Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: maj 2009 (sida 1 av 2)

Koll på djurlivet

fauna

Sett på trädgårdscentret…

Klimatsmart räkneövning

Olka böjningar av  ordet “klimat” har på senare år ersatt “miljö” som allomfattande buzzword i politiken. Och om man skulle tro på våra folkvaldas närmast totala enighet kring det som kallas “klimatpolitik”, så kan våra makthavare inte bara stoppa dagens naturkatastrofer utan har även makt att styra Jordens framtida klimat.  Och det bästa är ju att lösningarna är så enkla. Byt glödlampor, sluta äta nötkött, drick inte Ramlösa – och banta – ty feta släpper ut mer koldioxid än smala. Ett sparat ton CO2 här och där, och saken är biff (ursäkta ordvitsen).

Men funkar det? Om vi tankar etanol, cyklar till jobbet och lägger ner alla koleldade kraftverk – räddar vi då världen från framtida naturkatastrofer, havsnivåhöjningar och diverse andra problem som sägs förorsakas av stigande temperaturer? Alltså, hur mycket uppvärming kan vi undvika genom att vi skär ner utsläppen i den omfattning som politikerna vill?

Innan jag fortsätter på det här ganska långa inlägget, passar jag på att lägga in en stor fet disclaimer, eftersom det knappast går att diskutera klimatforskning utan att ha på sig asbestdräkt. Så, för att slippa förnekardebatten: JA, koldioxid är en växthusgas, som påverkar den globala medeltemperaturen. Detta är ställt utom tvivel, liksom det faktum att halten av CO2 har ökat stadigt sedan mitten av  1800-talet: från 280 miljondelar i förindustriell tid till ungefär 390 miljondelar i dag. Det låter kanske mycket, men vi talar alltså om miljondelar här. Och av den totala mängden koldioxid i atmosfären utgör de mänskliga (antropogena) utsläppen någon procent.

I sin roll som “skadlig växthusgas” har koldioxen därför en relativt blygsam påverkan. Enskilt störst effekt har vattenånga, som står för mer än 95 procent av det vi kallar växthusgaser i atmosfären. (Ingen politiker har förresten ännu fått för sig att beskatta vattenånga, men det kommer säkert.)

Hur som helst. För några veckor sedan hittade jag en  intressant uträkning hos World Climate Report som visar just vad minskade koldioxidutsläpp innebär i praktiken för klotets medeltemperatur  – som ökat med 0,8 C från mitten av 1800-talet till idag. Beräkningsmetoden är den samma som FN:s klimatpanel IPCC använder sig av i sina modeller. Här talar vi alltså endast om  observerade effekter och lämnar därhän de datormodelleringar med olika typer av scenarier som eventuellt inträffar vid teoretiska förstärkningseffekter. Alltså samma modeller som återkommande används i diverse larmrapporter i tidningar och tv(*) samt i en känd film med Al Gore.

Beräkningarna visar, lite förenklat, att det krävs 125 miljondelar koldioxid för varje grads uppvärmning, vilket i sin tur motsvarar 1 750 miljarder ton CO2 i atmosfären.

Så om Fredrik Reinfeldt under Sveriges EU-ordförandeskap skulle få kollegerna på kontinenten att skärpa till sig och faktiskt genomdriva kraftfulla utsläppsminskningar, blir effekten… ingen alls. EU:s samlade CO2-utsläpp uppgår till 5 miljarder ton Co2 årligen, och även om medlemsländerna går med på en 80-procentig minsking till 2020, vilket är högst osannolikt, skulle det bara motsvara en hejdad temperaturökning med 0,00228 grader.

Läs det där en gång till: Två tusendels grader celcius.

Och om USA hoppar på Kyoto-tåget då? Tja, då slipper vi ytterligare fem miljoner ton CO2-utsläpp, och kommer upp i lite mer än det dubbla – fem tusendels grader Celsius i dämpad växthuseffekt. Fast det innebär att i princip alla amerikaner måste sluta köra bil, alternativt att 6 av 10 i USA blir utan uppvärming hemma. Någon som tror att Obama skulle våga sig på nåt sådant?

(För Sverige, som står för några procent av EU:s totala utsläpp, blir det för många nollor för att få plats i miniräknarens fönster.)

I alla andra frågor pressas politker på klara besked på vad deras beslut innebär, men på just detta område råder en närmast total avsaknad av kritisk granskning från pressen. Den som efterlyser en seriös diskussion i frågan är hänvisad till bloggosfären, där klimatfrågan debatteras allt mera livligt – samtidigt som medierna fortsätter att gå Larmindustrins ärenden. Men det ligger väl i själva publicistikens natur – en domedagsnyhet vinner alltid över en artikel som berättar att inget har hänt.

Synd, eftersom det inte precis saknas material att gräva i. Se bara på det svenska etanolfiaskot – i den heliga CO2-bantningens namn subventionerar vi en verksamhet som bokstavligen tar maten ur munnen på världens fattiga.  För att vi ska kunna fortsätta köra bil med gott “klimatkompenserat” samvete.

(*Hypoteserna om förstärkningseffekten i klimatsystemet går ut på att ökad koldioxid i atmosfären ger högre avdustning av  vattenånga, som i sin tur innebär ännu mer koldioxid i atmosfären i en spiral tills vi når en “tipping point” och hela Jorden brinner upp som i en katastrofrulle från Hollywood. Några sådana effekter har dock aldrig kunnat observeras utanför datorernas statistikprogram.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Pingat på Intressant.

Tryckare med Anna Wahlgren

bild-5

Redan för 13 år sedan, när vi väntade vårt första barn, minns jag att jag satt och bläddrade i standardverket för alla föräldrar på den tiden, Anna Wahlgrens Barnaboken. Det var olustig läsning, med den ena “metoden” efter den andra som gick ut på att man med fast hand – och i vissa fall rena handgripligheter – skulle tvinga ungen att sova och hålla käft. Ner i barnvagnen med den lilla otäckingen, däng i rumpan, rulla energiskt fram och tillbaka – helst över trösklar – och framför allt: lyft inte upp den skrikande babyn. Till slut ger ungen förstås upp och somnar av ren utmattning. Och startar livet med den gryende vetskapen att ingen kommer att hjälpa henne när hon behöver tröst.

Det där kändes instinktivt fel för oss bägge, och jag öppnade aldrig den motbjudande boken mer. (Minstingen hamnade btw snabbt i vår stora säng, och sov sedan gott varenda natt utan ett enda gnäll.)

Det som förvånade mig var att Wahlgrens metoder fortsatte att dyka upp gång på gång i artiklar, utan att på allvar ifrågasättas. Inte förrän nu, när raseriet mot hennes recept för barnmisshandel sprids bland normalt tänkande människor i bloggvärlden, börjar medierna så sakta vakna och inse att Wahlgren egentligen aldrig var någon expert, utan bara auktoritär och känslokall och med en närmast medeltida syn på barnuppfostran.

Det är tur att Internet finns idag, så att unga föräldrar slipper luras att tro på galenskaper som Tryckpressen och andra wahlgrenska påhitt. Som att dagis är att jämställa med barnmisshandel…

(Den omdebatterade filmen har tagits bort både från Wahlgrens hemsida och YouTube, men sekvenser av den går att se i Aktuellts 21-sändning.)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Pingat på Intressant.

The real Gunnar

Det stundande EU-valet har inneburit ett genombrott för politisk reklamfilm i Sverige. Och oavsett vad man tycker om Moderaterna och Gunnar Hökmark, måste jag erkänna att den här reklamen var riktigt bra. Inte för att jag kommer att rösta på honom…

Förresten – ni tog väl handduken med idag?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Här ska det odlas

Växthus

Ingen kan precis anklaga mig för att vara född med gröna fingrar. Jag avskyr egentligen det mesta som har med trädgårsskötsel att göra. Gräset har plötsligt blivit två decimeter för långt för att tukta med vanlig gräsklippare, och gårdagen ägnade jag åt det totalt meningslösa jobbet att dra upp drygt 200 maskrosor ur gräsmattan.

Hur som helst, det här växthuset hamnade på baksidan av huset mest för att det var så snyggt. Närproducerat i trä och glas av den lokale glasmästaren som själv fraktade hit och monterade upp hela klabbet. Nu ska det inredas med växter, ett litet kafébord och två olivträd. Och kanske en lagom kitchig kristallkrona. (Mira, 3, har dock sina egna åsikter om vad som får vara där inne…)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Här ska det odlas

Växthus

Ingen kan precis anklaga mig för att vara född med gröna fingrar. Jag avskyr egentligen det mesta som har med trädgårsskötsel att göra. Gräset har plötsligt blivit två decimeter för långt för att tukta med vanlig gräsklippare, och gårdagen ägnade jag åt det totalt meningslösa jobbet att dra upp drygt 200 maskrosor ur gräsmattan.

Hur som helst, det här växthuset hamnade pÃ¥ baksidan av huset mest för att det var sÃ¥ snyggt. Närproducerat i trä och glas av den lokale glasmästaren som själv fraktade hit och monterade upp hela klabbet. Nu ska det inredas med växter, ett litet kafébord och tvÃ¥ olivträd. Och kanske en lagom kitchig kristallkrona. (Mira, 3, har dock sina egna Ã¥sikter om vad som fÃ¥r vara där inne…)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Grottmedia håller ställningarna

Tittar på en slags EU-debatt hos Ekdal i TV4, och efter att höger, vänster och milöpartiet kacklat sig igenom ämnen som klimatpolitik, sjukvård och arbetsrätt landar debatten till slut i fildelningsfrågan. Varpå det mesta handlar om vad Piratpartiet tycker, och hur de etablerade partierna (inklusive junilistan) förhåller sig till PP:s uppfattning. Men var Piratpartiet inbjudna? Nähä…

Grottmedia var ordet.

Pingat på Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Pirate Bay anthem

Dottern Mimmis talangfulle musiklärare David Pagmar, även känd som enmansbandet Montt Mardié, har fått många uppskattande recensioner av nya skivan Skaizerkite. I en DN-intervju nyligen erkänner han utan omsvep att musiken han gör lånar friskt oblygt från både nytt och gammalt, såväl referenser och musik. Kanske inte helt oväntat att Montt Mardié nu släpper ett slags nationalsång för The Pirate Bay. Så här skriver han om låten, som är fri att ladda ner, mixa om och sprida vidare till alla som kan tänkas vilja ha den.

An artist has got to make a living just like everybody else, there’s no doubt about it. And these are tough times, believe me I know. The thing is though, if I were to go back in time, 10 years or so, and tell the 15-year-old version of myself that over a night, 60 000 people had heard one of my songs, the first question I’d throw back at myself wouldn’t be “how much money did I make?”.
Don’t get me wrong, I love money and I want to make a lot of it. Bathe in it just like Uncle Scrooge. But money isn’t the main reason why I write songs. First and foremost I want people to hear them.
Times are so strange at the moment and a lot of people are angry and upset. Still, for each day that goes by I get more and more convinced that we shouldn’t try to fight the future, we should embrace it. Try to see opportunities instead of catastrophys.

I’ve written a song. I call it “We’re All The Pirate Bay”. It’s free and nobody will ever have to pay for it, though if you incist you are welcome to make a donation!

Torrentlänkar till låten finns på The Pirate Bay.

Hur mår Google?

bild-1

Gmail segar igen, GFC-boxen vägrar att ladda och Analytics-scriptet på ett par av mina sajter segar ner laddningstiderna till krypfart. Google har haft oroväckande mycket nedtid i vår –  det var bara några månader sedan Gmail-klustret låg nere i ett par timmar – och det är inte utan att jag börjar undra om vi börjar se en gräns för hur mycket “cloud computing” som man kan trycka ut i nuvarande Internet-infrastruktur. Och på Twitter växer #googlefail.

När sånt här händer inser jag att vi utan att riktigt förstå det lagt över ansvaret för stora delar av vår kommunikation på ett enskilt företag, med allt vad det innebär. Vad skulle till exempel hända om Google plötsligt upphörde att existera? Eller “bara” låg nere i ett par dagar? Ingen sökordsannonsering, miljontals mailkonton stängda, sökmotorkonsulter utan jobb, oräkneliga filmklipp borta…

Hur stor Googles del av den Internetbaserade världsekonomin är har jag ingen koll på (och jag är för trött för att googla fram det) men gissningsvis skulle det svida ordentligt om sökmotorjätten skulle vända benen i vädret. Inte för att det kommer att hända inom överskådlig tid. Hoppas jag.

(Google skriver själv om problemen, och tydligen beror problemen på trafikstockning i Asien den här gången.)

Pingat på Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Minnen från en mur

Brandenburger Tor 1985

I år firar Berlin 20 år utan mur. Den “antifascistiska skyddsvallen” som den officiellt kallades i östsektorn, föll den 9 november 1989 (efter en historisk felsägning av DDR-regimens presschef). Men murfallet började redan i tidigt i maj samma år, när Ungern beslöt att montera ner järnridån och alltså öppnade vägen in i Västeuropa för alla som bodde i de forna Warszawapaktsländerna. Under sensommaren 1989 invaderades Västtyskland av karavaner med Trabanter – östtyskar som helt enkelt tagit sitt pick och pack och gett sig iväg på bilsemester för att aldrig mer komma tillbaka till DDR. Östländernas socialistdiktaturer stod handfallna och kunde bara se på hur deras medborgare röstade med fötterna. Innan året var slut hade de samtliga fallit i oblodiga revolutioner (med undantag för Rumänien, där diktatorn sköts ihjäl).

Den 21 maj 1989 stannade vi till i Västberlin några dagar på vår bröllopsresa, och det var inte bara vår i luften utan även en slags avspänd förväntan, kanske till och med uppsluppenhet. Gränsvakterna vid Friedrichstrasse verkade inte längre intresserade av detaljstudera ens pass eller stirra en stint i ögonen. De kostade till och med på sig ett leende och “Gute reise” på vägen västerut. Östtyska medier började öppet trotsa regimen och rapporterade från de ständigt större måndagsdemonstrationerna runt om i Östtyskland som krävde demokrati, press- och resefrihet. SED (det statsbärande socialistpartiet) reformerade och sparkade så småningom ut Erich Honecker efter att Sovjet vägrat ge den gamle diktatorn hjälp att kväsa den folkliga resningen. Östtyskland var bankrutt både ekonomiskt och moraliskt, och och de flesta visste att det bara var en tidsfråga innan både regimen skulle falla liksom den konstlade statsbildning som varit Tyska demokratiska republiken.

Sista offret för murskjutningarna.

När man promenerade längs muren på den tiden så stötte man överallt på kors, som ställts upp till minne av alla dem som dödats under försök att fly. De flesta sköts ihjäl av NVA-vakterna som hade en stående order att öppna eld mot alla som försökte ta sig till Västberlin. Andra sprängdes till döds av minorna i den breda Dödsremsan (“Todesstreife”) mellan de bägge murelementen. Totalt miste ett tusental människor livet under flykten till väst, och det sista offret för DDR-diktaturen, Chris Gueffroy, sköts så sent som den 6 februari 1989. Tänk om han bara hade väntat ett par månader, så hade han kunnat ta sin Trabant och puttrat iväg oskadd ut ur landet…

Efter upplösningen av DDR hösten 1990 hamnade dödsskjutningarna i domstol och gränsvakten som dödade Chris Gueffroy dömdes till två års fängelse. De flesta andra vakter och befäl fick  betydligt mildare domar – de hade ju bara utfört order, oavsett om det innebar mord i statens namn. Rättegångarna mot murskjutningarna pågick i mer än 15 år, den sista domen föll så sent som 2005.

Just idag har berlinborna faktiskt anledning att fira ytterligare ett jubileum, nämligen 60-årsdagen av Luftbron. När Stalin satte Berlins västsektorer i blockad för att tvinga in dem under sovjetiskt styre, svarade de allierade med att dra igång en luftbro av aldrig tidigare skådad omfattning. Under blockaden som pågick under 322 dagar, landade ett fraktflygplan var 90:e sekund på Tempelhofs flygplats med mat och förnödenheter till de två miljoner berlinbor som hotades av svält. Den 12 maj 1949 gav Stalin upp och öppnade tillfartsvägarna till Berlin igen.

Lärdomen vi kan dra är att demokrati är något man måste försvara – hela tiden. Vi har alla nåt att lära oss från berlinborna i tider när staten och EU på nytt vill inskränka till synes självklara fri- och rättigheter. 1989 var handlade det om fri press och TV. Idag vill politiker återigen begränsa tillgången till information, och massövervaka befolkningen i gammal god Stasianda.

Alltså i princip samma rättigheter som folk dog för vid muren för bara 20 år sedan.

Update: Per Gudmundsson skriver bra om revolutionen som kommit smygande på oss.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: