Bilar som den här, med 7,5 liter V8 under huven, ses ofta på bensinmackar...

I helgen trotsade jag vinterns kvarvarande grushögar och tog ut min Trans Am på en mycket försenad premiärtur. Äntligen, efter ett sex månader långt och påtvingat vinteride.

Att höra den stora V8:an slurpa i sig litervis med bensin är som balsam för själen. Det dova brummandet, vibrationerna i karossen, rytandet när man trampar gasen i golvmattan får vinterdepressionen att blåsa bort som löv för vinden. Jag vet att det är långt ifrån politiskt korrekt att tycka om stora, törstiga bilar, men för mig – uppfödd som jag är på amerikansk 70-talskultur – placerar sig muskelbilen som nummer ett på listan över frihetssymboler. Den har haft huvudrollen i ett otal filmer där kampen för frihet och oberoende ackompanjeras av V8-muller från legendariska bilar som Trans Am (Nu blåser vi snuten, Cannonball Run), Ford Mustang (Blåst på 60 sekunder) eller Dodge Challenger (Jakten mot nollpunkten).

Och en gång för länge sedan, när världen inte var så stor, var bilen inte bara en metafor för frihetslängtan, utan en fantastisk maskin som faktiskt gav människor vingar. När Fattigsverige blev Folkhem och välfärden rullades ut i riket, var det bilen som spelade huvudrollen. Det var först när det stora flertalet hade råd att köpa en liten Saab eller Volvo PV som de stora möjligheterna öppnade sig: plötsligt kunde alla ge sig ut och upptäcka världen, skaffa ett bättre och mer välbetalt jobb på bilpendlingsavstånd och skapa en bättre tillvaro för sig själva och sina barn.

Morfar poserar framför vännernas Amazon, någon gång på 60-talet, någonstans i Ruhrområdet.

Jag bläddrar i mormors och morfars gamla fotoalbum, och ser en försvunnen värld. Morfar Axel, mekaniker på Monark i Varberg, och mormor Anna som jobbade deltid på Varbergstvätten, glada och leende på bilderna från sina bilutflykter till nära eller fjärran resmål. Bleknade svartvita foton och Kodachrome-dia, där motiven ofta är fikaraster vid vägkanten, väntan vid färjelägen eller folksamlingar på någon tysk parkering. Och alla bilder har en sak gemensamt: bilen står i centrum.

För mina morföräldrar som bägge kom från knappa förhållanden, men genom hårt arbete lyckats skaffa sig både en trerummare i Varberg och en ekonomi som tillät ett par veckors semester varje sommar, var den silverfärgade Peugeot 404:an biljetten till det stora äventyret. Som på den tiden inte behövde ligga längre bort än en båtresa över över Sundet.

Idag är vi så blasé att en en helg i London knappast smäller högre än en shoppingutflykt till nån förortsgalleria (det är ju ändå samma affärer där). En Medelhavssemester är svennigt och skämmigt, och till och med en helg i New York är nåt man klipper i farten. Vi har blivit så bortskämda med att kunna resa kors och tvärs över världen, att vi knappt reflekterar över det. Och ibland hejar vi till och med på de som vill begränsa vår rörelsefrihet.

För samtidigt som vår frihet idag är större än någonsin, har bilen förvandlats till en symbol för västvärldens ohållbara slöseri, en metafor för frosseri, som med sina utsläpp hotar isar att smälta, öknar breda ut sig och öar att sjunka. Nyligen stämplade också FN bilismen som en epidemi, eftersom 1,3 miljoner dör i trafiken varje år. (Hur många som räddas till livet tack vare moderna transporter framgår inte.)  Och även i Sverige går en tydlig politisk skiljelinje mellan de som vill begränsa och förbjuda, och de som fortfarande inser hur viktig bilen är för vårt välstånd.

Jag, dryga 40 år yngre, i morfars Peugeot.

Bilden av bilar som förorenar och spyr ut avgaser är i mångt och mycket falsk. Dagens bilar är ett under av ingenjörskonst, och släpper ut bara bråkdelar av vad morfars Peugeot gjorde. Amerikanska Autoweek har ett intressant exempel, där man sätter ljuset på utvecklingen av den klassiska amerikanska muskelbilen Ford Mustang under 40 år. Dagens modell har 98,5 procent lägrre utsläpp än 1970 års Mustang. Och vad som är ännu mer uppseendeväckande – 1970 års Mustang släpper ut mer föroreningar när den står parkerad med motorn avslagen, än dagens Ford Mustang gör när man kör den i motorvägsfart.

Dagens bilar släpper varken ut kolväteföreningar, skadliga bensinångor eller bly – bara koldioxid, som är ett naturligt ämne i luften. Den svenska biltrafiken står totalt för c:a 0,02 promille av de  globala koldioxidutsläppen, vilket innebär att det borde vara egalt för klimatet om vi bygger en förbifart runt Stockholm eller fortsätter att stå still och trängas inne i stan. Men miljö- och klimatargumentet är oftast bara ett bekvämt svepskäl för dem som vill förbjuda trafiksatsningar, höja bränsleskatter och förbjuda inrikesflyget.

För dessa krafter är det själva friheten som är en epidemi, inte bilen.

Själv kommer jag fortsätta köra min Trans Am så länge jag får – och har råd. Även om det bara blir knappt 100 mil om året.

Fler om , , ,

Intressant?