I brist på fantasi (och pengar för att se Madonna på Ullevi) hamnar jag i soffan med Snuten i Hollywood 2, en erbarmligt usel film med storheter som Brigitte Nielsen i en av huvudrollerna (bara en sådan sak…). Men vad som slår mig är hur bra soundtracket till filmen är. Man kan tycka vad man vill om 80-talet, men det var verkligen filmmusikens gyllene årtionde. Jag är övertygad om att en bärande orsak till att de sunkiga filmerna trots allt nådde en viss framgång gick att tillskriva låtskrivarna. Vem skulle gått på propagandastunten Top Gun utan Berlin och Kenny Loggings? Hur töntiga hade inte Sonny Crocket och Ricardo Tubbs verkat utan proffshjälp från Jan Hammer? Och att Blade Runner mer än 25 år senare känns som en av historiens bästa scifi-filmer skulle jag vilja påstå är Vangelis förtjänst.

Eddie Murphys karriär skulle därför kanske sett annorlunda ut, om det inte varit för Harold Faltermeyer, som låg bakom soundtracken till bägge Beverly Hills Cop-filmerna. Axel Foley-temat minns jag fortfarande som en solid topplistehit i mitten av 80-talet – den rullades flitigt även på dansgolven och jag måste nog erkänna att jag faktiskt köpte singeln….

Min personliga Snuten-favorit är ändå det relativt anonyma introt till kvällens film, det som ackompanjerar überbitchiga Brigittes diamantkupp. Och det är faktiskt först nu jag hör vad det låter som. Det är närmast en exakt kopia av John Carpenters soundtrack till Flykten från New York. Den gemensamma nämnaren – more cowbell!

Oh well. Det görs sannolikt bättre film nu än på 80-talet. Men varför är musiken så trist?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,