Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: augusti 2010 (sida 1 av 2)

Måste vi avstå från barn för att rädda planeten?

I de blå länderna råder vad som kallas "Sub-replacement fertility"; det föds för få barn för att hålla befolkningen på en stabil nivå. Värst är det i Ryssland, Japan och Sydeuropa.

När vi var på semester med familjen i Italien härom året riktades många blickar mot oss på stranden. Det berodde nu inte på att vi var bleka som albyler – det fanns många semestrande italienare som var minst lika anemiska –  utan på att vi hade tre barn. I Italien är detta numera mycket ovanligt, de allra flesta nöjer sig med att skaffa ett barn – eller i undantagsfall två. Därför tillhör Italien nu de länder som ligger risigt till när det gäller att försörja sin snabbt åldrande befolkning.

Jag kommer att tänka på ovanstående episod när jag läste DN:s kolumnist Lena Andersson igår. Maken till misantropisk krönika var det länge sedan jag läste, även om innehållet inte är direkt nytt (kända domedagsprofeter som Paul Ehrlich orerade om den hotande befolkningsexplosionen redan på 70-talet).

I Liv eller småbarnsliv tar Andersson upp detta gamla favoritämne hos de gröna socialingenjörerna. Hon för att vi står inför en global klimatkatastrof, och det enda sätt vi kan rädda värlen är att begå ett långsamt, kollektivt självmord. Genom att avstå från barn:

I en överbefolkad värld som lider under hotet från en klimatkatastrof, där människor är fattiga, svälter och tvingas förnedra sig för att försörja en familj, borde barnbegränsning prioriteras varje dag. Inte genom tvång, utan stöd, preventivmedel, sekularism och normförändringar.

Jag kan på många sätt sympatisera med människor som väljer att avstå från barn, och ställer inte upp på synen att barn är själva meningen med livet (även om det naturligvis är så rent genetiskt). Barn kan berika, men också begränsa livet, det är inget att sticka under stol med.

Men om Lena Andersson hade bemödat sig med att kontrollera fakta, hade hon funnit att hon slår in öppna dörrar. Västvärldens befolkning är nämligen på god väg att göra det hon propagerar för. Samtliga europeiska länder lider idag av negativa födelsetal; det föds färre barn än vad som krävs för att hålla befolkningen på en stabil nivå. I vissa länder är det akut. Rysslands befolkning kommer att minska från 143 till 111 miljoner fram till 2050, om Putin inte kan få medborgarna att skaffa fler barn – han har redan lockat med en bonus på 70.000 kr till kvinnor som skaffar ett andra barn. Greklands ekonomiska återhämtning blir inte lättare av det faktum att det bara i snitt föds 1,3 barn per kvinna och att den åldrande delen av befolkningen blir allt större. I Portugal vill regeringen koppla pensioner till antalet barn i familjen – ju fler desto högre ersättning på ålderns höst.

Så här ser det ut i hela Europa, med untantag för Albanien. Och resten av världen följer efter. I takt med ökat välstånd blir barnkullarna allt mindre, och även länder som Turkiet har idag negativa födelsetal. Indien är inte där ännu, men har långtifrån någon explosiv befolkningstillväxt längre (2-3 barn i snitt).

I Japan, som befunnit sig i en utdragen recession de senaste 20 åren, kommer den åldrade befolkningen att få finna sig i att vårdas av robotar – det föds alltför få barn för att räcka till för att fylla vakanserna i vård- och omsorgsnäringen.

I Sverige är vi ännu så länge lyckligt lottade. Eftersom vi är ett ganska populärt invandringsland, ökar Sveriges befolkning något, trots att våra födelsetal bara ligger runt 1,67 barn i genomsnitt.

Lena Andersson, Jimmie Åkesson och alla vi andra bör vara väldigt tacksamma för att dessa kvinnor från fjärran världsdelar väljer att komma till oss. Tack var dem slipper vi kanske att åldras och dö i total ensamhet. Även om vi valt bort barn.

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

Fotnot: Istället för att hänge sig åt att sprida felaktigheter och rena myter, skulle jag vilja rekommendera Lena Andresson att lyssna på människor som faktiskt har koll. Hans Rosling är en av dem. Och aktuella födelsetal för alla världens länder kan man hitta i alltid uppdaterade CIA Factbook.

Den nya svenska moralismen

En samtida paradox: samtidigt som realitysåporna blir allt grövre och i allt väsentligt bara handlar om unga människor som super sig fulla och har sex framför kameran, så breder nymoralismen och sexualpaniken ut sig.

I Sverige är det fortfarande tillåtet att titta på en sådan här bild. Om du bor i Texas och surfar hit, kan du däremot bli åtalad för barnporrbrott.

Förr i tiden, när jag var liten, badade vi ofta nakna. Visserligen är Varberg, där jag är född och uppvuxen, känt för sina många och välbesökta nakenbad – både utom- och inomhus – men det fanns också en annan, betydligt mer avslappnad syn på nakna kroppar vid denna tid. Jag och min pappa brukade ofta cykla ner till ”gåbbarnas” (som vi uttalar det i Varberg), bada utan en tråd på kroppen och sedan ligga och sola oss på de varma klipporna. Om samma sak hade observerats idag – en pappa som leker i vattnet med ett naket barn – hade sonen sannolikt omhändertagits och vuxit upp i fosterhem. I synnerhet om det hade råkat fastna på bild.

Idag måste man som förälder vara väldigt försiktig i kontakten med sina barn – särskilt vi som är män. Att visa sig avklädd är inte att tänka på, ungen kan ju råka berätta för dagisfröknarna om att pappa har en snopp, med alla misstankar som ett sådant statement från en treåring kan föra med sig.

Missförstå mig rätt. Pedofili är vidrigt, och måste bekämpas – hårt. Hade jag själv träffat på någon av gubbslemmen som reser till Thailand för att köpa sex av småpojkar, hade jag förhoppningsvis sett till så att de aldrig mer hade kunnat äta fast föda.

Problemet är bara att denna eskalerande pedofilskräck gör att vi tillåter allt större ingrepp i vår integritet. Och vi börjar, kanske omedvetet, censurera våra egna tankar och handlingar. För tio år sedan, när mina nu tonåriga barn var små, hade jag inga betänkligheter för att ta bilder av dem i badet. Det skulle aldrig hänt idag. Självcensur.

Sexualskräcken är förstås en naturlig följd av den närmast McCarthy-artade jakten på pedofiler och barnporr, påeldad av den kristna högern i Ecpat, i ohelig allians med kändisar som Thomas Bodström och drottning Silvia. Jakten, som bedrivits framgångsrikt i medierna under mer än tio års tid, har resulterat i att bland annat en mangatecknare dömts för barnporrbrott – och att man numera kan fällas för innehav av barnpornografi om man har en nakenbild av sig själv i unga år på datorn. (Det är än så länge OK om den sitter kvar i fotoalbumet.)

Och denna sexualskräck sprider sig uppåt i åldrarna. Nyligen ingrep polisen mot en nattklubb i Uddevalla, där en Ladies Night-tillställning arrangerades. Det misstänkta porrbrottet: kvinnor vidrörde unga män som klätt av sig på överkroppen. (Många är nog tacksamma för att polisen prioriterar sina knappa resurser rätt.)

Sanna Lundell skriver idag en mycket bra krönika om det växande föraktet mot ammande mammor. För bara ett par år sedan var det den naturligaste sak i världen att amma sin bebis offentligt (till och med i riksdagen) – idag sätter kaféer upp förbudsskyltar mot mammor som funderar på att mata sin bebbe.

Möjligen hänger även detta ihop med den pånyttfödda nymoralismen. Plötsligt har det blivit skamligt med nakenhet och närhet till våra barn, även när det gäller en så naturlig företeelse som att amma.

Än så länge har det inte gått lika långt som i USA, där en mamma gjorde misstaget att lämna in en filmrulle till framkallning på vilken det fanns bilder på henne när hon ammade sitt barn. En vecka senare kom polisen och grep henne för barnporrbrott – och de sociala myndigheterna omhändertog alla fyra barnen.

Där är vi inte ännu, som tur är. Men vi tar några steg åt det hållet varje dag.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

iPad räddar inte pressen – men kanske spelbranschen?

Vi har nu levt tillsammans i tre veckor, Paddan och jag. Och eftersom jag har börjat etablera lite vanor med den lilla plattdatorn, eller vad den ska kallas, ska jag försöka mig på att skriva en kort utvärdering.

Vi kan ju börja med hajpen kring själva ”läsplattan”. Alltså tanken att tidningar och förlag nu plötsligt kommer att kunna pusta ut och återvända till sina rötter: att designa snygga magasin som folk gladeligen betalar prenumerationer för via sin iPad – som Rupert Murdoch exempelvis ser som framtiden.

Tja, man ska aldrig säga aldrig, men ryggmärgskänslan säger mig att detta aldrig kommer att hända – ett sådant försök att försöka plantera om printprodukter i en ny digital mylla kommer minst 15 år för sent, och att dessutom ta betalt är nog dessvärre ett dödfött projekt. De flesta av världens Internetanvändare – varav en hel generation har vuxit upp utan tidning  – har redan hittat perfekta användargränssnitt gentemot webben, och kommer inte att vara intresserad av något som inte går att dela, kommentera eller blogga om.

Dessutom är iPad – trots sin litenhet – för tung för att man ska orka ligga i sängen och läsa en bok på den under någon längre tid (kanske är det därför som det redan ryktas om att en mindre 7-tums iPad är på väg). Apples egna fordral går förstås att vika ihop till ett stöd, men bara om man håller den Paddan i breddformat.

För att titta på film är iPad däremot en trevlig sängkamrat, och man är som tur är inte bara hänvisad till iTunes för att visa dem. Utmärkta Cinexplayer gör det exempelvis möjligt att synka över och titta på filmer som sparats i Xvid-format. Jag har redan sett att det kommit ryggstödshållare som tillåter iPad att monteras som videoskärm i bilen – en perfekt lösning, eftersom man slipper dyra installationer och dessutom kan ta med den ur bilen (så att man slipper få inbrott).

Monkey Island 2: Le Chucks Revenge

Men det användningsområde där jag tror mest på iPad är faktiskt – spel. Som spelplattform är den närmast oöverträffad, med snabbare processor och grafik än iPhone, men med samma möjlighet till touchkontroll och gyrofunktioner. Redan nu finns det över 30.000 spel som funkar på iPad – alltfler släpps i HD-versioner – och var femte app är idag ett spel. Och med lanseringen av iPhone 4, finns det plötsligt en massmarknad för spel i HD.

Angry Birds HD.

Själv har jag ägnat merparten av min tid med Paddan framför Angry Birds HD (bäst) och Splinter Cell: Conviction som är två suveräna titlar från helt väsensskilda genrer. Men även racing-, flipper- och labyrintspel funkar galant på iPaden – för att inte tala om klassiska äventyr som Monkey Island 2. Någon inlärningskurva finns i princip inte eftersom spelen kontrolleras med touchkontroller och gyro. Alla kan spela allt. (Nästan i alla fall.)

Splinter Cell Conviction till iPad. Mycket prisvärt – bara 75 kr.

Jag tror knappast att iPad kommer att hota PS3, Xbox eller PC som gamingplattform, men gamla trötta och överprissatta plattformar som Nintendo DS och Playstation PSP kan vi nog begrava inom kort. Visst är iPad några tusen dyrare, men man en maskin som kan användas till i princip allt som en dator kan – och där spelen kostar en tiondel av vad de gör till de stora spelplattformarna.

Det ska hur som helst bli mycket intressant att se vart iPad till slut placerar sig i den digitala näringskedjan. De stora spelproducenterna har ju haft det motigt på senare år – kanske kan iPad och iPhone 4 innebära ett uppsving för det mobila spelandet?

(Ser förresten att det släppts en färsk undersökning som sågar läsplattorna ur användarsynpunkt. )

Intressant?

SvD, IDG

Andra bloggare om , , , , ,

Olja – ett bra miljöval

Missisippideltat – en död zon. Utsläppen från floden syns tydligt i rött.

Utanför Louisianas kust breder en gigantisk död zon, dubbelt så stor som Skåne, ut sig. Och den växer år för år. Bottenvegetation och korall förtvinar, fiskar och skaldjur dör. Det är en gigantisk miljökatastrof som också slår hårt mot alla dem som lever av fiske i denna del av Golfkusten.

Men det är inte på oljespillet från Deepwater Horizon-olyckan som är orsak till denna massdöd. Det är istället följden av massiv övergödning från jordbruksmarkerna kring Missisippifloden, som mynnar i Mexikanska golfen i ett mäktigt delta, känt för sitt rika och mångfaldiga naturliv. Övergödningen leder till explosiv tillväxt av giftiga alger, vilket i sin tur ger akut syrebrist i deltat. Men eftersom denna katastrof inträffar årligen, ser vi sällan någon egentlig bevakning i medierna kring denna katastrof.

Bottendöden i världens hav breder ut sig, och ökade med 34 procent mellan 1995 och 2007, enligt en rapport i tidskriften Science. Och värst är det i – Östersjön. Detta är alltså ett reellt och akut miljöproblem som oroar två av tre svenskar. Och  som dessvärre kommer att öka ännu mer i takt med att världens bilister – ivrigt påhejade av politiker och gröna lobbyister – går över till så kallade biobränslen som etanol. Sådana ”miljöbränslen” kräver ännu mer odlingsmark, och därmed ännu högre användning av konstgödsel.  En studie från 2008 från USA:s vetenskapsakademi (National Academy of Sciences) slår fast att även nuvarande federala riktlinjer för etanolinblandning i drivmedlen kommer att resultera i att den döda zonen i Mexikanska Golfen växer med upp till 34 procent.

Om man bortser från argumentet att förbränning av fossila bränslen leder till klimatförändringar och eventuella konsekvenser för mänskligheten om 50 eller 100 år, är dessvärre den bistra sanningen att olja är det minst skadliga alternativet för miljön. Förr i tiden, före fossilbränslena, använde vi naturen runt omkring för att värma våra hus och tillverka metaller. Resultatet av denna rovdrift var till exempel att i princip hela Europa – som var täckt av bok- och ekskogar – skövlades i jakten på bränsle. Idag är vi beredda att till och med offra regnskogsmark i satsningen på etanol och energigrödor – och de stora ”miljörörelserna” WWF och Greenpeace har märkligt lite att invända mot slakten på våra sista stora vildmarker. (Kanske för att klimatet ger mer klirr i kassan än fisk och orangutanger.)

Oljeutsläppet i Golfen är en gigantisk tragedi, och jag hoppas BP får betala dyrt för slarvet med säkerheten. Men denna katastrof är trots allt av övergående karaktär. Råolja är ett organiskt ämne, som sipprar upp från botten av Mexikanska Golfen även naturligt. Där, långt nere i djupet, bryts oljan ner av bakterier. Som just nu kalasar som bäst på oljespillet från Deepwater Horizon.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

Places of Doom

Om man spelat en del datorspel genom åren – som jag onekligen gjort – är det närmast omöjligt att inte göra associationer mellan verkliga miljöer och de interaktiva världarna. Första gången jag tänkte på det var under Games Convention i Leipzig 2007 (när jag tog bilden här nedan) – staden var i vissa delar lika nedgången som City 17 i Half-Life 2, och som en extra bonus fanns det en byggnad som höjde sig över staden likt ett Combine Citadel.

Här är några bilder jag samlat på mig från platser som kunde vara tagna ur Gordon Freemans universum.

(Zombies, Walkers och Combine-poliserna är i vissa fall monterade i efterhand…)

Centrala Leipzig med Combine citadel, walker och en zombie.

Varbergs industriområde under attack av giftzombier, combine-polis – och en walker.

Beware of Head Crab.

Can i HaZ Brains? Zombie-invasion på Västkusten.

Jag ska villigt erkänna att jag varken är ensam om denna typ av Urban Gaming Exploration. Gamesradar har också kommit på att just Leipzig måste vara City 17.

Fler om , , ,

Intressant?

USA:s ekonomi nere på u-landsnivå

Abercrombie & Fitchs reklam – homoerotik eller tecken på recession?

Indiska callcenter har börjat anställa personal i USA istället för på hemmaplan. Anledningen är att arbetskraften i Indien inte längre är billigare än den amerikanska.

Se där ett tecken i tiden på att i alla fall delar av USA  är på väg mot ulands-status. Ett land med ett fåtal stinkande rika, en relativt stor medelklass som har det hyfsat – och så en stor grå massa av lågavlönade som tvingas slåss om okvalificerade jobb som inte går att försörja sig på.

När jag var med tjejerna i New York för ett par veckor funderade jag en del på detta när jag satt och väntade utanför provrummen i dyra jeansbutiker som Abercrombie & Fitch och Hollister. Det var naturligtvis trångt – hos Abercrombie på Femte Avenyn fick vi till och med köa för att komma in – men väl inne upptäckte jag att trängseln till stor del berodde på horderna av expediter – eller vad man nu ska kalla dem – som ständigt var i vägen. Det fanns tre typer av anställda vad jag kunde se:

  • Ett gäng unga killar som flexade sina magrutor vid ingången. Deras uppgift inskränkte sig till att hälsa kunderna välkomna i sina bara överkroppar.
  • En samling unga supersmala tjejer som dansade i takt till musiken och gled omkring och sa ”hi, welcome”. (Att hitta någon som visste nåt om kläderna kunde man glömma.)
  • Expediter. Dessa var i klar minoritet, vilket märktes på de ändlösa kassaköerna.

I Sverige hade 2, högst 3, anställda gjort samma jobb. Anledningen till att ett företag kan hålla sig med motsvarande ett halvt gymnasium anställda borde rimligtvis vara att det är uselt betalt. Och många av dem som jobbar i lågbetalda serviceyrken som dessa klarar helt enkelt inte att leva på en lön – särskilt inte i dyra storstäder som New York City. Därför tvingas många ha flera jobb för att få det att gå ihop. Denna typ av ”McJobs” är långtifrån någon nyhet, de har funnits länge, men skillnaden med nuvarande lågkonjunktur recession är att allt fler amerikaner tvingas arbeta för låga löner.

Häri ligger också en förklaring till varför den amerikanska ekonomin inte lyfter: folk saknar köpkraft. Med nära 10 procent arbetslösa och svaga fackföreningar, har företagen det lätt att hålla ner lönerna, eller till och med sänka dem. Så de som fick sparken under finanskrisen och nu erbjuds nya jobb får ofta acceptera en avsevärt lägre lön. Och trots att de stora börsbolagen går allt bättre, så anställer de inte folk på hemmaplan – utan i Kina och andra låglöneländer. Så att till exempel General Motors nu kommit på benen igen – tack vare 100-tals miljarder från de amerikanska skattebetalarna – och vill in på börsen igen, betyder inte att det går bättre för USA. Investeringarna går till bilfabriker i Sydostasien istället.

Med en stagnerad eller minskad köpkraft, fortsätter husmarknaden att vara stendöd, fastigheterna fortsätter att tappa i värde och – indiska företag hittar billigare arbetskraft i Arkansas än i Bangalore.

Nationalekonomen Robert Reich bloggar återkommande om den statsfinansiella rävsax som Obama-administrationen sitter i. Å ena sidan är pengarna slut – de gick åt för att rädda de stora bankerna under finanskrisen – och budgetunderskottet är astronomiskt. Å andra sidan; utan stimulanspengar till vanligt folk, kommer den amerikanska ekonomin att stagnera och kanske dyka ner i en än djupare recession, med ytterligare påfrestningar för den bankrutta unionen. En så kallad dubbel-dip ser ut att vara oundviklig om inget görs för att få den amerikanska medelklassen att börja shoppa igen.

Reichs analys av problemet är att det som på 80-talet kallades Reagonomics – dvs idén om att sänkta skatter för de mest välbeställda skulle innebära ökade investeringar, fler jobb och större välstånd för medel- och låginkomsttagare – nu kommit till vägs ände. Det funkade inte; de rika lade pengarna på hög istället, och inkomstklyftorna är idag större än nånsin.

Ett radikalt grepp, som skulle boosta köpkraften vore att skrota inkomstskatten för de som tjänar minst, och istället låta de allra mest välbeställda få höjd skatt i motsvarande grad.

Inkomstklyftor kan säkert verka dynamiskt när de är måttliga. Men blir de för stora kan man hamna i en ond spiral, som USA verkar ha gjort. Där en del har det ohyggligt bra, en del har vad de behöver – medan en stor del av befolkningen får det allt svårare att överleva.

USA är ett fantastiskt land på många sätt, men jag är glad att jag slipper bo där just nu.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

Reality check: allt färre drabbas av extremväder

Vi får ju mer eller mindre dagligen höra att klimatförändringarna medför extremväder i form av stormar, översvämningar, rekordvärme, bränder och torka drabbar allt fler – speciellt i de fattigare delarna av världen. Som Pakistan där tusentals människor mist livet och miljoner blivit hemlösa efter hyftiga skyfall och översvämningar i sommar.

Men har verkligen katastroferna och dess offer blivit fler? Svaret är nej. Däremot lever vi idag i en hypermedial värld, där krisrapporter och TV-bilder strömmar in från katastrofer världen runt. För 50 år sedan gick många katastrofer oss spårlöst förbi, men idag när nya satellitbaserade övervakningssystem kan upptäcka vartenda oväder på Jorden – oavsett plats och storlek – är det lätt att få intrycket att vi lever mitt i en brinnande apokalyps.

Ändå är det precis tvärtom. Aldrig har så få dött av extremväder som idag. Forskaren Indur Goklany (som arbetat som faktagranskare åt FN:s klimatpanel, IPCC sedan 1988) har jämfört dödstalen i olika typer av väderrelaterade katastrofer under 1900-talet, och  verkligheten visar en dramatisk minskning av antalet offer:

  • Långtidsdata (1900-2008) visar att antalet ovädersrelaterade dödsfall minskat med 93 procent, efter en toppnotering på 1920-talet. Minskningen är i absoluta tal – det vill säga trots att befolkningen i länder som drabbas av extrema väderhändelser ökat mångfalt under 1900-talet.
  • Extrem torka orsakade mer än hälften av alla väderrelaterade dödsfall 1990-2008. Men även här har antalet offer minskat dramatiskt – med 99,97 procent efter en topp på 20-talet.
  • Antalet dödsfall orsakade av översvämingar har under samma tid minskat med 98,7 procent.
  • Stormar (inklusive orkaner, tyfoner, tornador) tar 47 procent färre liv än i början av 1900-talet.

Ovanstående siffror är ju egentligen otroligt glädjande – men hur ofta får vi läsa sådant i tidningarna? Och hur kommer det sig att – trots en världsbefolkning som mångdubblats – att vi ser en så dramatisk minskning av antalet döda i katastrofer?

Svaret på den frågan är –olja. Det är med hjälp av billig energi – som nästan uteslutande oftast framställs med fossila bränslen – som världens jordbruk idag räcker för att mätta mångdubbelt fler. Som gör att vatten kan pumpas upp från brunnar djupt under marken, eller fraktas över långa avstånd. Som gör att de som trots allt drabbas snabbt kan undsättas.

Det är lite av ett ödets ironi, att den förhatliga oljan som utpekas som orsaken till klimatförändringarna idag räddar miljoner från att drabbas av dem.

Inte desto mindre är översvämningskatastrofen i Pakistan en av de största någonsin, och de drabbade behöver all hjälp de kan få. Bidra du också med ett par hundra – DN har listat de hjälporganisationer som finns på plats.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

SvD, SvD, DN, DN.

33 miljarder mot dåligt väder

Såväl de Rödgröna som Alliansen utsätts just nu för en hård men rättvis granskning i medierna. Det uppmärksammade förslaget från Socialdemokraterna om att införa t-banebutlers är ett aktuellt exempel, ett annat myten om de stackars pensionärerna som ”straffbeskattas”.

Det enda parti som gång på gång kommer undan med totala hjärnsläpp är Miljöpartiet. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson gör nu ett tappert försök att sparka liv i den likstela klimatfrågan, som de hoppas kommit i fokus igen efter sommarens hetta och omfattande skogsbränder i Ryssland. Wetterstrand hänvisar till forskarnas uppgifter om att 2010 ser ut att bli det varmaste året på jordklotet hittills (0,016667 C varmare än 1998 närmare bestämt).

– Trots det har vi haft en regering som varit näst intill passiv, säger hon till DN.

Därför vill partiet satsa 33 miljarder på klimatet under den kommande mandatperioden. Vad pengarna ska användas till eller vilken effekt denna satsning kommer att få är dock  oklart. Fler vindkraftverk? Utbyggnad av kollektivtrafiken? Bistånd till Maldiverna? Trippelfilig spårväg på Essingeleden? Gratis taxi och mobil till alla, à la Yvonne Ruwaida?

33 miljarder är en hel del pengar. Det är mer än vi betalar i bistånd, lika mycket som Sveriges rättsväsende kostade 2009, och tio gånger mer än vad Reinfeldt lovar satsa på jobben de närmaste åren. Och eftersom utrymmet för ofinansierade vallöften lär vara ganska litet på bägge sidor av blockgränsen, får man anta att pengarna ska tas ut i form av nya energiskatter. Utslaget per hushåll innebär det en skattehöjning på nära 7.000 kr; lite mindre för dem som bor i lägenhet, betydligt mycket mer för bil- och villaägare.

Vad gäller sakfrågan, slår meteorologer och forskare som vet något om ämnet, fast att sommarens dramatiska väder inte alls har med klimatförändringar att göra – regnväder och hetta beror på globala vädermönster, t ex blockerande högtryck som ger varmt på ett ställe (Ryssland) och svalt och regnigt på andra (Kina, Pakistan). Visst kan ett varmare klimat kan göra att vi får uppleva värmeböljor och extremt regnande oftare i framtiden, men det är något som vi kan se först på längre sikt – 50-100 år.

Frågan är alltså vad vi får för de 33 miljarder som MP vill satsa. Sveriges samlade koldioxidutsläpp är idag i runda tal 0,03 procent (3 promille) av världens totala utsläpp. Hur mycket räddar vi klimatet om vi bantar ner oss till 2 promille? Och hur mycket svalare blir det i Moskva?

Andra bloggar om , , ,

Intressant?

Ryska brandinfernot – straffet för gamla synder

Varje sommar när det varit varmt i någon vecka, dyker de upp: domedagsartiklar om klimatförändringar och det galna vädret. Som gång på gång bankar in budskapet att det är vårt fel att Ryssland brinner, Pakistan svämmar över och att delar av Sverige drabbas av det extremväder (förr i tiden kallat regn och åska). Att det är rekordkallt i Antarktis, och att både människor och lamor dukar under i en ovanligt bister vinter i Anderna läser vi inte lika ofta om, men det går säkert att skylla det också på klimathotet. Som ju är vårt fel. För att vi äter kött för ofta och kör elbil alltför sällan.

Denna moderna saga om synd och bestraffning passar perfekt i en sekulariserad värld där få längre tror på himmel och helvete – men däremot starkt på en framtida skärseld när Jorden uppslukas i lågor som straff för vårt konsumtionsfrosseri och privatbilism.

Men. I fallet med skogsbränderna i Ryssland så ligger det faktiskt en hel del i att det är människans fel. Många av de allra mest svårsläckta bränderna – som svept in Moskva i tät rök de senaste veckorna – härjar nämligen i torvmossar kring den ryska huvudstaden. Dessa mossar dränerades på den gamla Sovjettiden, för att möjliggöra utvinning av torv som användes som bränsle i elkraftverk (och för att värma Moskvaborna). På 50-talet ersattes torven med naturgas, men de torrlagda mossarna finns alltså kvar, och har aldrig återfyllts med vatten.

Så idag finns det gigantiska arealer med mossar torra som fnöske runt Moskva – mossar som när de tar eld blir närmast omöjliga att släcka. Glöden och bränderna sprids nämligen under marken, och alla brandmän som varit med och försökt att släcka bränder i liknande miljöer kan vittna om att det är ett tämligen lönlöst jobb. Även om branden verkar ha släckts, kan den ligga och pyra under marken och blossa upp en vecka senare.

Så det något ironiska i sammanhanget är att den ryska brandkatastrofen till viss del beror på utvinning av… biobränslen.

Förresten läste jag precis att plankton kan orsaka orkaner. Tänk så lite vi vet om vädret.

DN, SvD 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggar om , , , , ,

Intressant?

Min iPad, en gammal goding från Star Trek

Kapten Picard – Apple-fanb0y redan för 23 år sen.

Var i New York förra veckan, och en av utmaningarna där – förutom den nära 40-gradiga värmen – var att få tag på en iPad med 3G. Jag rände som en tok mellan de olika Apple-butikerna (det finns fyra i New York City) och men det var först på femte försöket, vid midnatt kvällen innan vi skulle flyga hem, som det äntligen fanns en 16 GB med 3G att plocka upp på den dygnet runt-öppna affären på Femte avenyn.

Att sparka igång Paddan med svenskt 3G-abonnemang var faktiskt betydligt enklare än jag trott. SIM-kortet till maskinen är av MicroSIM-modell, men de flesta svenska operatörer kan numera leverera denna typ av kort om man ringer upp dem. Själv kommer mestadels att använda Paddan i Wifi-miljöer, så valet föll på Telenors billigaste abonnemang – 49 kr i månaden i fast avgift, fri surf (1 Mbit) för ytterligare 69 kr. Totalt 118 kr i månaden, utan några begränsningar i antal nedladdade Gigabyte. En bättre deal än kontantkort eller 3:s och Telias mobila bredband där man kan ladda hem max en GB innan linan stryps.

Jag trodde nog inte från början att iPad skulle bli nån storsäljare, men jag får konstatera att jag hade riktigt fel där. Det har redan sålts mer än tre miljoner enheter, och frågan som jag ställde i ett tidigare blogginlägg i år – Är vi redo för en dator utan tangentbord? – kan väl därmed anses besvarad. Faktum är att jag tror att vi kommer att få se fler och fler applikationer utveckas för touch-skärmar än för traditionella datorer med tangentbord. Det ryktas redan om att Apples nästa generations MacBook kommer att skrota det traditonella tangentbordet till förmån för ett touch-baserat. Fördelarna är naturligtvis många. Dels slipper Apple tillverka olika datorer för olika språk – all lokala anpassningar görs i mjukvaran. Dels blir det möjligt att utveckla helt nya applikationer när man slipper begränsa sig till mus och tangentbord – inmatningsalternativen kan ändras beroende på program. Ta bara en applikation som iPhoto; det är oändligt mycket enklare att zooma, vrida och bläddra i ett album på iPaden än i MacBooken. Så frågan är nog inte om tangentbordet skrotas, utan när.

Jag läste en intressant artikel på Ars Technica, som liksom många av oss andra TNG-fans upptäckt att Steve Jobs låtit sig inspireras av Star Trek när han fick idén till Ipad. I The Next Generation sprang alla besättningsmedlemmarna på Enterprises brygga omkring med små touch-skärmar, som nu i efterhand påminner en hel del om dagens iPad. Ars Techlica har intervjuat ett par av dem som var med och byggde rekvisitan för Star Trek: TNG för 23 år sedan, och många av de tankar som de hade om kommunikationen ombord på Enterprise går igen i dagens smartphones och läsplattor (om man nu kan kalla iPad för en sådan). Och det ironiska i sammanhanget är att de valde denna strama design på Enterprise på grund av en snål budget – de hade helt enkelt inte råd att köpa knappar och lysdioder i massor för att smycka ut rymdskeppet så som de såg ut på denna tid…

Det finns till och med en App för den som vill förvandla sin iPad till den PADD (Personal Access Display Device) som Kapten Picard använda ombord på USS Enterprise.

Och – återigen visar det sig hur viktig Science Fiction är för vår tekniska utveckling. Livet imiterar konsten – och våra drömmar om framtiden formar den. Därför är jag övertygad om att vi kommer att nå stjärnorna en vacker dag. En måhända teknik-naivistisk inställning, men så här långt har många stora utvecklingssprång faktiskt tagit sitt avstamp i för sin tid galna eller ouppnåeliga idéer. Som Arthur C. Clarkes fantasier om satelliter på 40-talet, eller – återigen – Star Treks ”communicator” som nära 30 år senare skulle bli Motorolas bästsäljande mobiltelefon.

iPad må vara ett pyttlietet steg mot framtiden. Men den kommer att förändra sättet som vi kommunicerar och interagerar med datorer. Så är det bara.

Resistance is Futile.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: