En vis man sa en gång: när du läser i Aftonbladet att fyra av de tio rikaste i din kommun bor på samma gata som dig – då är det dags att dra.

Så. Efter snart 15 år i villa; år kantade av ständigt dåliga samveten, fasader som borde målas, staket som ska byggas, metervis med snö som måste skottas, värmepannor som havererar, grundmurar som kräver fuktskydd, översvämningar, myrinvasioner, getingbon – och detta ständigt jävla gräs som ska klippas i tid och otid, så ger vi upp. Vi passade aldrig som egnahemsägare – den efterlängtade idyllen infann sig inte, och vi har fortfarande aldrig haft tid att sitta och njuta i de svindyra utemöblerna från Grythyttan på den omsorgsfullt designade altanen med det handbyggda växthuset. All ledig tid har gått åt till att förvalta och administrera en ouppnåelig dröm.

Beslutet var inte enkelt, och i mångas ögon uppfattas det säkert som ett misslyckande att lämna ett stort hus med tusen kvadratmeter tomt för en lägenhet närmare Stockholm. Men när jag ser tillbaka på mitt liv som det var i mitten på 90-talet, kan jag se en klar gräns: före och efter villalivet.

Innan vi köpte hus fanns tid att träna på gym, spela gitarr, ägna sig åt datorspel, gå på krogen.

Efter husköpet – all tid och alla pengar gick till det stora projektet – villan.

De senaste tre åren har villadrömmen utspelats på en av Värmdös mest välbärgade gator, där varannan familj har barnflickor (som kan hämta ungarna på dagis klockan tre som det anstår framgångsrika föräldrar), där häckar, altaner och uteplatser anläggs i rasande takt och där de nyinköpta utegrillarna alla kvalar in i Solsidan-serien. Det går inte att konkurrera med sådant, så därför lämnar jag walk-over. Jag inser att jag uppnått min egen inkomptensnivå i villakarriären. Jag lyckades klänga mig kvar i ett och ett halvt decennum, men nu är det slut.

I morgon kl 08 går flyttlasset till civilisationen. Det här blir sista natten i Pleasantville.

Over and out.

Intressant?