bristen på isbrytare industrin hårt. Massafabriker i Sundsvall står stilla när fraktfartygen inte kan leverera råvaror, och långtradare blir stående i dagar utan att kunna nå sin destination. Och då står alltså Årnell och påstår att Sjöfartsverket gör en bättre affär på att ha Sveriges största isbrytare uthyrd. Något som de gjort de senaste vintrarna, eftersom de varit så pass milda.

Men Sjöfartsverket har väl, precis som alltför många i etablissemanget, lyssnat på Pär Holmgren, och gått på dravlet om att vi när som helst får Medelhavsklimat i Sverige.

Ett episkt fail, som det kallas.

Andra om vinter, klimat, snö, is

Intressant?

Related posts:

1. Oden hade behövts nu – i Alaska
2. YouTube, ingen bra affär för Google
3. Fartygen fryser fast – då är isbrytaren i Antarktis

Isbrytaren Oden, långt hemifrån.

Det är inte bara järnvägstrafiken som har det motigt i fimbulvintern. Även sjöfarten börjar nu känna av nära tre månader med sträng kyla, vilken fått till effekt att isläget i Östersjön nu är det värsta på 14 år. Stockholms skärgård är mer eller mindre helt täckt av tjock is, Ålandsfärjor ställs in eller kläms fast i drivisen – det sitter fast fartyg överallt i väntan på att Sjöfartsverkets isbrytare ska komma till undsättning.

Vi kan dock lugna oss med att sådana här problem är av övergående karaktär. SMHI garanterar att klimatet blir varmare, trots enstaka kalla vintrar. Och Al Gore förklarade så sent som för ett par dagar sedan att det vi ser just nu faktiskt är en effekt av den globala uppvärmningen.

Med tanke på allvaret i Klimathotet är det naturligtvis fullkomligt logiskt att isbrytaren Oden, en av Sjöfartsverkets fem nationella isbrytare, just nu befinner sig i Antarktis på en forskningsexpedition. Uppdraget – att ta reda på varför isen i Västantarktis försvinner.

Mer om vinter, snö, isbrytare, sjöfart

Intressant?

Related posts:

1. Oden hade behövts nu – i Alaska
2. Vi är fetare än nånsin – då blir snabbmaten ännu billigare
3. Sjöfartsverket: en bra affär att hyra ut Oden