Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: maj 2010 (sida 1 av 2)

Bad Petroleum

Hos Robert Reich läser jag om British Petroleum, BP, och dess försök att tvätta bort sin gamla stämpel som smutsigt oljebolag. Vilket ju dagar som denna, efter Deepwater Horizon-katastrofen i Mexikanska golfen, kan tyckas rätt misslyckat.

BP:s greenwash började redan för åtta år sedan då bolaget drog igång en reklamkampanj för dryga 1,5 miljarder kr, projektledd av PR-jätten Ogilvy & Mather. BP skrotade den gamla klassiska bensinmacks-skölden till förmån för en ny logotyp, formad som en blomma i naturligt grönt, gult och vitt. Meningen var naturligtvis att allmänheten skulle fås att tro att BP lämnat sin gamla miljöfarliga verksamhet bakom sig och nu istället skulle satsa på förnybar energi och hållbarhet. Koncernchefen, Lord John Browne, varnade för den globala uppvärmningen och konstaterade att företaget hade ett socialt ansvar att agera. Och via annonskampanjer och sponsorskap gjorde man också sitt bästa för att trumma in en ny betydelse av förkortningen BP – Beyond Petroleum.

Trots sin nya image kvarstår faktum – BP förblir världens största råoljeproducent. Visserligen har bolaget förbundit sig att satsa 8 miljarder dollar (60 miljarder kr) på alternativa energikällor under en tioårsperiod, men de förbleknar i jämförelse med de dryga 20 miljarder (160 miljarder kr) som BP tjänar årligen på sin oljeutvinning.

I grunden är det alltså samma gamla BP, vars affärsidé går ut på att utvinna mer och mer olja, på större djup – med ökade risker. Och helst utan att behöva städa upp efter sig när något går fel. Och det gör det dessvärre ganska ofta. BP innehar ett tveksamt rekord bland Big Oil när det gäller miljö- och arbetsmiljöproblem.

2005 dödade en explosion i BP:s raffinaderi i Texas City 15 arbetare och ledde till att bolaget stämdes på 160 miljoner för bristande säkherhet. Och samma år ledde eftersatt underhåll i en av bolagets pipelines i Alaska till att en miljon liter råolja läckte ut i ett mycket känsligt naturområde.

Men fram till den förödande olyckan utanför Louisians kust den 18 april, får man nog säga att oljejätten lyckades ganska bra med sin nya gröna image. BP:s vice ordförande David Eyton, tidigare Vice President, Deepwater Developments Gulf of Mexico, anlitades till exempel som expert i det brittiska parlamentets utredning av Climategate-breven…

Värt att nämna är att bland de stora oljebolagen, var BP den största bidragsgivaren till demokraterns presidentkandidat i valet 2008. Det ska man hålla i minnet när Barack Obama anklagar miljömyndigheterna för att ha ett alltför ”cosy” förhållande med BP och andra oljebolag. Just nu lovar presidenten krafttag mot oljejättens miljösvineri, men han är plågsamt medveten om att hans makt – liksom alla amerikanska presidenters – står och faller med tillgången på billig bensin.

I viss mån gäller det nog här hemma också. Vår moderna tillvaro står till knäna upp i petroleum, och ingen skulle vinna ett val på att låta oss betala de verkliga kostnaderna för oljeberoendet. Oavsett vad verklighetsfrånvända miljömuppar anser, där de sitter i sina bekväma hem på Söder sitter och bloggar om hållbarhet  på sina Macbookar. Som förresten är tillverkade av petroleumbaserade råvaror i fossileldade  kinesiska fabriker, hitflugna och levererade av DHL:s internationella flygflotta.

Talk is cheap, som det brukar heta.

Andra om , , , ,

Intressant?

Vem vågar bli chefredaktör nu?

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström är ansvarig för artiklar som publicerats på tidningens webb. Det har en domstol i Malmö kommit fram till. Det låter förstås som en självklarhet att en ansvarig utgivare är just ansvarig – men i det här fallet gäller det en artikel som publicerades 2004, alltså många år före den nuvarande chefredaktörens tillträde.

Bakgrunden till domen är ett enskilt åtal väckt av en advokat som 2002 åtalades för häleri och senare dömdes till ett års fängelse. Sydsvenskan skrev om fallet 2004, i en artikel där advokaten namngavs. Artikeln som fortfarande är sökbar via tidningens hemsida – och alltså gör sig Sydsvenskan fortlöpande skyldig till förtal, så länge artikeln ligger ute, enligt domen.

Mannen tycker inte att det är i allmänhetens intresse att “uppgifterna ska vara publicerade i eviga tider”, och har därför stämt Daniel Sandström på 75 000 kronor i skadestånd för kränkning.

Och genom tingsrättens beslut att Sandström är ansvarig för artikeln kan det hållas förhandling i själva förtalsmålet.

Domen kommer givetvis att överklagas. Dels är det orimligt att en chefredaktör ska ärva ansvaret för allt som någonsin publicerats i tidningen – vilket ju blir följden om domen skulle stå sig. Dels skulle det innebära att tidningar kan tvingas att gå in och ändra i historien genom att behöva radera arkiverade artiklar.

Om domen skulle stå sig, innebär det att den som tar på sig ett ansvarigt utgivarskap tar på sig ett mycket tungt ansvar, eftersom han eller hon automatiskt blir ansvarig för allt som skrivits i tidningen. Expressens Thomas Mattsson skulle sålunda kunna åtalas för tidningens Släng ut dem-löp på 90-talet. Och Jan Helin hade möjligen funderat både en och två gånger på det nya jobbet som chefredaktör som Aftonbladet, om han samtidigt blivit ansvarig för allt som skrevs i den då tyskvänliga tidningen på 30- och 40-talen.

Jag har också mycket svårt att tro att Kungliga biblioteket skulle gå in och radera sidor från arkiverade svenska tidningar eller böcker, och även där sparas det mesta i digital form.

Men just när det handlar om Internet, verkar domstolarna som vanligt inte ha en susning om vad de sysslar med. En chefredaktör är givetvis ansvarig för ett publiceringsbeslut, men bara fram tills dess publiceringen har skett.

Med detta sagt så är det naturligtvis ett reellt problem med artiklar på nätet. Dels blir de sökbara för all framtid, vilket innebär att ens misstag eller brott aldrig ”glöms” som förr i tiden, när en artikel i en tidning var historia redan efter ett par dagar. Efter mer än ett decennium med nättidningar och Google har vi vant oss vid att all information vi behöver kan hämtas sekundsnabbt. Det är en otrolig, och positiv, utveckling som vi kanske precis börjat se baksidan av. För den som begått ett brott och namngivits på nätet riskerar ju att stigmatiseras för all framtid. Arbetsgivare googlar, liksom presumtiva affärspartners och dejter – och en gammal dom hänger med långt efter fängelsestraffet eller näringsförbudet. En betalningsanmärkning sparas hos Kronofogden i fyra år, men i Google finns den kvar livet ut. För den som vill göra en nystart i livet, blir det svårt med det förflutna som ett ständigt öppet sår.

Ett relaterat problem är att tidningssajter idag (kanke alla?) fungerar så att mycket av informationen – även på gamla artiklar – ändras dynamiskt. Ett exempel är den sidfooter där kontaktinformation och ansvarig utgivare anges. Den brukar av praktiska skäl vara densamma på alla artiklar, vilket innebär att Daniel Sandström mycket riktigt står som ansvarig på en artikel som googlas fram från 2004. Listor, relaterade artiklar, design, puffar – dvs ramverket kring den arkiverade artikeln – ändras dynamiskt och den ser alltså helt annorlunda ut idag än för sex år sedan.

Kanske behövs det ett nytt tänk för hur vi på nätet hanterar arkiverat material. Ett sätt är att spara ner statiska ”snapshots” av webbsidorna i sin helhet vid publicering, så att inget ändras vid senare omgörningar av sajten. Eller att känsliga eller ifrågasatta artiklar blir möjliga att stoppa från indexering och/eller tas bort från publika sökningar efter en viss tid.

Eller – kanske vi måste acceptera lite historieförfalskning emellanåt?

Fler åsikter om , , , ,

Intressant?

Stoppa Reinfeldts brutala isbjörnsslakt!

Jag gör mitt bästa för att undvika att skriva nåt om klimatet nuförtiden. Dels för att frågan känns stendöd efter haveriet i Köpenhamn i december, dels för att varje ifrågasättande av klimathotet stämplas som foliehattsargument. Men det börjar ljusna – idag toppar till exempel DN en artikel som efterfrågar en nystart i debatten, med mindre fokus på skrämselpropaganda från aktivister, och mer fokus på forskningen. Det är en välkommen förändring, som kanske låter oss fokusera på de riktigt  stora miljöproblemen som finns – som till exempel oljeutvinning till havs, utfiskning och skogsskövling – och inte minst hur vi ska klara vår energiförsörjning i den värld där fossilbränslena håller på att ta slut.

Denna verklighetsanpassning av klimatfrågan har dock inte nått in till den bunker där Botkyrkas socialdemokratiska kommunordförande Katarina Berggren sitter inlåst, uppenbarligen utan kontakt med omvärden. På SvD Brännpunkt berättar hon om sin kommuns kraftfulla satsning på elbilspooler för att ta initiativet i klimatfrågan. Detta eftersom regeringen inte gör något. Berggren skriver:

Medan statsminister Fredrik Reinfeldt väljer att inget göra smälter isarna.

Jag vet inte vem Katarina Berggren vänder sig till för att skaffa sig kunskap om det aktuella isläget, men med en snabb koll på hur det ser ut i Arktis just nu visar att isutbredningen ligger inom normalvariationerna. Om det nu ens är vettigt att tala om en  ”normal” temperatur och isbeläggning i ett kaotiskt klimatsystem, där vi just nu befinner oss i en kort värmeperiod i en lång, lång istid. (Och det var bara ett par månader sedan som Finlandsfärjorna frös fast i iskaoset i Stockholms skärgård, om någon minns det en underbar försommardag som idag.)

Temperaturen i Arktis sedan tidigt 1800-tal. Ingen hockeyklubba här.

Som vinnande valfråga tror jag kanske inte att isar som smälter är någon jättehit. Därför rekommenderar jag att Katarina Berggren & Co vässar sitt budskap ett par snäpp. Här är ett par rubriktips med klimatvinkel inför framtida debattartiklar  – ni får dem alldeles gratis!

– Stoppa Reinfeldts brutala isbjörnsslakt

Efter Reinfeldts klimatsvek: Deras hus spolades bort

Alliansen skrotar miljöbilspremien – här är djuren som riskerar utrotning

Reinfeldt nobbar köttskatt – Amazonas skövlas

Reinfeldt nobbar höjd bensinskatt – Australien brinner

Nåväl. För övrigt tycker jag faktiskt det är en utmärkt idé med miljöbilpooler, frågan är väl bara om en sådan satsning är förenlig med kommunallagen. Dels konkurrerar kommunen med det lokala näringslivet (bilförsäljare och -uthyrare), dels blir finansieringen dyr (var det inte kommunerna som var i kris?). De billigaste elbilarna kostar till exempel mer än 300.000 kr, och driftsäkerheten lämnar fortfarande en hel del att önska.

Hade möjligheten funnits i Nacka, dit jag flyttar om en månad, hade jag dock gladeligen sålt vår bil och hyrt bil i ”poolen” när vi behövde storhandla.

Andra bloggare om , , ,
Intressant?

Uppdatering 21/5. Glömde förstås: Reinfeldts klimatsvek mot Norrland

Fritt fram för fortsatt mys vid Slussen

”Äntligen lyssnar politikerna på oss”, utbrister Alice Enqvist i DN. På bilden står hon leende på en av de söndervittrande viadukterna i trafikkarusellen, bakom vilken en nedgången betongöken breder ut sig i skarp kontrast mot den medeltida stadskärnan. Alice är en av alla dem som skrivit brev och protesterat mot ombyggnadsplanerna för Slussen, och särskilt då det nya hus som enligt protesterna skulle förstöra utsikten för alla som tillbringar sin lediga tid med att stå på Södermalmstorg och blicka ut över Stockholms inlopp. Och även för Alice är det just utsikten som är det viktiga.

– Slussen är unik med den här vyn. När man kommer nerför Hornsgatan och ser ut över havet blir man glad. Den vyn finns inte i hela världen – det vore en skymf att ta bort den, säger hon.

Jag skulle här vilja komma med ett lugnande besked. De historiska erfarenheterna av Slussen-projektet från 80-talet och framåt, gör det sannolikt att varken Alice eller jag kommer att få uppleva byggstarten under våra respektive livstider.

Och nu har alltså både ledande politiker från bägge lägren vikt sig under det masssiva folkliga trycket från dussintals lägenhetsinnehavare med fönster mot Södermalmstorg. Det blir ingen triangelformad byggnad så som tidigare planerats. Slussenombyggnaden är återigen på väg ner i byråkratins kvarnar, medan betongen fortsätter vitttra.

Men om vi snabbanalyserar utsiktsargumentet, som blivit det främsta svepskälet för att bevara status quo, sedan allt fler insett att den sammanfallande betonghögen från 1935 varken går att rädda eller ens är särskilt arkitektoniskt viktig, har jag svårt att se hur den nu skrotade byggnaden – oavsett hur den skulle ha gestaltats –  skulle kunnat påverka utsikten från Alices promenadstråk. Om man studerar förslaget skulle den nämligen ha varit placerad på det nya Slusstorgets norra sida, med siktlinjen från Hornsgatan intakt ut mot Saltsjön.

Var Alice bor vet jag inte, däremot kan jag inte riktigt se var den där bedårande utsikten egentligen infinner sig när man spatserar Hornsgatan ner mot Slussen. Eller missar jag något här?

(Bilderna nedan kommer från Googlebilen, och alltså tagna mitt i gatan där männsikor med överlevnadsinstinkt sällan flanerar.).

Mest träd och trafikskyltar i vägen för utsikten här. Och det nya huset hade inte synts härifrån.

Där Mälaren och Saltsjön möts. En skönhetsupplevelse utöver det vanliga.

En av Stockholmarnas mest älskade platser. Här hittar man lä undan de friska vindarna. Se bara upp för fallande betong.

#slussenfail i pressen: DN, SvD

Andra om , , , , ,

Bend over – här kommer elräkningen

Efter den rekordkalla vintern har elpriserna bitit sig fast på rekordhöga nivåer – vilket till skillnad från tidigare inte beror på avstängda kärnkraftsreaktorer, utan på att det funnits alltför lite vatten i kraftverksdammarna. Som vanligt regnar det ju alltid på fel ställen.

Men efter de svåra översvämningarna i fjällen till följd av den snabba och dramatiska snösmältningen, borde det vara svårt även för en Vattenfalls-VD att komma och påstå att det saknas vatten. En positiv effekt av de senaste dagarnas översvämningar i Norrland är alltså att elpriserna borde pressas en del. Så har också skett, enligt SvD idag. Under vissa timmar i helgen kostade elen bra ett par öre per kilowatt, och medelpriset för svensk el som handlas på Nordpools spotmarknad i morgon är 35 öre per kilowattimme.

Vad som är värt att komma ihåg är dock att själva spotpriset bara är en liten del av det som vi betalar för det som kommer ur våra eluttag – cirka en tredjedel. Och genom vår numera avreglerade elmarknad (som energiministern tycker fungerar perfekt) kan vi genom fritt och aktivt val påverka hela 3,5 procent av priset. Den riktigt stora kakan tar dock nätägarna, som har monopol på att ta ut överföringsavgifter (13 procent av priset) och staten, som dels lägger på 25 procent i energiskatt, dels ytterligare 25 procent moms ovanpå allt. Detta eftersom det ska svida i plånboken att använda en lyxvara som el, och för att vinster på mer än 10 miljarder för företag som Vattenfall krävs för alla dyra investeringar i energiutbyggnad och infrastruktur.

Men eftersom Vattenfall och andra bolag varje år råkar dela ut dessa jättevinster till sina ägare – istället för att investera som normala företag, har staten varit tvungen att också införa något som kallas elcertifikat, vilket egentligen är ytterligare en skatt på elen, som kraftbolagen mutas med för att investera i förnyelsebar energi. En muta som kommer att behöva bli större och större i takt med att Maud Olofssons vision om tusentals vindkraftverk i Norrland ska förverkligas. Det kommer att kosta 100-tals miljarder i ytterligare subventioner – och energiminstern har redan uttalat sig om att ”förändringar i elcertifikatssystemet” måste göras för att finanisera satsningen.

Vi vet alla vad det betyder: bend over.

Och til sist, för att säkerställa att inga större företag i stål- eller massaindustrin ska få för sig att behålla någon verksamhet i Sverige – utan tvingas till Kina där smutsig el är snorbillig – har elpriset skruvats upp ytterligare ett par snäpp genom handeln med det som kallas utsläppsrätter. En fiktiv marknad där aktiemäklare handlar med luft – bokstavligt talat – och som visat sig otroligt lukrativ. Utsläppsrätterna omsätter ett par tusen miljarder årligen, och är något vi alla måste betala för våra koldioxidutsläpp. Strunt samma om svensk energi till nästan 100 procent är utsläppsfri, i solidaritetens namn betalar vi som om all el producerades i kolkraftverk.

Men tillbaka till elpriset. Trots att det nu är högsommarvarmt ända uppe vid Treriksröset, och trots att det finns mer vatten än på decennier i de norrländska älvarna, är elpriset – utan alla skattepålägg och certifikat – mer än tredubbelt högre än det var för bara ett par år sedan. Och hittills under året ligger snittpriset vi betalar för elen på drygt 64 öre, att jämföra med 12 öre/kWh för 10 år sedan. En nätt liten ökning med 430 procent. Se där resultatet av den avreglerade elmarknaden, med ökad valfrihet för alla.

I ljuset av detta känns det kanske inte befogat att tala om kapade elpriser i vårflodens spår. Och det är säkert bara en tidsfråga innan priset skjuter i höjden igen – för att det är för mycket vatten i älvarna.

Det enda vi kan vara säkra på som elkunder är att bli kn***ade i alla uttag.

Precis som vanligt.

Andra om , , , ,

Intressant?

Mitt möte med Gud

Dio, mannen vars namn betydde Gud. Och som skapade den universella hårdrockshälsningen.

Fick ett SMS av en kompis natten mot söndag med meddelandet att Ronnie James Dio gått ur tiden. Uppgiften kom via Blabbermouth som i sin tur snappat upp en tweet av Rage Against The Machines gitarrist Tom Morello. Ryktet visade sig dock vara fel – Ronnies fru och manager, Wendy Dio, dementerade, men skrev samtidigt att han inte mådde bra.

Så jag var beredd på det värsta, när dödsbeskedet kom sent i går kväll. Magcancern, som tvingat Dio att ställa in hela årets turné med Heaven & Hell (Black Sabbath minus Ozzy), besegrade till slut mannen som mer än någon annan formade den moderna hårdrocken. Han spelade med de allra största, och trots sin litenhet var han en veritabel gigant på scen. Alltid ödmjuk inför sin publik, hade han en röst som ingen annan sångare i hårdrockshistorien kommit ens i närheten av. Det var inte Ritchie Blackmore som skapade Rainbows unika sound – utan Ronnie James Dio. Och det var först när Dio tog över efter Ozzy Osbourne i Black Sabbath som bandets fick sina stora framgångar.

Holy Diver, tidernas bästa hårdrocksplatta. Klicka för större bild.

Och med det egna bandet, släppte Dio en av hårdrockshistoriens bästa album – Holy Diver 1983. En platta vars omslag pryddes av en gigantisk demon med vänsterhandens fingrar formade som ett horn – en gest som sedan 1983 varit den universella hälsningen för alla hårdrockare.

Vad som är lätt att glömma är att Dio hunnit fylla 40 när Holy Diver-plattan släpptes, och han hade redan då en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Han kunde valt att pensionera sig för åratal sedan, men glädjen och kärleken till rocken fick Dio att fortsätta gå på som en Duracellkanin långt efter att de flesta andra musiker antingen gått i pension.

Jag hade förmånen att få se honom två gånger live, bägge på Sweden Rock. Ena gången med nyligen återförenade Heaven & Hell, den andra gången som soloartist. Och det är ingen tvekan om att den senare konserten gjorde störst intryck. Ronnies spelning varade i över två timmar, och under denna tid radade han upp hit efter hit – efter hit. Han sjöng bland annat ett dussintal Rainbowlåtar som jag aldrig tidigare hört live.

Det är mitt eget minne av Ronnie James Dio, en kylig sommarkväll i skymningen där man kunde känna värmen som strömmade från scenen i Norje. Låten var Evil Eyes (rätta mig gärna om jag minns fel) och den lille mannen på scen var upplyst i blodrött ljus, med armarna korsade över bröstet och händerna formade i hornsymbolen. Ett ögonblick som jag aldrig glömmer.

För oss som älskar hårdrock var Ronnie James Dio det närmaste en gud man kommer. Hans namn, ”Dio”, betyder ju till och med det på spanska.

Men hans röst och hans musik kommer givetvis att leva för evigt. I alla fall så länge vi gamla hårdrockare finns kvar här på Jorden. Sov så gott, Ronnie.

Andra bloggare om , ,

Intressant?

Rymdinvasion på Downing Street

Ledarna gör sin speciella hälsning utanför det nya Terra-högkvarteret, Nr 10 Downing Street.

I skuggan av Greklandskrisen och det brittiska parlamentsvalet, har en hemlig maktkamp utspelats bakom kulisserna. Som segrare i striden stod till sist The Cleggerons, en invasionsarmé från rymden som kommit för att förslava mänskligheten under nya skatter och ett nytt valsystem som i praktiken innebär avskaffande av de fria valen. Invasionen har planerats under många år, men det är först de senaste veckorna som de hemliga planerna har börjat läcka ut.

Utomjordingarna döljer sina verkliga skepnader bakom latexmasker, men känns igen på den speciella hälsning, med vilka de signalerar varandra och håller kontakt med moderskeppet. Det kan kanske vara svårt att tro, men titta bara på bildbevisen, som samlats ihop av Richard Black (EU Referendum) och ett antal andra bloggare från den lilla men ständigt växande motståndsrörelsen.

Den speciella Cleggeron-hälsningen känns igen på det sätt som ledarna håller handflatorna – utåt, med tumme och lillfinger separerade från övriga tre fingrar, vilket enligt uppgift är en intergalaktisk gest för att signalera ”seger”.

Energiminister Chris Huhne, centralfigur i förslavandet av England.

John Key, Nya Zeelands ledare, svär ledarna sin lydnad.

Efter det första avslöjandet – stora bilden ovan – där de bägge Cleggeronledarna unisont signalerar att de tagit makten i vad som tidigare kallades ”Storbritannien”, har rapporter börjat trilla in från Jordens alla hörn. Flera ministrar i den nya Cleggeron-regeringen visar tydligt sin lydnad för ledarna, och även Nya Zeelands premiärminister John Key använder hälsningen i en nytagen bild.

Reinfeldt, inbäddad Cleggeron?

Och just i detta ögonblick kommer det in ytterligare bildbevis från nära håll – Fredrik Reinfeldt, som här ses göra segergesten redan i september 2006, då han kom till makten i ”Sverige”.

Som vanligt har gammelmedierna fortfarande inte insett vad som håller på att hända. På Google får man hela 1.800 träffar om man söker på ”cleggerons” – men inte en enda om man letar på DN, SvD eller Aftonbladet.

Konspirationen går sannolikt djupare än någon trott. Och trots att det sannolikt virkas fler foliemössor än nånsin i europeiska hem just nu, är det antagligen redan för sent.

För att parafrasera tidigare inlägg: Resistance is Futile.

Konspirationen i pressen: E24, Expressen (observera gesten som ledarens hustru gör!), SvD, SvDDN

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Resistance is futile

We are Anders of Borg – prepare to be assimilated. (Bilden kan vara ett montage... eller inte.)

Om man läser rapporteringen kring EU:s stora feta grekiska räddningspaket – som nu inte bara måste lugna marknaden efter den stora grekfrossan, utan även stämma i bäcken så att övriga konkursfärdiga ekonomier framför allt i EU:s södra utposter inte faller offer för aktiemarknadens Terminators – kan man lätt få intrycket av att det är finansminister Anders Borgs förtjänst att börsen stiger med över fem procentenheter och den gemensamma valutan ser ut att vara räddad för den här gången. Hur många dagar de 7.000 miljarderna nu räcker för att hålla aktiemäklarna på gott humör återstår att se.

Och Borg har säkert haft en framträdande roll att spela, även om han företräder ett medlemsland som klokt nog valt att stå utanför EMU-samarbetet. Vilket för övrigt är en av anledningarna till att inget europeiskt land lyckades hålla sina statsfinanser i bättre skick under Finanskrisen 1.0 än Sverige. En annan anledning är förstås att Borg har krishanteringskunskaperna i familjen – riksgäldens Bo Lundgren, före detta moderatledare, var ju en av arkitekterna bakom det stora bankstödspaketet under vår egen svenska finanskris i början av 90-talet.

Sedan dess har den svenska stadsskulden hållits i shack på ett föredömligt sätt (inte minst under de socialdemokratiska åren, då Göran Persson och Thomas Östros fick mycket kritik från vänster för sitt benhårda motstånd mot att lyfta på det statliga utgiftstaket).

Det är naturligtvis något som vi ska vara glada för idag, även om faktum kvarstår. Euron är i kris, och beslutet att starta upp de sedelpressarna för att ”rädda” historiskt gravt misskötta ekonomier som inte ens under brinnande högkonjunktur kommit under 15 procents arbetslöshet (Spanien har just nu över 20 procent), och aldrig någonsin platsat i valutasamarbetet, kan möjligtvis lugna aktiemarknaden under en period. Men på sikt är risken överhängande att de att tvingas att ställa in avbetalningarna på delar av sina lån. För ingen politiker i Spanien, Portugal eller Italien kommer att våga sälja på sina väljare fem-sex större sparchocker av grekisk typ, vilket är det enda alternativet.

Men trots att framtiden för Euron och EMU-samarbetet alltså ser riktigt risig ut, laddar vi glatt och solidariskt in pengar vi inte har in i det gigantiska räddningspaketet. Trots att vi valt att stå utanför Eurosamarbetet, och trots att våra statsfinanser ännu så länge är i toppform. Vår solidaritet när det gäller att betala för EU-byråkraternas kraschade dröm uppgår till 13.800 kr per svensk, om pengarna i stabilitetsfonden skulle behöva utnyttjas. Och det kan vi nog räkna med.

Att kämpa emot är lönlöst. Vi kommer att assimileras av det byråkrat-kollektiva medvetandet i Bryssels svar på Delta-kvadranten. I den mån vi inte redan är det.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

Skynet och din pension

Trängsel på börsgolvet.

Dow Jones rasade nära 10 procent i eftermiddagshandeln igår – till synes oförklarligt. Och i eftermiddags gjorde Stockholmsbörsen, OMX, ett veritabelt svanhopp ner i avgrunden.

Visserligen är humöret på börsen osedvanligt nervöst just nu – rädslan för att Greklands skuldkris ska sprida sig till övriga PIIGS-länder, och kanske till och med hota Euron, är förstås den utlösande faktorn bakom rasen på världens börser. Men att det blir så tvära och dramatiska kursrörelser har en annan orsak, den alltmer datoriserade aktiehandeln. I det första fallet på Wall Street, sades det först ha varit den mänskliga faktorn – nån hade förväxlat miljoner med miljarder när en order lades, och på så sätt sattes en rad andra larm igång med tillhörande säljsignaler. Och i eftermiddagns branta fall på Stockholmsbörsen misstänks också algoritmbaserad handel som orsak till dippen.

Oavsett om det stämmer eller inte att ”någon” tryckt på fel knapp, visar börsens reaktion – både igår och idag – vad som händer när übersmarta datorprogram är i farten. Utvecklingen av börsmjukvara, både för professionella traders och soffplacerare, har utvecklats enormt sedan 1987 då den ökända Svarta måndagen inträffade. Skillnaden mellan då och nu är att medan det fanns en mycket större tröghet i systemen på 80-talet, reagerar den automatiserade handeln idag på bråkdelar av sekunder och 100-tals miljarder kan skapas – eller raderas ut. Det är som ett slags botnät som ständigt ligger och bevakar aktiekurserna, programmerade att köpa eller sälja när kursen för en viss aktie når en förutbestämd nivå. Och när det börjar säljas, utan att det finns en balans av säljare och köpare på marknaden, drivs kurserna i golvet. (Eller leder till stora uppgångar, vilket dock inte någon brukar klaga på…)

Även om det knappast hjälper att återinföra den manuella börshandeln där mäklarna får ordrar per telefon och springer med lappar till varandra, finns det naturligtvis en stor risk när de tekniska systemen löper amok. För våra pengar är ju i händerna inte bara på hypernervösa aktiemäklare, utan förlitar sig lika mycket på olika datormodeller och -program. Precis som flygbranschen, som stod stilla en vecka på grund av askmolns-simulationer, för att ta ett annat exempel på där det blev dyrt och fel.

Ett slags finansiellt Skynet alltså, som styr över våra pensioner. Jag känner mig inte helt lugn.

Andra om , , , ,

Intressant?

Samtidigt, hemma hos Al Gore…

Allt medan den stora feta grekiska krisen rullar över Europa likt en tsunami av skuld, samtidigt som börsvärden utraderas, banker vacklar och Eurozonen mer och mer börjar likna ett korthus, finns det ändå de som kan glädja sig åt att de har lite pengar över. Som amerikanske ex-vicepresidenten, ex-nästan-presidenten, klimatpredikanten och Nobelpristagaren [man får skratta hånfullt här om man vill] Al Gore, vars förmögenhet vuxit exponentiellt via smarta investeringar i branscher och bolag som ökat i värde i takt med att klimathotshysterin ökat. Som t ex handel med utsläppsrätter.

Al och hustrun Tipper unnade sig nyligen en liten semestervilla för blygsamma nio miljoner USD (68 miljoner kronor) i pittoreska och lyxiga Ocean View , Kalifornien. Där kan han njuta av utsikten över Stilla havet, väl medveten om att de stigande havsnivåerna troligen kommer att svälja både huset och hans ägor på 1,5 hektar i takt med att klimatförändringarna förvärras.

Under de kvarvarande åren kan paret dock unna sig att njuta av en drink vid poolen, koppla av i sitt spa, eller värma sig vid någon av de sex öppna spisarna i huset. Någon trängel i badrummet på morgonen, när Al behöver dra iväg i sin Gulfstream, behöver det säkert inte heller bli – här finns nio stycken att välja mellan.

Gores gamla kåk. Observera de tre suv:arna på uppfarten.

Gore, som kommer att behålla sitt palats i Nashville, Tennesse (vars energiförbrukning motsvarar 20 amerikanska normalhushåll) vittnade så sent som för ett år sedan i ett senatsförhör om att han personligen inte profiterat ett dugg på sina investeringar i klimatindustrin. Så här sa han då:

“I believe that the transition to a green economy is good for our economy and good for all of us. And I have invested in it. But every penny that I have made, I have put right into a nonprofit, the Alliance for Climate Protection, to spread awareness of why we have to take on this challenge. And, Congresswoman, if you’re… if you believe that the reason I have been working on this issue for 30 years is because of greed, you don’t know me.”

Visst är det skönt med människor som lever som de lär?

(En annan gammal klimatkämpe, Vattenfalls Lars G Josefsson, borde kanske också ta och unna sig lite lyx i sommar när han avgår med 11 miljoner i pension?)

Andra om , , ,

Intressant?

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: