Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: juni 2010

Sista natten i Pleasantville

En vis man sa en gång: när du läser i Aftonbladet att fyra av de tio rikaste i din kommun bor på samma gata som dig – då är det dags att dra.

Så. Efter snart 15 år i villa; år kantade av ständigt dåliga samveten, fasader som borde målas, staket som ska byggas, metervis med snö som måste skottas, värmepannor som havererar, grundmurar som kräver fuktskydd, översvämningar, myrinvasioner, getingbon – och detta ständigt jävla gräs som ska klippas i tid och otid, så ger vi upp. Vi passade aldrig som egnahemsägare – den efterlängtade idyllen infann sig inte, och vi har fortfarande aldrig haft tid att sitta och njuta i de svindyra utemöblerna från Grythyttan på den omsorgsfullt designade altanen med det handbyggda växthuset. All ledig tid har gått åt till att förvalta och administrera en ouppnåelig dröm.

Beslutet var inte enkelt, och i mångas ögon uppfattas det säkert som ett misslyckande att lämna ett stort hus med tusen kvadratmeter tomt för en lägenhet närmare Stockholm. Men när jag ser tillbaka på mitt liv som det var i mitten på 90-talet, kan jag se en klar gräns: före och efter villalivet.

Innan vi köpte hus fanns tid att träna på gym, spela gitarr, ägna sig åt datorspel, gå på krogen.

Efter husköpet – all tid och alla pengar gick till det stora projektet – villan.

De senaste tre åren har villadrömmen utspelats på en av Värmdös mest välbärgade gator, där varannan familj har barnflickor (som kan hämta ungarna på dagis klockan tre som det anstår framgångsrika föräldrar), där häckar, altaner och uteplatser anläggs i rasande takt och där de nyinköpta utegrillarna alla kvalar in i Solsidan-serien. Det går inte att konkurrera med sådant, så därför lämnar jag walk-over. Jag inser att jag uppnått min egen inkomptensnivå i villakarriären. Jag lyckades klänga mig kvar i ett och ett halvt decennum, men nu är det slut.

I morgon kl 08 går flyttlasset till civilisationen. Det här blir sista natten i Pleasantville.

Over and out.

Intressant?

Tänk om Gilad Shalit varit svensk?

Det är fyra år sedan som den israeliske värnpliktige Gilad Shalit kidnappades av palestinska Hamas inne på israeliskt territorium. I Paris hölls igår en stor manifestation för 24-årige Shalit – och emot terrororganisationen Hamas.

Bortförandet av Shalit är ett grovt brott mot alla upptänkliga lagar, konventioner och mänskliga rättigheter. Han deltog inte i heller i strid vid bortförandet, och förvägras besök från Röda Korset av sina kidnappare.

Som bloggen Fred i Mellanöstern uppmärksammar är Sverige en av palestiniernas största bidragsgivare, med 800 miljoner kronor per år. Man hade ju kunnat tycka att dessa pengar hade varit ett ganska bra påtryckningsmedel för att få Hamas att släppa sin gisslan, men regeringen är knäpptyst. Precis som svenska intellektuella som annars aldrig missar en chans att högljutt kritisera Israel. I svenska medier är det dock knäpptyst om saken.

Ett intressant tankeexperiment: om Shalit varit svensk medborgare och tillfångatagits av Hamas, hade fallet då fått samma uppmärksamhet som Dawit Isaak?

Garanterat inte.

Intressant?

Enda sättet att plugga oljeläckan – kärnvapen?


Efter mitt förra inlägg om att oljeläckan i Mexikanska Golfen kanske är omöjlig att täta, har andra bloggare fyllt på och förklarar lite mer pedagogiskt varför läckan redan kan vara utom kontroll. Och det kan möjligen vara så att det worst case-scenario som jag beskrev redan kan ha inträffat. I alla fall om man ska lita på de bottenundersäkningar som genomfördes i början av juni av det amerikanska forskningsfartyget Thomas Jefferson.

I en intervju med Bloomberg TV berättar Matthew Simmons, tidigare energirådgivare till president George W. Bush, att explosionen i oljekällan den 20 april var så kraftig att hela inneslutningen av borrhålet – cement med ett stålfoder – förmodligen förstördes helt eller delvis. Och utan inneslutningen på plats, sprutar alltså en blandning av olja upp ur borrhålet under högt tryck och blästrar undan för undan sönder botten runt hålet. Den 450 ton tunga BOP:en (Blow Out Preventer – en konstruktion som ska förhindra just sådana här olyckor) har redan börjat luta, vilket syns på bilder från läckan, och ju mer marken eroderas ju närmare kommer vi ett totalt haveri för hela konstruktionen.

Och det som är riktigt illa, om jag förstått det rätt, är att utan inneslutningen så blir det mycket svårt – för att inte säga omöjligt – att täta läckan med konventionella metoder. Worst case-scenariot är 175 miljarder liter olja rakt ut i Golfen, vilket innebär c:a 120.000 fat per dygn under 25-30 års tid om läckan inte kan tätas. Det skulle innebära ett utsläpp med oöverskådliga konsekvenser både för USA och världen – 5.000-10.000 gånger större än Exxon Valdez-katastrofen i Alaska och med oöverskådliga följder för både miljön och världsekonomin.

Matthew Simmons säger i intervju att den enda möjliga utvägen kan vara att detonera en kärnladdning nere i borrhålet.

…So with no casing, its an open hole. And the only way we’ll ever put it out is detonating something that will fuse the rock right above the oil column into glass. And the only way that anyone’s ever done that is the four times the Soviets did that in the 70’s with a very small bore nuclear device. So I think that’s now our only option. We either are content with saying, we’ll just put 120,000 barrels in the Gulf for the next 25-30 years or we have to detonate it.

Sannolikt är både president Obama och BP medvetna om detta, men det är ett alldeles för svårsmält budskap för väljarna att svälja. Så här långt har det ju ”bara” läckt ut motsvarande för att fylla 0.5–1,5 Globen

Fler röster om , , , , ,

SvD, DN, DN, Aftonbladet

Intressant?


Efter bröllopet – hög tid för republik

Sommarens t-shirt finns att beställa i Aftonbladet Shop.

Stödet för kungahuset och monarkin sjunker som en sten – trots den massiva bevakningen av det stundande bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling.

Eller kanske är det på grund av det bisarrt stora fokus som denna ickehändelse fått i våra medier.

Det är Forskningsgruppen för Samhälls- och informationsstudier, FSI, som undersökt svenskarnas rojalism sedan 1996, och årets mätning  visar att stödet sjunkit kraftigt för monarkin som statsskick – och ännu mer för kungahuset. Mindre än hälften av svenskarna är idag för monarki, och bara 4 av 10 ger sitt stöd till kungafamiljen.

Detta är naturligtvis otroligt glädjande nyheter. Det visar om något på att svenska folket själva vill välja vem som representerar vårt land – och är innerligt trötta på att tvingas betala för ett medeltida statsskick, vars samhällsekonomiska nytta är högst tvivelaktig.

Och förmodligen har den intensiva bröllopsbevakningen fört det goda med sig att vi nu får en inblick i den sjuka svenska monarkin. Där gamla kopplingar till nazismen tigs ihjäl, där diktatorer hyllas och bjuds in till bröllop.

Som består av ett skattefinansierat frälse som åtnjuter full immunitet – och alltså står utanför lagen. (Naturligtvis praktiskt när man notoriskt parkerar fel eller tycker det är kul att köra i 160 in i rondeller.) Snart ingår även gymägaren Daniel Westling från Ockelbo i denna überpamprade familj och bäddas för alltid in i den rojalistiska skumplasttillvaron. Jag tycker synd om honom på nåt sätt.

Det är faktiskt hög tid att avskaffa de sista resterna av den svenska monarkin. Det finns sedan länge en stabil blocköverskridande majoritet för att införa republik – varför vågar ingen driva denna fråga? Att påbörja en författningsreform är dessutom politiskt helt ofarligt – och om republikförespårkarna FP, MP, V och S ändå inte vågar lägga ett sådant förslag, finns ju alltid möjlighet till folkomröstning. Kanske med ett  Linje 3-alternativ; avskaffa monarkin med förnuft?

Vickan och Daniel ska naturligtvis få ha sitt bröllop ifred och firas rejält i morgon. Men sen är det tid för en rejäl diskussion om deras och monarkins framtid.

(För övrigt rekommenderar jag alla att följa Kungliga Hovstaterna på Twitter.)

Fler röster om , , , ,
Intressant?

Om oljeläckan inte går att täta…

President Obamas vapenskrammel mot BP och Carl-Henric Svanberg fortsätter, och idag har den svenske ordföranden för BP kallats till Vita huset för att få en uppsträckning av den amerikanska administrationen. Men den officiella retoriken till trots, är det två män som träffas som egentligen inte har den blekaste om hur de ska ta sig ur situationen som uppkom efter den katastrofala explosionen som förstörde oljeriggen Deepwater Horizon den 20 april. Det som också blev startskottet för historiens största oljeutsläpp.

Obama må komma med vassa uttalanden om att BP kommer att få stå för hela notan för oljeskadorna, och han kommer också att ge Svanberg en deadline för arbetet med att täta den läckande oljekällan 1.500 meter under havsytan i Mexikanska Golfen – annars…

Ja, annars vadå? Den bistra sanningen är att Obama egentligen inte har något att hota med. Om inte världens största oljebolag, BP,  klarar att täta läckan, kommer garanterat inte Obama att göra det. Den enda egentliga möjlighet presidenten har är att temporärt ställa BP under tvångsförvaltning, så som Robert Reich har föreslagit. Hur detta skulle påverka relationerna med Storbritannien vill nog presidenten helst inte tänka på.

Samtidigt dyker det upp mycket oroande uppgifter om storleken på läckan. Efter ett antal tätningsförsök verkar det nu mer eller mindre som om BP gett upp försöken och istället inriktar sig på att samla upp så mycket av oljan som möjligt, samtidigt som arbetet på avlastingshålet (som borras i vinkel mot den läckande källan) blir klart.

Och det är en kamp mot tiden.

The Oil Drum, ett forum för diskussioner om oljeprospektering och -utvinning, ställs frågan om det över huvud taget är möjligt att täta läckan. Risken är att själva borrhålet har skadats av trycket från oljan, att den omgivande havsbotten håller på att luckras upp och att alla försök att täta läckan bara leder till ytterligare erosion – och att oljan tar sig ut genom nya sprickor. Dessutom hotas hela konstruktionen som står på själva borrhålet – den väger 450 ton och ju mer oljan trycker på desto mer undermineras botten under den. Det är sannolikt därför som BP nu låter oljan flöda fritt ur källan (man kapade till och med en ventil för som hindrade flödet i förra veckan).

Ett mardrömsscnerio är förstås att BP inte lyckas med det nya borrhålet i tid – som ska avleda oljan från den läckande källan – och hela området runt läckan kollapsar. Vi talar då om en oljefyndighet med miljarder fat olja, som kommer att pumpas ut i havet ännu snabbare än nu.

Mot sådana krafter är både Obama och Svenberg väldigt, väldigt små. Vi får verkligen hoppas att BP lyckas.

Fast den långa tystnaden hittills från bolagets ledning talar dessvärre ett annat språk. Det är riktigt illa där nere.

DN 1, 2, 3, 4, 5 | SvD 1, 2, 3, 4, 5 | Aftonbladet 1, 2, 3 | Expressen 1, 2, 3, 4

Fler röster om , , , ,

Intressant?

Bhopalchefen – 26 år på flykt undan rättvisan

Samtidigt som USA:s president gör sitt bästa för att se tuff ut i TV när han gör ”skarpa uttalanden” och sätter nya deadlines för BP när det gäller att täta oljeläckan i golfen, kan det vara värt att reflektera lite över hur amerikanska företag tar sitt eget ansvar utomlands. Ett ständigt aktuell firma i sammanhanget är Union Carbide Corporation, som en gång hade en fabrik i Indien. Den exploderade den 3 december 1984, varvid 3.500 människor dog direkt och 15.000 de efterföljande dagarna när ett gigantiskt giftmoln från den brinnande fabriken rullade in över Bhopal och den kringliggande slummen. Total beräknas 25.000 människor ha dött i katastrofen, och ännu idag är marken full med gifter och barn föds med missbildningar i området. Och något egentligt saneringsarbete har fortfarande inte påbörjats.

I förra veckan, 26 år efter katastrofen, föll de slutliga domarna i målet: åtta tidigare chefer vid Union Carbides fabrik i Bhopal dömdes för vållande till annans död på grund av slarv. Domarna blev relativt milda, två års fängelse och 17.000 kr i böter.

Toppcheferna i Union Carbide slipper dock lämna sina bekväma liv och krypa in i indiskt fängelse. Ordföranden för bolaget vid tiden för katastrofen, Warren Anderson, arresterades av indisk polis den 7 december 1984. Bara timmar senare, efter ett mystiskt telefonsamtal, släpptes han mot en borgen på ynka 350 dollar. Villkoret för borgen var att han skulle återvända för att inställa sig vid rättegången i Bhopal. Det gjorde han aldrig – Anderson satte sig på första bästa plan till USA, och han aldrig återvänt. Den indiska regeringen har försökt få honom utlämnad upprepade gånger, utan framgång. Så sent som 2009 krävde Indiska staten Warren Anderson utlämnad, men USA vägrade med hänvisande till ”bristande bevisning”.

Idag, 89 år gammal, lever den gamle Union Carbide-höjdaren ett bekvämt liv på Long Island utanför New York City, uppenbarligen tillfreds med att aldrig behövt ta ansvar för alla de tusentals liv som gick förlorade i Bhopal.

Så när Barack Obama och en högljudd amerikansk opinion vill åtala BP:s chefer, kanske det borde vara på sin plats att städa framför egen dörr först.

Presidenten kunde börja med att sätta Warren Anderson på ett plan till New Delhi.

Andra röster om , , ,

DN 1, 2, 3, 4 | SvDExpressen, Aftonbladet

Intressant?

De verkliga skurkarna slipper alltid undan

Deepwater Horizon i lågor.

USA:s president Barack Obama har fått mycket kritik på hemmaplan för sitt långsamma agerande efter oljeläckan i Mexikanska Golfen. Nu verkar presidenten dock ha bestämt sig för att visa initiativkraft, och för att inte stöta sig med den livsviktiga amerikanska oljeindustrin – som är koncentrerad till delstaterna vid Golfen – har han bestämt sig för att sätta ditt brittiska oljejätten BP och dess svenske ordförande Carl-Henric Svanberg. Ett cyniskt politiskt spel som nu håller på att få internationella komplikationer. För British Petroleum är Storbritanniens kanske största och viktigaste bolag, vars börsvärde till stor del avgör hur det går för brittiska pensionsfonder. Så när Obama pratar ner BP:s aktiekurs, slår det direkt mot engelsmännens framtida plånböcker.

Kanske inte så konstigt att premiärminister David Cameron nu långt om länge börjar ta BP i försvar. Visst, bolaget har slarvat med säkerheten och reaktionen på Deepwater Horizon-katastrofen – inte minst Svanbergs – har varit en PR-mässig katastrof. Men ingen kan säga att BP inte försökt att med alla medel täta läckan – att det inte lyckats ännu beror dels på att ingen har gjort det på liknande djup tidigare, och dels på att de företag som BP anlitade för själva borrningen, Transocean, inte brydde sig om att installera någon fjärrmanövrerad avstängningsventil på källan – det verkar inte vara något krav från tillståndsmyndigheterna så länge man är i prospekteringsfasen och bara borrar undersökningshål som detta var.

Men just Transocean är intressant. Detta är en av världens största aktörer inom djuphavsborrning efter olja, och det var detta företag som både ägde och opererade riggen Deepwater Horizon som havererade den 20 april i år. Man kan naturligtvis lasta BP för slapp kontroll av sina underleverantörer, men det förtar inte själva faktum – det var ett amerikanskt bolag – Transocean – som råkade ut för eller orsakade miljökatastrofen i Mexikanska Golfen.

Men medan BP:s aktie fallit som en sten efter olyckan (40 procent som mest) har Transoceans ägare kunnat skratta hela vägen till banken. Fyra veckor efter katastrofen på borrplattformen, där 11 arbetare dog och 17 skadades, samlades de för ett styrelsemöte i schweiziska Zug – dit bolaget av någon anledning flyttat sitt huvudkontor  – och beslutade att belöna sig själva för väl genomfört arbete genom att dela ut en miljard dollar (8 miljarder kr) till sina aktieägare.

Ett annat amerikanskt företag som kommit enkelt undan, är tidigare Texas-baserade oljeteknikföretaget Halliburton (numera med kontor i Dubai) med tidigare vicepresidenten och arkitekten bakom Irakinvasionen, Dick Cheney, som en av storägarna. Det var nämligen Halliburton som i sin tur fått i uppdrag av Transocean att täta borrhålen under Deepwater Horizon precis före katastrofen. Enligt uppgift hade personal från Halliburton precis blivit klara med betongfyllningen mellan borrhålets sidor och själva borröret, och börjat fylla det 5,5 kilometer djupa hålet när utblåsningen som orsakade själva explosionen kom. Slarv med gjutningar har orsakat liknande explosioner tidigare; 18 av 30 så kallade blowouts under de senaste 14 åren har skett i samband  med betongtätning av borrhål där cementblandningarna inte härdat som de skulle. Senast i augusti förra året misslyckades Halliburton med att täta en källa i Timorsjön, mellan Australien och Indonesien, och en explosion orsakade en läcka på tiotusentals fat olja.

Men medan brittiska pensionärer får ta smällen för BP:s blunder, och Carl-Henric Svanberg offras för att Obama ska framstå som handlingskraftig, kommer de verkligt skyldiga i USA undan – med fickorna fulla av pengar.

Som vanligt alltså.

Om Svanbergs gatlopp: DN, SvD 1, 2, 3, 4 | Expressen | Aftonbladet 1, 2, 3, 4

Andra röster om , , , ,

Intressant?

Vem är det som svarar när SCB ringer?

SCB:s beräkning av vad folk egentligen tycker.

De rödgröna leder fortfarande stort över Alliansen – med hela sex procent.  Det visar SCB:s väljarundersökning för maj. Ordningen är alltså återställd, socialdemokratiska ledarsidor jublar och SCB slår fast att deras mätning inte haft fel sedan 1973 – alltså är det kört för Reinfeldt och hans allians.

Är det verkligen så? Knappast. SCB må vara störst och äldst bland uppsjön av mätinstitut, men dess väljarbarometrar har väl inte speglat de faktiska valresultaten så där superbra – både 2002 och 2006 bommade SCB om jag minns rätt.

Som många debattörer redan uppmärksammat genomfördes 70 procent av SCB:s intervjuer  med början i april, alltså före de Rödgrönas mindre uppskattade skattehöjarbudget, före Greklands skuldkris och innan man släppte loss Lars Ohly i full frihet. Så det är knappast en ”majmätning” som SCB kallar den.

Men istället för att korka upp skumpan och fira att SCB:s undersökning visar ett helt annat resultat än nästan alla övriga mätinstitut, borde man fråga sig – varför?

Styrkan i SCB:s mätningar, som ständigt framhålls som en kvalitetsindikator, är det stora urvalet av respondenter. SCB har en panel på 9.000 slumpmässigt utvalda svenskar (varav en tredjedel byts ut vart tredje år) som blir tillfrågade om sina partisympatier i två mätningar per år, i maj och november. Detta riksomfattande slumpmässiga sannolikhetsurval av röstberättigade personer utan övre åldersgräns” som SCB beskriver det, görs via slumpvis uppringing (eller RDD, Random Digit Dialing) till fasta teleabonnemang i Sverige.

Det är här man kan börja fråga sig om det verkligen blir särskilt representativt. Dels är det hela 32 procent av de 9.000 kontaktade som inte svarat (ungefär hälften har tackat nej, lika många har inte svarat eller saknar telefon), vilket innebär att undersökningen bygger på 6.000 svenskar som har svarat i sin hemtelefon när SCB ringt. I samma undersökning för tre år sedan var bortfallet 26 procent.

Är dessa sextusen representativa för svenskarna i allmänhet? Det är möjligt, men samtidigt vet vi att antalet fasta abonnemang minskar snabbt – mellan 2005 och 2009 försvann drygt en halv miljon fasta telefoniabbonemang, enligt Post och Telestyrelsens årliga rapporter – och att det med största sannolikhet är yngre personer i stora och mellanstora städer som dumpar sina väggfasta telefoner. Och raset fortsätter, Telia Sonera rapporterar ett tapp på 8 procent för den fasta telefonin i sin senaste kvartalsredovisning. Sannolikt är det många av den tredjedel som SCB inte får tag på just dessa, som valt att säga upp sitt hemabonnemang eftersom de tycker att det räcker med en iPhone.

Det är lite som att göra en undersökning om våra Internetvanor, och endast välja ut folk som har en tidningsprenumeration. Det funkade säkert hyfsat 1996, men idag hade resultatet blivit gravt missvisande.

Men det tar inte slut där. FP-bloggaren Carl Nettelblad skriver om fler konstigheter med SCB:s metod. Frågan man ställer sig är om det över huvud taget är till någon hjälp för den allmäna opinionen att publicera undersökningar, vars resultat istället för att redovisa de faktiska sympatierna, redovisar ett sannolikt röstningsresultat baserat på beteende vid tidigare val, så kallad efter-stratifiering. (Formeln syns ovan.)

SCB:s väljarundersökning har sett likadan ut i 40 år – det kanske vore dags att gå in och upplysa vitrockarna i statistiklabbet om att kartan ritats om lite sedan 1972.

Och som sagt, jag skulle nog låta champagnen ligga kvar i kylen ett tag. Facit får vi om mindre än 100 dagar.

SCB i tidningarna: SvD 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6, DN 1 | 2 | 3, Aftonbladet 1 | 2 | 3 | 4, Expressen 1 | 2 | 3 |4 | 5

Fler röster om , , , , , ,

Intressant?

Carl Bildt, ständig gäst hos Bilderbergarna

Konspirationsteoretikernas favorit, den tidigare topphemliga Bilderberggruppen, höll sitt årliga möte i helgen. Denna gång hade ett 120-tal av världens mäktigaste män – och ett par kvinnor – samlats i den fashionabla spanska badorten Sitges utanför Barcelona där man på etablerat manér tagit ett lyxigt hotell i besittning, kastat ut alla andra gäster och kallat in spansk polis i tusental för att hålla alla nyfikna på avstånd.

Denna bevakning inbegrep lokalt flygförbud över badorten och poliser som såg till att demonstranter och fotografer inte kom i närheten av dignitärerna och att eventuellt avslöjande bilder på de ljusskygga makthavarna raderades. Ändå var polisen betydligt snällare i år än tidigare (vid fjolårets träff i Aten kastades journalister och demonstranter i fängelse i hundratal, släpptes – och kastades i fängelse igen).

Det är alltså precis som vanligt, när världens mest kända hemliga sällskap träffas för att diskutera aktuella världsfrågor under ett par dagar, för att sedan åka hem till sina respektive företag eller väljare – och inte säga ett ljud om vad som sagts på mötet. För Bilderbergdeltagarna lyder under Chatham House-reglerna – dvs att aldrig berätta något om vem som sagt vad.

Att det existerar ett antal halvhemliga diskussionsklubbar där maktens män samlas för att dryfta finanspolitik och världsproblem, är knappast någon hemlighet. Vi har Romklubben (där Anders Wijkman är vice-ordförande), Frimurarna, World Economic Forum i Davos, Trilateralen

Vad som skiljer Bilderberggruppen är det närmast paranoida hemlighetsmakeri som omgärdar de årliga mötena. Visserligen har gruppen lättat lite på sekretessen och publicerar numera deltagarlistorna inför varje möte. Vad man dock ska ha i åtanke är att deltagarna själva väljer om de vill ha sina namn publicerade eller inte.

Vad man kan undra lite över är också den närmast totala tystnaden i svensk press om Bilderbergmötena. Ingen svensk tidning har skrivit om mötet i Sitges – bara ett par bloggare – trots att de ämnen som avhandlas där inbegriper blytunga ämnen som Greklands kris och Eurons framtid. Och att höjdare som Europeiska Centralbankschefen Jean-Claude Trichet och vd:arna för världens största banker finns bland de inbjudna – liksom svenska höjdare som Marcus Wallenberg (som är en av de ständiga deltagarna) och Svenskt Näringslivs Urban Bäckström. En av de mest inflytelserika Bilderbergarna genom tiderna är förre amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, och tidigare presidenten Bill Clinton brukar inte heller synas i vimlet – i likhet med Storbritanniens Tony Blair…

Mötena handlar givetvis inte om att införa New World Order, och konspirationsteorier om nya ekonomiska världsregeringar och ny global valuta är inget annat än just – konspirationsteorier. Kanske är det därför vi möter denna tystnad i pressen – ingen vill ju stå där med skammen att bli kallad foliehatt.

Men oavsett struntpratet om Illuminati och NWO, är det faktiskt illa nog att världens mäktigaste låser in sig och diskuterar samtidens viktigaste frågor, utan att vi får någon som helst insyn i vad de pratar om. Det är till och med så illa att journalister och chefredaktörer (t ex från Financial Times och Washington Post) finns bland mötesdeltagarna, men de skriver naturligtvis inget i sina respektive tidningar.

Och även om gruppen bara är en löst sammansatt diskussionsklubb, så har medlemmarna stor tyngd i sina respektive hemländer. I en artikel publicerad i Aftonbladet för drygt nio år sedan (då det årliga mötet hölls i Stenungsund), skrev Mikael Nyberg att Bilderberggruppens beslut de facto haft stort realpolitiskt inflytande. Exempelvis beslöt gruppen på ett av sina tidigaste möten att “framstående personligheter” skulle inbjuda fackliga ledare för att diskutera åtgärder mot “kommunistisk infiltration och propaganda”. Något som, enligt Nyberg, hade samband med de hemliga operationer som delar av socialdemokratin drogs in i under dessa år.

Dessutom har avgörande steg i EU:s utveckling kunnat spåras till diskussioner i de slutna sällskapen. “Romfördraget, som skapade den inre marknaden, tog form vid Bilderbergmötena”, enligt den amerikanske diplomaten George McGhee.

Carl Bildt, som också deltog i helgens möte, tonar dock ner betydelsen av mötet på sin blogg, där han beskriver det hela som relativt ospännande.

Det finns de som ser dessa konferenser som utomordentligt märkliga, men jag kan avslöja att de inte skiljer sig särskilt mycket från andra högnivåkonferenser som jag brukar delta i.

Och för de mer nyfikna finns det alltid ett pressmeddelande med deltagarlista och annat som kan vara av intresse.

Bildt kanske borde ha gått utanför hotellområdet och träffat demonstranterna – där var det desto mera spänt, vilket The Guardians reporter Charlie Skelton kunde vittna om på plats.

Just Carl Bildts närvaro är lite intressant, och hans flitiga deltagande på Bilderbergarnas möten får honom nästan att framstå som en av organisationens verkliga stammisar. Enligt en artikel i DN har Bildt har varit med på mötena 1992, 1993, 1996, 1997, 1999, 2000 – och alltså i år. Och vid Bilderbergmötet 2006 flög Bildt in med den nye moderatledaren Fredrik Reinfeldt, tre månader före valet. Betalade gjorde Jacob Wallenberg, som ställde sin privatjet till moderathöjdarnas förfogande. (Investor försökte senare dra av resekostnaden på 1,1 miljoner i deklarationen, men fick nobben av Skatteverket…)

En rad socialdemokrater, som Olof Palme, Mona Sahlin och Leif Pagrotsky, har också deltagit i Bilderbergmöten genom åren, men Carl Bildts flitiga deltagande ger onekligen upphov till en del funderingar.

Vad är det egentligen vår utrikesminister gör på dessa möten, år efter år?

Merläsning:

The Independent: What are the Bilderberg Group really doing in Spain?

Telegraph: The Bilderberg Group: fact and fantasy

Lämplig bakgrundsmusik från Spotify: Secret Society (Europe)

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

Idioti på hjul

Trafikkaos vid Skurubron – igen.

I morse var det dags igen – en krock strax före Skurubron med tre bilar inblandade korkar effektivt igen vägen, och jag blir nästan en timme sen till jobbet. Det var bara två veckor sedan det hände senast, den gången blockerade en långtradare och tre personbilar igen bron, och därmed kom inga bilar från Värmdö in mot Stockholm på över en timme.

Att det krockas i tid och otid beror på i de flesta fall på en enda sak – folk kör som idioter. Att hålla avstånd finns bara inte i morgonrusningen; försöker man lämna några meters lucka till framförvarande bil byter snabbt någon fil och så ligger man där i 70 knyck med en bil några decimeter framför en. Det säger sig själv att minsta störning i rytmen leder till sammanstötningar och trafikkaos. Ingen klarar att reagera och bromsa när någon en meter framför ställer sig på bromsen.

Men orsaken till att folk i allt högre grad beter sig som idioter i sina bilar beror förstås på att trafiken ökat dramatiskt. Det rullar mångdubbelt fler bilar på våra vägar – särskilt i och runt Stockholm – än det gjorde när vägsystemet dimensionerades för snart ett halvt sekel sedan. Dessutom har bilarna blivit bättre, säkrare och utrustats med diverse hjälpsystem – t ex låsningsfria bromsar – vilket tyvärr invaggar många i en falsk säkerhet som skruvar upp farten ytterligare, samtidigt som marginalerna krymper.

Och detta problem kommer inte att lösas, oavsett hur många nya förbifarter det byggs. För problemet är inte att vägnätet är underdimensionerat i sig, utan att hundratusentals bilar ger sig ut på vägarna ungefär vid samma tid, framförda av bilister som har bråttom och därför gör sitt bästa för att komma före alla andra. De trängs i köer, blockerar korsningar och vägrar släppa in medbilister i sin fil. Därför blir det stopp, inte för att det saknas utrymme att köra bil på.

Ta en jämförelse: Alla flygbolag skulle naturligtvis föredra att förlägga sina avgångar till tidig morgon istället för mitt i natten, men ingen på Luftfartsverket skulle på allvar komma på idén att släppa ut alla flygplan på startbanan samtidigt och låta piloterna själva lösa problemet med vem som ska lyfta först. Och hur många extraspår skulle vi behöva genom Stockholm om Banverket avskaffade sin trafikledning och lät lokförarna köra enligt egna tidtabeller? Ingen vet, men kaos hade säkert blivit följden.

När det gäller biltrafiken, har vi dock accepterat detta kaos, trots att det årligen dödar och lemlästar tusentals människor och leder till oändliga materiella skador. Bilismen är och förblir en till stora delar laglös zon, med samhällets goda minne. Vad jag frågar mig är – varför finns det inga biltillverkare som på allvar försöker lösa detta problem? Tekniken finns ju till stora delar redan (även om Volvos självbromsande bil inte precis övertygade vid pressvisningen…).

Varför finns det till exempel inga system för automatisk övervakning och hastighetsbegränsning via bilens dator?  På detta sätt skulle köbildningar till stora delar kunna undvikas, genom att annalkande trafik tvingas köra långsammare.

Och varför är inte alla bilar utrustade med individuella användarkonton, precis som datorer? Naturligtvis borde det gå att sätta begränsningar beroende på vem som sitter bakom ratten. Den 18-årige sonen gillar det säkert  inte, men när han lånar pappas M3:a är det nog en bra idé om han bara kan köra i max 110 km, och att det inte går att koppla ur automatisk krängningskontroll och antispinn. Och att bilen själv vägrar att låta en ligga närmare framförvarande fordon än ett par meter, borde vara en självklarhet.

Intelligenta system för att dirigera trafikströmmar borde kunna bli en betydligt mera lukrativ exportprodukt än att skruva ihop bilar vid ett löpande band – även om det förstås är kul att den nya Saaben verkar bli en försäljningsframgång.

Men var finns dessa visioner?

I alla fall inte inom bilindustrin, där utveckling i bästa fall handlar om nya ”miljövänliga” motorer som släpper ut några ynka procent mindre koldioxid, men som i allt väsentligt bygger på 100 år gammal teknik.

I stället för att ta tag i de stora utmaningarna för framtiden, satsas all kraft istället på att lösa ett ickeproblem. Och i världens alla storstäder står trafiken stilla.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: