Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: augusti 2009

Miljöbilspremie modell USA

fordescape

Miljöbil.

Mitt i den värsta krisen sedan 30-talet, har det sålts bilar som aldrig förr i USA under sommaren. Förklaringen till detta är den kombinerade skrotnings- och miljöbilspremie, “Cash for Clunkers”, som Obama-administrationen införde för en tid sedan och som avslutades i måndags. Under inbytesprogrammet, som blivit en succé trots kritiken från bilhandlarna för byrykratiskt krångel, har drygt 184.000 bilar sålts – samtidigt som köparen fått byta in sin gamla bil för en rundhänt rabatt på 4.500 dollar (32.000 kronor). Totalt har inbytesprogrammet kostat den amerikanska stadskassan 3 miljarder dollar, pengar som läggs till USA:s redan ofantliga låneberg.

Satsningen gjordes dels för att sparka liv i den krisande bilindustrin, dels för att få amerikanerna att skrota ut bensinslukande SUV:ar till mindre, bränslesnålare bilar. (Ett krav för att få premien var att bilen som byttes in var äldre än 10 år och att man köpte en ny bränslesnålare bil.)

Silverado - nu ännu snålare!

Silverado - nu ännu snålare!

Och i det senare fallet gick det väl – sådär.  Folk har förvisso skrotat ut sina gamla bränslesörplare – på topp 10-listan över inbytta skrothögar hittar vi erkänt törstiga bilar som Ford Explorer, Ford F-150, och Chevrolet Blazer. Men vilka bilar har amerikanerna köpt istället? Edmunds.com, som gjort en analys av försäljningssiffrorna, har tagit fram en topplista – som visar att av de tio mest sålda bilarna under inbytesprogrammet, är två stora pickuper med V8:or och en en mindre crossover-SUV – som även i det snålaste utförandet drar över litern i stadstrafik. (För en lekman kan detta möjligen te sig hyfsat galet, men många lastbilsmodeller och SUV:ar säljs i Flex Fuel-varianter.)

Här är i alla fall topplistan på de tio mest sålda bilarna i USA under “Cash for Clunkers”. Hitta miljöbilen om ni kan…

1 Ford Escape
2 Ford Focus
3 Jeep Patriot
4 Dodge Caliber
5 Ford F-150
6 Honda Civic
7 Chevrolet Silverado
8 Chevrolet Cobalt
9 Toyota Corolla
10 Ford Fusion

Frågan man kan ställa sig – var det värt pengarna?

Intressant?

Vila i frid, Les Paul

Via Aftonbladets festivalblogg nås jag av den sorgliga nyheten att en av rockens pionjärer – Les Paul – är död, 94 år gammal. Les Paul var inte bara pionjär på området gitarrer – Gibson Les Paul är ju ännu idag betraktad som en av världes bästa instrument – utan låg även bakom ett antal nya inspelningstekniker (multitrack, delayeffekter). Trots att jag själv alltid gillat Fender Stratocaster bättre än Les Paul, går det inte att bortse från avtrycken som denna gitarr satt i rockhistorien. Jag har till exempel svårt att tänka mig Slash riva av världens bästa riff på någon annan gura än en vråldistad Gibson Les Paul Custom.

Hatten av för en av rockens stora pionjärer – vila i frid, Les Paul!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

More cowbell!

I brist på fantasi (och pengar för att se Madonna på Ullevi) hamnar jag i soffan med Snuten i Hollywood 2, en erbarmligt usel film med storheter som Brigitte Nielsen i en av huvudrollerna (bara en sådan sak…). Men vad som slår mig är hur bra soundtracket till filmen är. Man kan tycka vad man vill om 80-talet, men det var verkligen filmmusikens gyllene årtionde. Jag är övertygad om att en bärande orsak till att de sunkiga filmerna trots allt nådde en viss framgång gick att tillskriva låtskrivarna. Vem skulle gått på propagandastunten Top Gun utan Berlin och Kenny Loggings? Hur töntiga hade inte Sonny Crocket och Ricardo Tubbs verkat utan proffshjälp från Jan Hammer? Och att Blade Runner mer än 25 år senare känns som en av historiens bästa scifi-filmer skulle jag vilja påstå är Vangelis förtjänst.

Eddie Murphys karriär skulle därför kanske sett annorlunda ut, om det inte varit för Harold Faltermeyer, som låg bakom soundtracken till bägge Beverly Hills Cop-filmerna. Axel Foley-temat minns jag fortfarande som en solid topplistehit i mitten av 80-talet – den rullades flitigt även på dansgolven och jag måste nog erkänna att jag faktiskt köpte singeln….

Min personliga Snuten-favorit är ändå det relativt anonyma introt till kvällens film, det som ackompanjerar überbitchiga Brigittes diamantkupp. Och det är faktiskt först nu jag hör vad det låter som. Det är närmast en exakt kopia av John Carpenters soundtrack till Flykten från New York. Den gemensamma nämnaren – more cowbell!

Oh well. Det görs sannolikt bättre film nu än på 80-talet. Men varför är musiken så trist?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Konstfack och kapitalet

“VÃ¥rt varumärke är sÃ¥ djupt draget i smutsen att det kommer att ta lÃ¥ng tid innan stora företag vill samarbeta med oss igen”, säger Eric De Groat, chef pÃ¥ Konstfacks enhet för forskningsadministration och externa relationer i en intervju med Svenska dagbladet idag.

Jag har svårt att tycka synd om honom och hans institution, lika lite som jag håller med skadeglada kommentarer som applåderar Konstfacks kris och tycker att sponsrande företag borde bojkottas.

Det sorgliga här är ju inte att Konstfacks sponsorer fÃ¥tt stora skälvan – utan att en konstskola över huvud taget ska tvingas ta hänsyn till vad näringslivet tycker. Hur fri kan egentligen konsten förhÃ¥lla sig om den är beroende av bidrag frÃ¥n Electrolux och NCC? Och när en konstskola börjar tala om sitt att försvara sitt “varumärke” tycker i alla fall jag att kommersialiseringen har gÃ¥tt över styr. Det finns allt färre zoner i vÃ¥r tillvaro som är fria frÃ¥n kommersiell pÃ¥verkan – till och med public serviceinrättningar som Sveriges television styrs ju numera mer eller mindre av sponsorernas agenda.

Jag må vara liberal i själ och hjärta, men konsten måste få kunna sparka kapitalets röv i fred.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: