We are Anders of Borg – prepare to be assimilated. (Bilden kan vara ett montage... eller inte.)

Om man läser rapporteringen kring EU:s stora feta grekiska räddningspaket – som nu inte bara måste lugna marknaden efter den stora grekfrossan, utan även stämma i bäcken så att övriga konkursfärdiga ekonomier framför allt i EU:s södra utposter inte faller offer för aktiemarknadens Terminators – kan man lätt få intrycket av att det är finansminister Anders Borgs förtjänst att börsen stiger med över fem procentenheter och den gemensamma valutan ser ut att vara räddad för den här gången. Hur många dagar de 7.000 miljarderna nu räcker för att hålla aktiemäklarna på gott humör återstår att se.

Och Borg har säkert haft en framträdande roll att spela, även om han företräder ett medlemsland som klokt nog valt att stå utanför EMU-samarbetet. Vilket för övrigt är en av anledningarna till att inget europeiskt land lyckades hålla sina statsfinanser i bättre skick under Finanskrisen 1.0 än Sverige. En annan anledning är förstås att Borg har krishanteringskunskaperna i familjen – riksgäldens Bo Lundgren, före detta moderatledare, var ju en av arkitekterna bakom det stora bankstödspaketet under vår egen svenska finanskris i början av 90-talet.

Sedan dess har den svenska stadsskulden hållits i shack på ett föredömligt sätt (inte minst under de socialdemokratiska åren, då Göran Persson och Thomas Östros fick mycket kritik från vänster för sitt benhårda motstånd mot att lyfta på det statliga utgiftstaket).

Det är naturligtvis något som vi ska vara glada för idag, även om faktum kvarstår. Euron är i kris, och beslutet att starta upp de sedelpressarna för att ”rädda” historiskt gravt misskötta ekonomier som inte ens under brinnande högkonjunktur kommit under 15 procents arbetslöshet (Spanien har just nu över 20 procent), och aldrig någonsin platsat i valutasamarbetet, kan möjligtvis lugna aktiemarknaden under en period. Men på sikt är risken överhängande att de att tvingas att ställa in avbetalningarna på delar av sina lån. För ingen politiker i Spanien, Portugal eller Italien kommer att våga sälja på sina väljare fem-sex större sparchocker av grekisk typ, vilket är det enda alternativet.

Men trots att framtiden för Euron och EMU-samarbetet alltså ser riktigt risig ut, laddar vi glatt och solidariskt in pengar vi inte har in i det gigantiska räddningspaketet. Trots att vi valt att stå utanför Eurosamarbetet, och trots att våra statsfinanser ännu så länge är i toppform. Vår solidaritet när det gäller att betala för EU-byråkraternas kraschade dröm uppgår till 13.800 kr per svensk, om pengarna i stabilitetsfonden skulle behöva utnyttjas. Och det kan vi nog räkna med.

Att kämpa emot är lönlöst. Vi kommer att assimileras av det byråkrat-kollektiva medvetandet i Bryssels svar på Delta-kvadranten. I den mån vi inte redan är det.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?