bild-5

Redan för 13 år sedan, när vi väntade vårt första barn, minns jag att jag satt och bläddrade i standardverket för alla föräldrar på den tiden, Anna Wahlgrens Barnaboken. Det var olustig läsning, med den ena ”metoden” efter den andra som gick ut på att man med fast hand – och i vissa fall rena handgripligheter – skulle tvinga ungen att sova och hålla käft. Ner i barnvagnen med den lilla otäckingen, däng i rumpan, rulla energiskt fram och tillbaka – helst över trösklar – och framför allt: lyft inte upp den skrikande babyn. Till slut ger ungen förstås upp och somnar av ren utmattning. Och startar livet med den gryende vetskapen att ingen kommer att hjälpa henne när hon behöver tröst.

Det där kändes instinktivt fel för oss bägge, och jag öppnade aldrig den motbjudande boken mer. (Minstingen hamnade btw snabbt i vår stora säng, och sov sedan gott varenda natt utan ett enda gnäll.)

Det som förvånade mig var att Wahlgrens metoder fortsatte att dyka upp gång på gång i artiklar, utan att på allvar ifrågasättas. Inte förrän nu, när raseriet mot hennes recept för barnmisshandel sprids bland normalt tänkande människor i bloggvärlden, börjar medierna så sakta vakna och inse att Wahlgren egentligen aldrig var någon expert, utan bara auktoritär och känslokall och med en närmast medeltida syn på barnuppfostran.

Det är tur att Internet finns idag, så att unga föräldrar slipper luras att tro på galenskaper som Tryckpressen och andra wahlgrenska påhitt. Som att dagis är att jämställa med barnmisshandel…

(Den omdebatterade filmen har tagits bort både från Wahlgrens hemsida och YouTube, men sekvenser av den går att se i Aktuellts 21-sändning.)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Pingat på Intressant.