Vi är i full färd med att downsiza livet, jag och familjen. Från stor villa till hyfsat stor lägenhet närmare stan – dock utan någon antydan till förråd. Därför råder nu konstant purge mode; fordon flyttas, möbler annonseras på Blocket, vindsförråd töms och lådvis med saker som en gång tedde sig som livsviktiga att spara till framtiden, visade sig vara ganska onödiga när framtiden väl kom.

Bland annat har jag kånkat landet runt på en proppfull flyttlåda med kassettband under merparten av mitt vuxna liv. Från Varberg till Göteborg, därefter till Malmö, Karlshamn, Stockholm, Nacka och nu senast ett par varv på Värmdö. Och, kommer jag på när jag står där och tömmer lådan, jag har aldrig på nästan ett kvarts århundrade kommit på tanken att ta fram och lyssna på något av dem. De är som med gamla kläder från 80-talet, kul att skratta åt men inget man skulle få för sig att gå omkring i till vardags. Så nu bär det av till tippen med den gamla analoga musiksamlingen.

Men först, en arkeologisk undersökning.

I lådan hittar vi blandband med 80-talsdängor och inspelningar från radioprogram – de flesta från amerikanska kommersiella radiostationer som spelade rock och pop dygnet runt och hade stencoola radiopratare (till skillnad från SR som bara hade Kaj Kindwall och Tracks en timme i veckan). Här finns piratkopior av kompisars skivor, vilket påminner mig om att kassetterna en gång i tiden hotade grammofonindustrin (det var därför dåtidens politiker införde kassettskatten, som fortfarande finns kvar).

Och här ligger ett knallgult band med posthornet på: Postens Ljudbrev. Ett tidigt försök av Posten, som ett par år senare brände miljarder på Internetportalen Torget, att lära svenskarna social interaktion. Multimedialt dessutom. Kassetten rymde 10 minuter per sida, och var väl framför allt tänkt för människor med nära och kära på långa avstånd från varandra, på denna tid var det ju dyrt att ringa rikssamtal. Ljudbrevet såldes komplett med frankerat kuvert, och markerade på något sätt kulmen på kassettbandets popularitet. Satsningen lades ner ett par år senare, förmodligen på grund av bristande intresse.

Kassettbandspelarnas genombrott på 70- och 80-talet innebar en veritabel revolution för musiklyssnandet. Plötsligt kunde man ha med sig sin favoritmusik ut, och slippa vara hänvisa till transistorradion och P1 på stranden. Bilradiobranschen fick ett uppsving, när alla monterade in kassettdäck och monsterhögtalare i bilen. Bergsprängare med allt fetare högtalare bars omkring på stränderna – Ankaret i Varberg påminde tidvis mest om streetdancefester i Venice Beach. Sedan lanserades dubbelkassettdäcket, och plötsligt kunde vi göra kopior av kopior av våra kompisars blandband. Sony Walkman introducerades, och vi fick plötsligt portabel musik som tillät oss att sluta oss i varsin liten musikbubbla när vi cyklade, åkte tåg eller bara flanerade gatan fram.

Aldrig någonsin tidigare hade det lyssnats så mycket på musik . Och sällan hade det låtit sämre – för trots ständigt nya förbättrade och dyrare magnetband med bas- och diskantförsärkning, innebar det ändå stora kvalitetsförluster för varje kopia man spelade in. Grammofon-knastret mångfaldigades, förstärkarbruset förstärktes, och drabbades man inte av avmagnetiserade kassetter så blev det oftast bandsallad efter ett tag.

Ändå var det en revolution, och som i alla revolutioner finns det någon som har allt att förlora – i det här fallet grammofonindustrin. Inte oväntat utpekades kassettbandet som det enskilt största hotet mot musiken på 70- och 80-talet. Vem minns inte kampanjen Home Taping is Kiling Music, som skivbolagen lanserade för att få oss att känna dåligt samvete för vår högst mänskliga drift att dela med oss uppleveleser till andra? Men trots branschens gnäll, visade en undersökning från 1979 att de som köpte flest tomkassetter, också köpte flest skivor. Och åren 1970-1985, dvs under kassettbandens storhetstid, fördubblades antalet människor som vid folkräkningar uppgav att de arbetade som ”musiker” (enligt en uppsats om kassettband och kassettersättning gjord av Rasmus Fleischer).

Något att reflektera över idag, när det återigen är synd om upphovsrättsindustrin, musiken ännu en gång är hotad av Internet och fildelning och branschföreträdare skriker efter begränsning och kontroll.

Hur som helst har jag ingen kassettbandspelare kvar här hemma, så jag får aldrig mer veta vad som finns på det ljudbrevet. Kanske en kärlekshälsning från en gammal flickvän? Kanske ett grattis på födelsedagen från en vän?

Nu ligger det i alla fall på botten av en container med restavfall, tillsammans med tusentals piratkopierade låtar, i väntan på att brännas.

Hej då, 80-talet.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?