And The Band Played On

Månad: mars 2010 (Sida 2 av 2)

I Miljöpartiets Sverige hade vi varit ihjälfrusna nu

Det går otroligt bra för Miljöpartiet just nu – en ny opinionsmätning publicerad i Expressen visar att partiet nu har nära 11 procent av väljarsympatierna, upp tre procent sedan förra mätningen. Det sägs vara en Wetterstrandeffekt vi ser, något som kan tyckas förbryllande eftersom hon sällan syns i medierna numera. Men antagligen har hon och MP gjort precis rätt analys efter att ha studerat Mona Sahlin – som rasat i mätningarna varje gång hon öppnat munnen för att berätta om partiets politik.

Tanken är att hålla Maria Wetterstrand utanför allt käbbel fram till valet, och istället skicka fram Peter Eriksson för att spela insatt i frågor där han inte har en susning. Det gör han med glädje – senast lovade han att tågtrafiken skulle gå ”oftare, bättre och snabbare” i ett Sverige styrt av MP. Trots frånvaron på kunskap har vi sett honom axla manteln som klimatforskningsexpert i SvT, sakkunnig i energifrågor och finansiell analytiker i debatter om bilindustrin. Problemet är inte att Eriksson kan besvärande lite om väldigt mycket, utan att han i sin roll av Miljöpartist aldrig en enda gång få några kritiska följdfrågor om vad han menar.

Den sorgliga sanningen är, att bakom Miljöpartiets rekordstora väljarstöd, döljer sig ett energipolitiskt program som – om det sätts i verket – kommer att göra Sverige, idag nästan självförsörjande på ren energi från vatten- och kärnkraft, till en nation som blir beroende av ännu dyrare el, importerad från utlandet där den framställs i koleldade kraftverk eller med fossilgas. Om det ens finns någon el att köpa vill säga – i ett läge där stora delar av Europa huttrar under fimbulvintern, ska man inte vara säker på att det finns kapacitet över.

Det tyska miljöpartiet, som satt i regeringskoalition i Berlin under många år, lyckades genomdriva en total avveckling av Tysklands kärnkraftverk (det sista stängs 2020). Resultatet, efter en havererad satsning på sol- och vindkraft, är idag en närmast frenetisk nybyggnad av kolkraftverk för att kompensera det bortfall som skulle ersättas med “grön energi”, kraftkällor som visat sig värdelösa när det verkligen gällt. Till exempel på vintern, då det är för kallt eller inte blåser.

I Sverige levererar vindkraften just nu lite dryga 1 procent av det totala elbehovet i Sverige som upgår till 23.500 MWh/h. Och även om vi lyckats tiodubbla antalet vindsnurror, så är det i bästa fall en halverad elproduktion vi ska klara oss på framöver i Miljöpartiets Sverige. För kärnkraftverken – som också levererar kraft till våra nordiska grannar – ska stängas och ingen ny vattenkraft får byggas. Ur MP:s partiprogram:

Kärnkraften i Sverige ska avvecklas snabbt med början omedelbart. Den kan avvecklas på 10-12 år…
Det kan ske genom skärpta säkerhetskrav, höjd skatt på kärnkraft och genom att kärnkraften får bära alla sina kostnader, inklusive försäkringskostnader, fullt ut.
Hälften av energibortfallet från kärnkraften kan effektiviseras bort, bland annat genom sparande och konvertering från uppvärmning med el. Den andra hälften kan ersättas med bioenergi, vindkraft och solvärme.
Också fossilanvändningen för värme och el ska avvecklas. Elmarknaden måste fungera så att det blir dyrare att använda el när den är dyr att producera. Därigenom minskar elvärmen och då också marknaden för kärnkraft.
Vi anser att vattenkraften är färdigutbyggd i Sverige och vill grundlagsskydda de sista orörda älvarna och älvsträckorna. Vi vill inte ha någon utbyggnad, inte heller av småskalig vattenkraft

I Eriksson och Wetterstrands Sverige kan vi alltså vinka adjö till all kvarvarande tung industri. Massaföretaget SCA har redan stoppat produktionen på grund av de bisarrt höga elpriserna, och med MP:s politik skulle det aldrig mer startas igen.

Frågan är förstås hur många som hade frusit till döds i Sverige en vargavinter som denna, om Miljöpartiets får genomföra sitt experiment med en av våra mest livsnödvändiga råvaror: energin.

Om sådant får vi naturligtvis inga svar, eftersom Miljöpartiet aldrig drabbas av svåra frågor från TV-reportrarna. Därmed kan Eriksson riskfritt svamla vidare. Och Wetterstrand fortsätta sola sig i glansen från rekordhöga opinionssiffror.

Mer om , , ,

Intressant?

Sjöfartsverket: en bra affär att hyra ut Oden

Håller Sjöfartsverket på att skaffa sig ett eget Odengate?

Man kan ju fråga sig, efter att Tomas Årnell, rederichef på Sjöfartsverket, på fullt allvar står i Rapport och påstår att det är en bättre affär för Sjöfartsverket att hyra ut Sveriges största och kraftigaste isbrytare till ett forskningsuppdrag på andra sidan Jorden, än att låta den stanna hemma och bryta is i Östersjön.

Då kan man ju fråga sig – eftersom inte Rapports reporter har vett att göra det: är Sjöfartsverkets uppdrag att generera vinst? Är det därför vi har pumpat in ett antal miljarder skattekronor i fem stora isbrytare: att de ska hyras ut till klimat(hots)forskning i Antarktis? Jag trodde i min enfald att vi hade dem för att säkerställa att en viktig del av Sveriges infrastruktur – sjöfarten – fungerar även om det blir kallt och is. Jag funderar på vad reaktionen blivit om Vägverket hade skickat iväg ett par hundra väghyvlar till Kanada mitt i vintern?

Förutom att rederichefen knappast räknar med de samhällsekonomiska kostnaderna av att dussintals fartyg ligger fastfrusna, drabbar bristen på isbrytare industrin hårt. Massafabriker i Sundsvall står stilla när fraktfartygen inte kan leverera råvaror, och långtradare blir stående i dagar utan att kunna nå sin destination. Och då står alltså Årnell och påstår att Sjöfartsverket gör en bättre affär på att ha Sveriges största isbrytare uthyrd. Något som de gjort de senaste vintrarna, eftersom de varit så pass milda.

Men Sjöfartsverket har väl, precis som alltför många i etablissemanget, lyssnat på Pär Holmgren, och gått på dravlet om att vi när som helst får Medelhavsklimat i Sverige.

Ett episkt fail, som det kallas.

Andra om , , ,

Intressant?

Fartygen fryser fast – då är isbrytaren i Antarktis

Isbrytaren Oden, långt hemifrån.

Det är inte bara järnvägstrafiken som har det motigt i fimbulvintern. Även sjöfarten börjar nu känna av nära tre månader med sträng kyla, vilken fått till effekt att isläget i Östersjön nu är det värsta på 14 år. Stockholms skärgård är mer eller mindre helt täckt av tjock is, Ålandsfärjor ställs in eller kläms fast i drivisen – det sitter fast fartyg överallt i väntan på att Sjöfartsverkets isbrytare ska komma till undsättning.

Vi kan dock lugna oss med att sådana här problem är av övergående karaktär. SMHI garanterar att klimatet blir varmare, trots enstaka kalla vintrar. Och Al Gore förklarade så sent som för ett par dagar sedan att det vi ser just nu faktiskt är en effekt av den globala uppvärmningen.

Med tanke på allvaret i Klimathotet är det naturligtvis fullkomligt logiskt att isbrytaren Oden, en av Sjöfartsverkets fem nationella isbrytare, just nu befinner sig i Antarktis på en forskningsexpedition. Uppdraget – att ta reda på varför isen i Västantarktis försvinner.

Mer om , , ,


Intressant?

Elmarknaden – valfrihet à la DDR

Elpriset rusar igen på den nordiska energibörsen Nordpool. Jo tack, det märktes på senaste elräkningen – dryga 2.000 kr högre än i fjol.

Denna gång är det dels förväntningar på en sen vår, dels på att de ohyggliga mängder snö som fallit denna vinter i vanlig ordning fallit på fel ställen. Och så går kärnkraftverken fortfarande på halvfart, efter misslyckade försök att sparka igång Oskarshamn och Ringhals. Huruvida stoppen är strategiska eller inte låter jag vara osagt. Vattenfall hävdar att det är trams att spekulera i att avstängningarna är ett sätt att driva upp priserna, och att det kostar betydligt mer att låta en reaktor stå stilla än vad prisstegringen drar in.

Må så vara. Men om man nu måste stänga en reaktor för reparation, så borde det ju vara mest förmånligt då priset är som högst?

Illustration från Sloped Curve.

Hur som helst, den så kallat avreglerade elmarknaden är ett stort skämt. “Marknaden” består av elnätsägare (som Vattenfall), elproducenter (som… Vattenfall) och ett antal elhandlare. Tillsammans sätter de priset på elbörsen, som alltså är så långt ifrån en råvarubörs som man kan komma. Eftersom både produktion och distribution av el är en hårt reglerad oligopolmarknad (testa att försöka starta ett konkurrerande kärnkraftverk och se vad som händer) finns det ingen möjlighet att jämna ut denna obalans som på en normal konkurrensutsatt marknad.

Man kan ju alltid jämföra med marknaden för telefoni och bredband, där prispressen varit enorm de senaste tio åren. På el har det gått åt precis motsatt håll; det som kallas “avreglering” har bara påverkat en minimal del av elpriset – närmare bestämt 1,5 procent, vilket bloggen Sloped Curve illustrerat mycket pedagogiskt. Det är allstå på denna mikroskopiska del av elmarknaden som vi vanliga svenskar har valfrihet att välja den leverantör som erbjuder lägst pris. Att välja Telge Energi, Vattenfall eller Storuman kan möjligen ge en känsla att man utövar konsumentmakt, men de futtiga kronor man eventuellt spar på att välja är sannolikt inte värt arbetsinsatsen.

Att påstå att vi har en avreglerad elmarknad i Sverige, är som att påstå att DDR-medborgarna kunde välja och vraka bland charterresor. Och det enda vi kan vara säkra på är att det kommer att bli ännu dyrare med energi – oavsett vem som vinner valet.

Rätten att hålla sig varm på vintern blir mer och mer en klassfråga.

Andra om , , , ,

Intressant?

Har du också blivit nät-ollad idag?

I helgen upptäckte jag att två för mig vilt främmande människor varit på besök hemma i mitt hus. Och en av dem, Sverker, påstår helt fräckt att det är han som “grundat” det. Det handlar förstås om geolocationtjänsten Gowalla, en slags spel som går ut på att samla på platser och prylar. Ju fler man besöker, desto större chans att hitta alla de 99 föremålen i spelet (eller hur många de är nuförtiden).

Tjänster som Gowalla lockar naturligtvis alltid till sig powerusers, som inte ger sig innan de kartlagt hela världen, hittat alla prylar och vunnit t-shirten. Och jag har ingen som helst anledning att tro att mina gäster där hemma är nät-stalkare; jag är alltför ointressant som person för att dra till mig sådana. Men om jag hade varit det minsta lagd åt det förföljelsemaniska hållet, hade jag kanske reagerat när någon eller några checkat in på nästan samtliga platser jag varit (och ofta skapat) både i mina hemkvarter och i delar av Stockholm. På systemet, på Thai-haket, på krogen, i bussen på motorvägen…

Nej, jag tror snarare att det är en slags spel, ett subtilt sätt att placera en digital stövel mitt i ansiktet på nån och vråla PWND! Som en klassisk olling, men i digital upplaga. Vi hade en diskussion på Twitter för ett tag sedan om det här fenomenet –  War Gowallin’ eller Drive-By Gowalling – dvs leta upp kändisar med eller utan Gowalla-konton och checka in hemma hos dem. Det har väl fortfarande inte riktigt tagit fart – att 64 personer har checkat in hos Kungen är ju högst väntat, liksom 90 incheckningar i Vita huset. Konstigare är det att ingen har hälsat på hemma hos Fredrik & Filippa i Sagerska palatset. Och Mona Sahlins hus lyser också fortfarande med sin frånvaro.

Kanske SÄPO håller rent från objudna gäster även på nätet.

Vill man anlägga ett aningen allvarligare perspektiv på det här, kan man ju fundera på hur mycket av vårt privatliv som vi alldeles frivilligt delar med oss av utan någon närmare eftertanke. Efter att ha använt tjänster som Gowalla, Foursquare eller en Twitter-klient med geotaggning ett par månader, behövs inga privatdetektiver för att berätta när när jag går till jobbet, var jag träffar kompisar, var jag handlar, roar mig – och när jag åker på semester och lämnar huset obevakat. Något som manar till en viss eftertanke.

(Fast har ni tips på fler intressanta platser och/eller personer att checka in hos, tar jag tacksamt emot dem!)

Fler om , ,

Intressant?

Nyare inlägg »

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: