30008340-r copy

Historien straffar den som kommer för sent, lär Sovjetledaren Michail Gorbatjov ha sagt till Östtysklands statschef Erich Honecker. Det var under DDR:s uppblåsta 40-årsfirande i oktober 1989, och uttalandet var i praktiken en dödskyss från Gorbatjov. Trots DDR-diktatorns närmast desperata vädjan vägrade Sovjetledaren att sätta in pansar mot de svällande demonstrationerna som skakade DDR. Det blev aldrig någon ”kinesisk lösning”, sovjettrupperna fick order om att stanna i sina kaserner och lämna DDR:s inre angelägenheter i fred. Dagarna efteråt avsattes Honecker av en allt mer desperat politbyrå och efterträddes av reformisten Egon Krenz, som gjorde lönlösa försöka att reformera DDR. En månad senare föll muren, och Östtyskland som nation försvann bara några månader senare.

Ingen – allra minst tyskarna själva – var egentligen förberedda på detta. Att DDR, denna den hårdaste polisstat som någonsin existerat (möjligen med undantag för Nordkorea), där statssäkerhetstjänsten Stasi infiltrerat nästan alla delar av samhället, skulle falla ihop som ett korthus på bara några veckor. Men det var precis vad som hände, och ikväll kommer det att firas rejält både i Berlin och resten av Tyskland. Det är ett värdigt högtidlighållande över en revolution som helt och hållet var folkets. Vanliga människor som var trötta på decennier av lögner, övervakning, förtryck, censur och avsaknad av de självklara fri- och rättigheter som den västra halvan av Tyskland åtnjöt. Det fanns ingen ”uppifrån” som regisserade protesterna, som startade i Leipzig men som spred sig och växte till en flodvåg som regimen inte kunde stå emot. Och på kvällen den 9 november var vågen så stor och mäktig att inte ens Berlinmuren kunde hålla mot.

Att det blev just den 9 november, och att förloppet blev så snabbt, kan vi alla tacka DDR-regimens presstalesman Günther Schabowski för. Tidigare på dagen hade politbyrån, alltmer trängd av frihetsprotesterna, beslutat om nya utreseregler för DDR-medborgarna. Det skulle inte längre behövas visum för att få resa till väst, enligt beslutet. När en reporter frågade från när dessa nya regler skulle gälla, började Schabowski bläddra i sina papper, hittade uppenbarligen inget där, men svarade ändå av någon outgrundlig anledning ”sofort”. Alltså, det var fritt fram för vem som helst i DDR att åka till en gränsövergång och resa ut, direkt…

Nyheterna kablades ut till en förstummad TV-publik. 20 minuter senare var folksamlingen vid Bornholmer Strasse så stor att vakterna tvingades öppna den på vid gavel. Bredvid stod de en gång så fruktade gränsvakterna från Volkspolizei och såg ut som bortkomna skolbarn. De som haft makt över liv och död bara någon timme tidigare, med sina uniformer och vapen stod nu maktlösa och såg på hur historien sprang förbi dem. Det är fortfarande det jag minns från TV-bilderna denna kväll, deras nästan skrämda ansiktsuttryck när den gigantiska folkmassan bara vällde fram genom muren; gråtande, jublande och skrattande av lycka efter att ha gjort det omöjliga:- att besegra världens hårdaste diktatur utan en enda droppes blodspillan. Det fanns ingen hämndlystnad i folkmassan, inte ens mot dem som varit deras fångvaktare och bödlar under 40 år.

Det finns tillfällen i historien som man känner sig förbannat priviligierad att få ha varit med om. Berlinmurens fall är ett sådant. Och hade några i denna värld gjort sig förtjänta av att få Nobels Fredspris så vore det alla dessa namnlösa frihetshjältar i Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern som genom sitt mod och värdighet bevisade att det gick att förändra världen till en bättre plats.  Det är dem vi borde fira idag, människorna som rev Europas murar med sina bara händer.

Berlin i pressen idag: Aftonbladet | DN | SvD

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Intressant?