Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: juli 2010

Peak iPhone

Jag är ingen Steve Jobs-fanb0y som campar i kön till butiken ett dygn före släppet av varje telefonmodell, men visst skulle det kännas lyxigt att uppgradera min gamla tröga iPhone 3G-lur som jag haft i ett och ett halvt år. Som efter ”uppgraderingen” till IOS 4 blivit närmast obegripligt slö, hänger sig, kraschar och i största allmänhet är mer eller mindre oanvändbar att jobba med. Vissa spel är närmast omöjliga att spela längre.

Problemet mitt i denna iPhone-hype är inte bara, som Anders Wijkman skriver i SvD idag, att det är ohållbar på alla upptänkliga sätt att byta mobiltelefon vart eller vartannat år. Framför allt eftersom vi snabbt närmar oss inte bara Peak oil utan även ”peak rare metals”. Jag brukar tycka att Wijkman är ute och cyklar med sitt klimatsvammel, men i det här fallet tycker jag han har helt rätt av flera skäl, inte bara miljömässiga, utan kanske främst ur konsumentperspektiv (vilket SvD:s förvirrade ledarblogg i ämnet inte riktigt förstår).

Utvinning, anrikning och tillverkning av olika typer av metaller kräver ofta ohyggliga energimängder, vilket i de flesta fall är det samma som eldning av fossilbränslen. Förr i tiden, innan elmarknaden avreglerades, framställdes t ex aluminium i smältverk nära stora vattenkraftanläggningar i norra Sverige och Norge, sedan blev det för dyrt och produktionen flyttades till Kina där man använder brunkol istället. Det är ju där våra iTelefoner byggs, i fabriker med usla arbetsvillkor och låga löner, för att sedan skeppas med flyg eller båt till konsumenter i USA och Europa. Där horder av miljömuppar använder dem för att blogga och twittra om hur vi uppnår ett hållbart samhälle genom att ockupera ett kolkraftverk i Värtan.

Ursäkta utvikningen. Åter till iPhone.

En telefon med bara drygt ett år på nacken borde utan problem kunna hålla åtminstone 4-5 år till. Särskilt idag, när allt fler applikationer är molnbaserade och alltså inte behöver särskilt mycket i hårdvaruväg för att fungera. Att Apple lyckats mobilisera sina sektmedlemmar (konsumenter) att hänga på låset varje gång Steve Jobs uppgraderar  en applikation – vilket påfallande ofta kräver vidhängande ny hårdvara – får väl med bolagets värdering på aktiemarknaden anses närmast genialt.

Inte desto mindre är det galet. Och vi har sett det förr.

För drygt 10 år sedan, när kriget mellan Intel och AMD (CPU) och Nvidia och ATI (grafikprocessorer) rasade som värst, var man i princip tvungen att uppgradera hårdvaran i sin PC – eller köpa ny – en gång om året om man var gamer och ville kunna köra de senaste PC-spelen. Det var en utveckling som under en period innebar en hälsosam symbios mellan mjukvaru- och hårdvaruutvecklare. Men i längden var det naturligtvis ekonomiskt självmord att släppa produkter som bara ett litet fåtal hade full glädje av; de som hade den absolut senaste hårdvaran.

Processorkrigen tog slut ungefär i samma veva som Xbox och Playstation 2 släpptes, och sedan dess har datorspelsutvecklarna förlagt sitt fokus på dess plattformar och dess uppföljare. Med en stor installerad användarbas, där man kan vara säker på att alla har samma hårdvara, blir det både enklare mera lönsamt att utveckla nya spel. Inga drivrutiner som måste uppdateras, inte dussintalet – minst – olika grafik- och ljudkort som kräver anpassning. Jag som har en snart sex år gammal Xbox 360, kan därför vara säker på att ett nytt spel funkar utan problem. Dessutom rullar mina snart tio år gamla Xboxspel fint på den.

Föga förvånande har PC:n, som var den dominerande spelplattformen för 15 år sedan, idag blivit en nischmarknad för dem som fortfarande lirar WoW eller Counter-Strike.

Jämförelsen är måhända inte helt överförbar till Apple, men risken finns att bolaget och applikationsutvecklarna överskattar kundernas beredvillighet att uppgradera till den senaste hårdvaran. Särskilt som iPhone – till skillnad från Apples stationära och bärbara datorer – mot alla odds gått och blivit Svennebanan-telefonen nummer ett.

Hur länge dröjer det innan de första iPhone 4-apparna kommer? Och vad händer då?

Intressant?

DN, E24, Aftonbladet, SvD, Expressen, Expressen

Andra bloggare om , , ,

Eddie Meduzas kampf för yttrandefriheten

Eddie i sin glans dagar.

Flera år efter sin död hamnar Eddie Meduza fortfarande i trubbel med Farbror Blå. Senast i maj i år anmäldes en av hans kanske inte allra mest minnesvärda låtar, ”Heil Hitler”, av en polispatrull från Borås. Eller rättare sagt – det var ägaren till en raggarbil som spelade låten på hög volym utanför Lygnevi Loge i Sätila som anmäldes för hets mot folkgrupp. Johnny, som bilägaren kallas i Aftonbladet, hade placerat ett par stora högtalare på taket av sin pilsnerpråm, varvid uppskattningsvis 80-100 personer på parkeringsplatsen fick ta del av Meduzas verk. Kanske tyckte de det var kul, kanske kände de sig kränkta. Polisen ansåg i alla fall att det var ett solklart fall av hets mot folkgrupp och gjorde en anmälan.

Åklagarmyndigheten i Borås skickade denna vidare till Justitiekanslern, JK, som nu funderat och kommit fram till att Johnny inte begått något brott. Och det är högst osäkert om låten i sig bryter mot någon lag:

  • Dels är preskriptionstiden – som är ett år för en så kallad ”teknisk upptagning  (t ex en CD-skiva) – för länge sedan passerad. Och det är ändå inte brottsligt för allmänheten att spela upp en sådan upptagning, eftersom det är utgivaren som har ansvaret. Fast bara ett år efter utgivningen.
  • Dels är det – om det skulle handla om ett radioprogram (mindre troligt) – den ansvarige utgivaren för detta program som är ansvarig, inte bilägaren.
  • Och dels finner JK att det inte automatiskt är hets mot någon folkgrupp att sjunga Heil Hitler – man måste se hela texten i sitt sammanhang.

Slutsats: det är fritt fram att spela vilka Eddie Meduza-låtar som helst från era pilsnerbilar i sommar. Om polisen kommer och jiddrar är det bara att hänvisa till beslut av JK, diarienumner 3603-10-33.

Dessutom är det här faktiskt goda nyheter i dessa tider av barnporrdömda mangaöversättare, tanke- och tittförbud. Även om Johnny nog inte ska andas ut riktigt ännu – om STIM kommer på att han framfört ett musikaliskt verk för 100 personer, är det bara en tidsfråga innan det dimper ner en fet räkning i brevlådan.

Och frågan är ju vad brottsrubriceringen blivit om han spelat Dinga Linga Lena med Pugh Rogefeldt i bilstereon istället. Som ju handlar om sköna upplevelser med en 15-årig tjej…

Intressant?

Fler om , , , , ,

Fotnot: Eddie Meduzas samlade verk hittar man här.

Mine goes to eleven!

Min ”Mars”-förstärkare!

Det är inte precis varje dag jag spelar på min gamla Marshall Combo. Men eftersom det numera är en klassiker, precis som min Fender Stratocaster, så har den den given plats i min nostalgisamling.

Jag köpte förstärkaren sprillans ny tidigt 1980, eftersom min gamla 100-watts Marshall-stack (med två gigantiska högtalare) behövde en ohygglig volym för att låta vettigt. 50-wattscombon distade dock fint redan vid lägre volym (”Lägre” är ett relativt begrepp när det gäller Marshall-förstärkare, eftersom rätt ljud kräver preamp-ratten i botten.) Och så var den med sina 35 kilo lite lättare att släpa runt mellan spelningarna. (Något som ter sig helt vansinnigt idag, då man får samma ljud med en liten Pod som hänger på gitarren.) Det mesta av tyngden utgjordes av tjocka spånskivor, inklädda i vinyl och med två stora högtalarelement. Själva förstärkarkonstroktionen var lika enkel som gammaldags, med fyra katod-rör (två för förförstärkaren, två i slutsteget) som utgjorde själva hjärtat i det legendariska Marshall-soundet.

Combon åkte på många smällar under de första årens spelningar.  Och efter att ha lånat ut den till en kompis, gitarrfantomen Janne, under studierna i Göteborg, gick den stora Marshall-logon på fronten sönder. En Marshall utan emblem är ungefär som en Mustang utan vildhäst i fronten, men jag kom faktiskt aldrig på tanken att den gick att laga. Så under drygt 25 år har jag haft en ”Mars” stående här.

Ny logo för 30 spänn. Ovanligt överkomligt.

Ända till i förra veckan, då jag skickade iväg ett mail till 4Sound och frågade om det gick att laga. Inga problem var svaret – sådana loggor finns på lager eftersom de går sönder allt som oftast.

Kostnaden för emblemet var också en trevlig överraskning: 30 kr.

Undrar vad det kostade för 25 år sedan.

Fotnot: Rubriken är en hommage till This is Spinal Tap (1984), den bästa hårdrocksparodi som någonsin gjorts. Leadgitarristen Nigel Tufnel berättar i en fiktiv intervju vad hemligheten bakom hans sound är – att hans förstärkare går till 11:

”Well, it’s one louder, isn’t it? It’s not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten. You’re on ten here, all the way up, all the way up, all the way up, you’re on ten on your guitar. Where can you go from there? Where?

Intressant?

Andra om , , ,

Med ett fotoalbum fullt av övergrepp

Mammas och småflickornas rum. Ur Ett hem (26 akvareller). Att sprida den här målningen av Carl Larsson på Internet kan mycket väl vara ett brott.

Många debattörer och bloggare protesterar med rätta mot den orimliga domen nyligen, där en känd översättare av Manga-serier dömdes till dagsböter för innehav av barnpornografi. ”Porren” bestod av mangateckningar, dvs konst, som av polis och åklagare tolkades föreställa barn under 18 år och därmed alltså innebar ett barnporrbrott.

Inget offer fanns i detta fall, eftersom teckningarna inte avbildade någon verklig människa, men ändå fällde rätten med motivationen att teckningarna innebar ett övergrepp mot barn som kollektiv – något som även lagens förarbeten är tydliga med ska gälla.

Det är visserligen inte förbjudet att teckna serier där unga människor är avklädda, saknar könshår eller är intima med varann (så som ofta sker i Mangalitteraturen), bara man behåller konsten själv. Om någon sprider konsten vidare, och den av Tankepolisen uppfattas som barnpornografi, ja då är det klippt.

Jag vet inte vilket som är värst. Att den kristna högern (via sin spjutspetsorganisationen ECPAT) i en ohelig allians med svenska vänstern drivit den svenska lagstiftningen så långt att vi idag i princip närmar oss ett tankeförbud när det gäller sex? Eller att det plötsligt blivit straffbart att förmedla konstnärliga uttryck via Internet? Om domen står sig i högre instanser kommer vi i så fall att behöva inrätta speciella domstolar som tar ställning tll om viss konst är pornografisk eller ej. Ungefär som medeltidens Inkvisition.

Sedan månadsskiftet finns ju som bekant även ett ”tittförbud” på barnporr, så bara genom att läsa det här blogginlägget och betrakta Carl Larssons målning från sent 1800-tal innebär möjligen att du gör dig skyldig till ett lagbrott. Liksom jag som sprider bilden av övergreppet.

(Jag tröstar mig med att jag i så fall är i gott sällskap, eftersom bilden även sprids av Nationalmuseum.)

Nu när jag bläddrar igenom mitt Flickr-album inser jag att även jag sannolikt gjort mig skyldig till spridande av barnporr, utan att riktigt veta om det. Jag hittar nämigen flera inscannade bilder på mig själv som barn, vissa av dem i situationer där jag befinner mig på stranden utan särskilt mycket kläder – i Varberg badade de flesta nakna när jag var barn (och det är forfarande ganska vanligt, trots Ecpats, Bodströms och Asks kamp för sexualiseringen av våra ungas kroppar). Genom publiceringen av dessa bilder på mig själv för mer än 40 år sedan, tagna av min morfar, löper jag alltså risken att åtalas för spridande av pornografiska skildringar av barn, trots att jag på den tiden aldrig insåg att jag var ett offer.

Nu har jag i alla fall tagit bort bilderna från min fotoström – frågan är om det är tillåtet att ha den kvar i mitt iPhoto-bibliotek?

Bäst att jag raderar dem också innan nån kommer och beslagtar Macbooken.

Intressant?

Artiklar och bloggar om Mangadomen:

Oscar Swartz: Barnporrdömde mangamannen
之乎者也
:
Dokumenterade övergrepp på seriefigur
Motpol:
När en teckning blir kränkt
Sagor från livbåten:
Seriekonstnär eller pedofil?
Liberati:
Stoppa censuren mot serietidningarna!
No size fits all:
Seriemördarna i Ecpat
Per Pettersson:
Idag serierna, imorgon världslitteraturen?
Expressen.se:
Porrmanga hotar inte våra barn
DN:
Mangaserier klassade som barnporr
Nyheter24:
Tecknad barnporr gav dagsböter
Carl-Michael Edenborg, Aftonbladet: Gräv ner era serietidningar!

Expressen: Kan krita kränkas?
Deepedition:
Absurditeterna inom lagstiftningen

Mer om , , , ,

Ett jädrans gnäll på lite värme

Värmebölja i Europa och östra USA, men betydligt svalare än normalt t ex i Kalifornien, Mexiko och Afrika. (Bild från NASAs Earth Observatory.)

Vi svenskar bor i ett av världens tryggaste länder. Inga jordbävningar, knappast några orkaner, inga tsunamis, farliga djur eller smittsamma djungelsjukdomar. Vår medellivslängd är bland de högsta i världen. Det kan regna och åska ibland när det varit varmt ett tag – varvid vi drabbas av så kallat extremväder och folk skickar in bilder på katastrofen i fråga till tidningarna.

Vi verkar alltså ha en oemotståndligt behov av att utmåla vädret som en livsfara – särskilt när det är varmt ute. Nu, efter en drygt två veckor lång värmebölja, avslutad med ett rejält åskväder, kommer larmjournalistiken som ett brev på posten. Värmen är inte normal, och måste alltså bero på klimatförändringar. På Aktuellt i förra veckan såg jag ett sällsynt idiotiskt inslag om gamla och sjuka som led i värmen, och var tvungna att tillbringa stora delar av dygnet på balkongen. Någon idiotstatistik rapades upp om att dödligheten ökade upp till 90 procent bland utsatta grupper – däribland psykiskt sjuka som kanske inte själva förstår när det är varmt. Och om gamla och handikappade sitter och blir uttorkade hemma kan det bli ett problem. Vad Aktuellt däremot glömde att berätta var att undersökningen i vanlig ordning bygger på datorsimulationer. Slutsats: “dödligheten är lägst vid normal temperatur och ökar sedan vid kall och varm väderlek.” Eh, jaha. Är det inte en självklarhet?

Folkhälsoministern bjöds in till studion och såg bekymrad ut. Detta är risker som samhället måste bli bättre på att möta, eftersom det kommer att bli varmare och varmare framöver, i längre perioder, förklarade hon.

Vi hade en värmebölja 2003, och före dess var det varmt ett par veckor på sommaren 1994. Men tre veckors fint väder vart sjunde år beror alltså på klimatförändringarna. De som vi har skuld till – för att vi tar bilen till stormarknaden istället för att sitta i en jordkula och käka rötter på vintern.

Att Världmeteoroligiska organisationen (WMO) inte kunnat hitta nåt samband mellan extremt väder och mänskliga utsläpp av växthusgaser är därvidlag av underordnad betydelse. Enligt kändismeteorologer så är minsann värmt väder ett bevis på att klimatförändringarna redan är här. Att samtliga Sveriges temperaturrekord sattes på 30- och 40-talet är också ointressant. Eller det faktum att stora delar av världen – däribland Afrika och västra USA – just nu har temperaturer långt under det normala.

Det vi ser just nu är alltså väder, och det är lika dumt att börja larma om katastrof efter ett par sköna varma sommarveckor, som att skrika om att istiden kommer efter två månader med minusgrader som vi hade i vintras.

Nä, nu ska jag bege mig ner till stranden och njuta av mina sista semesterveckor. Det är 14 grader i vattnet här i Simrishamn, så jag lär i alla fall inte dö av värmeslag…

Intressant?

Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen (1, 2), SvD (1, 2), DN, VLT

Andra bloggare om , , , ,

Peak Eddie Meduza

Mera brännvin! Västra Vallgatan, Varberg, den 16 juli.

Årliga bilträffen Wheels & Wings i Varberg är i full gång, och den lilla västkuststaden korkas igen av bilfantaster från när och fjärran. Tillställningen är i grunden en ordinär gräsmatteträff; man tar sin bil till ett stort flygfält och sitter där en hel dag. Umgås lite, tittar på andras bilar, kollar ”swap meetet” efter saknade delar – eller laddar upp med ett alkoholhaltigt alternativ inför fredag- och lördagkvällarnas cruising om man tillhör det klientel som inget bättre vet än att tränga in sig i gamla ölpråmar – Pontiac Catalina eller Cheva Impala är favoriter här – och rulla genom stan bankande i plåten i takt med Eddie Meduzas greatest hits.

Monster-EPA.

Man skulle kunna tro att intresset för gamla USA-bilar skulle dö ut med raggarkulturen, men ändå blir det proppfullt år efter år på Wheels & Wings. Visst, det är mestadels 50-plussare som kör omkring i gamla 50-talsjänkare som det går 13 på dussinet av, men det intressanta är att bilintresset långt ifrån bara gäller amerikanska bilar. Här finns en stor och entusiastisk community som bygger fantastiska EPA-traktorer. Gamla fina Saabar trängs med topprenoverade Volvo PV, och fållan med fina VW-bubblor och California-bussar växer för varje år.

Det är en utmärkt utveckling. Svensk bilkultur har alldeles för länge varit likvärdigt med törstiga V8:or och illa klädda och överviktiga ölpimplare. Det finns otroligt mycket nutida motorhistoria från 60-talet och framåt som är värd att visa upp.

Rätt klädd för utflykt i en 1961 års PV Sport.

En intressant trend som vuxit sig starkare på senare år är att inte bara visa upp sin gamla bil, utan göra hela uppvisningen till ett slags ”lajv”, där förare och passagerare klär upp sig i tidstypiska kläder, frisyrer och smink – amerikanskt 50-tal är vanligast. Extra utrustning i och utanför bilen som tidsenliga husvagnar och campingset  är också en vanlig syn.

En artist dominerar stort på Wheels & Wings marknad.

Fredagkvällens cruising är ett utmärkt tillfälle att se de allra finaste bilarna paradera förbi genom centrala Varberg, som är fullspikad med publik. Någon gång runt nio börjar dock de riktiga entusiasterna att tröttna, och kvar blir till slut bara pilsnervagnarna. Jag cyklar hemåt ackompanjerad av av ”Mera brännvin” som skvalar ur en sönderrostad Caprice.

Och funderar på hur rik Errol Norstedt (a.k.a Eddie Meduza) egentligen hade varit om alla hans fans betalat för hans musik medan han var i livet. Han verkar i alla fall aldrig ha varit större än nu.

Andra bloggare om , , , , ,

Intressant?

GP, HN,

I SJ:s telefonskugga

Sitter på tåget från Hässleholm till Varberg, och är precis framme i Halmstad. Så nu kan jag äntligen ringa och surfa igen, efter att ha tillbringat nära en timme utan mobiltäckning. Det beror säkert inte bara på att rälsen går genom urskogen, det är nämligen oftast så här när jag åker tåg. Telia, som berömmer sig om att ha den bästa täckningen bland mobiloperatörerna, anser uppenbarligen att man inte har behov av att ringa ombord. (Till skillnad från andra platser där det funkar utmärkt, som på tunnelbanan eller bakom ratten genom Södra länken i Stockholm.)

Vilket är rätt dumt, eftersom vi faktiskt är ett par som försöker jobba under våra tågresor. Det skulle i alla fall vara intressant att höra skälen till att lägga banvallarna mer eller mindre i permanent telefonskugga. Är det SJ som säger nej  – för att kunna kränga sitt usla och dyra ”bredband” ombord?

Whoops. där försvann det igen, nån kilometer utanför Halmstad. Ingen service. Får posta det här i Falkenberg. Eller Varberg, ser det ut som.

Andra bloggare om , , ,

Till New York: Internetbokningen från helvetet

Så enkelt att komma till. Inte.

En gång i tiden, när man blev sugen på semester, tog man ledigt från jobbet, gick ner till den lokala resebyrån, stod i kö ungefär en halv dag och kom förhoppningsvus ut från butiken med en bunt biljetter till det önskade resmålet.

Idag är allt så mycket enklare. Att boka en vecka i New York komplett med hotell är inte svårare än att logga in på Resfeber, Travelstart, Destination, MrJet

Enkelt. I teorin alltså.

I praktiken visar det sig vara ett närmast omöjligt uppdrag att boka in en resa för tre personer till New York en vecka i början av augusti. Jag är en van Internetanvändare, och har nog handlat mer än de flesta på nätet – men detta visade bli en uppgift där jag gick bet.

Schibstedanställd som jag är, började jag med Destination.se, och fick fram ett superbra pris till New York via Expedia.se. Problmet var bara att mina barn (12 och 14) inte längre var barn när min bokning skickades vidare från Destination till Expedia. Efter att ha suttit i en halvtimme och valt bland hotell och slutligen valt ett ser jag att jag plötsligt reser med två 11-åringar. Korrigering av denna felaktighet leder till skyhögt högre pris. #fail.

Så jag börjar om på Expedia istället, denna gång med tre vuxna (alla över 11 räknas som det här). Hittar ett bra hotell, Hilton Manhattan East, frukost ingår, direktflyg till och från Arlanda, oslagbart pris. Vid utcheckningen får jag veta att rummet endast är för rökare, men vi får väl köpa ett köpa ett paket Lucky Strike och ha liggande framme om det blir kontroll. Inga problem – förrän jag försöker betala. Ett fel har inträffat, blir svaret efter att ha fyllt i persondata, passnummer, adresser och och kontokortsuppgiter. (I och för sig inte alldeles oväntat, med tanke på ägaren Microsoft.) Dock visar det sig senare att 18.000 kr har reserverats på mitt kontokort efter den fallerade bokningen, vilket jag just nu är lyckligt ovetande om. Men det kommer att få stora konsekvenser.

Efter haveriet är klockan nära midnatt och jag har redan ägnat ett par timmar åt att boka min resa, men skam den som ger sig. Jag försöker med MrJet, lyckas hitta nästan samma flygkombination, även om hemresan denna gång går via Dûsseldorf. Bra pris, hotell i samma klass – taget. Det är bara ett problem – vid utcheckningen visar det sig att priset egentligen är 5. 000 kr högre än vad som angivits tidigare. #fail.

Hur som helst, eftersom jag inte orkar mer så bokar jag ändå, trots att det svider. Bara för att få reda på att min bank inte godkänner transaktionen.

Ger upp med MrJet, och testar ännu en nätresebyrå. Får ”okänt fel” när jag försöker byta hotell. Episkt #fail.

Arg och frustrerad går jag och lägger mig. Ligger vaken länge.

Dagen efter: kapitulerar och traskar iväg till Forum Nacka och resebyrån Ticket. Inga problem att boka vare sig flyg eller hotell över disk som förr i tiden, och inte blev det dyrare heller.

Vid betalning med Visa-kort blir det dock stopp igen – banken nobbar uttaget. Arrrgh.

Får en webblänk av resebyrån där jag kan gå in och betala när jag har fått ordning på finanserna. Efter en timme i telefon med banken visar det sig till sist att problemet är:

1): Att någon har reserverat 18.000 kr på kreditkortet, och att det därför inte finns utrymme att köpa en resa för 40 lax. Och:

2): Att banken kan inte se vem som reserverat pengarna, och inte kan ta bort bokningen. Det kan ta upp till en vecka innan den försvinner. Vilket innebär att jag alltså inte har pengar nog att betala resan…

Slutligen kommer jag på lösningen – jag höjer min kredit på kortet till 100.000. Det borde göra susen! Skit samma om jag måste gå igenom ytterligare en kreditprövning.

Loggar in och betalar på Ticket.se – och tänka sig, det lyckas.

Efter att ha betalt 40 kalla rakt ut i cyberrymden möts jag av följande förtroendeingivande meddelande: Tekniskt fel.

Jag hatar att verka teknikfientlig, men vissa saker var faktiskt bättre förr.

Vi får se om vi nånsin kommer till New York…

Andra bloggar om , , , ,

Just nu i NYC: SvD, DN, DN, Aftonbladet

Intressant?

Bläckfisken Pauls förbannelse

Klose, Schweinsteiger, Özil – I put a zzzzpell on you.

Sommarens fotbolls-VM har trots uteblivet svensk deltagande varit ett av de roligaste hittills. Vuvuzelor, Maradona i toppform och ett tyskt blitzkrieg som fick ett oväntat slut ikväll när Spanien satte stopp för Schweinsteiger och Klose.

Anledningen till förlusten kan man naturligtvis ha olika teorier om – men själv tror jag att VM:s absolut främsta kändis. bläckfisken Paul, ligger bakom alla matcher. Detta blötdjur har spått samtliga av VM:s större matcher, och prickat segraren samtliga gånger, genom att välja en av två plexiglasbehållare (utsmyckade med lagens flaggor) innehållande mumsiga musslor. Vilket leder oss till frågan – är Paul bara synsk, eller har blötdjuret krafter större än vi anar? Är det möjligen voodoo med i bilden? Styr bläckfisken i hemlighet hela fotbolls-VM?

(Soundtracket till The Twilight Zone spelar i bakgrunden.)

Vi väntar alla spänt på Pauls finaltips. Jag kommer i alla fall att satsa en slant på hans råd.

Intressant?

Aftonbladet, SvD, DN, DN, Expressen

Paul-snack i realtid.

Voight-Kamppf-testa din partiledare!

Den svenska politikerklassens eget sommarkollo i Almedalen drar igång på söndag, och under veckan som kommer kan vi förvänta oss formliga bombmattor av utanförskap, stupstock, arbetslinjen, utförsäkring, jobbskatteavdrag, RUT, ROT och en uppsjö av andra begrepp som ingen vanlig människa orkar engagera sig i. Faktum är att jag ofta ställt mig frågan om våra politiker över huvud taget är mänskliga – eller om de egentligen är maskiner; replikanter med närmast övernaturliga förmågor att hantera siffror och beräkningar, men i total avsaknad av empati.

Det enda sättet att ta reda på om företrädarna för just ditt parti inte är maskiner, förklädda till politiker, är Voight-Kampff-testet.  En avancerad futuristisk lögndetektor som används för att avslöja brist på medkänsla, och alltså skilja ut människor från maskiner. Den sågs senast i Ridley Scotts kultfilm Blade Runner, där den hanterades av androidjägaren Rick Deckard. I testet fick den misstänkte androiden svara på ett antal frågor, vars svar analyserades tillsammans med testsubjektets ögonrörelser, tonfall och andning.

Själva maskinen kan vara svår att få fram numera, men här är frågorna från testet. Om du är journalist och befinner dig i Almedalen i veckan som kommer – gör då en insats för mänskligheten och ställ dem till Fredrik, Mona, Maud och de andra partiledarna. (Och glöm för all del inte Thomas Bodström och Beatrice Ask, som baserat på sina senaste utspel beter sig märkligt likt de avancerade Nexus 7-modellerna.)

Då startar vi. Reaktionstid är en viktig faktor i detta test, så försök att koncentrera dig på frågorna. Svara så snabbt du kan.

1. Det är din födelsedag. Någon ger dig en plånbok av kalvskinn. Hur reagerar du?
A. Stackas kalv. Djurskydd är viktigt, och jag kommer att arbeta för skärpta regler för uppfödning och slakt, givetivis samordnade inom EU.
B. Kalvskinn, det låter dyrt. Jag vågar nog inte ta emot den ifall det kan uppfattas som en muta.

C. Jag kollar om det finns några pengar i den.

2. Du har en liten son. Han visar dig sin fjärilssamling, inklusive burken där han dödar dem. Vad gör du?
A. Vilken fruktansvärd fritidssysselsättning. Jag skulle försöka få honom intresserad av något mindre vålsamt, som origami.
B. Uppmuntrar honom att fortsätta – ungar sitter alldeles för mycket inomhus framför datorer numera!
C. Jag kastar ett öga som hastigast på samlingen, och fortsätter sedan titta på Agenda.

3. Du ser på TV. Plötsligt blir du medveten om att en geting kryper på din arm.
A. Jag använder en tidning för att försiktigt ta bort den från armen, och släpper sedan ut den genom fönstret.
B. Jag skakar av mig getingen och krossar den med skon
C. Vad är detta för typ av fråga? Jag bara undrar, vad är detta för typ av fråga.

4. Du vandrar ensam genom en öken, när du plötsligt ser en sköldpadda som kryper emot dig. Du böjer dig ner, och vänder sköldpaddan på rygg. Där ligger den hjälplös, med solen som steker på den oskyddade magen, vilt kämpande för att komma på fötter igen. Men det kan den inte, inte utan din hjälp. Men du hjälper inte sköldpaddan. Varför inte?
A. Vadå inte hjälper? Klart jag skulle hjälpa den! Eller vänta lite, jag skulle aldrig vända den på rygg över huvud taget!
B. För att jag är en sköldpadda själv.
C. Jag har svårt att förstå frågans relevans, jag kom hit för att prata om vår ekonomiska politik.

5. Beskriv med enstaka ord endast de positiva minnen som du har. Av din mamma.
A. En fantastisk kvinna, alltid en fast punkt i tillvaron, och som jag har att tacka för allt.
B. Din mamma? Muckar du eller?
C. Jag föredrar att inte svara på frågor om mitt privatliv. Men jag berättar gärna om vårt nya jobbavdrag!

Så här analyserar du politikernas svar:

Flest C: Definitivt ingen maskin, bara en normal, introvert politiker som vill lägga beslag på dina pengar.
Flest B: Förmodligen människa, men risken finns att han/hon är ett skin job. Ytterligare analys av retina röstläge krävs för att bli säker.
Flest A: Definitivt en replikant, med uppenbart inplanterade minnen och programmerad med avancerade empatifunktioner  – förmodligen en Nexus 7.

(Det enda positiva i sammanhanget är att dessa modeller bara fungerar i fyra år innan de självdestruerar…)

Fotnot: I augusti 2003 ställde Silicon Valley-tidningen The Wave Magazine Voight-Kampff-frågorna till kandidaterna i det lokala borgmästarvalet. En av kandidaterna kände igen testet från Blade Runner, en annan, Angela Alioto, blev upprörd av frågorna från journalisten och svarade: “Let me ask you, John, how does this fit in to the bigger picture when you ask me about the dying tortoise and the dead butterflies?” Varpå intervjuaren svarade exakt som Blade Runnern Leon i filmen: ”They’re just questions, Angela. In answer to your query, they’re written down for me. It’s a test, designed to provoke an emotional response. Shall we continue?”

Aftonbladet (2) , DN, SvD 1, 2, 3, Expressen

Andra röster om , , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: