SvD:s kulturskribent Astrid Söderbergh Widding känner att demokratin är hotad. Anledningen är att hennes tidning, liksom många andra, släppt in kommentarer från läsarna. Tyvärr har det bara blivit skräp av detta tilltag, enligt Astrid, med diverse oreflekterade dumheter, elakheter och cynismer som resultat.

”Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?”

Vid sidan av det faktum att jag inte kan påminna mig att jag någonsin röstat på Widding som en demokratisk representant ansvarig för min dagliga nyhetskonsumtion, förmedlar artikeln en syn på läsarna som en stor grå och jobbig massa som borde betala sin prenumeration och hålla käft. Visst, jag kan hålla med om att brusnivån i tidningarnas kommentarsfält tidvis är ganska hög, och det finns horder av Sverigedemokrater, vänsteraktivister, foliehattar, pornografer och rättshaverister som gärna ser till att synas och höras om man lämnar fältet fritt. Det innebär förstås inte att idén med läsarkommentarer är fel – men det krävs att man hanterar dem på rätt sätt. Och här är SvD på inget sätt ensamma. Flertalet mediesajter verkar våndas över hur de ska hantera läsarna.

Eftersom jag själv pysslat med såna här grejer i snart 20 år(*) kanske jag i all anspråkslöhet  kan få komma med några tips?

  1. Lyssna! De flesta mediesajter verkar ha en blind fläck precis där kommentarsfältet börjar. Ofta finns det vettiga invändningar eller tips till skribenten – men hur ofta ser vi en reporter ta till sig något som skrivs i artikelkommentarerna, eller korrigera det han eller hon skrivit? Och kreddat läsare för det?
  2. Var delaktig! Kommentarsfälten utvecklas ofta till laglöst land, av den enkla anledningen att läsarna lämnas ensamma i sitt lilla hörn på sajten. Det är klart att samtalet degenererar då – det är som att släppa in 20.000 fans på en fotbollsmatch och strunta i vakterna.
  3. Moderera öppet! Det bästa är naturligtvis om skribenten själv ger sig in och debatterar i kommentarsfältet (många av Aftonbladets reportrar har faktiskt börjat med detta), eller åtminstone att någon från redaktionen är där och syns, styr samtalet rätt, tillrättavisar de tjatiga och högljudda och varnar när någon går över gränsen. Ofta blir det riktigt bra diskussioner då, och om man behöver ”utvisa” någon vet de allra flesta varför.
  4. Kräv registrering! På SvD och DN går det att kommentera helt anonymt, vilket förstås leder till att skräpkvoten ökar lavinartat. Vilken typ av inloggning som används är ointressant – bygg egen, eller använd Facebook/Twitter/OpenID. Det viktiga är att det finns någon form av verifiering – det tar effektivt bort merparten av skräpkommentarerna. Nackdelen är förstås detsamma – att antalet kommentarer minskar drastiskt. Och vi som jobbar inom Internetmedia är ju sjukligt besatta med siffror och rekord…

Men framför allt måste vi nog alla inse att nyhetsjournalistik aldrig mer blir vad den var. Förr var arbetet över när artikeln trycktes i tidningen, idag börjar det verkliga jobbet vid publiceringsögonblicket. Det är först då nyheten börjar diskuteras, analyseras, bloggas, tweetas, delas på fejjan, retweetas, pushas och utmanas av hundratals röster. Precis som artikeln i SvD som det här började med. I skrivande stund har den över hundra kommentarer och ett halvdussin blogglänkar.

Och alla försöker förgäves starta ett samtal. Antidemokrater där!

* Mina första erfarenheter av läsarmedverkan var på Fidonet 1990, där jag lade ut mina spelrecensioner från Datormagazin för fri nedladdning och diskussion. 1999 öppnade jag för nyhetskommentarer på spelsajten Fz.se, vilket snabbt utvecklades till en av de främsta källorna för nyhetstips.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,