Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: oktober 2009 (sida 2 av 2)

En miljard svälter – vi eldar upp deras mat

ethanol-cornI dag är det Världsmatdagen, och i DN läser jag att FN:s jordbruks- och matorgan FAO beräknar att var sjätte människa på jorden svälter, eller åtminstone får för lite näring. Efter att antalet svältande sjunkit stadigt under ett par decennier, har de undernärda ökat i antal igen under de senaste åren. Den akuta orsaken är inte helt överraskande den internationella finanskrisen med ökad arbetslöshet, men även högre spannmålspriser och misslyckade jordbrukssatsningar ligger också bakom det sorgliga faktum att en jättekontinent som Afrika inte kan försörja mer än hälften av sina invåndare.

På lite längre sikt skördar Afrika idag de utebliva frukterna av vårt biståndsarbete för decennier sedan.

“Fram till 1980-talet fanns en del biståndssatsningar på jordbruk som gick snett. Det ledde till att biståndet flyttades över på mänskliga rättigheter, miljö och jämställdhet, säger biståndsexperten Inge Gerremo i intervjun med DN.se.”

Det vill säga – istället för att hjälpa folk att överleva, har vi försökt sälja på utvecklingsländerna vårt moral- och miljötänkande, på samma sätt som de missionärerna skulle omvända vildarna till den kristna tron under det förra århundradet. Visst, det finns inget käk, men hyddan är i alla fall utrustad med en sprillans ny solpanel som kan ge lite belysning – så länge det inte blir mörkt. EU-kolossen galna jordbrukssubventioner och skyddstullar har därefter gjort sitt till för att hålla Afrika kvar i misär.

Satsningen på energigrödor, dvs sådant som odlas för att driva våra etanolbilar och döva vårt miljösamvete, är också mycket omstridd. Å ena sidan kan det ge reella intäkter till fattiga jordbruksnationer. Å andra sidan riskerar ökade drivmedelspriser att driva upp matpriserna till nivåer som gör det omöjligt för många fattiga att ha råd att köpa grödor som majs och ris. Så sent som förra sommaren, skakades Mexiko (som inte precis räknas som u-land) av veritabla hungerkravaler i spåren av de skyhöga prisökningarna på tortillabröd. Anledningen till detta var att USA, som tidigare exporterat stora delar av sin majsproduktion till Mexiko, nu istället byggt etanolfabriker – med massivt federalt stöd – och det bränns nu bildligt talat upp ett antal miljoner ton tortilla i tanken på amerikanska bilköer istället för att mätta hungriga mexikaner. I takt med att oljepriset stiger, kommer efterfrågan på etanol att öka igen i takt med att vi reser oss från finanskrisen.

Världsbanken har räknat ut att de ökade livsmedelspriserna sedan 2005 gjort att ytterligare 200 miljoner människor inte längre kan äta sig mätta.

När det gäller att elda upp mat är förresten Sverige världsbäst. Ingenstans i Europa säljs det mer etanolbilar än här, vilket förstås hänger ihop med att staten premierar den som köper en ineffektiv och bränsleslukande “miljöbil” med 10.000 kr. Och svenska Sekab, samägt av ett antal norrländska kommuner och “Etanol-Jesus” Per Carstedt, försöker som bäst att övertyga fattiga bönder i Tanzania att odla sockerrör för etanoltillverkning istället för mat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant?

Blog Action Day 2009: En obekväm fråga

Idag är det Blog Action Day 2009: Climate Change, så jag tänkte skriva ett par rader om klimatet – och då i synnerhet debattklimatet. (Jag har inte anmält min blogg, eftersom det jag skriver sannolikt inte kommer att dyka upp där ändå.)

Jag har med stort intresse följt klimathotet under ett par års tid. Från början var jag precis lika skräckslagen som alla andra när jag såg filmbilderna från En obekväm sanning. Särskilt den där temperaturgrafen, som visade en jämn och fin temperaturlinje från vikingatiden – fram till 1900-talet då den sköt i taket som en hockeyklubba. För extra effekt hissades Al upp av en lyftkran för att förstärka bilden av att det verkligen höll på att gå åt helvete. Den där hockeyklubban blev själva sinnebilden av den globala uppvärmingens fasor  – det var vårt fel, vi med vårt bilåkande och vår lyxkkåthet, det var vi som bar skulden till att världen nu höll på att brinna upp. Hockeyklubbegrafen har sedan dess blivit stapelvara i allehanda domedagsscenarier, och svenska TV-meteorologer använder den ännu idag för att skrämma slag på skolbarn.

Problemet är bara att det där temperaturdiagrammet är fejk – precis som så mycket annat som vi läser om klimathotet. Samtliga larmrapporter bygger i skiftande grad på friserad statistik, tvivelaktiga mätdata, “forskningsrapporter” från olika lobbygrupper, men framför allt bristfälliga datormodeller för framtida klimat, som förutsätter förstärkningseffekter som aldrig kunnat observeras i verkligheten. Men det är först i år som domedagsrapporterna börjat få mothugg på allvar – och ifrågasättandet kommer inte från undersökande journalister utan från privata bloggar, ofta drivna av forskare eller meteorologer med stora kunskaper inom sitt område. Värda att nämna lite extra är Watts up With That, USA:s största mijöblogg och flerfaldig prisvinnare, Roger A. Pielke Jr, samt svenska miljöbloggen Andas Lugnt. Dessa entusiaster utför den kritiska granskning av klimatalarmismen som jag och min yrkeskår borde ha ägnat oss åt. Men precis som i fallet med de 750.000 pedofilerna, är det alltid enklare att publicera en larmrapport rakt av från nåt FN-organ eller miljöorganisation, än att lägga ner värdefull tid på att kolla upp om storyn håller. För att inte låta som nån jäkla übermensch, så är jag själv allt annat än oskyldig.  Det har hänt massvis med  gånger att jag  bara skrivit av ett AP-eller TT-telegram i tron att det som släpps ut från nyhetsbyråerna är kollat och klart. Så är naturligtvis inte fallet; det sitter journalister i tidsnöd där precis som på alla andra tidningar.

Hockeyklubban i original.

Hockeyklubban i original.

Men låt oss återgå till själva hockeyklubban, den som blev själva överdosen som i sin tur fick koldioxidhysterin att  gå överstyr. Den dök upp för första gången 2001, i en rapport från FN. Innebörden var att 1900-talet var det varmaste decenniet på tusen år, och denna uppvärmning sammanföll på ett läskigt sätt med industrialismen och de mänskliga utsläppen av koldioxid. Problemet med kurvan var bara att forskarna bakom den lyckats trolla bort både den medeltida värmeperioden runt 1000 AD (när vikingarna drev jordbruk på Grönland) och den lilla istiden (när Karl XI gick över isen på Bälten). Detta misstag upptäcktes av den kanadensiske matematikern Steve McIntyre på Climate Audit, och FN tvingades ta bort den felaktiga kurvan från kommande rapporter.

McIntyre fortsatte emellertid sin granskning och försökte under flera års tid att få ut de trädringsdata som kurvan baserades på, för att på så sätt verifiera resultatet. “Hockeyteamet”vägrade dock gång på gång att lämna ifrån sig sitt rådata, vilket dels strider mot normal takt och ton i forskarvärlden, dels verkar aningen misstänkt. Det var först i somras som McIntyre fick loss de trädringsdata som kurvan byggde på, och det visade sig ganska snart att av de trädprover som använts, hade klimatforskaren Keith Briffa plockat ut bara ett fåtal – noggrannt utvalda för att få hockeyklubbe-effekt. När McIntyre utökade underlaget till att innefatta fler dendrologiska prover tagna på samma plats i Sibirien – Yamalhalvön –  så visade temperaturkurvan inga märkbara avvikelser från tidigare århundraden – och om man ändå försökte utläsa en trend, visade den snarast på avkylning, inte uppvärming.

McIntyres avslöjande kan möjligen vara ett av 2000-talets största scoop, och borde vara julafton för vilken reporter som helst. Men i pressen råder det en närmast öronbedövande tystnad. Kanske är det helt enkelt så att det nu, efter årtionden av domedagsrapporter helt enkelt vore för pinsamt att erkänna att vi alla hade fel, och medge att de uppskruvade larmen bara var tidningsankor? Eller kanske har det att göra med att den del av skrået som kallar sig miljöjournalister, uppträder mer som aktivister för den allt mäktigare miljölobbyn än kritiska granskare av densamma? Filmklippet ovan visar hur det gick för den brittiske dokumentärfilmaren Phelim McAleer, som deltog i en pressträff med Al Gore. När han ställde en obekväm fråga till Nobelpristagaren om faktafel i hans film, stoppades han bryskt av sina journalistkolleger, som dessutom såg till att snabbt stänga av mikrofonen.

För att återknyta till andra debatter i ämnet om betald kvalitetsjournalistik vs obetalda bloggare – vem i ovanstående exempel skulle ni påstå möter kriterierna för en “riktig” journalist?

Fotnot 1: I objektivitetens namn ska det sägas att ett flertal större medier faktiskt har börjat reagera. BBC, BBC, New York Times, The Telegraph, Houston Chronicle och Washington Post är exempel på “gammelmedier” som börjat återupptäcka nyttan med att ägna sig åt traditionell journalistik. Snart kanske vi får se den trenden i Sverige också?

Fotnot 2: Steve McIntyre är ingen vanlig “klimatförnekare”. Han var med som granskare i FN:s klimatpanel, och belönades med Nobelpriset tillsammans med Al Gore…

Fotnot 3: För övrigt anser jag att en av de viktigaste uppgifterna mänskligheten har att tackla är hur vi ska komma bort från vårt beroende av fossila bränslen, av flera anledningar. Men den kampen ska ske med blanka vapen, inte genom lögner, halvsanningar  och skrämselpropaganda.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant?

Vad ska vi ha FRA till egentligen?

logosv_fra_blueDagen F, som i FRA-beslut, kom och gick. Och som det redan bestämts av Fredrik Reinfeldt, så röstade alliansföljet med endast ett undantag för den nya lagen, som alltså ska ge Försvarets Radioanstalt rätt att inte bara lyssna på rysk radiotrafik utan även modernare kommunikation såsom paketbaserad information över IP. Internet alltså.

Trots alla tillägg, hängslen, livremmar, hänglås och plåster som regeringen begåvat det ursprungliga lagförslaget med, är det fortfarande i grunden feltänkt; att ge försvarsmakten carte blanche att godtyckligt avlyssna vilken svensk medborgare som helst, går aldrig att förvara. Och det värsta är att Reinfeldt och hans nya bunkergäng fortfarande inte insett att hans totalt obändiga betongrövs-vägran att lyssna på medborgarna är att skänka bort valsegern till de rödgröna.
Om man ska se nyktert på saken – vad tror sig FRA kunna upptäcka genom sin spaning i svartfibern? Sannolikt är väl ryssen fortfarande det primära målet för övervakning, men jag kan garantera att ryska militära underrättelsetjänsten GRU har ganska bra koll på hur man slår ut datorsystem och krypterar information så hårt att det tar hundratals år att göra innehållet läsligt – ens med hjälp av världens snabbaste superdatorer.

Al-Qaida då? Well, PGP/GPG är fortfarande en billig lösning för att kryptera terrorplanerna effektivt nog att både hinna få svenskt medborgarskap, söka in till trafikflygarskola, ägna ett tiotal år som pilot i SAS (om de fortfarande har råd) och därefter krascha in i en hög byggnad – allt detta innan FRA kommit halvvägs med dekrypteringsjobbet.

Och till råga på allt – även om spaningen mot all förmodan faktiskt skulle ge resultat, och FRA slog larm om en förestående invasion av Gotland, så har vi inte längre något försvar att sätta in.

Så, med tanke på att det trots allt kommer att kosta en halv miljard årligen – vad ska vi ha FRA till? Egentligen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Intressant?

Det är synd om bokförlagen

Bild 1

DN.se idag.

I en hovrättsdom tidigare idag, fick Internetleverantören Ephone rätt i sin vägran att lämna ut ip-nummer till fem bokförlag. Därmed rivs den tidigare tingsrättsdomen upp. Hovrätten konstaterar att  det inte visats sannolika skäl för upphovsrättsintrång  – det är alltså inte bevisat  att någon annan än Antipiratbyrån faktiskt varit inne på servern med de 27 upphovsrättsskyddade verken.

Domen är en seger  för det sunda förnuftet, och ett bevis på att rättsäkerhet fortfarande gäller i landet trots allt. En fällande dom hade nämligen öppnat för en förödande utveckling. Jag tror nämligen att vi är ganska många som tar backuper på våra musikbibliotek till externa hårddiskar, och vissa av dessa kanske till och med har en FTP-server installerad, för att det ska bli lättare att komma åt dem i det lokala nätverket. Om man dessutom skyddar innehållet på servern med lösenordsinloggning, känns det väldigt underligt att riskera hamna i domstol  – bara för att någon kommit över ens privata nycklar. Egentligen borde det väl vara Antipiratbyrån som ställs inför rätta för misstänkt dataintrång? För hur har de kommit över inloggningsuppgifterna? Och oavsett hur – är det inte ändå ett brott att ta sig in på en låst server?

Denna fråga ställs förstås inte i SvD:s och DN:s artiklar, bägge med (TT:s?) huvudlösa rubrik Hovrättsdom går fildelares väg. (Skulle tidningarna vågat sätta den om det handlat om ett brottsmål – Hovrättsdom friar våldtäktsman?) Istället får stackars förläggare gråta ut, för att de inte tillåts fortsätta att begå dataintrång och jaga bevis med hjälp av pirat… ehh privatpoliser. För nu blir det ju ännu svårare att överleva som författare…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant?

När murvlarna tystnar

Brittiska The Guardian har varit en föregångare bland de brittiska nättidningarna, när det gällt att utveckla nya sätt att distribuera journalistik. Nu tar mediehuset ytterligare ett steg – och sparkar sina journalister för att ersätta dem med bloggare. 250 anställda har redan fått gå under 2009, många av dessa på de regionala tidningarna som ingår i Guardian Media Group. Istället hoppas Guardians nätupplaga att kunna expandera med en nysatsning på lokal bevakning. Och denna bevakning ska alltså skötas av ett antal “beat bloggers”, som ska täcka det lokala nyhetsflödet i Leeds, Cardiff och Edinburgh med hjälp av digitalkamera och laptop. Journalistik utbildning och erfarenhet är önskvärt men inget krav, enligt annonsen.

Min egen erfarenhet av lokala nätsatsningar är att de är rätt svåra att få att lyfta även med fullt pådrag – även i större städer – men den brittiska mediemarknaden har jag dålig koll på – så visst kan det funka. Brittiska journalistförbundet lär – liksom det svenska – gå i spinn över planerna, och högljutt förklara att det är slutet för demokratin och den kritiska granskningen. Fast det är det knappast någon överhängadne risk för, med tanke på hur minimalt med faktakontroll som sker i de redaktionella bunkrarna nuförtiden.

För att ta ett närliggande internationellt exempel; de flesta normalbegåvade läsare/bloggare kunde förstå med ryggmärgen att det inte sitter 750.000 pedofiler och söker efter barnporr varje sekund. Flera av dem kollade till och med storyn.

Journalisterna får helt enkelt finna sig i den obekväma sanningen att en yrkestitel inte automatiskt innebär en gräddfil in i medievärlden. Och att det finns många utan vare sig utbildning eller erfarenhet som kan berätta en story lika bra eller bättre.

Nobelpriset, en riktig Norgehistoria

Vi var nog ett antal som satte förmiddagsfikan i halsen när den norska nobelkommittén meddelade vinnaren av årets fredspris – Barack Obama. En riktig Norgehistoria – och tyvärr en verklig sådan. Som Wolfgang Hansson skrev i sin blogg i morse – man kanske kunde förväntat sig att Nobelkommittén skulle våga visa lite mod. T ex genom att ge priset till kinesiska demokratikämpar som  Hu Jia som dömdes till 3,5 års fängelse i fjol för “subversiv verksamhet” eller Wei Jingsheng som satt fängslad i 17 – för att ha uppmanat till reformer av det kinesiska kommunistpartiet. Eller kanske till och med Morgan Tchangurai, som trots att han hånats, hindrats, och misshandlats till oigenkännlighet vägradege upp kampen mot Zimbabwes diktator Robert Mugabe.

Men nähä. Hollywood tog hem priset – igen. För I 2000-talets mediestyrda världspolitik, smäller det inte högt med lokala hjältar. Stort ska det vara – hela världens blickar ska riktas mot Oslo i december och världspolitikens superstjärnor ska mingla tillsammans med lokala makthavare och tillresta turister. Genom att välja Obama får Norge sola sig i glansen av världspolitikens svar på en U2-konsert. Vilket förstås inte skulle varit fallet om man valt simpel oppositionspolitiker från Zimbabwe.

I grunden är det djupt olyckligt att Nobels fredspris förvandlats ett urvattnat jippo som delas ut till dem som behöver det minst. Nedförsbacken inleddes för två år sedan, då pristagaren hette Al Gore (även han tidigare demokratisk presidentkandiat). Han fick fredspriset för sina insatser med att kränga en science fiction-rulle från Hollywood. Och nu då – Obama, som säkert har ingjutit hopp i ett flertal människor – i alla fall under valrörelsen – men som inte lyckats med särskilt mycket av det han föresatt sig. Låt oss kolla vad han hunnit med på det halvår han suttit i Vita huset (han tillträdde förresten bara två veckor före nomineringstiden för Nobelpriset gick ut den 1 februari).

  • Irak – trupperna har börjat dras tillbaka, men istället forslas de till Afghanistan där kriget mot terrorismen fortsätter. Ãnnu fler soldater utlovas – tvärtemot vad han lovade i valkamapjen.
  • Mellanöstern – Obama har kört fast i fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina.
  • Iran – Obama sträcker ut en hand, Ahmanijedad fnyser och starar ytterligare ett par anläggningar för att anrika uran.
  • Europa – Obama backar från sina tidigare avtal att placera ut ett robotförsvar i Polen och Tjeckien. Putin är toknöjd (vilket knappast kan sägas om Polen och Tjeckien – eller Georgien).
  • Utsläppshandeln i USA (Cap ‘n Trade). Obamas förslag för att minska koldioxidutsläppen har gått på pumpen i senaten och är nu stendött för överskådlig framtid.
  • Sjukvårdsreformen – aldrig har en fråga splittrat den amerikanska befolkningen lika mycket. Här kan man nästan tala om… krig?
  • Klimatavtal – ehh, glöm det. Obama kommer möjligtvis till Köpenhamn i december för att säga hur viktigt det är att ta krafttag i klimatfrågan, men han kommer mer tomhänt än någonsin. (Fast det ligger ju ändå på vägen till Oslo…)

Som sagt, en riktig Norgehistoria blev det. Frågan är hur många som tar Nobels fredspris på allvar nu för tiden?

Pingat på Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Varför hyllar vi inte Vaclav Klaus?

vaclav-klaus

Irland har röstat ja till Lissabonfördraget, och alltså sållat sig till den stora europeiska skock av stater som rättat sig i ledet och ger upp sin nationella suveränitet. För Sverige – som inte kommer att hålla folkomröstning i frågan – innebär det att EU-parlamentet får rätt att stifta lagar och fatta beslut i frågor där vi tidigare bestämt själva. Till exempel om vi ska bygga ut våra älvar eller för att trygga vår framtida energiförsörjning.

Som ersättning för att vi skänker bort vår nationella självbestämmanderätt till EU-politikerna, får  Sverige ytterligare  två platser i parlamenetet och kommer upp i hela 20 mandat, eller 2,7 procent av rösterna. Att Sverige skulle ha någon chans att påverka unionens politik med dessa ynka procent måste betraktas som högst osannolikt. Som Cornucopia påpekar i sin blogg, så sitter det fler höger- och vänsterextremister i EU-parlamentet än svenskar – dessa har alltså  mer inflytande på svensk lagstiftning än vad Sverige självt kommer att ha…

Den ende som fortsätter att kämpa mot den massiva kampanjen för ett överstatligt EU med obegränsade befogenheter är Tjeckiens president Vaclav Klaus, som är en av Europas få kvarvarande statsmän med integritet. Klaus har länge varit en nagel i ögat på EU-garnityret, med sin skepsis både mot den sönderljugna och politiserade klimatpolitiken och sin hårdnackade vägran att lägga sig platt för EU:s överstatlighetsambitioner.  Och med rätta – Vaclav Klaus är gammal nog att komma ihåg att demokrati  är långtifrån en självklarhet; Tjeckien har i färskt minne såväl en tysk “anschluss” 1938 som en rysk dito mindre än ett decennium senare. Så det är kanske inte konstigt att han hyser en både sund och befogad skepsis när en ny stormakt klampar in och vill bestämma över tjeckerna –  samtidigt som de firar 20-årskubileumet av den förra ockupationens fall.

I svenska medier framställs oftast Vaclav Klaus som en slags rättshaverist, vilket är både ohederligt och skamligt. Vi borde istället hylla honom, denne statsman som sätter friheten för sitt folk framför att göra sig populär hos EU-frälset och en räkmacketillvaro i Bryssel.

Tänk om vi haft sådana politker i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Uppdatering: Om det är ett land som jag skulle kunna tänka mig att flytta till, vore det Tjeckien

Pingat på Intressant.

Dagens konspiration

konspiration

OK, egentligen är det gårdagens konpiration, men molnproblemet kvarstår säkert…

Nyare inlägg »

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: