delorean_pontiac_fb67

John Z De Lorean, mannen som räddade Pontiac. Här bredvid en av sina framgångshistorier - en Pontiac Firebird från 1967

General Motors beslutade igår att skrota varumärket Pontiac. En ödets ironi, eftersom Pontiac under de senaste 40 åren varit en av de verkliga överlevarna  i den sedan länge konkursmässiga amerikanska bilindustrin. I dagens modellprogram är förstås Pontiac inget annat än en ”sminkad gris” bland alla andra dussinprodukter i det rämnande GM-konglomeratet. Chassi, motor, drivlina, lack – allt är detsamma oavsett om det står Chevrolet, Buick eller Pontiac på grillen.

Och fortfarande 35 år efter oljekrisen – då USA kastades in i en recession liknande dagens – har GM konsekvent vägrat att applicera någon form av nytänkande när det gäller bilarna som pumpats ut från de olika fabrikerna. I stället för att satsa på bränslesnåla bilar, har Detroit satsat miljarder på lobbykampanjer i Washington mot högre drivmedelsskatter, och för diverse skattesubventioner för att kunna fortsätta kränga groteskt överdimensionerade SUV:ar till en redan mättad marknad. Vi får väl hoppas det är slut med det nu, och att Vita huset slutar gödsla konkursboet GM med ytterligare lån och bidrag.

Men tillbaka till Pontiac, vars historia kunde tagit slut redan i början av 60-talet, om det inte varit för en viss John Z DeLorean, bilvärldens dåtida motsvarighet till Apples Steve Jobs. Han var en nytänkare som gladeligen bröt mot traditioner och som insåg vikten av design och ständig utveckling för att locka dåtidens unga bilköpare.  Som nyutnämnd chef för Pontiac Motor Division, förvandlade han på bara ett par år ett gammalt trött varumärke med gubbstämpel till GM:s tredje största bilmärke. 1964 kom Pontiac GTO – världens första muskelbil – som med ny sportig design och massor av hästar under huven blev en gigantisk försäljningsframgång under mitten och slutet av 60-talet. DeLorean fortsatte med uppdraget att på bara några månader ta fram en ny sportbil byggd på Chevrolet Camaro. Resultatet, Pontiac Firebird, kom emellertid att under de nytänkande Pontiacingenjörernas ledning att bli ytterligare en superhit – Firebid och preformancemodellen Trans Am var den enda muskelbil som överlevde både oljekris och konjunktursvackor (inte förrän 2002 lades tillverkningen slutgiltigt ner).

Pontiacs OHC-6 Sprint, oamerikansk...

Pontiacs OHC-6 Sprint, en motor före sin tid.

Redan 1967 förstod DeLorean vikten av att satsa på modern motorteknik och säkerhet. Tanken var att Pontiac Firebird skulle bli en sportbil av europeiskt snitt med en lättviktig sexcylindrig motor och vägegenskaper som kunde konkurrera med tyska och italienska sportbilar. I en värld där det satt blytunga V8:or i princip i allt som rullade, innebar Pontiacs snabba OHC-6 Sprintmotor en smärre revolution. Med överliggande kamaxel, fyrportsförgasare och sportavgassystem utvecklade motorn 215 hkr, vilket kanske låter lite idag, men sätt det i relation till  Volvos ”sportigaste” modeller av B18/B20 som vid denna tid låg på 85 hästar…

Men DeLoreans modell blev inte långlivad, knappt hade han slutat på Pontiac för ett nytt jobb på Chevrolet, förrän OHC-6:an skrotades till förmån för en klenare och billigare Chevrolet-sexa (och för allt större och törstigare V8:or).

Med de närmast exempellösa framgångarna som DeLorean hade i bagaget – både hos Pontiac och senare Chevrolet – sågs han av många som en självskriven blivande VD för General Motors.  Men hans visioner för hur företaget skulle utvecklas – med satsningar på bränslesnålare och säkrare bilar – föll inte i god jord hos den konservativa GM-ledningen. 1969 hade General Motors en marknadsandel på 50 procent i USA, bensinen kostade under en krona litern, och ingen kunde förutse oljekrisen som skulle smula sönder stora delar av den amerikanska bilindustrin bara några år senare. Chefsgarnityret på GM irriterade sig också på John Z:s playboystil;  han umgicks med filmstjärnor och sångare, dejtade filmstjärnor, var långhårig, odlade polisonger och hade för vana att gifta sig med unga fotomodeller. Så istället för att befordras till vd, manövrerades han ut och hamnade i frysboxen på GM:s 14th floor innan han slutligen sa upp sig 1973, demoraliserad och knäckt.

DeLorean DMC-12, känd från bio.

DeLorean DMC-12, känd från bio.

Äventyret med den egna sportbilen DeLorean DMC-12, som producerades i Nordirland och blev superkänd genom Tillbaka till framtiden-filmerna, slutade med konkurs 1982, efter bara 9000 tillverkade bilar.

Så här nästan 40 år senare kan vi förstås bara spekulera i hur GM skulle sett ut idag med DeLorean vid rodret. Han dog 2005, 80 år gammal, fortfarande full av idéer och i full färd med nya innovativa projekt.

Boktips: On a Clear Day You Can See General Motors: John Z. DeLorean’s Look Inside the Automotive Giant