And The Band Played On

Månad: april 2010 (Sida 2 av 2)

Avslöjat: världens största pedofilnätverk?

Det går inte en dag utan nya pedofilavslöjanden med katolska präster i huvudrollen. USA, Irland, Tyskland, Italien, Danmark, Österrike, Nederländerna, Norge, Sverige… I land efter land upprepas mönstret: människor träder fram och berättar om sexövergrepp som de utsatts för som barn av katolska präster, och hur kyrkan effektivt tystat ner avslöjandena. Hållit sina präster om ryggen, placerat om dem – ibland till nya kyrkor och församlingar där de kunnat fortsätta med sina övergrepp.

Det börjar bli alldeles för många fall för att kyrkan ska kunna skylla på att enskilda präster gått över gränsen. Eller att skylla övergreppen på homosexualitet, som ”vicepåven” förklarat de många fallen av pedofili inom kyrkan med. Med tanke på det stora antal vuxna – från hela världen – som nu stiger fram och berättar skräckhistorier från sin barndom i kyrkan,  och hur snarlika berättelserna är, går det inte att göra sig fri från bilden att övergreppen varit både systematiska och sanktionerade av kyrkan. Inte officiellt naturligtvis, men som ett tyst överenskommelse. Ett pris man helt får betala som ett resultat av celibatet som prästerna tvingas leva under. När trycket blir för stort, och köttet vinner över anden, så är det bättre att hålla snedstegen inom kyrkan, har väl resonemanget gått. Det går ju alltid att bikta sig efteråt.

Resultatet: otaliga barn, korgossar och konfirmander, har fått sina liv förstörda. Och tittar man ur ett polisiärt perspektiv, kan det mycket väl vara världens största pedofilnätverk som just nu håller på att avslöjas. Som levt under den katolska kyrkans beskydd under decennier – där till och med påven själv misstänks ha varit med att sopa igen spåren efter övergreppen.

Resultatet är förödande för katolska kyrkan, som nu genomlever sin värsta kris någonsin. I Tyskland, där mer än 100 präster avslöjats, har övergrepp mot barn rapporterats i 20 av 27 katolska stift.

Det är kanske inte förvånande att tyskarnas förtroende för katolska kyrkan är rekordlågt. Bara var sjätte tysk katolik har förtroende för Vatikanen, vilket är ett alarmerande uselt resultat med tanke på att nuvarande påve är tysk själv. Och mängder av medlemmar har hoppat av kyrkan i protest mot pedofilskandalerna och Vatikanens vägran att gå till botten med dem. Nyrekryteringen till prästyrket går lika uselt:  när nuvarande generation präster går i pension, finns ersättare till bara en tredjedel av dem.

Vatikanen håller på att gå samma väg som alla totalitära och förtryckande imperier genom historien – de ruttnar inifrån. Det enda goda med nuvarande skandal är att den kanske påskyndar förruttnelseprocessen.

Mer om pedofilskandalen i Vatikanen: Der Spiegel [1] [2] [3], New Statesman, Huffington Post

Andra bloggar om , ,

Intressant?

Ännu en Applepryl havererar

Ny modell – Apple Time Capsule 360...

Startade Macbooken igår morse och blev stillsamt upplyst om att inget av mina trådlösa nätverk kunde hittas. Det krävdes inte särskilt omfattande felsökning för att hitta orsaken. Vår  Time Capsule – en kombinerad backupdisk och trådlös anslutningspunkt – hade under natten bestämt sig för att kila vidare. Den låg där kall och tyst med slocknad lampa. Död, död, död.

Eftersom det var knappt två år sedan jag köpte den för att trygga vårt samlade digitala liv, kändes dödsfallet både överraskande och prematurt. Och två Macbookar står nu helt utan säkerhetskopior – för inte tänkte jag på att man kanske behövde ta backup på backupen.

När jag googlar på Time Capsule failure så visar det sig att min 500 MB-enhet långt ifrån är ensam om att vända portarna i vädret. Jag får inte mindre än 19 500 träffar på den exakta sökfrasen, och det visar sig att det handlar om ett medfött fel – alla tidskapslar är egentligen tidsinställda bomber, programmerade för självdestruktion när de når 19-20 månaders ålder. På Timecapsuledead.org, fick ägare av Apples backuplösning rapportera in dödsdatum för när sina tidskapslar. Anstormningen blev massiv, och efter c:a 2 500 inrapporterade fall stängdes registret. Då hade Apple insett att det faktiskt handlade om ett konstruktionsfel och började byta ut fallerande tidskapslar kostnadsfritt, trots att den ettåriga garantitiden gått ut. Så jag hoppas givetvis att det ska gå att få en ersättningsenhet utan kostnad när jag ringer Apple support idag och gnäller.

De flesta tidskapslar dör unga. Vid 19 månaders ålder är det slut-uppbackat. (Klicka för större graf.)

Min egen tidskapsel inhandlades den 18 april 2008 och levde alltså längre än de flesta i sin generation. Enligt diagrammet ovan, från  Timecapsuledead.org, är medellivslängden för en tidskapsel 19 månader och 20 dagar.

Problemet med Time Capsule – i alla fall den ursprungliga modellen – är att den helt enkelt är felkonstruerad. Wifi-komponenterna alstrar en hel del värme i den trånga och oventilerade lådan, och ovanpå detta har Apple klämt in stor värmealstrande 3,5-tums hårddisk. Hela paketet ”kyls” av en liten fläkt som mest virvlar runt luften inne i lådan.

Att en sådan konstruktion blir överhettad och går sönder är knappast förvånande. (I nyare modeller av Time Capsule har Apple valt en strömsnålare hårddisk som enligt uppgift ska bli mindre varm.)

Nästan exakt samma problem hade Microsoft med första generationen av Xbox 360, som byttes ut eller repareras efter omfattande rapporter om fenomenet RROD (red ring of death). Även där var orsaken för mycket hårdvara på för liten yta i kombination med otillräcklig kylning som fick komponenterna att grillas. Hittills har dessa Xbox-reparationer kostat Microsoft 8 miljarder, vilket väl måste ses som ett fail av episka mått.

Summor i den storleksordningen kommer knappast Apple att behöva langa upp, eftersom företagets kunder till stor del består av devota fans som ändå halar upp kreditkortet varje gång Steve Jobs förkunnar en ny modell. Därför hörs det egentligen aldrig någon kritik mot de kvalitetsproblem som många av Apples produkter dras med. Jag har själv drabbats ett antal gånger av havererande Macar och kringprodukter. Min första Airport, den som såg ut som ett flygande tefat, började blinka rött precis när den fyllt ett år (felet var ett par kondensatorer av kass kvalitet). Två Macbookar drabbades av hårddiskhaverier innan datorerna ens fyllt två år. På den vita Macbooken (2,5 år) har plasthöljet spruckit på flera ställen, batteriet är utbytt en gång och inom ett par månader lär det vara dags igen. iPhone-hörlurarna håller kanske en vecka, om man låter bli att använda dem. Och självantändande iPodar finns det flera rapporter om.

Apple är otvivelaktigt mästare på industridesign, men kvaliteten under skalet är tyvärr inte alltför imponerande.

Och en lärdom man kan dra är att undvika den första generationen av alla teknikprylar, oavsett vem tillverkaren är. Därför blir det ingen iPad för mig i sommar…

Fler om , , , ,

Intressant?

Uppdatering: Har ringt Apples support nu, och de skickar hem en ny Time Capsule kostnadsfritt.

Vem träffas och myser vid Slussen?

Slussen en dag i april. Observera det myllrande folklivet och den mysiga miljön.

Det finns förmodligen ingen stad i världen som är lika hysteriskt rädd för förändring som Stockholm.

Omgestaltningen av Slussen, en bisarrt överdimensionerad trafikmaskin från 1930-talet, är ett projekt som aldrig verkar komma upp ur startblocken. Redan när jag flyttade hit för nära 25 år sedan, var Slussen nedgången och färdig för rivning.  Och redan då utlystes arkitekttävlingar, där vinnande förslag maldes ner av kommunal byråkrati, omarbetades, sågades av Skönhetsrådet och sedan till sist försvann ner i nån skrivbordslåda för att aldrig synas till igen. Gång på gång har Slussen-processen startats om, gång på gång har förslagen sågats av NIMBY-rörelsen (NIMBY = Not in my back yard), folk som riskerar mista en bit av sin utsikt från Mosebacke och bevarandegrupper, som gillar betong och rent allmänt tycker att det är mysigt med stenöknar.

Här flanerar man gärna på söndagarna. Not.

Att lyssna på synpunkter från lokala intressen är givetvis en nödvändighet i stadsplaneringen, men det är minst lika viktigt för politiker att faktiskt våga fatta beslut. Just Slussen är paradexemplet på en stadsbyggnadsfråga som gått totalt i baklås. Alla förstår att nåt måste göras, betongen gråter, byggnaderna förfaller och järnkonstruktionerna rostar sönder.

Slussen vid mitten av 1920-talet.

Slussen är inget annat än en stor blåsig betongöken, mitt i hjärtat av det historiska Stockholm, och att någon över huvud taget kan få för sig att klaga på att platsen bebyggs – efter att ha varit skövlad sedan 20-talet – är bisarrt. Om man tittar på bilderna av Slussen från förr, ser man tydligt att bebyggelsen sträckte sig ända ner mot kajerna på Södermalmssidan, och det förslag som nu är ifrågasatt återskapar ju precis detta. En närhet till vattnet, en tät stadsbebyggelse och ett Södermalmstorg som faktiskt återfår formen av ett torg – inte som idag en svensk variant av Berlin Alexanderplatz.

Arkitekten Jerker Söderlind sammanfattar det mycket bra i dagens SvD:

Stadsbyggnadsdebatten i Stockholm kan sammanfattas i tre meningar: Det är fel att bygga hus. Det är fel att bygga vägar. Det är fel att tjäna pengar. Om dagens stadsfientliga opinion fått råda på 1800-talet hade Stockholms innerstad idag slutat vid Stureplan.

En stad blir aldrig färdigbyggd. Den behöver växa organiskt, spännande modern arkitektur måste tillåtas berika den historiska stadsmiljön. Det är det som skapar dynamik och spänning – inte att göra huvudstaden till ett museum. Problemet är att Stockholms politiker blev till den milda grad skotträdda efter rivningarna i Klara på 60-talet och den påföljande Almstriden, att de nu knappast vågar fatta några beslut över huvud taget om stadens utveckling.

Ingen kommer att sörja en överdimensionerad hög av betong, även om den ser grafiskt intressant ut på flygfoton. Så – börja bygg nya Slussen nu!

Andra om , ,

Intressant?

Här är din Saab, Viktor!

Till min stora glädje läser jag att Saabs styrelseordförande, Viktor Müller, vill ta fram en retroversion av den klassiska Saab 92. Ursaaben, som jag bloggat om tidigare, representerade den absoluta höjdpunkten av svensk bilbyggarkonst, och det borde inte krävas alltför mycket affärsplanearbete för att komma fram till att en modern variant av denna bil, utrustad med ett modernt chassi och en liten supersnål diesel under huven, skulle sälja som smör. (Jag skulle definitivt vara spekulant på en!)

För att snabba upp projektet lite, bidrar jag med ett par bilder från Wheels Nats i Barkarby förra sommaren. Saab 92:an på bilderna är original, så när som på lacken och fälgarna – och så är den sänkt för bättre väghållning. Här är ritningarna, vad väntar ni på? Börja bygga!

Andra om , , ,

Intressant?

Framtiden var bättre förr

Deckard, till höger, i Voight-Kampff-tagen.

Det är mörka tider för gamla science fiction-nördar som jag. Det var åratal sen det producerades nån riktigt bra, dystopisk framtid i bokform eller på film. Annat var det på 80-talet, då cyberpunken stod på sin absoluta topp. Det var ett par år innan Internet slog igenom och datorer var mans egendom, så skildringar där man jackade in eller interfacade kändes verkligen som en ganska möjlig framtid, där vi smälte samman med maskinerna, à la Robocop, Total Recall eller Universal Soldier. Cyberpunkförfattare som Bruce Sterling och Willian Gibson uppfann världar där människors hjärnor användes som gigantiska hårddiskar för att transportera hemliga uppgifter, eller där man kunde ladda upp hela medvetanden i cyberrymden – och på så sätt skaffa sig ett evigt liv efter döden, som en construct. I Blade Runner, Ridley Scotts absoluta mästerverk, fick vi även stifta bekantskap med odödligt teknonördiga uttryck som Voight-Kampff; ett test som användes av prisjägare som Rick Deckard för att avslöja replikanter; genetiskt framställda soldater som var till hälften människor och till hälften maskiner.

Alla dessa berättelser skrevs i en tid när vi fortfarande levde under kärnvapenhotet – verkligt eller ej – och en hel generation var mer eller mindre övertygad om att Jorden skulle gå under i ett tredje världskrig, efter vilket de få överlevarna skulle köra omkring i gamla skrotbilar i en australisk öken och slåss med spikklubbor.

Idag är framtidsbranschen i ett bedrövligt skick. Det närmsta vi kommer nån slags science fiction är såsiga katastroffilmer byggda på klimathotet, som The Day After Tomorrow2012 eller Dan Browns Änglar och demoner där Vatikanens forskare (!) har hittat antimateria. Och på TV får de sci-fi-svultna hålla till godo med Lost och Star Wars som tecknad sitcom. Det säger en del över hur illa det är ställt.

Ingenting som skrivs ger oss ens en antydan av framtidens värld – vad som kan bli nästa steg i människans utveckling. Finns det nåt efter Internet, eller är vi nöjda med att twittra eller uppdatera vår Facebook-status? Hur ser vår framtida transporter ut, hur kommunicerar vi om hundra år? Vart tog lusten att kolonisera universum vägen? Var finns morgondagens Robert A Heinlein, Philip K Dick, Ray Bradbury och Isaac Asimov?

Att sci-fi-branschen är i kris påverkar dessutom forskningen och i förlängningen vårt framtida välstånd. För vi kan vara säkra på en sak: de stora innovationerna har inte fötts i laboratorium av män i vita rockar, utan av fritänkare – som ofta varit författare. Arthur C. Clarke skrev om ett världsomspännande nät av kommunikationssatelliter redan på 50-talet, något som blev verklighet 20 år senare och som idag är förutsättningen för att vi ska kunna GPS-positionera exakt var vi dricker latte just nu. Kapten James T. Kirk och hanse besättning i Star Trek använde redan på 60-talet det som skulle bli världens första mobiltelefon – Motorolas ”mussla” – och det går förmodligen inte att överskatta betydelsen av Neuromancer, Count Zero och Mona Lisa Overdrive för utvecklingen av Internet. Efter Matrix – som i mångt och mycket bara var omtugg av Gibson och cyberpunken – har det varit bedrövligt tunt med sci-fi.

Sverige lägger ner mångmiljardbelopp  varje år på universiteten och forskningsvärlden. Men var finns satsningarna på de riktigt vilda idéerna? Var hittar man en science fiction-högskola?

Framtiden var nog bättre förr.

Soundtrack: Billy Idol: Adam in Chains (från albumet Cyberpunk)

Andra om , , ,

Intressant?

Nätet måste vara fritt – inte bara i Kina

Dagens och gårdagens stora debattämne i bloggvärlden är filmen som visar hur amerikanska helikopterbesättningar mördar och lemlästar ett dussintal civila  obeväpnade människor i Bagdad sommaren 2007. Filmen är vidrig att se – inte minst för de hånfulla kommentarerna och skrattet från besättningen när de skjutit och sprängt sina mål i bitar; “kolla alla de döda jävlarna, ha ha…” De drar sig inte ens för öppna eld mot en minibuss med två barn i, som kommer för att rädda de svårt skadade – däribland två journalister från nyhetsbyrån Reuters. Det är som en scen ur Stanley Kubricks Full Metal Jacket, men i verkligheten och utan ett vettigt manus – bara blodtörstiga och skjutglada soldater som glatt mejar ner allt i sin väg.

I alla demokratier värda namnet skulle helikopterskyttarna och deras befäl ställts inför krigsrätt, men i fallet med morden i Bagdad 2007, hade händelsen aldrig uppmärksammats om det inte varit för den ideella sajten Wikileaks.org, som under sin blott treåriga existens sannolikt grävt fram fler scoop än vad Washington Post åstadkommit på mer än 30 år. Incidenten med helikopterattacken hade redan utretts av den amerikanska försvarsmakten, som inte helt oväntat kom fram till att inga fel hade begåtts. Och filmen hade sannolikt aldrig kommit till allmänhetens kännedom om det inte varit för att en whistleblower inom USA:s militär hade läckt den 38 minuter långa videon till WikiLeaks, som genom kontakter via Internet lyckades knäcka filmens kryptering och lägga ut den till allmän beskådan. Och enligt Daniel Schmitt, talesperson för WikiLeaks, finns det fler filmer som väntar på att publiceras.

En sajt som WikiLeaks är naturligtvis fullkomligt livsfarlig för alla världens makthavare, och det är inte förvånande att Pentagon stämplat den lilla sajten som av USA:s största fiender (en rapport som passande nog läcktes på WikiLeaks) eller att myndigheterna gör husrannsakningar med jämna mellanrum hos initiativtagarna för att förhindra publicering av oönskade hemligheter.

Som tur är står de maktlösa mot en medborgarrättsorganisation som vet hur Internet fungerar, och som säkerställt att sajten inte bara finns på en eller ett par fysiska platser utan ligger utspridd över Internet som en slags molntjänst. En av dem som gjort detta möjligt, är svenske  Gottfrid Svartholm, a.k.a Anakata, mest känd som en av upphovsmännen bakom The Pirate Bay. Den torrent-teknik som bl a TPB varit med och utvecklat – och dömts till rekordskadestånd för – gör det alltså möjligt för politiska dissidenter och whistleblowers världen över att berätta sanningar som politiker och militär gör allt för att dölja. Det om något borde väl få slut på struntpratat om att Pirate Bay-aktivisterna bara är ungdomar som vill ha allt gratis.

WikiLeaks har kallats en underrättelsetjänst för vanligt folk och det sajten gör för demokratin i världen kan inte underskattas. Det är kanske så här framtidens grävande journalistik måste bedrivas, i ett samhälle där allt fler myndigheter, organisationer och stater gör allt för att begränsa Internet. Och när de etablerade tidningarna och TV-kanalerna kapitulerat inför makten och nöjer sig med att sända tvättade rapporter från sina ”inbäddade reportar”.

Det var inte så många veckor sedan som USA:s utrikesminister Hillary Clinton kritiserade Kina för landets censur av Internet. En kritik som ekar ihålig med tanke på det krigsbrott som USA:s egen försvarsministerium gjort sitt bästa för att dölja.

Länkar: DN, SvD, Expressen, Aftonbladet | Aftonbladet, Oscar Swartz, Rick Falkvinge

Andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant?

FN är ett stort skämt, året runt

Ett av dagens mer lyckade aprilskämt står DN för med artikeln Nytt FN-organ ska begränsa ditt internetanvändande. Lyckat eftersom jag – som vanligtvis har en skeptisk inställning till det mesta – satt och arbetade upp en ilska medan jag läste den. Det var först när jag kommit en bit in i texten som jag förstod att det faktiskt var ett skämt, vilket underströks av namnet på artikelförfattaren – Anna Åberg (dvs Anna Anka som ogift).

Det som gör detta aprilskämt så fulländat, är att det faktiskt lika gärna kunde ha varit sant. FN:s verksamhet har länge varit ett riktigt dåligt skämt. Ett par aktuella exempel:

  • Inför klimatkonferensen i Köpenhamn drev FN-byråkraterna på fullt allvar ett förslag om att inrätta en global överstatlig myndighet ansvarig för att övervaka och ingripa mot enskilda stater som bröt mot Kyotoprotokollets utsläppskrav. Ett organ helt utan demokratisk insyn och valbarhet, som skulle finansieras via den globala handeln med utsläppsrätter, något som framträdande FN-tjänstemän som Rajendra Pachauri lever gott på. Ett riktigt uselt skämt, som dessvärre fortfarande finns kvar på agendan, även om planerna skjutits på framtiden efter sammanbrottet i Köpenhamn.
  • Världshälsoorganisationen, WHO, kritiseras hårt av Europarådet efter sitt agerande under fjolårets svininfluensa. I rapporten anklagas FN-organet för att ha “spelat bort allmänhetens förtroende genom att kraftigt ha överdrivit riskerna” med influensan. Lika illa är bristen på insyn i WHO:s arbete, där flera av organisationens experter visat sig vara finansierade av vaccintillverkare.
  • FN:s kontroll och övervakning av utrotningshotade fiskarter är inte bara ett dåligt skämt, utan en total katastrof. FN-organet ICCAT har konsekvent vägrat att stoppa fisket av den utrotningshotade blåfenade tonfisken, och istället tagit hänsyn till fiskerinäringen i utdelandet av fiskekvoter. (För att ytterligare påskynda utfiskningen av tonfisken i fråga, har EU – ett annat dåligt skämt – varit vänliga nog att bidra med 350 miljoner i bidrag till att effektivisera och modernisera fiskeflottan som används i utrotningen.) Nyligen sade också FN:s organ för handel med utrotningshotade arter, Cites, nej till ett förbud för handel med blåfenad tonfisk.
  • Achim Steiner är generalsekreterare för UNEP (United Nations Environment Program), ett av alla FN:s miljöorgan, med säte i Nairobi och en årlig budget på ett par hundra miljoner. Åren 2001-2006 basade Steiner över International Union for the Conservation of Nature, IUCN, som 2005 var med och delade ut ett miljöpris på 3,5 miljoner kr till FN:s dåvarande Kofi Annan. Priset var personligt, och Annan tog emot pengarna vid en flådig bankett i Dubai. Tre månader senare utsåg Kofi Annan en ny chef för UNEP: Achim Steiner…
  • Lägg till detta FN:s misslyckande med att stoppa folkmordet i Darfur, kriget i Somalia, massakrerna i Ex-Jugoslavien och en generell oförmåga att utföra sitt uppdrag i näst intill samtliga katastrofer och krigsskådeplatser. Det enda FN är bra på är att bygga upp korrumperade byråkratier som kostar oss miljarder.

FN är ett riktigt dåligt skämt, inte bara idag utan året runt.

Fler om , ,

Uppdatering: Ser att Johan Ingerö, Motpol och HAX gjort en liknande tolkning av DN:s artikel.

Intressant?

Nyare inlägg »

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: