Svårt cancersjuka barn tvingas i all hast lämna specialkliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala, sedan landstinget plötsligt upptäckt att det inte finns personal nog för att driva verksamheten på helgerna. Beslutet kommer efter en lång tid av problem för cancerkliniken, där många sjuksköterskor slutat i protest mot den höga arbetsbelastningen. Vilket inneburit att de som blivit kvar fått jobba ännu mer – och nu har många av dessa till råga på allt sjukskrivit sig. Om det är av utmattning, förkylning, eller som en protest mot Landstinget ska jag låta vara osagt, och det är egentligen inte viktigt.

Det bedrövliga i den här affären är dels vårdbyråkraternas totala misslyckande med att göra sitt jobb – att se till att vården fungerar – och dels den totala frånvaron av medkänsla för de svårt sjuka barn som vårdas på Akademiska sjukhuset. För istället för att hyra in personal – vilket landstingen gladeligen gör när det gäller specialistläkare och kirurger – så bestämmer sig byråkraterna istället för att stänga canceravdelningen och flyga iväg de cancersjuka barnen till andra sjukhus i landet, något som skapar oro både för barn och föräldrar.

Samtidigt, i en annan del av landet, sitter Åke Jonsson, 60, och väntar på att få sin brutna fot opererad. Det har han gjort sedan juldagen, då hans fotled knäcktes. Sedan dess har han väntat, med en fot som värker och blivit allt mer deformerad. Frågan är han nånsin kommer att bli helt återställd.

”Tyvärr är vi inte helt framme vid vårdgarantins 90-dagarsgräns ännu”, säger Håkan Löfgren, ortopedklinikens verksamhetschef lakoniskt.

Se där två illustrationer på ett samtida Sverige där den offentligt finansierade välfärden misslyckas gång på gång med sin enda viktiga uppgift.

Från vänsterhåll blir vi ständigt matade med skräckhistorier om hur eländigt det kommer att bli för de sjuka och svaga i samhället om vi öppnar för privata vårdalternativ. Men ingen privat vårdgivare skulle nånsin kunna agera som Akademiska sjukhuset eller Länssjukhuset Ryhov – det hade slagit direkt mot lönsamheten och därmed företagets överlevnad.

Men i Sveriges landsting sitter anonyma politiker och styr en ännu mer ansiktslös kader av vårdbyråkrater som aldrig någonsin behöver ta ansvar för sin brist på kompetens eller medmänsklighet. Sedan hjälper det inte hur mycket pengar man pumpar in i verksamheten – de svagaste kommer alltid att dra det kortaste strået i tävlingen mot vårdbyråkraterna utan hjärta och hjärna.

Mer om , , ,

Intressant?