R K Pachauri, ordförande för IPCC:

Få har väl kunnat undgå att FN:s klimatpanel, IPCC, råkat i trubbel efter att det uppdagats att organisationen publicerat helgalna uppgifter om klimathotet – denna gång om glaciärerna i Himalaya – och tvingats till en förödmjukande ursäkt för sin slappa källkritik.

Däremot har det varit tyst i svenska medier (som vanligt, dristas man säga) om den orkan som blåst upp kring ordföranden för FN:s klimatpanel (IPCC), det organ vars rapporter ligger till grund till i princip samtliga klimatpolitiska beslut i västvärlden.

I december avslöjade bloggen EU Referendum att R K Pachauri förutom sitt jobb för IPCC sedan 80-talet har en hög position inom indiska energijätten TERI, vars systerbolag Tata Steel äger ett stålverk i England, Corus Redcar. Det läggs i år ner i samband med att produktionen flyttas till Indien. 17.000 i England förlorar  sina jobb, samtidigt som ägarna kan sälja stålverkets utsläppsrätter och göra en nätt vinst på runt två miljarder bara genom att flytta koldioxidutsläppen från Europa till Indien.

Men nu visar det sig att R K Pachauri dessutom är djupt involverad i både handeln med utsläppsrätter, så som rådgivare till Chicago Climate Exchange (grundad av en annan gammal IPCC-kändis, Maurice Strong), och som initiativtagare till en börs för utsläppshandel i Indien, ICX. Och som om klimatchefen inte hade tillräckligt många händer i syltburken redan, så avslöjar New Delhi-tidningen Mail Today att Pachauri även fungerar som rådgivare till Houstonbaserade oljebolaget GloriOil, som utvecklar metoder för effektivare utvinning av fossilbränslen (t ex från oljesand). Och så sitter han sedan 2001 i styrelsen för indiska Oil and Natural Gas Commission (ONGC).

Ändå är ovanstående exempel bara toppen av isberget. IPCC-ordföranden är så djupt insyltad i olika forskningsstiftelser, ideella organisationer, försäkringsbolag etc att det antagligen skulle ta åratal att reda ut exakt hur pengarna flödar i detta klimatindustriella komplex som Pachauri och hans kolleger kunnat bygga upp md FN:s goda minne.

Och den viktiga frågan, som fusket med glaciärerna aktualiserar, är om det över huvud taget går att lita på FN:s klimatpanel. Om ordföranden själv – eller de företag som han representerar – har ekonomisk vinning i den föreslagna klimatpolitiken, kan IPCC på fullt allvar räknas som objektivt? Och hur myket av forskningen går egentligen att lita på? Roger A Pielke Jr jämför IPCC-rapporterna med sandslott, med tanke på hur vetenskapliga fakta hanteras i dem. Han talar av egen erfarenhet, eftersom mycket av hans forskning använts – i förvanskat skick – i klimatpanelens rapporter.

Den globala handeln med utsläppsrätter beräknas vara värd 900 miljarder kr, en nätt liten summa som lockar många att följa lukten av pengar. Som tur är finns bloggare som Richard North, som skoningslöst följer ”the money trail”. Som förvånansvärt ofta råkar ta vägen förbi just Pachauri…

Vad som behövs nu är inga kraftfulla klimatavtal, däremot en grundlig genomlysning av ytterligare ett misslyckat och korrumperat FN-organ.

Andra om , , ,

Intressant?