Tre månader efter att Climategate briserade i bloggosfären, två månader efter att IPCC-ordföranden R. K Pachauris lukrativa affärer rullades upp och drygt en månad efter Himalayagate – då börjar så sakteliga sanningen om den sönderfuskade klimatforskningen att sprida sig även i svenska medier. Det är förmodligen inte frivilligt, och ska väl snarast uppfattas som en slags damage control inför det totala sammanbrottet som väntar för FN:s klimatpanel och den religion som byggts upp kring dess rapporter.

Tyvärr har den internationella journalistkåren (med få undantag) väldigt lite att vara stolt över genom alla dessa affärer. De flesta har in i det sista försökt att tiga om fusket och skandalerna, alternativt hävdat att det rört sig om ”enstaka fel” och att det trots allt finns tusentals forskare som är eniga. Det är är givetvis lika galet det – det finns inget konsensus i klimatforskningen, och har aldrig funnits. Bara ytterligare ett korrumperat FN-organ, vars fusk kostat oss oräkneliga miljarderde senaste decennierna.

Och återigen har vi fått bevisat svart på vitt, tyvärr, att de stora medierna inte är intresserade av att avslöja nyheter längre. När IPCC-ordföranden avgår – för det kommer han att göra – är det knappast dagspressens och SvT:s miljöreportrar som vi ska tacka, utan en samling privata bloggare. Medborgarjournalister som vågat stå upp mot världens mest välfinansierade lobbyister, och gjort det tunga grävjobbet som inte heltidsavlönade journalister har orkat med. EU Referendum, Climate Audit och Watts up With That, för att nämna bara några, har fungerat som andningshjälp under en syrefattig tid. Men förhoppningsvis kan det komma in lite ljus och luft i den unkna klimatdebatten nu.

Och så väntar vi bara på att någan ska börja ställa de riktigt tuffa frågorna till Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Där är det öppet mål, om det är nån som märkt det…

Mer om , , , ,

Intressant?