Olka böjningar av  ordet ”klimat” har på senare år ersatt ”miljö” som allomfattande buzzword i politiken. Och om man skulle tro på våra folkvaldas närmast totala enighet kring det som kallas ”klimatpolitik”, så kan våra makthavare inte bara stoppa dagens naturkatastrofer utan har även makt att styra Jordens framtida klimat.  Och det bästa är ju att lösningarna är så enkla. Byt glödlampor, sluta äta nötkött, drick inte Ramlösa – och banta – ty feta släpper ut mer koldioxid än smala. Ett sparat ton CO2 här och där, och saken är biff (ursäkta ordvitsen).

Men funkar det? Om vi tankar etanol, cyklar till jobbet och lägger ner alla koleldade kraftverk – räddar vi då världen från framtida naturkatastrofer, havsnivåhöjningar och diverse andra problem som sägs förorsakas av stigande temperaturer? Alltså, hur mycket uppvärming kan vi undvika genom att vi skär ner utsläppen i den omfattning som politikerna vill?

Innan jag fortsätter på det här ganska långa inlägget, passar jag på att lägga in en stor fet disclaimer, eftersom det knappast går att diskutera klimatforskning utan att ha på sig asbestdräkt. Så, för att slippa förnekardebatten: JA, koldioxid är en växthusgas, som påverkar den globala medeltemperaturen. Detta är ställt utom tvivel, liksom det faktum att halten av CO2 har ökat stadigt sedan mitten av  1800-talet: från 280 miljondelar i förindustriell tid till ungefär 390 miljondelar i dag. Det låter kanske mycket, men vi talar alltså om miljondelar här. Och av den totala mängden koldioxid i atmosfären utgör de mänskliga (antropogena) utsläppen någon procent.

I sin roll som ”skadlig växthusgas” har koldioxen därför en relativt blygsam påverkan. Enskilt störst effekt har vattenånga, som står för mer än 95 procent av det vi kallar växthusgaser i atmosfären. (Ingen politiker har förresten ännu fått för sig att beskatta vattenånga, men det kommer säkert.)

Hur som helst. För några veckor sedan hittade jag en  intressant uträkning hos World Climate Report som visar just vad minskade koldioxidutsläpp innebär i praktiken för klotets medeltemperatur  – som ökat med 0,8 C från mitten av 1800-talet till idag. Beräkningsmetoden är den samma som FN:s klimatpanel IPCC använder sig av i sina modeller. Här talar vi alltså endast om  observerade effekter och lämnar därhän de datormodelleringar med olika typer av scenarier som eventuellt inträffar vid teoretiska förstärkningseffekter. Alltså samma modeller som återkommande används i diverse larmrapporter i tidningar och tv(*) samt i en känd film med Al Gore.

Beräkningarna visar, lite förenklat, att det krävs 125 miljondelar koldioxid för varje grads uppvärmning, vilket i sin tur motsvarar 1 750 miljarder ton CO2 i atmosfären.

Så om Fredrik Reinfeldt under Sveriges EU-ordförandeskap skulle få kollegerna på kontinenten att skärpa till sig och faktiskt genomdriva kraftfulla utsläppsminskningar, blir effekten… ingen alls. EU:s samlade CO2-utsläpp uppgår till 5 miljarder ton Co2 årligen, och även om medlemsländerna går med på en 80-procentig minsking till 2020, vilket är högst osannolikt, skulle det bara motsvara en hejdad temperaturökning med 0,00228 grader.

Läs det där en gång till: Två tusendels grader celcius.

Och om USA hoppar på Kyoto-tåget då? Tja, då slipper vi ytterligare fem miljoner ton CO2-utsläpp, och kommer upp i lite mer än det dubbla – fem tusendels grader Celsius i dämpad växthuseffekt. Fast det innebär att i princip alla amerikaner måste sluta köra bil, alternativt att 6 av 10 i USA blir utan uppvärming hemma. Någon som tror att Obama skulle våga sig på nåt sådant?

(För Sverige, som står för några procent av EU:s totala utsläpp, blir det för många nollor för att få plats i miniräknarens fönster.)

I alla andra frågor pressas politker på klara besked på vad deras beslut innebär, men på just detta område råder en närmast total avsaknad av kritisk granskning från pressen. Den som efterlyser en seriös diskussion i frågan är hänvisad till bloggosfären, där klimatfrågan debatteras allt mera livligt – samtidigt som medierna fortsätter att gå Larmindustrins ärenden. Men det ligger väl i själva publicistikens natur – en domedagsnyhet vinner alltid över en artikel som berättar att inget har hänt.

Synd, eftersom det inte precis saknas material att gräva i. Se bara på det svenska etanolfiaskot – i den heliga CO2-bantningens namn subventionerar vi en verksamhet som bokstavligen tar maten ur munnen på världens fattiga.  För att vi ska kunna fortsätta köra bil med gott ”klimatkompenserat” samvete.

(*Hypoteserna om förstärkningseffekten i klimatsystemet går ut på att ökad koldioxid i atmosfären ger högre avdustning av  vattenånga, som i sin tur innebär ännu mer koldioxid i atmosfären i en spiral tills vi når en ”tipping point” och hela Jorden brinner upp som i en katastrofrulle från Hollywood. Några sådana effekter har dock aldrig kunnat observeras utanför datorernas statistikprogram.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Pingat på Intressant.