Vi var nog ett antal som satte förmiddagsfikan i halsen när den norska nobelkommittén meddelade vinnaren av årets fredspris – Barack Obama. En riktig Norgehistoria – och tyvärr en verklig sådan. Som Wolfgang Hansson skrev i sin blogg i morse – man kanske kunde förväntat sig att Nobelkommittén skulle våga visa lite mod. T ex genom att ge priset till kinesiska demokratikämpar som  Hu Jia som dömdes till 3,5 års fängelse i fjol för ”subversiv verksamhet” eller Wei Jingsheng som satt fängslad i 17 – för att ha uppmanat till reformer av det kinesiska kommunistpartiet. Eller kanske till och med Morgan Tchangurai, som trots att han hånats, hindrats, och misshandlats till oigenkännlighet vägradege upp kampen mot Zimbabwes diktator Robert Mugabe.

Men nähä. Hollywood tog hem priset – igen. För I 2000-talets mediestyrda världspolitik, smäller det inte högt med lokala hjältar. Stort ska det vara – hela världens blickar ska riktas mot Oslo i december och världspolitikens superstjärnor ska mingla tillsammans med lokala makthavare och tillresta turister. Genom att välja Obama får Norge sola sig i glansen av världspolitikens svar på en U2-konsert. Vilket förstås inte skulle varit fallet om man valt simpel oppositionspolitiker från Zimbabwe.

I grunden är det djupt olyckligt att Nobels fredspris förvandlats ett urvattnat jippo som delas ut till dem som behöver det minst. Nedförsbacken inleddes för två år sedan, då pristagaren hette Al Gore (även han tidigare demokratisk presidentkandiat). Han fick fredspriset för sina insatser med att kränga en science fiction-rulle från Hollywood. Och nu då – Obama, som säkert har ingjutit hopp i ett flertal människor – i alla fall under valrörelsen – men som inte lyckats med särskilt mycket av det han föresatt sig. Låt oss kolla vad han hunnit med på det halvår han suttit i Vita huset (han tillträdde förresten bara två veckor före nomineringstiden för Nobelpriset gick ut den 1 februari).

  • Irak – trupperna har börjat dras tillbaka, men istället forslas de till Afghanistan där kriget mot terrorismen fortsätter. Ãnnu fler soldater utlovas – tvärtemot vad han lovade i valkamapjen.
  • Mellanöstern – Obama har kört fast i fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina.
  • Iran – Obama sträcker ut en hand, Ahmanijedad fnyser och starar ytterligare ett par anläggningar för att anrika uran.
  • Europa – Obama backar från sina tidigare avtal att placera ut ett robotförsvar i Polen och Tjeckien. Putin är toknöjd (vilket knappast kan sägas om Polen och Tjeckien – eller Georgien).
  • Utsläppshandeln i USA (Cap ‘n Trade). Obamas förslag för att minska koldioxidutsläppen har gått på pumpen i senaten och är nu stendött för överskådlig framtid.
  • Sjukvårdsreformen – aldrig har en fråga splittrat den amerikanska befolkningen lika mycket. Här kan man nästan tala om… krig?
  • Klimatavtal – ehh, glöm det. Obama kommer möjligtvis till Köpenhamn i december för att säga hur viktigt det är att ta krafttag i klimatfrågan, men han kommer mer tomhänt än någonsin. (Fast det ligger ju ändå på vägen till Oslo…)

Som sagt, en riktig Norgehistoria blev det. Frågan är hur många som tar Nobels fredspris på allvar nu för tiden?

Pingat på Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,