Fröjdhpunktse

And The Band Played On

I den mörkaste av tider vill WWF att du ska släcka ljuset

Det börjar skymma utanför fönstret, och den sköna vårdagen övergår snart i natt. Just då vill Världsnaturfonden att vi ska få det ännu mörkare – klockan 20.30 är det nämligen dags för årets upplaga av Earth hour, då vi ska släcka ljusen hemma för att visa solidaritet med klimatet.

Aldrig tidigare i modern tid har en kampanj varit lika feltajmad, och jag förstår ärligt talat inte hur någon över huvud taget kan vara så monumentalt bortkopplad från människors verklighet att WWF trots den kris som världen går igenom ändå väljer att genomföra sitt ovärdiga spektakel. I skrivande stund sitter miljarder människor världen runt instängda i sina hem, ofta i lägenheter där stora familjer trängs tillsammans. Om det när något som alla behöver just nu är det ett ljus i coronanatten som sänkt sig över planeten. Istället vill WWF att de ska släcka lamporna och trängas i mörker under en timme.

Hur vågar de, för att låna ett känt uttryck från en framstående klimataktivist.

Men i Världsnaturfondens värld ses elproduktion som ett hot mot mänskligheten, eftersom den ger upphov till koldioxidutsläpp och därmed en uppvärming av planeten – något som kan leda till stora problem på 50-100 års sikt. Men oavsett hur stora eller små dessa problem kommer att bli, har vi ett annat och mycket större att förhålla oss till just i detta nu. Och i den riktiga världen, där antalet insjuknade i covid19 accelererar dag för dag, är en fungerande sjukvård med respiratorer och andra system skillnaden mellan liv och död för dem som drabbas hårdast. Alla denna sjukvårdsteknik kräver en säker och stabil tillgång på el, och just nu är det faktiskt ganska ointressant vilken energikälla som används. Och hade vi lyssnat på alla dessa stenrika miljöorganisationer som år efter år krävt att vi ska lägga ner såväl kärnkraft som all annan elproduktion som inte klassas som förnybar – alltså sol och vind – hade respiratorerna på sin höjd kunnat användas några timmar per dag.

Om WWF haft någon som helst fingertoppskänsla hade organisationen gjort årets Earth Hour till en manifestation för ljuset istället för mörkret och vädjat till alla om att tända allt – i hopp om en ljusnande framtid – istället för fortsatt mörker.

Det tänker i all fall jag själv göra ikväll.

 

I Gotsta Get Paid

Hur ska vi hålla hjulen rullande när det är punka på alla fyra och alla reservhjulen konfiskerats på vägen till Sverige? Se där något att fundera på så här en löneonsdag då de flesta av oss fortfarande får in påfyllning på bankkontot.

Däremot lär det bli betydligt svårare att festa till det för att fira löningen, nu när restauranger och krogar överges av rädsla för smittspridning. Och att hänga i en bar är ju dessutom förbjudet från och med igår.

Och även om det är en tillfällig kris vi nu ser finansiellt, funderar jag på om något över huvud taget kommer att bli sig likt när pandemin dragit förbi och vi börjar röja upp i spillrorna av ekonomin.

Jag vågar påstå att social distansering är något som har kommit för att stanna – inte minst för att flera företag har väldigt mycket att vinna på att slippa betala för dyra kontorslokaler, ofta centralt i våra storstäder. Själv gör jag, liksom mer än 90 procent av redaktionen, tidning från våra hemmakontor sedan drygt två veckor – och det går alldeles utmärkt. Är det någon som på fullt allvar tror att arbetsgivare inte drar lärdom av detta gigantiska experiment och tar chansen att krympa sina kostymer efter krisen? Att jobba hemifrån kan för flera yrken bli ett krav snarare än möjlighet, med allt vad det innebär när redan trångbodda också ska pressa in en ergonomisk arbetsplats.

Själv märker jag redan efter ett par veckor i soffor och framför köksbord hur ryggen börjar ta stryk. Efter coronakrisen lär naprapat bli ett bristyrke gissar jag.

Nåväl, det blir en senare fråga. Ut och konsumera nu, ni som har lön. Eller sitt åtminstone hemma och beställ. Många har det knapert och degen måste in.

Allt är Stockholmarnas fel

Jag har bott i huvudstaden större delen av de senaste 35 åren, även om jag aldrig själv skulle titulera mig stockholmare. Som hallänning skulle jag föredragit att ha fått bo kvar vid västerhavet, men jobbsituationen  tvingade mig att omlokalisera mig redan på 1980-talet.

Denna historia är knappast unik. Varje år flyttar det in tiotusentals från ”landsorten” till Stockholm, och räknar man på ett par generationer så har de allra flesta av huvudstadens cirka två miljoner invånare rötter från utanför regionen. Det går numera knappt en vecka mellan vädjandena från släktingar, bekanta och bekantas bekanta ute runt om i landet om att hjälpa till med boende eller lägenhet för en dotter/son/bekant som fått jobb i stan och snabbt måste hitta bostad.

Till skillnad från alla oss andra som behöver 20 år i bostadskö eller en lön i topp-vdklass för att ha råd att köpa något, alltså.

Nu vänder sig samma landsort mot oss, eftersom den så här långt drabbats förhållandevis lindrigt undan coronasmittan. ”Åk hem igen, ni får ingen vård” ylar skärgårdskommuner som vanligtvis lever gott på sina välbemedlade fritidsboende – flera av dem äldre. Hur nu en kommun skulle kunna styra regionens vårdresurser vet jag inte, men syftet är utan tvekan att skrämma bort storstadsborna.

I Jämtland riktas ilskan efter ett ökat antal smittade – naturligtvis – mot stockholmare, trots att alla vet det kommer skidturister från hela landet (inte minst från Halland, där fyra alpresenärer inom sjukvården nyligen smittade ner delar av akutpersonalen). Och hur många av alla dessa jävla stockholmare har kanske själva sina rötter i norra Sverige? Människor som flyttat till huvudstaden och därmed bidrar till trångboddhet, vårdkris, galopperande bostadspriser och dagligt krig i kollektivtrafiken. Det lär numera vara ovanligt att ens hitta någon genuint infödd stockholmare, som inte antingen flyttat in själv eller har föräldrar som gjort det.

Missförstå mig rätt. Jag tycker det är bedrövligt och hål i huvudet att åka till fjällen just nu – liksom till alla andra ställen där många trängs på liten yta och därmed riskerar att öka smittspridningen. Men det är lika galet oavsett vem som gör det.

Trots det blir ”Stockholmare” ett samlingsbegrepp på allt som uppfattas som fel i samtiden. Denna stigmatisering kommer sannolikt inte att gå obemärkt förbi.

Vad händer om Stockholm surnar till och stänger för nyinflyttning under ett par år? Fryser möjligheten att folkbokföra sig i regionen, med hänsyn till den ansträngda vårdsituationen? Stänger bostadskön för nya ansökningar och lägger begränsningar på vilka som får köpa fastigheter?

Det kanske låter som en dystopi, men med tanke på de inskränkningar som redan gjorts – och som möjligen ligger framför oss – skulle jag inte alls bli förvånad.

När Tony Soprano tar över Folkhälsomyndigheten

Det cirkulerar just nu en sammanställning av filmer där borgmästare runt om i Italien – framför allt i de södra delarna – tappar humöret på folk som vägrar följa karantänreglerna. Hysteriskt roligt, mitt i allt mörkret som råder just nu.

Framför allt uppskattar jag uppläxningen av alla som använder sina hundar som förevändning för att komma ut en stund. Som det sägs i filmklippet har det blivit vanligt att människor lånar hundar för att få lämna sina lägenheter. Med följden av att de stackars djuren blir helt slutkörda och faller ihop av utmattning…

Man kan konstatera att den syditalienska kommunikationen för att få folk att stanna hemma skiljer sig onekligen en del från vår egen lågmälda debatt. Som om Tony Soprano skulle bli chef för Folkhälsomyndigheten.

Döda män klär inte i rutigt

Det sägs vara extra viktigt att hålla ihop under kriser. Fast i den nuvarande ser det dessvärre ut att vara precis tvärtom. Vi ska hålla ihop – genom att vara isär, hålla oss undan och ha så stort avstånd till medmänniskorna som det över huvud taget är möjligt. Frågan är ju vad det gör med oss i längden, ifall den här pandemin blir långvarig och ett vaccin dröjer?

Redan nu ser vi också flera exempel på hur en slags lokal främlingsfientlighet breder ut sig. Svenskar är inte välkomna i Danmark, och stockholmarna förväntas att hålla sig borta från fritidshus och fjällen eftersom huvudstaden numera är den främsta smitthärden i landet. Och från utlandet nås vi av skräckberättelser om hur svenska familjer vräks från hotell, jagas iväg av lokalbefolkningen eller sätts i miserabla läger av rädsla för smitta.

I den glesbefolkade staden där jag nu varit i någon vecka är det förvisso svårt att inte hålla 1,5 meters avstånd till folk. Det är nästintill tomt vart man än går, ändå tar människor man möter på skogspromenaden vida cirklar förbi när vi möts på stigen.

Oavsett hur snabbt coronakrisen ebbar ut kommer detta att förbli sår för lång tid framöver. Vem vågar ta flyget till Spanien när det här är över? Varför köpa ett sommarboende i en kommun där man inte är välkommen? Och hur många kommer fortsätta att predika avstånd och åtskillnad, bara för säkerhets skull? Coronaviruset lär komma tillbaka, liksom andra pandemier.

En komplicerande faktor i det läge vi är i just nu är nyhetsflödet, där vi sedan ett par veckor utsatts för en formlig tsunami av dåliga nyheter, dygnet runt, varje minut. Det är inte konstigt om det framkallar en känsla av panik. Ändå, trots månader av rapportering, vet vi så pass lite om hur stor risken för att dö egentligen är. Siffrorna från Italien kan skrämma slag på vem som helst, men ifall det är som vissa experter tror – att uppemot 60 procent av befolkningen i de hårdast drabbade områdena redan har smittats – finns det fog för att tagga ner på krigsrubrikerna. Gårdagens tragiska italienska rekord, med nära 800 döda, omfattade dessutom samtliga dödsfall i landet alltså inte bara dem som avlidit i sviterna av covid-19. En ”vanlig” influensasäsong dör det till exempel 8000-12000 italienare, som Expressens korrespondent rapporterat. 

Detta inte på något sätt för att förringa allvaret i det virus som just nu driver ner världen i en djup recession. Men för att kunna försvara detta höga pris, krävs det rättvisande statistik som visar någorlunda hur stor fara vi egentligen utsätter oss för.

Virologiprofessor Niklas Arnberg som intervjuades i ”Malou efter tio”  i fredags, gjorde bedömningen att coronaviruset hade en dödlighet på runt 0,5 procent, det vill säga mer än dubbelt så högt som den vanliga säsongsinfluensan som har 0,1-0,2 procents fatalitet och skördar mellan 1000 och 2000 liv årligen i Sverige.

Om han har rätt, innebär det att gränsen mellan att panikstänga stora delar av samhället och därmed riskera en global depression med 40 procents arbetslöshet ligger nånstans mellan 0,2 och 0,5 procent. Ganska snart kommer politikerna att behöva ta ställning till exakt vad detta värde ska sättas till, misstänker jag.

Under tiden får jag sysselsätta mig bäst jag kan. Det får bli ytterligare en kylslagen långpromenad, mycket annat finns ju inte att göra numera. Och med tanke på att jag enbart i egenskap av man löper avsevärt högre risk att stryka med i sviterna av den kanske snabbast växande kinesiska exportprodukten genom tiderna, håller jag mig i avskildhet under överskådlig tid framöver.

Särskilt roligt är det inte.

 

 

Down incognito

Egentligen hade jag under största möjliga tystnad tänkt låta den här bloggen glida in i historien. Men i den hastigt uppkomna Coronakrisen som på bara några dagar fått samhället att gå från normalt till något slags förstadium av Mad Max, känner jag att det är viktigt att dokumentera dessa exceptionella dagar och månader. Om inte minst för barnens – och eftervärldens – skull. För när vi tittar tillbaka på denna dramatiska tid om kanske 20 år behövs varje röst.

Själv har jag sedan ett par veckor satt mig i egenvald karantän, främst eftersom jag har en så kallat ”underliggande sjukdom” som potentiellt skulle innebära slutet för mig om jag skulle bli smittad. Jag jobbar som vanligt, men mer än 60 mil från min arbetsplats – något som funkar oändligt mycket bättre än vad någon hade hoppats på. (Vilket givetvis kommer att påverka hur vi arbetar när utbrottet är över, att det funkar att ge ut en tidning med 90 procent av personalen som jobbar hemifrån kommer sannolikt att innebära att arbetsgivaren kommer att krympa lokalkostymen.)

Fast det har sina sidor med att fly storstaden för karantänen i provinserna. Framför allt den allt mer utbredda rädslan och animositeten mot storstadsbor i allmänhet, och Stockholmare i synnerhet. Själv har jag inte träffat en enda människa sedan jag kom hit för ett par veckor sedan, men jag skulle inte drömma om att berätta. Vem vet vilka reaktioner det skull utlösa? Högafflar, tjära och fjädrar?

Säkrast att fortsätta vara Down incognito, som Kip Winger så väl uttryckte det. Stay tuned.

OS – en förlustaffär redan 1912

Det är inte så ofta jag skriver här i bloggen numera, något som beror på ett flertal orsaker. Dels saknar jag riktigt tiden för att publicera något med hyfsad regelbundenhet, dels finns det så många andra som skriver det jag skulle vilja – dessutom mycket bättre.

Men jag kan ändå ta och dela av mig med en minidokumentär som jag gjorde i våras, i samband med en kurs jag gick på Folkuniversitet. Den handlar om ett av huvudstadens kanske mest kända landmärken – Stockholms stadion – som byggdes på rekordtid inför ”solskensolympiaden” 1912. (Namnet anspelar på det varma vädret, som bland annat ledde till ett dödsfall under maratonlöpningen samt en bortsprungen japan.)

Med tanke på Stockholms numera nedlagda OS-planer, kan det vara värt att påminna om att inte ens 1912 års olympiska spel, som brukar hyllas som starten på den moderna olympiska rörelsen, fick det att gå ihop ekonomiskt.

Det var till och med så illa att …. ja se själva vet jag!

Facebook och Googles svenska serverhallar får hundratals miljoner i skattestöd – du betalar

I söndagens Aftonbladet publicerades en större granskning av den svenska datacenterboomen (betallänk) skriven av undertecknad. Det började med Facebooks etablering en gigantisk serverhall utanför Luleå – som fullt utbyggd kommer att sluka inte mindre en terawatt el årligen, eller lika mycket som en större svensk stad – och har på senare tid fått sällskap av såväl Google som Amazon, vilka kommer att bygga gigantiska serverhallar i den gamla bruksorten Avesta respektive Västerås.

Till detta kommer ett stort antal små och medelstora serverhallar, vilket ligger helt i linje med regeringens satsning på det som kallas digitalisering. I detta projekt ingår att Sverige ska förvandlas till ett nytt internationellt centrum för storskalig datadrift.

Satsningen på att locka gigantiska, elslukande datahallar att etablera sig i landet är förvisso en fråga där regering och opposition varit rörande överens. Grunden lades som bekant av Centern och Annie Lööf, som 2013 lockade Facebook att förlägga delar av sin datadrift till Luleå. De 139 miljonerna i statligt etableringsstöd som den amerikanska internetjätten fick, bidrog sannolikt till att det blev just Sverige och Luleå som fick äran att härbergera Mark Zuckerbergs första stora datacenter utanför USA.

Att kräva etableringsstöd verkar dock vara modus operandi för Facebook. Även i USA har Facebook fått massiva bidrag för att etablera sina datacenter – totalt har bolaget beviljats runt 3 miljarder i skattelättnader, enligt Bloomberg.com.

Facebooks officiella skäl för att bygga sin första serverhall utanför USA i Luleå var tillgången till billig miljövänlig vattenkraft, det kalla klimatet – som gör att den gigantiska hallen slipper kylanläggningar – och den höga leveranssäkerheten. Det senare innebär att behovet av reservkraftsystem minskar.
Runt 100 anställda arbetar med datadriften, vilket kan jämföras med SSAB:s stålverk i Luleå. Det senare förbrukar lika mycket el, men sysselsätter mer än tio gånger fler.

Fram till 2016 betalade Facebook 29 öre/KWh i elskatt, men efter sänkningen för datacenter ligger skatten nu på 0,5 öre per kilowatt. För Facebook innebär detta en årlig besparing i hundramiljonersklassen. Vi som bara sitter hemma och uppdaterar och likar på Facebook betalar cirka 41 öre/KWh i elskatt inklusive moms.

Sökmotorjätten Google å sin sida köpte nyligen mark i Horndal, i utkanterna av den gamla bruksorten Avesta i Bergslagen. Här ska sökmotorjätten, som även äger världens största videotjänst Youtube, anlägga sina första svenska datahallar.

Bolaget har dessutom sedan 2009 ett stort datacenter i finska Villmanstrand. Att etableringen skedde där berodde på elskatten, som vid denna tid var avsevärt lägre i vårt östra grannland. Men efter den svenska elskattesänkningen för datacenter, kommer Google alltså att etablera sig i stor skala även i Sverige.

Några uppgifter om etableringsstöd till Google finns det inga uppgifter om, men internetgiganten har – åtminstone indirekt – redan fått en hel del pengar av svenska elkunder. Företaget har tecknat direktköpsavtal med svenska vindkraftparker – all el som dessa producerar under 12 år framöver kommer alltså att kunna bokföras som grön el (genom systemet med ursprungsmärkning) för Google.
På detta sätt säkras ekonomin för vindkraftsägarna, som får betalt via elcertifikatssystemet, vilket i sin  turfinansieras via en avgift på elräkningen. Och så länge Google köper in elen från Finland – som inte ingår i certifikatssystemet –slipper nätjätten att betala denna avgift. Till skillnad från svenska hushåll då.

Totalt hamnar alltså subventionerna till de internationella datajättarna på miljardbelopp. Och samtidigt är det värt att komma ihåg att det inte är statens pengar vi talar om, utan om skatter som du och jag betalat in.

Likadant förhåller det sig med elskatten, som 2016 sänktes till för datacentern till samma låga nivå som gäller för den tunga industrin, närmast försumbara 0,5 öre/KWh jämfört med 29 öre före sänkningen. Efter skattesänkningen har intresset från de internationella datajättarna formligen exploderat och det råder veritabel Klondykestämning bland datahallsbyggarna.

Parallellt har elskatten för vanliga hushåll höjts till rekordhöga 41,38 öre/kWh. Det betyder att det nu är rekordbilligt att driva Facebook, medan vi konsumenter betalar rekordhög elskatt för nöjet att surfa på sajten.

I praktiken är det en slags omvänd Robin Hood-effekt: staten tar från de fattiga och delar ut till de rika. Vi subventionerar extremt lönsamma storföretag som drar in miljarder på sin verksamhet.

Samtidigt kan det vara värt att upprepa att varken Facebook eller Google betalar skatt i Sverige, åtminstone inte för de huvudsakliga intäkterna – annonser. Dessa pengar hamnar istället i  länder som Irland, där företagsbeskattningen är låg. Och genom ett kryphål i den irländska skattelagstiftningen kan Facebook dessutom komma undan med ännu lägre skatt, enligt en artikel i Svenska Dagbladet i november 2017:

2010 skapar Facebook ett skatteupplägg kallat Double Irish – dubbel irländsk. Internationella intäkter går till ett Irlandsbaserat Facebook-bolag som i sin tur betalar royalty till ett systerbolag på Irland för att man använder Facebooks eget varumärke. Systerbolaget är i sin tur skattskrivet på Kajmanöarna, där bolagsskatten är noll. Resten av vinsten skattas på Irland, som bara har 12,5 procent i bolagsskatt (Sverige har 22 procent).

IT-sajten Breakit beräknade i fjol Facebooks svenska omsättning till minst 4,5 miljarder kronor – men någon skatt betalade företaget alltså inte här i landet. För Googles del hamnade de svenska intäkterna på minst 4 miljarder – medan sökjätten bara betalade in 5,9 miljoner till den svenska statskassan.

I rättvisans namn ska det förstås sägas att det inte bara är Facebook och Google som regeringen kastar skattepengar över. Även Bitcoinbrytning – den kanske mest elslukande datacenterverksamheten av alla – åtnjuter nu samma låga elskatt som industrin. För ett par år sedan etablerade bolaget KNC Miner ett av världens största datacenter för utvinning av kryptovalutan Bitcoin i Boden – och enligt egen uppgift förbrukade KNC mer el än Facebook under den tid som anläggningen var i gång.

Företaget gick i konkurs 2016, men planer finns på att nya aktörer ska ägna sig åt ”kryptobrytning” i de tidigare serverhallarna.

Bitcoin och andra kryptovalutor har på senare år seglat upp som världens största energislukare, och behovet av el ökar exponentiellt för varje ny användare. Enligt beräkningar från investmentbanken Morgan Stanley kommer kryptovalutorna att kräva omkring 140 TWh el, motsvarande 15 stora kärnreaktorer eller nästan nästan lika mycket som Sveriges totala elproduktion.

I och med elskattesänkningen har Sverige nu blivit ett lågprisland för kryptovalutor, vilket kanske inte var tanken med energipolitiken.

Särskilt inte i ett läge där kärnkraftsreaktorer stängs i förtid och vi redan nu under de varma sommarmånaderna tvingas importera koleldad el från Tyskland och Danmark.

Men vad vet jag?

När makten och medierna ropar efter tystnad

Friheten på internet är under attack –  såväl här som på andra sidan Atlanten där framför allt Facebook hamnat i skottlinjen för att ha låtit sig utnyttjas av såväl inhemsk som främmande makt för att påverka det amerikanska presidentvalet 2016. Här i Sverige har vi dock vår alldeles egenodlade internetdebatt, som karaktäriseras av att allt högre krav reses på att gallra i – eller rent utav censurera – den vildvuxna floran av otyglad information som huserar på nätet.

Makthavarnas ryggmärgsreflex har förvisso alltid varit att förhindra oönskad informationsspridning. Men vad som skiljer dagens flerfrontsattack mot framför allt sökjätten Google är dels att den siktar in sig på internets själva grundidé, alltså friheten att sprida information – även oönskad, moraliskt tveksam och direkt motbjudande sådan. Dels att makten får tung uppbackning av våra etablerade medier, som mer än några andra borde värna yttrandefriheten till varje pris.

Och det är knappast något tyst medgivande vi pratar om. Kraven är i princip att Google ska ta krafttag för att göra sig av med länkar till ”hatiskt” innehåll – oavsett om det bryter mot lagen eler inte. Tidningar som Expressen kräver alltså att världens största sökmotor ska börja förhandsgranska alla de hundratal biljoner sidor som idag indexeras och sluta länka till innehåll som av Expressen och andra svenska debattörer anses förgripligt. Ett exempel på anstötligt material är gamla nazistiska propagandafilmer som numera går att hitta på Youtube. Visst, många av dessa är fullkomligt vidriga i sin oförblommerade antisemitism – men ska även historiskt innehåll, som anses obehagligt, därmed förbjudas? Eller blir det bara särskilt utvalda historiker som tillåts att se dem?

Och framför allt, vem eller vilka ska besluta om vad som ska få vara kvar? Expressen? Staten? EU? Vad gör vi den dag som Turkiet och Iran kräver motsvarande, det vill säga om svenska Youtubekonton plötsligt anses bryta mot lag eller moralen i dessa länder? Kravet på att ta bort länkar kommer givetvis att utnyttas inte bara av dem med ypperlig moralisk hållning. Dessutom åtgärdar handlingen inte grundproblemet – materialet finns oftast kvar, Google visar ju bara hur verkligheten på internet ser ut.  Ett klassiskt exempel på att skjuta budbäraren.

På annat håll arbetar fem svenska mediekoncerner – däribland Bonnier, Schibsted och SVT, med att ta fram verktyg för att stoppa så kallat fejkade nyheter, ett begrepp som påfallande ofta inte definieras närmare (men som det däremot finns flera möjliga exempel på just hos DN och SVT.) Satsningen finansieras med 13,5 miljoner av den statliga forskningsstiftelsen Vinnova. Det är knappast någon avancerad gissning att verktyget inte kommer att appliceras på de egna kanalerna.

Kanske är det därför det varit påfallande tyst i etablerade medier om den aviserade förändringen av Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Denna kommer bland annat att få till följd att endast ett godkänt journalistfrälse fritt får ta del av allmänna offentliga handlingar. Vanliga medborgare stoppas däremot från att begära ut exempelvis domar. Grundlagsförslaget, som ska klubbas i riksdagen under maj månad, stöds idag av samtliga riksdagspartier utom SD, och påminner i sin nuvarande konstruktion inte så lite om system hos repressiva regimer som Kina, Ryssland och Iran. Länder där en journalist är någon som behöver tillstånd från staten för att få verka.  Hur det är tänkt att denna certifiering av riktiga journalister ska gå till här i Sverige har ingen lyckats svara på. Inte heller vilket organ eller myndighet som får uppdraget eller under vilka omständigheter en sådan certifiering kan dras tillbaka. Begreppet ”journalist” har aldrig tidigare definierats i lag, något som nu måste till, enligt juristen Krister Thelin.

Förändringen sker på papperet i syfte att stoppa söktjänster som Lexbase, som utnyttjar systemet med utgivningsbevis för att runda Personuppgiftslagen. Men det är inte helt osannolikt att tro att inskränkningarna även kommer att användas för att strypa möjligheterna för fulmedier som Nyheter idag att verka fritt. Och vad händer med bloggare, som Johan Westerholm – eller nya medieröster som Kvartal med tidigare hyllade SR-journalisten Jörgen Huitfeldt vid rodret?

Men det slutar inte där. Längre fram väntar ytterligare inskränkningar av vad som blir tillåtet att granska. En ny lag om utlandsspioneri riskerar  innebära i det närmaste förbud för att publicera nyheter som kan skada Sveriges förhållande med främmande makt. Därmed kan vi säga hej då till avslöjanden som Saudiaffären, eller 80-talets Boforsskandal.

Vi behöver inte så särskilt många år tillbaka i tiden för att hitta exempel på där mediedebatten såg  annorlunda ut. Tidigare justitieministern Laila Freivalds avgick 2006 efter att det uppdagats att hon påverkat Sverigedemokraternas webbhotell att släcka partiets webbtidning, där de så kallade Mohammed-karikatyrerna publicerats. Att en politiker på detta sätt försökte begränsa  yttrandefriheten på nätet ansågs vid denna tid vara tillräckligt allvarligt för en motivera en KU-granskning.

Och så sent som 2014 tvingades Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson att panikpudla efter att ha förslagit ett förbud om anonymitet på internet. Alla bloggare skulle tvingas identifiera sig för att få skriva på nätet, tyckte hon då. Det blev ett herrans liv, inte bara bland internetaktivister utan även på de stora redaktionerna.

Idag är läget ett helt annat. När MP:s Peter Eriksson nu återkommer med krav på förbud mot anonyma Google- och Facebookkonton – alltså ett identifieringstvång för att få skriva på nätet – möts nyheten av en närmast kompakt tystnad. På de stora drakarna har knappast någon liberal ledarskribent ännu rasat mot en idé som idag endast praktiseras av totalitära stater. (Däremot finns det hopp i landsortspressen.)

Att vi står där vi gör idag, vill jag påstå är resultatet av ett allt mer urspårat och polariserat offentligt samtal. Samtidigt som medierna genom aktörer som Google, Facebook, Twitter och WordPress har demokratiserats – det är inte längre etablerade medier som ensamma sätter agendan  – har ribban för vad som kan och bör sägas sänkts. Hårda debatter, tuffa frågor och kritik mot makthavare avfärdas som drev eller personförföljelse. Det har till och med gått så långt att kritik mot artister stämplas som hat och hot. Det är alltså tonen i debatten som blir problemet, snarare än de framförda åsikterna i sig – vid sidan av  det allestädes påbjudna värnandet av Sverigebilden – som lägger grunden för ökad statlig repression av informationsspridningen.

Från regeringens – eller kanske ska man tala om politikerklassens – horisont är grundlagsändringarna lätta att förstå. I princip alla samhällssektorer har misskötts gravt under många års tid, och det råder nu kris i bostadspolitiken, försvaret, polisen, sjukvården, skolan, migrationen och integrationen för att bara nämna några politikområden. Men istället för att erkänna att man gjort bort sig, blir lösningen att försöka täppa till truten på sina kritiker. Sverigebilden igen.

För mediernas del handlar mycket om att de stora internetjättarna på allvar börjar hota de etablerade aktörerna, både när det gäller publik och annonspengar. Dessa hot måste till varje pris neutraliseras, även om det sker till priset av en repressiv lagstiftning och statlig kontroll över journalistkåren. I den allt tuffare konkurrensen om narrativet – det vill säga privilegiet att bestämma vinkel och berättelse – har etablerade medier och  politiker drivits in i armarna på varandra i en ohelig allians – ett slags politiskt-medialt komplex – som aldrig kan sluta väl.

Demokratin kommer förstås att överleva – men den löper stor risk att kuperas. Tyvärr till applåder från många som borde varit rasande istället.

So this is how liberty dies. With thunderous applause.
(Senator Palme Amidala i Star Wars: Episode III, i en kommentar till hur Sith-lorden och senatorn Palpatine valdes till envåldshärskare av ett jublande parlament.)

Fler om , , ,

Flygdebatten bygger på kreativ bokföring och fejkade utsläpp

På väg att förstöra för våra barn igen. Foto: Max Pixel

Debatten om att flygandets vara eller inte vara har under senare tid antagit närmast hysteriska proportioner. Det närmast religiösa skuld- och skambeläggandet av flygresandet är långtifrån nytt, men tidigare har stigmatiseringen av folks semesterresor framför allt drivits från vänsterhåll. Vilket förstås varit fullt rimligt, eftersom socialismen alltid motsatt sig idén att skatteboskapen ges alltför stor frihet att förflytta sig. (Flera socialistregimer har dessutom gjort sig kända för att låsa in hela sin befolkning när chansen yppat sig.)

Oavett om färdmedlet är bil, flyg, mc eller moped har det  motarbetats frenetiskt av vänstern – här i Sverige framför allt representerat av v och mp. Tågresor har accepterats – sådana är ju enklare att hålla koll på och går dessutom oftast inrikes. Och så är de praktiska när det gäller att  transportera icke önskvärda individer till avlägsna och kyliga delar av nationen där de slutar att tjafsa emot.

Hur som helst – det nya med den nygamla flygdebatten är att den framför allt förs av det vi kan kalla den urbana, livsstilsliberala medelklassen. Personer som länge hyllat den personliga friheten vill nu inget annat än att isolera sig i sina innerstadslägenheter och stämmer in i de allt mer högljudda kraven på nolltolerans mot flygresor. För att klimatet kräver det. Och baaaarnen.

Att döma av det höga tonläget från allt från På spåret-deltagare och kända sångerskor kan man lätt ledas att tro att just svenskarnas flygresor är det enda som står emellan en dräglig framtid för våra barn och den totala domedagen med brinnande skogar, missväxt, svält och ett Stockholm under fem meter vatten.

Därför kan det vara på sin plats att granska lite siffror – hur stor miljöpåverkan har egentligen svenskarnas flygresor i praktiken? När man tittar närmare på några av de argument som kastas runt i debatten, visar sig att de inte stämmer över huvud taget – som den återkommande faktoiden att flyget släpper ut mer än biltrafiken. För att komma fram till detta resultat måste man nämligen ägna sig åt avancerad kreativ bokföring och antaganden som har tveksamt faktaunderlag.

Vilket besynnerligt nog verkar vara exakt vad svenska myndigheter, som Naturvårdsverket, ägnar sig åt. Just detta verk ansvarar dessutom för rapporteringen av de svenska utsläppen inom ramen för vårt deltagande i FN:s klimatarbete.

Så här ligger det alltså till:

Det svenska flygets utsläpp uppgår cirka tre miljoner ton koldioxidekvivalenter, varav inrikesflyget står för en sjättedel. Jämfört med utsläppen från biltrafiken som är drygt 10 miljoner ton, kan man därför undra hur man kan komma fram till argumentet att flyget påverkar klimatet mer än Sveriges alla bilar tillsammans.

Förklaringen till detta är att utsläppen från flygets utsläpp mångdubblas med kreativ bokföring i den högre skolan. Och återigen – detta sker av samma myndighet som ansvarar för att korrekt information rapporteras till internationella samarbetsorgan som EU och FN-organet UNFCCC. Så här skriver verket på sin hemsida (min fetning):

De uppskattade totala utsläppen från svenska invånares internationella flygresor år 2014 är cirka 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Det kan jämföras med 2,3 miljoner ton som rapporterats enligt internationella riktlinjer. De uppskattade utsläppen inkluderar klimatpåverkan på hög höjd och är baserade på resvaneundersökningar samt antalet flygresor under perioden 1990-2014.

På naturvårdsverkets hemsida redovisas flygets utsläpp med nedanstående grafer. Observera den undre grafen som visar de faktiska utsläppen som baseras på faktisk mängd tankat flygbränsle vid svenska flygplatser. Detta är den rapportering som ligger till grund för FN:s klimatpanels, IPCC, beräkning av de globala co2-utsläppen, och varje land rapporterar in på detta sätt.

De faktiska rapporterade utsläppen är bara en fjärdedel av de ”uppskattade”.

Titta sedan på den övre kurvan som sägs visa flygets verkliga utsläpp. Denna landar på en betydligt högre nivå, 11 miljoner ton CO2-ekvivalenter och alltså därmed mer än landets biltrafik. Hur går då detta till? Jo, genom att dels fördubbla de faktiska utsläppen med hänvisning till flygmotorernas utsläpp av andra växthusgaser på hög höjd, där de anses göra större skada (denna omräkning görs även av IPCC). Framför allt är det vattenånga som släpps ut, manifesterade via så kallade kondensstrimmor (eller chemtrails för alla miljöpartister). Detta vatten räknas alltså om till koldioxid och vips har de faktiska utsläppen dubblerats. Det ska dock sägas att forskare inte är eniga om vilken effekt dessa utsläpp av vattenånga på 10.000 meters höjd har för inverkan på klimatet, bland annat är klimatforskaren Markku Rummukainen skeptisk till att göra för stora antaganden baserat på vattenångan från flyget. I praktiken handlar det ju om samma sak som molnbildning på hög höjd, och just hur molnbildningen faktiskt påverkar klimatet är något som fortfarande är den stora och svåra frågan för klimatvetenskapen. (Moln kan hindra utstrålning och göra planeten varmare, samtidigt som de kan hindra instrålning och därmed kyla ner den.)

Hur som helst, efter denna fördubbling återstår fortfarande 5 miljoner ton ”saknade” svenska utsläpp för att Naturvårdsverkets beräkning ska gå ihop. Varifrån kommer då dessa?

Jo, genom en kreativ twist räknas även svenska flygresor i andra länder in i det svenska flygets miljöskuld. En svensk turist som tar ett inrikesflyg i Australien finns alltså med i beräkningen av de svenska flygutsläppen – detta trots att Australiens miljömyndigheter bokför dessa utsläpp även på det egna landets CO2-budget. Alltså räknas svenskens flygresa dubbelt. Detta görs mig veterligt inte för någon annan bransch – det är ju som att vi skulle börja räkna in utsläpp som sker när svenska bilister tankar i utlandet, eller hyr bil i Thailand.

Slutprodukten blir att det svenska flyget skylls för att orsaka nära fyra gånger så höga utsläpp som det faktiskt ger upphov till. Och detta är ingen räknemiss. I den nyligen lanserade webbtjänsten Klimatkontot  där man som privatperson kan gå in och kolla sina egna klimatavtryck finns dessa felaktigheter med i beräkningsmodellen. Branschorganisationen Svenskt flyg har uppmärksammat miljöinstitutet IVL, som ligger bakom tjänsten, på felet men bara mötts av en gäspning.

Min klimatpåverkan är relativt låg – om jag bara inte ägnat mig åt oskicket att flyga för nöjes skull hade världen säkert sett annorlunda ut.

Det är ganska anmärkningsvärt att svenska myndigheter bidrar till att sprida rena felaktigheter på detta sätt. Det göder i sin tur misstankar om att dessa kanske ägnar sig åt ren aktivism i syfte att driva opinion mot företeelser som myndigheten inte anser önskvärda – i det här fallet flyget.

Det är värt att återigen påpeka i att Sveriges andel av de globala CO2-utsläppen uppgår till 0,2 procent, eller två promille. Av dessa  utgör flyget cirka fyra procent, eller 0,04 promille av de totala co2-utsläppen om jag räknat rätt.

Vad som inte heller berörs särskilt ofta är att de totala svenska utsläppen faktiskt minskat med 34 procent sedan 1990, och att bara Sveriges markanvändning (framför allt växande skogar) suger upp 43 miljoner ton CO2 årligen. Detta kompenserar med råge för utsläppen för både väg- och flygtrafiken samt svensk industri. Denna statistik finns enkelt tillgänglig för alla som vill kontrollera.

Samtidigt planerar Kina att bygga 1600 nya kolkraftverk runt om i världen, och hyllas som miljöhjältar.

Tala om att sila mygg.

Intressant?

Fler om , , ,

« Äldre inlägg

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: